Våra vägar hade korsats tidigare. Dock utan att vi ens pratade med varann. Felaktiga förutfattade meningar om hur den andra var och annat gjorde att vi på något sätt inte ens uppmärksammade varann.

Underligt.

Men, så kom då den där hösten 1995, då vi på något konstigt sätt utsattes för varann igen och insåg att vi hade haft så fel i rackarns många år. Det var ju inte alls som vi trodde.

Vi bodde bredvid varann, men egentligen med varann. Vi åt studentmiddagar, tände ljus, såg teve och åt vitlöksost och kex. Diskuterade livet och insåg att vi hade så mycket att prata om. Vi såg udda filmer i tomma biosalonger, åkte i små plan på IKEA-resor, pluggade, skrattade åt varandras pinsamheter, fortsatte att äta kex och ost, introducerade männen i våra liv för varann och gladdes åt att de tyckte om varann, skrev ett ex.jobb tillsammans med Ecke, gjorde praktikperioder tillsammans, åt hamburgertallrikar på Vickes och så fortsatte det.

Idag, några år senare, ser livet annorlunda ut. Vi sitter inte i ett studentrum i Luleå längre och vi bor inte ens inom samma riktnummerområde. Vi har två barn var, jobb och hus att renovera.  Men, vi kan fortfarande diskutera livet, skratta och det är få personer som jag känner mig så avslappnad tillsammans med.

Min Hanna är en fantastisk människa. Hon är omtänksam, finurlig och klok. Hon har förmågan att få mig att prata om jobbiga saker, det som jag är så dålig på. Utan henne skulle nog min värld vara betydligt fattigare.

Tack för idag familjen M, som vanligt så önskar vi att ni bodde lite närmare.