Best of 2007

Bästa orden: Lollosia (lucia), Matas (pyjamas), Mitas (Mattias), Mippa (snippa), Mopp (snopp), Vofi (Sofie), Lelling (välling), Nonten (tomten)… ja, vår Piraya har ett eget unikt språk och ibland känns det lite lyxigt att det är bara få, utvalda som förstår vad hon menar.

Bästa kommentaren: När Olle på danskursen skulle berätta vem han älskade mest av allt svarade han: ”Räddningstjänsten, för de räddar så många liv”. Tänk att man blir undanskuffad av män i uniformer…

Bästa låten: Utan konkurrens

Bästa serien: Greys Anatomy. Jag mår dåligt och bra – om vartannat – när jag ser Meredith och McDreamy i de långa sjukhuskorridorerna. En serie som har allt. Precis allt.

Bästa dagen: Examen 2007 – en befrielse. Tänk att man kan misstrivas något så oerhört på ett jobb.

Bästa jobbögonblicket: Om man bortser från det ovan… att få komma tillbaka till Vita skolan, det var som att komma hem. Jag tycker så rackarns mycket om alla på mitt jobb, det är ju där jag hör hemma.

Bästa veckan: Familjemysveckan i Turkiet – Bamseklubb, bufféer och pocketböcker. Sol, bad, lugn och ro. En perfekt uppladdning inför sommaren.

Bästa filmen: Har jag sett någon film under året som gått? Minnet är kort, därför får det bli den senaste – Bourne Ultimatum. Som att träffa en gammal vän som man inte sett på ett tag.

Bästa festen: Den galna på Dalgatan. Det är inte ofta en småbarnsmamma kommer hem vid gryningen, men den här gången var det värt det. Det ryktas visst om en favorit i repris och det vill man ju inte missa….

Bästa känslan: Nöjd, för det tycker jag att man kan vara efter ett år som detta.

Bästa inredningsgrejen: Min Pilasterhylla – köket blev som nytt.

Bästa make-overn: Hallen, nu känns det bra att komma hem. Tapeterna av herr Frank satt som en smäck och skrivbordet likaså. Att det fortfarande råder ett smärre kaos där beror nog mest på de som bor här.

Bästa maten: Lillpites rådjurslår, Ninas fläskkarré, lax med hjortronsås… ja, listan kan bli hur lång som helst. Det är ju så mycket som är gott.

Bästa klädköpet: Reafyndet på Carlings, en svart huvis som jag förmodligen kommer att bo i under nästa år.

Bästa egokicken: 25 juni 2007 – tänk att jag vågade…

Bästa hjälpen: W-gård som en räddande ängel till Arlanda, hur hade det gått annars? Där lärde jag mig en sak, nämligen att jag inte alltid klarar mig bäst själv. Man ska ta emot hjälpen om den erbjuds.

Bästa nu-har-vi-i-alla-fall-gjort-bort-det-här: När vattkoppeperioden svepte över oss och lämnade en hel massa ärr efter sig.

Bästa julklappen: Bloggen. Tänk att bästaste lillasystern alltid träffar så rätt. Ögonkakaoplanschen i födelsedagspresent var inte illa den heller…

Bästa stället att bo på: Almgatan – det är fascinerande att gatan med omnejd samlat en massa härliga människor.

Bästa månaden: Maj, alltid maj. Känslan av våren och att sommaren ligger framför en är oslagbar.

Sammanfattningsvis har det varit ett bra år, utan toppar och dalar. Sånt uppskattar man något oerhört om man varit med om några år med berg-och-dalbanor.

Lugn och ro är underskattat.

V.I.P

Våra vägar hade korsats tidigare. Dock utan att vi ens pratade med varann. Felaktiga förutfattade meningar om hur den andra var och annat gjorde att vi på något sätt inte ens uppmärksammade varann.

Underligt.

Men, så kom då den där hösten 1995, då vi på något konstigt sätt utsattes för varann igen och insåg att vi hade haft så fel i rackarns många år. Det var ju inte alls som vi trodde.

Vi bodde bredvid varann, men egentligen med varann. Vi åt studentmiddagar, tände ljus, såg teve och åt vitlöksost och kex. Diskuterade livet och insåg att vi hade så mycket att prata om. Vi såg udda filmer i tomma biosalonger, åkte i små plan på IKEA-resor, pluggade, skrattade åt varandras pinsamheter, fortsatte att äta kex och ost, introducerade männen i våra liv för varann och gladdes åt att de tyckte om varann, skrev ett ex.jobb tillsammans med Ecke, gjorde praktikperioder tillsammans, åt hamburgertallrikar på Vickes och så fortsatte det.

Idag, några år senare, ser livet annorlunda ut. Vi sitter inte i ett studentrum i Luleå längre och vi bor inte ens inom samma riktnummerområde. Vi har två barn var, jobb och hus att renovera.  Men, vi kan fortfarande diskutera livet, skratta och det är få personer som jag känner mig så avslappnad tillsammans med.

Min Hanna är en fantastisk människa. Hon är omtänksam, finurlig och klok. Hon har förmågan att få mig att prata om jobbiga saker, det som jag är så dålig på. Utan henne skulle nog min värld vara betydligt fattigare.

Tack för idag familjen M, som vanligt så önskar vi att ni bodde lite närmare.

Biten

Okej, nu med några dagars vana kan jag konstatera – det här var kul. Jag fortsätter. Bloggandet är nog min grej. Jag har ju så mycket att skriva om, saker jag vill ventilera, berätta och informera om. Så, ni trogna, häng på – det kommer mera, Soof har nämligen blivit bloggbiten.

Kvällen har ägnats åt TV-tittande. Tre av fyra i familjen Pensionär tittade med glädje på när Caroline och Göran gick segrande ur kvällens ”På spåret”-strid. Yngsta pensionären skrattade gott åt husbandets försök att lattja och trixa till Harry Belafontes låtar, hängde med spänning med på tågresorna och resonerade sig fram till Östersund – på en femårings sätt. Jag tänker på mosterns ord ”Ni har fostrat en pensionär” och skrattar gott. Jag gillar ju pensionärer, framförallt de som är fem år och på fullaste allvar tror att Storsjöodjuret finns.

Nu, sova – litet monster vaknar snart.

Plåster för själen – finns det på ICA?

 

Majken har just nu en lätt besatthet av plåster i alla olika varianter. Högst i kurs ligger ”Hello Kitty”-plåstret, men eftersom det är inköpt i USA håller vi just nu på att avleda henne från dem. Känns lite onödigt att behöva importera plåster från staterna när vi har ett stort utbud på ICA. Så i detta nu är det Disneyplåster som används flitigast.

Man kan fråga sig om det verkligen behövs plåster så ofta som vi nu använder dem. Svaret är nej, istället är det så att det letas efter tillfällen att få ett plåster. Ett fall på golvet efter en vild tjurrusning med storebror – plåster. Ett mikroskopiskt litet sår – plåster. Tårar av trötthet – plåster. Byte av blöja – plåster. Gå och sova – plåster. Självklart avfärdar vi medparten av gångerna den lilla plastejpen efterfrågas, annars skulle lilla barnet vara helt täckt av färgglada små lappar.

Dock ska alltid plåstret sitta på tummen. Udda, med tanke på att den kroppsdelen sällan skadas nämnvärt. Igår bröt hon dock trenden och tyckte att den rinnande näsan och röda huden under kunde behöva ett bidrag från Salvekvick. Där sa mamman nej. En färgglad mustasch i kombo med snorig näsa lät inte helt okej.

Jag har dock börjat fundera på plåstrets funktion som snuttefilt, en sorts lisa för själen. Tänk om man själv kunde använda sig av samma metod. Livskriser – plåster. Saknad – plåster. Kärlekskris – plåster. Problem på jobbet – plåster. Allmän bedrövelse – plåster. Hösteländet – plåstret på från oktobers slut till januaris början.

Kanske något man skulle testa? Det skulle i alla fall vara tydligt för alla när man behöver lite extra omtanke. ”Oj, titta på Lotta, hon har ett stort Bambiplåster idag… hon behöver nog en kram” eller ”Bengt, jag ser att du har på dig Spidermanplåstret idag, hur mår du egentligen?”.

Idag behöver jag dock inget plåster. Har tillbringat dagen med biobesök och middag hos mina ställföreträdande vuxna, E & P. Som vanligt lämnar man dem varm i hjärtat, full i magen och med en känsla av lycka. Tänk om alla människor kunde få en att må så bra?

Jag får ta tillfället i akt och hälsa Kicki välkommen. Det ser lovande ut för Soofen i cyberrymden.

Nu är glada julen slut, slut, slut…

Den harmoniska högtiden som vi kallar jul är nu snart över och jag är då inte den som sörjer över det. Bort med ljusen, stressen, omeletten i kylskåpet och in med våren – helst nu. Ni som känner mig vet att hösten är en usch-usch-tid, i alla fall efter att löven fallit av. Bara fullt med en massa födelsedagar som numera inte firas, fars-dagar vid en grav och som grädden på moset – vintern, kylan och familjehögtiden JULEN.

Visst, tindrande barnaögon och den befriande känslan av att konsumera gör det hela lite bättre. Godiset likaså. Glögg är ju inte heller helt fel. Jag kan alltså sträcka mig till att det är härligt att shoppa loss och trycka godis/mat/dryck helt hejdlöst. Säger det en del om ens personlighet?

Den årliga schamposhoppingen, detta år med frkn W-gård, gör också att man blir lite mer happy. Tänk att man kan bli så glad av lite hårvårdsprodukter… I år värre trängsel än vanligt, men vi två korta lyckades trycka in oss och hitta gräddfilen till kassan. En fördel med att vara kortare än genomsnittet är att man på något konstigt sätt lyckas bli osynlig i köer. Man bara glider.

Jag gläds åt att ni, mina kompisar, har hittat hit. Då vet jag ju att jag i alla fall skriver för Lisa, Anton, Elin, Miri och Erika. Det är ju inte illa att ha fem fina människor i hejaklacken.

Tack

 

 

2007. Bästa julklappen. Mest överraskande. Kanske mest krävande. Troligtvis en ventil. Förmodligen en egokick. Ångestladdat. Ett Hallelujah-moment. Om nu någon läser…

Jag vet då en som läser detta och det är söstra mi. Människan bakom julklappen och människan som visste att detta skulle Soofen behöva. Ett andrum och ett ställe att skriva av sig. Ett forum för moi, bara jag. En oas där barn, oäkta man, jobb och annat får ställa sig åt sidan. För detta är mitt ställe.

Kanske kan man lämna Facebook nu, eller iallafall sluta skriva evighetslånga vad-jag-har-gjort-idag-texter. Kanske kan man lyckas fånga tankarna, de irriterande ”om-jag-hade-en-blogg-skulle-jag-skriva”-tankarna som poppar upp i ens skalle när man ligger i sängen för att sova.

Idag – juldagen. Idag – starten på ett nytt liv. Blogglivet. Vem vet var detta kommer att sluta?

 Tack älsklingssystern, du vet att jag älskar dig.

Du har varit snäll detta år, så vips… Du får en blogg!

Nu har jag tröttnat på dina försök till att blogga på facebook. Detta får bli din nystart. Ditt bästa försök! Kom igen… jag vet att dina fingrar kan glöda.

 GOD JUL ÄLSKADE BLOGGSYSTER!

Önskar Lillasyster