Jag känner det direkt vi svänger in på grusvägen. Den välbekanta grusvägen där jag gått oräkneliga gånger, där en svart och rosa cykel rullat många somrar och där pappas Volvo ofta körde, lastad med ICA-kassar, blomjord och världens finaste boxer. Grusvägen som leder till mitt barndomshem - stugan som jag tillbringade sex månader om året i från att jag var liten till att jag blev stor. Stugan som vi sålt. Inte bara för att vi måste, mest för att vi ville. Ville inte bli påminda varje, varje gång.
Jag känner klumpen i magen och mina egna hjärtslag. Hatar att vara tillbaka. Men det är ett nödvändigt ont eftersom mina svärföräldrar har en stuga ett stenkast ifrån den röda stuga som en gång var min. Min, mammas, pappas och lillasysters. Jag måste alltså dit. Måste alltså åka på grusvägen och inse att allt är på ett helt annat sätt än vad jag föreställt mig.
När jag sitter i en gunga vid det stora piratskeppet ser jag stugan och det känns som tortyr. Barnen ropar, Majken vill gunga hon med och Olle vill att jag ska titta var han hängt sina Spindelmannenglasögon. Jag försöker fokusera men vill helst bara skrika fula ord mot det faktum som gör att det bor andra människor i min stuga. Människor som jag inte ens tycker om.
Barnen rubbar mina tankar och tur är väl det. Vi måste gå tillbaka, farmor och farfar väntar. Jag lastar Majken i barnsitsen och Olle sätter sig på cykelsadeln. När jag med fast hand leder cykeln med mina darlings på kan jag inte låta bli att tänka: Tänk om... Hur skulle det ha varit? Skulle vi ha farit hem till mamma nu istället? Hon skulle ha suttit på trappen och väntat. Ställt sig upp och gett oss varsin kram. Erbjudit oss att äta, dricka eller bara vara. Havet skulle ha varit vackrare än idag. Jag skulle kunna sitta och se mina barn med sin mormor och morfar. De som längtade så oerhört efter barnbarn att skämma bort och pyssla om. Solen skulle skina på oss och penséerna skulle svämma över i den stora urnan på altanen.
Det är ju så det skulle ha varit. Men det är ju så det inte är. Det suger. Jag tycker att det suger.
Vi går förbi stugan. Olle springer med lätta steg förbi den, med siktet inställt på farmor och farfars stuga. Majken kan inte bestämma sig för om hon ska sitta i cykelsitsen eller om hon ska springa. Jag drar ner solglasögonen och hoppas innerligt att ingen stuggranne ska komma och säga hejhurärdethurmårnivisstharnidetbra? Ingen ser oss och vi passerar obemärkt. De som köpte stugan krattar frenetiskt och tittar inte upp. Skönt.
Väl framme i stugan en liten bit bort sätter jag mig på deras trapp och bannar allt som gjorde detta mot mig. Den olyckliga slumpen, ödet eller lagen om alltings jävlighet. Kalla det vad ni vill. Solen lyser hur som helst och på graven sitter det nyplanterade penséer. Citrongula.
