Monthly Archive

Okej, jag sover inte än, har den här låten i huvudet efter kvällens idrottsevenemang. Vill bjuda er på den och läsa hur lillasyster förfasas.

Därför, jag ger er….

…a touch of hockey:

Som vanligt efter en hockeymatch blir jag en riktig anhängare av stadens stoltheter. Särskilt efter idag. Utklassning av huvudstadens hockeylag och jag är återigen hes i halsen. Men det är värt det.

Nu är det bortamatch på lördag och det känns som om man måste se den. Har ni några lediga platser kvar familjen E?

Innan jag sover skönhetssömnen ska jag se Antikrundan från Skell. Man måste ju upprätthålla sin roll som pensionär…

Gonatt.

Det blir en bra dag idag:

Pysselmorgon - Majken klipper och klipper, har sin mammas minspel när hon koncentrerar sig. Det gläder mig att båda barnen ärvt detta. Olle ritar en månadsteckning i sista stund. Imorgon är det ju faktiskt februari.

Lunch - barnen får något så kulinariskt som risgrynsgröt. Själv äter jag nog fil.

Blomshopping - Vivorna på köksbordet har börjat vika in årorna. Blommorna i badrummet likaså. Dessutom tror jag att blommorna i köksfönstret får gå till de sälla jaktmarkerna. Storinvestering alltså.

Fika hos kusinen och brudarna - brukar överträffa alla förväntningar. Dessutom var det jättelängesen vi såg dem.

Wok`n´Roll-mat hos Stålmormor - god mat och finfint sällskap.

Sen en hockeydate - Skellefteå mot Djurgården, jag och M.

Vad gör ni idag?

Två barn nerbäddade i stora sängen, med mysfilten och Bolibompa. Själv sitter jag här med ett stort glas chaite. M jobbar ikväll och själv så känner jag lugnet.

Det gör väl ni också efter detta?

Jag tänkte att jag för en gång skull skulle lägga mig i politiken. Det ska ju vara en blogg om allt mellan himmel och pannkaka och vad beskriver väl politik bättre än det?

Anledningen till att jag vill skriva om politik - men också kärlek - är en krönika som jag läste imorse. Det var i min lokaltidning som den alltid träffsäkre Olle skrivit ännu en text som föll mig i smaken. Denna gång om homosexuellas rätt att få bli föräldrar, både genom adoption och insemination. Om du av någon anledning inte har läst den finns den här.

En stark liten människa som står mig väldigt nära har under den senaste veckan tagit ett stort beslut och visat att hon står rakryggad bakom det. Att som sexton- snart sjuttonåring - öppet berätta att man blivit kär i någon av samma kön är för mig en modig handling. För trots applåderna kommer det alltid att finnas människor som inte förstår att det är kärlek mellan två människor det handlar om. En kärlek som inte går att styra och som givetvis är lika självklar som den mellan två av olika kön. De människor som inte förstår det har jag svårt att förstå, men jag inser att deras åsikter finns.

Jag hoppas att de barn som växer upp idag kommer att växa upp till människor som kan vara fria i tanken och inse att kärleken måste vara till för alla. Mina barn kommer dessutom att ha en stark liten människa nära dem som kan berätta att kärlek mellan två av samma kön är helt okej och absolut inget konstigt.

Det gläder mig.

Jag jobbar med barn hela dagarna och ser - självklart - att det finns föräldrar som inte alltid fixar att vara föräldrar. Inte alls. Just detta gör det helt självklart för mig att tycka att homosexuella ska få rätt att få bli föräldrar. Jag är helt övertygad om att det finns många homosexuella som skulle fixa det betydligt bättre än dessa människor. På grund av deras personlighet, mognad och annat. Så, varför ska en människas sexualitet få avgöra denna fråga?

Det finns ju faktiskt ett stort antal barn i detta land idag som lever med föräldrar som är av samma kön. I familjer som alla andra, med Barnkanalen, VAB-dagar och mysmorgnar. Med dagislämningar, läxläsning och gympaväskor. Med tårar, skratt och bajsblöjor.

För vill man ha barn går det att lösa. Självklart. Men, det är inte alltid lätt.

Vi måste alltså se till att vi har politiker som gör det lite enklare och på nåt sätt säger: Hörrni, vi tycker att det är helt okej att ni får barn tillsammans och vi är övertygade om att ni kommer att bli fantastiska föräldrar.

För varför skulle de inte bli det?

 Inte? Nu kommer ni i alla fall få en finfin kväll. Kan den bli annat?

Jag och söstra mi är på alla sätt och vis olika. Till utseendet, javisst - ingen som ser oss kan förstå att vi är systrar. Vi lever två helt olika liv och har stundtals väldigt svårt att förstå oss på varandra. Vi för ofta diskussioner, egentligen meningslösa eftersom vi argumenterar mot varsin vägg. Vi envisas med att försöka få den andre att förstå tankegångar och resonemang, men det slutar oftast med att vi stångar huvudena blodiga och gråter oss igenom telefonsamtalen.

Ändå skulle jag vilja säga att hon är en av de människor som står mig allra närmast, en livboj och den jag ringer till när tårarna rinner och allting bara känns surt. Hon känner mig utan och innan (nästan) och the rollercoaster years har gjort oss till en enad liten pakt mot livets orättvisor.

Vi har alltid varit olika. Det är nog faktiskt så att mamma och pappa nu tittar ner från sitt moln och ler över det faktum att vi numera kan umgås utan att nästan klösa ögonen ur varandra. Jag hoppas nästan att de ser oss nu, för som de måste ha grubblat över de faktum att systrarna C inte kom överens.

För så har det varit.

Vi har vuxit upp sida vid sida, utan att närma oss varann det minsta. Vi ägnade vår barndom åt att leva och leka i två parallella liv.

Söstra mi var något av en ensamvarg, kunde sitta i badkaret i timmar och leka med sina plastdjur. Hur man nu leker med plastdjur? Jag förstår det fortfarande inte.

Jag ville att allt skulle vara verkligt, Barbie (som i och för sig är overkligheten personifierad…) och Sindy var mina följeslagare. Allt skulle kunna överföras till det verkliga livet och när det visades tecknat på tv:n var jag totalt ointresserad. Jag såg hellre pensionärsprogram - redan då - och skrattade gott åt Nils Poppe.

Vilket jag inte gör idag.

Vi kunde sitta, jag-mamma-pappa, i tv-rummet och skratta åt lillasyster. Inifrån hennes rum hördes det ofta röster från hennes lekar. Hon var sjuttioelva olika karaktärer och ändrade tonfall beroende på om hon var elefant, gris eller säl.

Denna säl blev en gång upptakten till en rejäl urladdning i det rosa huset på Bankgatan. Jag hade en kompis hemma hos mig och vi lekte som vanligt med våra Barbiesar. Temat var förmodligen olika familjers leverne, vi byggde upp små hus och bäddade deras sängar. Gjorde middagar, ordnade bröllop och handlade mat. Allt var frid och fröjd.

Tills mamma öppnade dörren till mitt rum och tyckte att vi kunde ta med söstra mi i leken. Med tanke på hennes sätt att leka och det faktum att hon var några år yngre jublade vi ju inte direkt åt vår nya lekkompis. Men, mamma stod på sig och in klev en flicka med ljust rufsigt hår och en stor plastsäl i nyporna.

När jag säger stor måste ni förstå att den var stor, inte alls lämpad att delta i en lek med våra Barbiefamiljer. Stor, grå och av plast. Men, med i leken skulle den och det gjorde Söstra mi ganska klart för oss. 

Jag insåg ganska snabbt att detta måste lösas och det snabbt. En gigantisk säl skulle inte få förstöra den harmoni som vid detta tillfälle rådde i Barbieland. Sälen var helt enkelt tvungen att dö.

Och så blev det.

Sälen dog och hur det gick till kommer jag inte ihåg. Kanske gick det våldsamt till och det känns som om jag har en vag känsla av ett fall från ett tak. Det spelar egentligen ingen roll, för död var den.

Söstra mi tog inte detta på det sätt som vi önskade. Det vill säga, hon lämnade inte rummet med sin avlidna säl och lät oss fortsätta med vår mycket strukturerade lek. Istället ställde hon till med ett rackarns liv och mamma blev plötsligt inblandad.

Hur det slutade kommer jag inte ihåg. Förmodligen återuppstod sälen. Det känns så.

Idag skrattar vi gott åt historien om sälen. Just för att den så bra personifierar våra olika sätt att vara, hur olika vi egentligen är. Men man brukar ju säga att opposites attract och jag är oerhört tacksam att Söstra mi finns i mitt liv, för utan henne vore jag inte den jag är. 

Jag är hemma igen. Tillbaka i det lilla vita huset. Hemma hos mina goseungar. Det är ungefär hur härligt som helst.

Min lilla semester började ju rent utav uselt. Magsjuka light i en stor stad, där man inte har en aning om var närmaste toalett finns att uppbringa. Magsjuka light i en lägenhet där det bor den allra bästaste Miri och Pippifantasten N, två personer som man absolut inte vill skicka över sina bakterier på. Magsjuka light, när allting ska vara happyhappy och inte motsatsen.

Men, det gick det också. Torsdagen kan jag dock räkna bort från listan över de bra dagarna i livet. Ägnade den mesta tiden åt att gå, direkt jag stannade av blev det illa. Till slut tog det dock stopp och jag hamnade i en soffa på Linnégatan, tittandes på Pippi. Återgången till livet blev dock snabb efter att jag stoppade i mig några kex med opastöriserad fransk ost.

Jag gissar att de bakterierna visste var de skulle sätta in stöten.

På fredag bytte jag boende och min lilla semester ändrade karaktär. M kom ner till lunch och vi tog in på hotell, vilket även bästaste kompisarna U & R gjorde. Jag och M dinerade på Restaurangen och det kan verkligen rekommenderas. Melker vet precis hur han ska göra för att få en att trivas.

Sen dracks det goda drinkar och pratades innan fyra trötta norrlänningar gick och la sig.

I övrigt har vi gått och gått och gått. Samt fikat och ätit.

Det blev en bra liten semester ändå.

När man är en ganska trött liten mamma kan ett sånt här litet avbrott i verkligheten vara så oerhört efterlängtat och extremt välkommet. Man känner bara att man måste få komma iväg, vara själv och bara vara. Men ändå är det så ofattbart härligt att komma hem igen.

Känna de små armarna om halsen igen och höra hur efterlängtad man är. Ligga i stora sängen allihopa och se Ronja Rövardotter. Kliva över leksaksgeväret i barnens rum. Tappa upp vattnet i badkaret. Avstyra diskussioner angående lillasysterns rätt att smälla igen taket på Turtlesbilen. Göra välling igen. Läsa Halvan för tusende gången och återigen få se hur lång Majken är när hon ställer sig upp i sängen.

Lovely.

För hur skönt det än är att vara borta är ändå hemma det bästa stället.

Alltid.

Nu börjar jag återvända till livet. Visst har ni varit oroliga?

Miripiri lockar med smaskigaste kex och finaste osten, t o m en liten klick fikonmarmelad. Soofen har problem att stå emot. Är det klokt tror ni att ta sig en tugga?

Magen är ju ganska tom efter dagens bravader plus det mycket sparsamma intaget av foodica - det har ju liksom bara blivit ProViva. Tänk att jag som alltid är hungrig klarar mig en dag utan mat. Då är det illa.

Imorgon kommer mannen och vännerna, då börjar fas 2 i den här semestern. En fas som ska bli splendid.

Tjing.

Murphys lag. Visst är det så den heter? Lagen om alltings jävlighet. Den stämmer.

Sitter nämligen i en soffa på Linnégatan och… tada… mår pyton. Såklart. Självklart så får man magsjuka light när man ska iväg på äventyr. Självklart så händer det när man inte är hemma och självklart händer det mig.

Yippie.

Har gått en stund på stan idag trots allt. 2 ProViva-shots har jag druckit. Inte ätit nåt gott alls. Bara gått, gått och gått för att på något sätt fly från illamåendet.

Sen hamnade jag i en soffa på Östermalm och där befinner jag mig nu. Med ett dåligt samvete mot soffans ägarinna, som jag förmodligen ofrivilligt smittat. Med ett dåligt humör, jag skulle ju få träffa kompisarna ikväll och äta goda ostar och dricka vin. Inte dricka ProViva. Inte alls dricka ProViva.

Imorgon kommer M ner. Vi kan väl räkna med att han insjuknar någongång vid 15-tiden. Någon som vill sätta emot?

Lovely.

Vi pratade om det tidigare idag, jag och söstra mi. Det där med att vissa (jag) tiger sig genom saker. Jobbar sig långsamt igenom det som är jobbigt. Andra (hon) ger hela tiden utlopp för det som är tungt. Visar sina känslor.

När hon säger att hon tycker att det är bra att folk får veta att jag mår dåligt hajar jag till.

Jag mår ju faktiskt inte dåligt. Jag skriver bara av mig. Så att en massa kändisar och ofattbart många okända får läsa. Kastar ut saker som legat och väntat på att bli nedskrivet länge nu. Ventilerar.

Jag mår på det stora hela riktigt bra. Visst, ibland är det tungt-trist-tråkigt. Men det är det väl för alla.

Att jag skriver om de jobbiga sakerna är bara ett sätt att få göra bokslut. Ett sätt att få ta med sig det ljusa och lämna det mörka bakom sig. För det är ju så att även om det är tungt så har man alltid något att glädjas åt. Alltid något. Glöm aldrig det. Det gäller bara att söka efter det ljusa istället för att gå ner sig i det mörka.

Jag blev djup och analyserande nu, så är jag egentligen inte. Jag är egentligen motsatsen.

The rollercoaster years har lärt mig mycket. Mycket om mig själv, men mest om andra. Jag känner mig själv rätt bra vid det här laget, vet min kapacitet. Jag har koll på vilka människor som betyder något och vilka som inte gör det. Jag vet att jag aldrig kommer att se ner på människor som inte kan hantera sina problem, vi har alla problem. Det handlar bara om hur vi tar itu med dem.

Jag fick ett mail nyss. Ett mail från en av mina livbojar. Ni vet, en sån som man flyr till när åskan går. En av mina reservvuxna. Hon är ofta här och läser, kommenterar aldrig eftersom hon tycker att det blir för offentligt. Jag blev glad av hennes mail, liksom jag blir av alla era kommentarer. De behövs.

Ikväll åker jag till Stockholm. Om jag ska göra som ni säger borde jag äta yoghurtglass, maffiga pizzor, njuta av lyxig choklad, inmundiga de bästa ostarna, kolla kläder både här och där, dricka vin, latte och bara ta det lugnt.

Vi får se vad jag hinner.

Jag ska i alla fall känna lugnet.

Jag tror inte att jag klarar mig utan detta, så troligtvis kommer det att dyka upp ett 08-baserat inlägg om ni har tur.

På återseende.

Vi sitter och äter lunch och pratar om allt möjligt. Plötsligt frågar Olle mig vem jag skulle låna i Folkoteket. Folkoteket är ett program på Bolibompa - för er som inte ser det - där man kan låna olika personer, precis som att man på biblioteket kan låna böcker.

Jag funderar ett tag och säger sen att jag nog skulle boka en superduperstädare för en dag (eller vecka). För “morgonens obarmhärtiga ljus avslöjar alla detaljer”. Dammet syns - överallt. Fönstrena skulle behöva putsas och hela huset skulle behöva en översyn. Helst av någon annan än mig.

Sen skulle jag på momangen boka in Johnny & Mattias. De skulle få ta sig an våran källare, det som någon dag ska bli en fullvärdig del av vårt hus. Idag är det ett big no-no för alla nyfikna som vill ta sig en titt. Källaren är inte brukbar om man säger så. Johnny & Mattias skulle dock inte få ta med sig någon inredare, jag vill bestämma själv.

Jag frågar sen Olle vem han skulle låna. Svaret kommer blixtsnabbt. Turtles såklart. Eller möjligtvis Superhjältarna.

Mina svar ter sig ynkliga i jämförelse.

Hur trist är jag egentligen?

Det är en skådespelare som alla andra. En sån man ser i nån film och tycker om. Ung. Vacker. Lycklig.

Tills motsatsen bevisas och hans kropp hittas livlös i de tidiga morgontimmarna. I Sverige, på en filminspelning, sitter hans före detta kärlek med deras barn, en flicka som bara är två år.

Jag får ont i kroppen. Tragik ger mig ont i magen. Men, framförallt det faktum att det nu finns en liten flicka som förlorat sin pappa och hela livet kommer att få bära detta med sig.

Över hela världen dör människor och varje dödsfall är en förlust för någon. Få förluster skriks ut på tidningarnas förstasidor, men är inte oviktiga för det. I det här fallet är sensationsjournalistiken och spekulationerna det vi kommer att minnas, inte det faktum att en liten flicka har förlorat sin pappa.

Det är synd att det är så.

Dagens themesong är denna. En klassiker. Det blir en bra dag idag också.

Har haft besök ikväll av en stark liten människa. Hon ser sig inte själv som en sån som trotsar och går sina egna vägar, men vi som står bredvid ser det så klart. Det har alltid varit så och kommer så förbli.

Hon har styrt in sitt hjärta på en väg som kanske inte alltid är så lätt, men vad gör det om det är den vägen man måste gå? Ibland kanske man inte alltid får välja väg, utan det handlar snarare om att våga ta steget ut på den väg som ligger framför en.

Att våga ge sig ut på en inte alltför upptrampad stig kräver mod.

Folk pratar säger hon och ser lite bekymrad ut. Låt de prata, säger jag. Det går över. Snart är det någon annan som gör något som gör att löpelden sprids. Det du har gjort är ju bara att följa hjärtat och sen våga stå för det.

I mina ögon det bästa valet man kan göra.

En del går hela livet utan att följa sitt hjärta. Ljuger för sig själva och för de runt omkring, bara för att slippa den jobbiga stigen. Att följa hjärnan är ett enkelt och bekvämt val, men fel i det här fallet.

Fel i det långa loppet som kallas livet.

Jag gör vågen för henne ikväll och ställer mig rakryggad i hejaklacken. Så, för dig kommer här:

Soof ska få fara på en liten minisemester till helgen. Kungliga hufvudstaden står på schemat och kontrollmänniska som jag är har jag givetvis en plan för vad som ska göras och vad som ska ätas.

Äta bör man nämligen - jämt.

Favoritaffärerna ska besökas och nya restauranger ska testas. Men vad får jag inte missa?

Berätta för mig.

Inser att jag och M bara för några veckor sen pratade om hur lite sjuka våra barn hade varit under hösten. Det får vi äta upp nu.

Jag är hemma, inte helt pigg själv. Olle är krasslig, så det vabbas idag igen. Lillasyster mår finemangs, testar skor och klipper ut Lille Skutt. Själv så gör jag pannkaka (ugnspannkaka för er som inte pratar norrländska) och läser tidningar som jag lånat på biblioteket.

Idag har jag en bunt Lantliv, Femina och Allt om Mat hemma. Måste medge att jag tvingats ändra mina åsikter om tidningen Lantliv. Inte alls så ryschig och pyschig som jag trodde. Passar utmärkt även till en småstadstjej som absolut inte vill ut på landet. Lite mat, lite prylar och några intressanta människor. Mer behöver man inte.

Vad gör ni idag? Jag vet att det brukar komma in ungefär noll/nada/zero kommentarer när jag ställer en sån fråga, men man måste ju få försöka.

Så, chocka mig. Skriv och berätta.

Vi startar igång med musik av bästa sort.

Det kommer att bli en bra dag. Jag lovar.

Just nu är jag som mest hypokondrisk. I vanliga fall räds jag inget (förutom cancer då - men det är en annan historia). När julen har lämnat oss och tidningarna börjar skrika ut att den är över oss igen då blir jag dock besatt. Besatt av tanken att för en gång skull slippa vinterkräksjukan. Jag hoppas varje år, men det hjälper aldrig.

Man åker alltid dit.

Vi hade en fruktansvärd vinter, den 2003 - den var fruktansvärd på många sätt. Olle var åtta månader, mamma låg på Orkidén… ja, om ni varit här förut vet ni historien. Jag och M fick viruset två gånger medan den lille mannen fick det tre. En gång blev han inlagd. Några korridorer ifrån sin mormor. Jag gick i trapporna och överlade med mig själv om jag skulle våga berätta för mamma att Olle låg med dropp i samma byggnad. Jag berättade till slut. Orkade inte ljuga.

Olle lämnade dock lasarettet piggare och sen dess skyr jag caliciviruset som pesten. Direkt någon börjar prata om det får jag ont i magen, känner hur det börjar röra runt bland tarmarna. Inbillningssjuk. Såklart.

I år har jag efter tips från världens bästa frisör - som även hon är paniskt rädd för kräket - införskaffat våtservetter som desinficerar. Kan bli maniskt om man driver det till sin spets. Vilket jag inte kommer att göra.

Men, inget lösviktsgodis nu på ett tag. Säkrast så, för visst vet ni hur mycket som döljs där?

Morgonen i bilder. Sammanfattningsvis så kan man säga Starwarslego, huvudfoting, boxare och surmun. Inte illa för en VAB-dag.

Den heter Kulla, kommer från IKEA. Den är förmodligen alldeles för hög och alldeles för bred för att passa in någonstans. Men jag vill ha den ändå.

Jag kände dessutom att det var läge att ta bort lite av sorgefloret som jag så passande lagt på bloggen en söndagskväll.

Så, in med lite IKEA - så har vi en inredningsblogg igen…

Hon låg på Orkidén, en avdelning för palliativ vård. En avdelning för de som är i livets slutskede. Så stod det på dörren, en dörr som jag öppnade dagligen under en überjävlig period i livet. En dörr som jag helst skulle ha velat sparka in, men som jag långsamt öppnade varje gång.

Jag kan knappt skriva palliativ utan att det tar ont i kroppen på mig. Ontontont. Men, jag gör det ändå - för detta är en rening och min ventil. Jag måste få ur mig det, för nu är jag redo att kasta bort allt ledsamt. Det har tagit ett tag, men nu är jag beredd.

Hon låg där, väntade på livets slut. Jag tror att hon visste det, även om hon in i det sista försökte få oss att tro att det skulle bli bra. Vi visste att det aldrig skulle bli bra. Aldrig mera bra.

Jag satt där, med en hög tidningar bredvid mig. Mamma sov mest hela tiden. Jag baddade hennes läppar och slog på SVT1, det var Antikrundan. Vi låtsades att vi inte var i dödens väntrum, utan hemma. Det var dock svårt att låtsas, för hemma luktade det inte som det gjorde på Orkidén.

Sorg och smärta.

Hemma satt det inte gröna gardiner för fönstrena och hemma fanns det absolut inte sköterskor som kom in och frågade hur man hade det.

Jag hade det gräsligt, men log ändå.

Snart är det fem år sen och det skrämmer mig. Fem år har gått fort och tittar jag på Olle som funnits i snart sex år blir det kluvet. Jag kommer inte ihåg hur livet var utan Olle. Betyder det att jag inte kommer ihåg hur livet var med mamma och pappa?

Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Jag vet att det är synd om mig. Det är synd om alla som en gång suttit och väntat in döden. Det är synd om alla som en gång lämnat dödens väntrum - levande - och tvingats lämna kvar någon där.

Man blir nämligen aldrig sig själv igen.

Jag har fastnat framför bloggstatistiken. Följer dagarna. Ser mönster. Inser att fredagar - främst kvällarna - och lördagar är dagar då ni inte besöker mig lika frekvent. Torsdagar verkar vara Soof-dag, på alla sätt och vis. Kanske har ni lärt er att då rasslar det in inlägg.

Eller också är torsdagar en bra dag helt enkelt.

Söndagkvällarna brukar ni alltid komma hit igen efter helgens förlustelser, det ser jag på statistiken. Vad har ni gjort i helgen förresten?

Ska skriva mer snart, då lugnet lagt sig. Nu hörs det “mamma.mamma.mamma.mamma” och det måste man ju uppmärksamma.

Lördag kväll och det vräker ner blöta saker från himlen. Längtan efter våren är stor och blir inte mindre av allt detta. Ge mig solen, plusgraderna och bar asfalt. Jag behöver det. Nu.

Har ont överallt, det rinner från näsan och febertermometern visar med ett hån på 36,6. Kan jag inte ens få ha lite feber? På nåt sätt är man ju inte sjuk förrän man får feber. Varför är det så?

Nu svamlar jag, yrar väl av den obefintliga febern.

Vi har varit på bio. Vi har sett den här. Helt okej, men lika gärna som en hyrfilm en regnig måndag. Inte “nu-ska-vi-unna-oss-en biokväll-och-lämna-barnen-hos-farmor-och-farfar”-film. Inte alls så.

Det låter som om jag är på dåligt humör. Inte alls, snarare tvärtom. Har lagt mina barn och lyssnat på dem när de förklarar hur mycket de älskar varandra. Då blir jag glad.

Jag är också väldigt glad över att en person som ligger mig varmt om hjärtat är lycklig. Pirr och kärlek tycker vi om och det är väl unnat. Jag säger bara: Yippie!

Så, nu tror jag att jag ska se om M kan tycka lite synd om mig. Jag är ju trots allt oerhört sjuk.

När man kom in i hallen på Bankgatan 10 tog man av sig skorna och jackan, hängde upp den och tog sen första klivet upp i trappen. Halvvägs upp hörde man Håkan Hagegårds stämma fylla rummet och lukten av fotogen från lampan i hörnet nådde näsborrarna. När man kom till slutet på trappan tittade man automatiskt åt vänster och där satt mamma och pappa.

Båda trötta efter att återigen ha kämpat sig igenom de jobbiga veckorna före jul. I en blomsterhandlarfamilj var det en hysterisk period med julgrupper som skulle göras och transporteras runt hela kommunen. Telefoner som ringde och långa dagar. Mamma drog sitt strå till stacken genom att hålla ställningarna hemma, lugna ner pappa, göra julmat och allt annat som en vanlig familj också stressar upp sig kring.

Men, nu satt de i alla fall där. I den röda Chesterfieldgruppen, inandandes julstämningen och lugnet. Det visste man av erfarenhet. Julen infann sig inte på Bankgatan förrän julaftons morgon. Då var det lugnt och stilla.

I soffan satt mamma, hon hade dragit upp fötterna under sig. Pappa slappnade av i en av fåtöljerna. Själv så tog jag den andra fåtöljen och söstra mi kröp upp bredvid mamma i soffan. Gaston lade sig med en suck under bordet och kände även han lugnet.

Där satt vi.

Nu bor det andra människor på Bankgatan och mamma, pappa och Gaston tittar vid juletid ner på oss från ett moln i himlen. Fotogenlamporna är varsamt omhändertagna, en fick flytta till Sundsvall medan den andra bor hos mig. Håkan Hagegårds röst ger även nu en viss känsla av jul. Men som de julaftonsmornarna blir det aldrig.

I vårt vardagsrum står nu Chesterfieldgruppen. Det blev ett helt annat liv för den. Från att ha stått på samma ställe sen 1974 och använts vid mycket speciella tillfällen är den nu i händerna på barnfamilj. Den får agera trampolin, koja och nedvarvningsställe. Den slits och används.

Med kärlek.

För vissa saker ligger en varmt om hjärtat. Precis som med mina låtar så är det minnena som gör saken. Soffgruppen är ju trygghet och glada minnen. När vi satt i den var alla glada. Ingen smärta, sorg och tragedi. Bara glädje.

M propsade på att familjen Chesterfield skulle få flytta hem till oss. Jag var mycket skeptisk. En röd, svulstig skinngrupp i mitt vardagsrum kändes inte bra. Men, jag gav med mig. Nu är jag glad för att han stod på sig.

Idag läser jag att Chesterfieldsoffor är trendigt igen, på gränsen till superhett. Jag ler, för det har jag ju alltid vetat. Trygghet och glädje kan väl aldrig bli omodernt. 

Han slet upp papperet och konstaterade snabbt att där låg en bok. Han tittade snabbt på mostern med en blick som sa: Vad är nu det här? En bebisbok? Till mig som snart fyller sex år?

Han är dock väluppfostrad (såklart) så han sa tack och la den snabbt åt sidan.

Några dagar senare tog jag fram bebisboken och sa att vi i alla fall kunde läsa den för lillasyster. Han muttrade och hämtade en annan bok till sig själv. Satte sig sen i soffan och lyssnade - till en början med stor skepticism - på boken som jag började att läsa.

Sen insåg vi alla tre att detta var en bok som passade oss. Vi skrattade och fnissade åt den lilla grisens vedermödor och den stora humorn som fanns inbakad i den lättsamma berättelsen om Benny.

Igår låg det ett paket i brevlådan. Han slet upp det och gav mig en blick som sa: Vilken tur att min moster vet vilka böcker jag gillar.

Dagens boktips blir alla böckerna om grisen Benny, skrivna av Barbro Lindgren och Olof Landström.

Läs och njut.

Ställ er upp, ta fram något som kan liknas vid en mick - här använder vi oss av en leksaksbatong av plast - och gör er redo för lite morgongymnastik. Hoppa tre gånger på stället, rensa strupen och gör några Ola-steg som uppvärmning - för nu kör vi:

Detta går på repeat hemma hos oss just nu.

Omochomochomochomochomochomigen.

Det är inte jag som vill höra den jämt och ständigt - utan sonen. Vad är det med Ola och gänget som gör att en snart sexåring fastnar för varje låt? Vi har ju knappt lämnat fixeringen för  “Wörs a lajk a shejka” innan nästa låt gör entré…

Sova längre. Lång frukost. Läsa tidningen i evigheter. Mysa i obäddad säng. Pyjamas till lunch. Plättar i kylen. Biblioteket. Fika där. Kanske en Delicato. Njuta av ledigtorsdagen.

Så, det planerar jag att göra imorgon. Däremellan kanske det blir lite skrivet här. Det vill ni väl inte missa?

Vi ses imorgon.

Nu Ekdahl & Hakelius. Om skolan.

Tjing.

Idag skulle jag ha velat samla alla som någon gång sagt: Ni lärare har det då så bra. Tänk så mycket ledigt ni har. Lärare sitter väl mest och dricker kaffe. Hur svårt kan det vara att vara lärare, det är ju ändå bara barn. Vilka tidiga dagar du har, jobbar ni aldrig?

Jag skulle med lågmäld, blid och sansad röst säga till dessa människor: Ta över. Ta över rodret. Du får mitt jobb. Du får alla lov. Alla tidiga dagar. Allt kaffe du kan önska dig. Du får det. Du får min lön. Jag kan t o m betala lite extra.

Så har det nämligen varit idag. Jag har tystnadsplikt, går absolut inte in på några detaljer, men idag har det varit en day of terror. Jag tror att jag skulle kunna säga att fredsmäklare i Mellan Östern hade varit att föredra. Eller inte. Jag har ju så jobbigt med engelskan. Skulle mest stå och stamma och vad skulle det vara för en fredsmäklare?

Att vara lärare är annars ett ganska så trevligt yrke. Jag dricker inte kaffe, däremot te. Sitter sällan ner och dricker dock, utan står mest. Jag är ledig rackarns mycket. Väldigt välkomna ledigheter. Ingen skulle vilja vara lärare om vi inte hade dessa ledigheter. Visste ni att vi har jobbat in vårat sommarlov förresten, det är ingen gratisledighet om ni nu trodde det.

Jag har alltså ett bra jobb, jag tycker massor om alla barn och jag tycker om mina arbetsuppgifter.

Idag tycker jag inte om någonting med mitt yrkesval. Möjligtvis att jag fick gå hem.

Visste ni att det var en slump att jag blev lärare?

Den historien kommer någon annan gång.

När jag kan se ljust på tillvaron.

Jag har inte många laster i livet. Några, men inte många. Om man bortser från de självklara som kärlek, barnen och mat så är det ännu färre.

Att kolla andras bloggar är en last. Precis som när jag var inne i “Vänner och fiender” (visst är det nån som kommer ihåg den serien?) så blir människorna i bloggarna mina vänner. Jag håller mig uppdaterad och gläds/sörjer/förargas när jag läser om deras liv och leverne. En del håller sig dock på ett ytligare plan, men då suger jag i mig allt det ytliga.

Min egen lista med bloggar är lång, tar ett tag att gå igenom och uppdatera sig i. Om jag har bråttom, ska hinna medan barnen badar/leker/pysslar så väljer jag ut mina favoriter, de som av någon anledning ligger mig varmt om hjärtat eller som bara har något speciellt.

Jag tänkte avslöja mina favoriter för er, dela med mig så att ni också kan drömma er bort en stund. Följ med mig ut i cyberrymden och hälsa på mina cyberkompisar, här är de:

Lisa. Såklart, söstra mi kollar jag in varje dag, ibland flera gånger. Hon är mitt hjärta, mitt stöd i livets bokhylla. Vi delar allt det jobbiga som hänt oss och hon är den enda som kan förstå sorgen/saknaden/ilskan som man ofta känner. Lisa har förmågan att sätta ord på mina tankar och även om vi inte alltid förstår varandras talade ord så är vi enade i skrift. Lisa har dessutom förmågan att med sina ögon och med fingret på avtryckaren fånga BILDEN. En fantastisk liten människa helt enkelt.

Silverfisken. Mannen som jag följt under lång tid och som ständigt överraskar. Han bor down under och har ett helt annat liv än mig. Han fascinerar mig och hans texter gör en ofta stum av beundran. Som den gången han dundrade in beskedet att han fått barn. Från uttalad singelkille till myspappa, från en dag till en annan. Är inte det ett tecken på en bloggares överraskningsförmåga? Besök Silverfisken, spana in hans gamla texter och missa inte Noahs födelse. Jag grät när jag läste det.

Kitchenbloom. Piteåtjejen som skriver om inredning, livet, mat och barn. Hon står inför ett spännande år och jag kommer att följa henne och avundas. Någon gång ska jag också ta klivet ut och utmana mig själv.

Abbes pappa. Måste läsas från början och är stört omöjlig att lämna utan att bli rackarns så berörd. Pappan bakom bloggen beskriver med värme och kärlek det liv han lever tillsammans med sin Abbe. Missa inte.

Elin. Min Elin. Vid första anblicken en hundblogg, men så mycket mer än det. Hon skriver om sitt liv - inte så enkelt det heller - och har finfina bilder från världens alla hörn.

Isa. Ytterligare en Piteåtjej som tog klivet ut och vågade. Snart så syns hennes grejer överallt och lilla jag har haft ögonen på henne länge. I barnens rum hänger en äkta Isa, så fin, så fin.

En mammas dag - Weronica & Helena. Två mammor som skriver om trender, mat, livet, husbygge, kläder, prylar, inredning, barn och annat som intresserar moi. Som att öppna värsta glassiga magasinet och ha en massa läsning framför sig. Lovely.

Mia Skäringer. Finaste Mia skriver finurligt, djupt och gripande om livets vedermödor. Hon delar en del saker med mig, men det är en annan historia. Hon lämnar ut sig själv på ett sätt som man imponeras av. Utan att blotta sig totalt berättar hon allt. Konstigt. När jag under 90-talet klippte gräs/rensade ogräs/vattnade blommor på en kyrkogård lyssnade jag alltid på Morgonpasset (”Morgon - morgon - morgon - passet i P3″) och en sommar fyllde hennes röst mina lurar. Hon sommarjobbade liksom jag och lämnade små roliga anekdoter med jämna mellanrum. Jag lyssnade, log och imponerades. Idag läser jag, ler och imponeras.

Martina Haag. Rolig människa som man bara måste titta in hos. Idag får hon sitt fjärde barn. Jag håller tummarna.

Linda Skugge. Alla vet vem Linda Skugge är. Vet man inte det har man inte haft ögon eller öron de senaste tio åren. Eller kanske femton. Nu var jag hård. Du kan ju faktiskt på något konstigt sätt ha missat detta mediamirakel. Hon är fylld med åsikter och jag håller ofta med. När jag inte håller med så läser jag ändå. Hon har tillsammans med Sigge Eklund startat fiffinurliga Vulkan, för alla oss som bär på författardrömmar.

Fotbollsfrun. Malin Wollin är nog bland det roligaste som går i ett par skor. Dessutom visar det sig att hon har fantastisk musiksmak också. Hon har förmågan att skriva så att man ibland viker sig av skratt och det är väl en anledning nog för att spana in hos henne. Att hon dessutom inte drar sig för att ta upp känsliga ämnen är ytterligare en anledning att spana in Fotbollsfrun. Om du är överkänslig mot ord som bajs är det bara att ha skämskudden till hands - eller hur Hanna M?

Tre tjejer i köket. Tre tjejer som skriver om mat och mat tycker vi ju om. Eller hur?

Hanna. Våran Hanna som Olle och Majken säger. Flickan som varit en del av familjen sen vi flyttade in i huset. Hon är som en storasyster till barnen och vi vuxna roas något oerhört av att ha henne på besök. Hon är bra på alla sätt och vis, helt enkelt den bästa sextonåringen jag vet.

Så, det var mina favoriter.  Har ni någon jag har missat?

Vi har en lugn och skön dag.

Äter, ser TV, myser och gör sånt som passar sig alldeles utmärkt en dag i hostans tecken. Olle spelar “Halvan och polisbilen” och Majken målar. En gubbe med kropp. Premiär för den varianten. Hon ligger ljusår före sin storebror som kom på att det var roligt att rita/måla först när han var fyra. Men visst är det oerhört fascinerande att det är så olika?

Har pratat med lillasyster. Hon målade också. Dock inte gubbar, utan hundar.

Snart är klockan mellis och jag undrar vad jag ska bjuda på för kulinariskt. Kanske en smörgås med leverpastej?

Det är ingen som misstänker att jag är lite uttråkad va? Lillasyster menar att det är nyttigt för mig att bara vara och jag kan nog kanske hålla med. Men bara kanske.

Tjing.

Det här gänget umgås jag med idag. En bra dag med andra ord.

Vad gör ni?

För er alla som oroat er, funderat och knappt kunnat koncentrera er kan jag berätta att jag genomförde corepasset tillsammans med frkn Larsson idag.

Jag överlevde också.

När vi kom dit möttes vi av en hurtig kvinna som frågade om vi skulle “cora”. Vi tittade på varandra, jag och frkn Larsson, och lade genast ett nytt verb till ordlistan. Vi hänvisades till ett omklädningsrum och insåg att alla andra hade varit med förr. Stora mattor var visst ett måste till ett corepass. Jag körde nybörjarvarianten och använde en tröja, medan Larsson körde the hard way och var ensam med golvet.

I bilen på väg dit konstaterade vi att när man inte vet var man har sina träningsskor är det ett tag sen man använde dem. Om man dessutom inser att de numera är för små är det ett bra tag sen man använde dem.

Det var i alla fall en ganska bra stund där på golvet i Campushallen. Kan nog bli nästa söndag också. Då med matta. Redo för att “cora”.

Är jag ensam om att tycka att det var kul med humlanskämtet? Om du inte fattar vad jag menar, scrolla ner till Min humor lite längre ner på sidan.

Om jag är ensam om att tycka det blir jag besviken.

På mig själv.

Lördag och akutenbesök börjar snart vara en rutin för oss. Andra lördagen i rad har vi nu besökt Skellefteås akutmottagning med den unga mannen.

Han vaknade vid tolvslaget, i panik över att han inte kunde andas. Från början tänkte vi att han behöver bara få lite kärlek, så går det över. Men paniken och andnöden höll i sig så då bestämde vi att det fick bli ett akutenbesök - igen. Liten och tunn som en räka satt han sen i hallen och väntade på att pappan skulle få fram bilen. Mammahjärtat slog några extra slag när de åkte iväg, pappan och lilla räkan. Något okoncentrerad låg jag sen och väntade, såg en fransk dokumentär på SVT 24 om kärlek på äldre dar och väntade.

Hem kom de, två timmar senare. Diagnosen hade blivit falsk krupp, totalt ofarligt och ganska vanligt. Dock väldigt obehagligt. För både barnet och mamman och pappan som tvingas vara med om andnöden. Olle fick andas i en mask och fick en smaskig medicin - den smakade som läsk. Väl hemma somnade han snabbt, i tryggt förvar mellan mor och far. Lillasyster sov sig igenom allt detta och vaknade fyra timmar efter att storebror somnat.

Idag är whiskyrösten kvar, det går bra att andas och nattens händelser är ett äventyr.

Om vi dyker upp på akuten nästa lördag, tror ni att de börjar fundera då? Kanhända att de viskar: Münchausen.

Av bloggstatistiken att döma verkar ni göra annat en lördagskväll än att sitta vid en dator och läsa Soofs tankar. Klokt. Själv så sitter jag vid en dator och skriver ner mina tankar, så jag har nog inget annat för mig.

Lördagen är snart slut, i alla fall om man snackar barnfamiljstid. För en del kanske lördagen precis har börjat och de har ju det roliga kvar om man säger så. Lördagar är ju kul.

Ikväll blir det en film, lite chokladtryfflar och några liter chaite. Av lillasyster fick jag detta i julklapp och det är lätt beroendeframkallande. Tror att det klunkats ner fyra stora glas hittills idag.

I övrigt så hostas det otäckt här. Febern är nästan borta och lilla mannen har nu ikväll sprungit omkring med sin megasupergalaktiskasilverpistol och det är ju i och för sig ett friskhetstecken.

Jag har gått en promenad ikväll. Ensam. Trotsade alla män som startat en “våg” (läs två) av överfall här på senaste tiden. Med tanke på min mundering i form av tjock duntäckjacka och rackarns tajta täckbyxor skulle det inte ha varit en lätt match att överfalla mig. Det är ju lite jobbigt att kränga sig ur täckisarna i vanliga fall så fatta vad tid det skulle ta med lite motstånd. Eller mycket motstånd.

Imorgon ska det visst börjas ett nytt liv och magmusklerna ska tillbaka på sin plats. Kan tänkas att jag ballar ur. Jag har en lätt skräck inför träning i grupp. Känns olustigt. Men, frkn Larsson har bestämt sig och då måste man väl följa med?

Nu sover snart barnen och några timmars lördagskväll återstår.

Jag återkommer.

Dagar som denna tackar man SVT för Barnkanalen.

Lördag och feber igen. Stackars lilla mannen har dessutom en röst som skulle göra Bengt Magnusson avundsjuk. Lillasyster är pigg och kry, men sympatislöar gärna med sin storebror. Nyss råkade hon slå sitt huvud mot sjuklingens och gav honom därför en kram och sa:

- Förlåt Olle, det var inte meningen. Jag ville ju bara mysa med dig.

Syskonkärlek när den är som bäst.

Det blir helt enkelt en dag i sängen för syskonen H. TV-tablån är späckad med Hjärnkontoret, Bamse och Fåret Shaun. En lyxdag om man bortser från ont-i-halsen och feber.

Pappan är på skotertur i Glommersträsk skogar. Mamman roar sig med att tvätta, surfa runt och bara vara.

En helt okej lördag. 

• Låt aldrig två pojkar som är födda 2002 spela plockepinn utan att ha en legitimerad domare bredvid.
• Undvik att spela spel som innehåller sanning eller konsekvens om din partner är med.
• Spel som innehåller sanning eller konsekvens kan vara roligare om timmen är sen eller om man är på partajhumör.
• UNO kan dock locka fram värsta skrattattackerna.
• Förälder som har en stark vinnarinstinkt bör inte sitta bredvid sitt barn under en spelomgång.
• Förälder med stark vinnarinstinkt listar snabbt ut att det lönar sig att luta sig bakåt och därmed överblicka allas kort.
• Fyra barn under sex år kan aldrig innebära lugna och sköna middagar.
• Svullna allergiögon kan ge samma syn som hos en med mycket liten ögonöppning.
• Pizza är riktigt gott.
• Pyssellusten är aldrig så stor hos en snart sexåring som när det är akut nu-måste-du-sova-läge.
• Man kan känna en intensiv längtan efter en vuxenmiddag efter att ha ätit en hysterisk pizzamiddag.
• Det är jättetråkigt att plocka undan efter en middag, men ganska så värt morgonen efter. Måste alltså ta tag i oredan.
• Turtles är en fascinerande film om man är två-och-ett-halvt. Leo är bäst.
• Knäck funkar även i januari. Sött är alltid gott.
• Vissa människor ligger en riktigt varmt om hjärtat.
• Man klarar sig inte en hel dag utan att skriva ett inlägg. Det gör mig förvånad.
• Godnatt.

http://johanlindqvist.blogspot.com/

Scrolla ner till ONSDAG, JANUARI 09 och läs/titta på inlägget som är skrivet klockan 15.59.

Det tycker jag är riktigt roligt. Jag skrattar faktiskt fortfarande.

 … eller egentligen lillasyster så löste sig en hel del bloggfrågetecken ikväll. Man är ju inte riktigt haj på detta ännu, snarare en grön nybörjare. Nu slipper ni i alla fall dessa trista ramar runt bilderna och jag har helt plötsligt hur mycket utrymme som helst att visa mina bilder för er.

Så kvällens applåd går till räddaren i nöden och för henne spelar jag denna:

När jag skrev mitt första inlägg skrev jag det till min syster och en handfull människor som jag trodde skulle kika in här med jämna mellanrum. Nu har jag insett att den skaran har vuxit - i det närmaste lavinartat - och det gör mig rörd. Tänk att så många vill läsa det jag skriver.

Ibland är det ju bara strunt.

Jag är en människa som tiger. Tycker inte om att prata om problem. Jag har ett fåtal människor som jag pratar med om saker som är jobbiga. De är noga utvalda och trots det upplever nog en del av dem att de måste dra saker ur mig. Jag är nog en besvärlig människa på så vis.

Att skriva är min grej. På något sätt kan jag gömma mig bakom orden och samtidigt få skrika ut det jag känner. Som att stå på en stor scen och sjunga iförd mask. Alla ser, men de ser inte allt. Att synas, men ändå inte.

Det är därför jag blir så rörd när jag ser att så många människor hittat hit. Att jag på nåt sätt får berätta min historia utan att behöva stå för den fullt ut. För om ni träffar mig live kommer jag absolut inte att vilja diskutera det jag skrivit ansikte mot ansikte. Det blir för jobbigt.

Jag har en gång gått till en psykolog. Min barnmorska skickade mig dit och jag genomled en timme med denna främmande människa. Jag gick aldrig dit mer. Fast jag vet att jag hade behövt det.

Jag inser att jag mer och mer blir som min mamma. Hon var så här och saxofonisten har i en kommentar skrivit ordet det handlar om - integritet. Integritet är viktigt för mig och därför blir det så kluvet att jag lämnar ut mig så här till en hel massa människor som jag både känner och inte.

Förmodligen handlar det om ett behov. Behovet att få synas, i mitt fall utan att höras. Jag hatar ju att prata om mig själv, men att skriva om mig själv är numera en last.

Hoppas att ni följer med mig på den här egotrippen. Jag behöver passagerare.

Eftersom detta är en blogg som kommer att innehålla det mesta, egentligen allt mellan himmel och pannkaka, kommer här ett litet recept på det vi åt igår. Det var en paniklösning eftersom det saknades det mesta i matväg i kylskåpet. Då svängdes detta ihop och det blev gott, till och med riktigt gott. 

Varsågoda - en tisdagsrätt:

Koka risoni i lättsaltat vatten och stek under tiden kycklingfileér - skurna i bitar. När du stekt klart kycklingen saltar och pepprar du. Riv sedan lite citronskal och blanda ner, om du gillar the taste of limon (vilket jag gör) pressar du även över citronjuicen. När risonin kokat klart rör du ner några matskedar fet-CremeFraiche och valfri mängd getost, salta och peppra. Det blir som en risotto, fast med risoni. Servera detta med kycklingbitarna och massor av ruccola. I huset fanns även en chilipesto och den blev en bra kompis med det övriga.

Smaklig måltid!

Man kan inte riktigt sätta fingret på det som kallas Soofmusica, men det är en salig blandning av låtar som har passerat revy under åren. För att ni ska få en ännu mer splittrad bild av människan bakom bloggen kommer här ett blandband, låtar som jag kan kalla mina.

Ett av mina allra första musikminnen är att min mamma sjöng den här tragedin . Jag levde mig in i denna sång, identifierade mig helt med den lilla stackars flickan som låg där alldeles ensam och bara-bara-bara längtade hem. Min mamma, som var en god mamma, hittade då på ett nytt slut på sången och den arma lilla stackaren fick åka hem. Skönt.

När jag var i Tracksåldern satt jag som alla andra och tryckte in pause-knappen när Kaj Kindvalls röst tog över mellan låtarna. Men i smyg lyssnade jag också på ett annat radioprogram, Svensktoppen. Där spelades en dag denna finstämda melodi och den unga Soof var åter fast. Jag tyckte att det var så fint att den gamle mannen tänkte på sin allra trognaste vän, för det är väl så man säger om hunden?

Den allra första skivan som jag vet att jag verkligen önskade mig var med bandet Katrina and the waves och denna klämkäcka melodi. Jag kunde den utantill och fortfarande kan jag känna att det spritter i benen. Iallafall lite.

Jag och min Eva satt ofta i hennes rum och lyssnade på skivor. Vi tyckte att det var lite busigt att öka hastigheten på olika låtar, hur man gör det vet bara ni som en gång spelat LP-skivor. Framförallt denna låt blev hysteriskt jättebra om man speedande upp den lite. Ni kan ju i alla fall tänka er den i racerfart.

Tonårstiden kom och med den lidandet och kärleken. Ena dagen var man så lycklig och nästa dag var det bara skit. När allt var så där jättebra lyssnade jag och Fia på den här finfina kärlekslåten. Jag minns att när den spelades till eftertexterna till “Robin Hood” så satt jag kvar i biofåtöljen och bara njöt. Faktiskt så höjer jag fortfarande volymen när den spelas på radion och det är nog bara på grund av minnena. Men visst är han speciell, Bryan?

När det riktigt blev allvarlig kärlekskris för fröken Berg så spelade hon in den här låten på ett band, bara den här låten - igen och igen och igen. Den satte sig på huvudet vill jag lova då vi låg på hennes säng och ältade kärlekens mysterier. Idag när jag hör den kommer jag på mig själv med att kunna alla ord och det är nog inte så konstigt. Man var ju i det närmaste hjärntvättad med Sinead.

Min kärlek bestod och vi har en hel massa låtar som vi kan kalla våra. En av de tidigaste är denna. Den spelades flitigt i ett pojkrum på Patrongatan i Byske och därför är det med rodnande kinder jag tänker tillbaka på den tiden när jag hör den igen.

I en ungdomsbil av märket Volvo åkte jag och han många mil mellan Byske och Skellefteå. I den då moderna cd-spelaren i bilen spelades Volvopop av bästa sort. Jag hatade låtarna och led mig igenom dem. Men, på nåt sätt är de ett minne som sitter kvar och därför bjuder jag er härmed på äkta Volvopop!

Gymnasietiden var en bra tid, många av människorna jag träffade då finns ännu kvar i mitt liv och är viktiga. Vi spenderade mycket tid tillsammans och minnena är många. När vi tog studenten gjorde vi en ny text till det årets schlagerdänga. Den vrålade vi oss igenom hela studentveckan och därför är det en bra låt för moi.

Jag och min Anton vrålade oss även igenom denna under en fest och fortfarande är det våran låt. Eller hur Glarra? Den har ju liksom allt.

När jag börjat jobba hade vi en gång en fest på jobbet, en osedvanligt röjig sådan för att vara på mitt jobb. Vi hamnade i en taxi och upp ur en ficka kommer en cd-skiva och denna låt spelas i taxibilen. Vi njöt av taxifärden och musiken, taxichaffören - han log mest. För vad kan man annars göra till något som detta?

När allt var så galet i mitt liv, liv och död blandades om vartannat, så tog jag ofta Olle i famnen, tog fram skivan mamma gett mig och satte igång denna. Tårarna rann ner över min bebis och jag höll honom hårt och dansade. En lugn stund, bara vi två.

När pappa hade dött vill vi hitta något speciellt till dödsannonsen. Då kom jag att tänka på när jag, mamma och pappa åkte till fjällen. Just då var jag inne i en Peter LeMarc-period och jag spelade favoritlåtarna för dem i bilen. Jag och pappa satt stilla och lyssnade på den här fina och konstaterade båda två att den allt var något speciellt. När jag sen hörde texten efteråt var det helt självklart att den skulle stå i dödsannonsen. Det var ju så här det var.

På både mammas och pappas begravningar spelades den här sången och världens bästa saxofonist spelade till. Jag får gåshud av att höra den igen, men kan ändå inte låta bli att spela den igen. För er. För att den är så fantastisk.

Mammas låt är Öppna landskap. För att Ulf Lundell var det bästa hon visste och det bästa ville vi ju ge henne. Stäng ögonen, lyssna och strunta i att det är en skrytfilm över Skåne. Det är ju Ulf vi vill ha.

Jag och min syster delar inte musiksmak. I hennes lyx-Golf spelas det mest konstig musica, så när hon berättade att hon hade något jag var tvungen att lyssna på var jag skeptisk. Men när musiken fyllde den lilla bilen var jag fast. Mannen med rösten kommer alltid ha en plats i hjärtat mitt och framförallt den här. När Lisa var på en konsert med herr Winnerbäck spelade hon in Elegi och skickade till mig. När det plingade till i mobilen och jag såg/hörde vad det var blev jag tårögd. Tänk att hon tänkte på mig.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är tillfället som gör låten, det vi är med om när vi hör låten gör den viktig.

För utan dessa minnen vore ju inte detta min musik.

…bara för att reta lillasyster som kan i det närmaste avlida när hon får nys om låtar jag gillar. Jag kan hålla med om att min musiksmak kan beskrivas som lätt schizofren, men det är jag - så det är bara att gilla läget.

Så, för dig söstra mi - jag ger dig herr Körberg.

När Ollle föddes hittade den lyckliga mamman ett litet, litet, litet hål på hans näsa. Ett så litet hål att endast en nybliven mamma som är riktigt nära sitt barn kan upptäcka det. Vi skickades på en koll på öron/näsa/hals innan vi åkte hem från BB och där konstaterade de att vårt lilla gull hade en fistelgång i näsan. Den hade bildats när han låg i magen och ansiktshalvorna skulle slutas. Enkelt beskrivet så lämnades det kvar en liten gång med ett utgångshål i hans näsa. Nu vill jag återigen poängtera att detta hål var minimalt och därför så var det mer ett konstaterande - okej, en fistel - värre saker kunde man ju vara med om.

När Olle sen blev förkyld första gången blev denna fistelgång inflammerad och hela näsan svällde upp och fylldes med var. Min lilla bebis var förvandlad till en boxare och såg rätt så… svullen ut. Endast en mor och en far samt de närmaste kunde tycka att lille mannen var gullig i det läget.

Så fortsatte det, han åkte på den ena infektionen efter den andra. Varje gång svullnade näsan upp och vi fick åka in på lasarettet - stoppa i bebisen pencillinkurer och hålla tummarna för att infektionen inte skulle spridas till hjärnhinnorna.

Vi gjorde inte så stor grej av det, det var rätt körigt i livet just då. Min pappa hade dött när Olle var tre månader och mamma var jättedålig. En lätt hysterisk period helt enkelt- men det tar jag och ventilerar en annan gång.

Vi träffade till slut på en helt fantastisk barnläkare, en riktig mysfarbror som vanligtvis jobbade i Uppsala. Han ordnade så att vi fick komma till Umeå och röntga Olles näsa.

Så, 14 februari åkte vi iväg till Umeå och sövde ner Olle för att han skulle röntgas. Han var då 9 månader och min mamma hade dött en vecka tidigare, den 7 februari.

Det var lite mycket just då.

Det konstaterades att Olles fistel även innehöll en cysta. Man bestämde att han skulle opereras och tio dagar efter att han fyllt ett år lades han på operationsbordet. Att lämna honom där, med alla grönklädda människor var bland det jobbigaste jag gjort.

Men bra gick det och på hans näsa sitter det nu ett är som för alltid påminner oss om den jobbigaste perioden i livet.

Sen dess har denna näsa varit Olles akilleshäl. Han har numera tre ärr på näsan, efter diverse små olyckor. Senast för en vecka sen fick han en skridsko på näsan, så snart är det väl fyra.

I helgen har vi besökt akutmottagningen. Igen.

Olle fick ont i ett knä efter att vi varit på Leos lekland och vi gissade att han ramlat eller något liknande. Väl hemma från Luleå fick han hög feber och detta tillsammans med ett “fult” skavsår gjorde att vi åkte in på akuten med honom. Där konstaterades att han lyckats få en infektion i sitt skavsår. En infektion som spridit sig upp till knäet och därefter gett honom feber.

Spooky. Ett helt vanligt skavsår som ställer till det så.

Det vi lärt oss är att allt kan hända och ingenting förvånar oss längre. Man kan bara glädjas åt när allt är bra och det är det ju för det mesta.

Detta möter oss numera när vi tittar ut genom fönstret.

Ett skelett som ska bli ett sjuvåningshus innan sommaren är över. Vi som bor här har svårt att se att det passar in i området, som mest består av en- & tvåvåningshus. Men byggnadsnämnden tyckte tvärtom och gav sitt godkännande - trots stora protester.

Konstigt att de inte ser de vi ser.

Men, det ligger en viss prestige att bygga så högt i trä och det är väl klart att Skellefteå ska vara med på det tåget. Då spelar det väl ingen roll att detta monster känns oerhört felplacerat, huvudsaken är att det byggs…

Byggnadsnämnden har nyligen sagt nej till att bygga ett sexvåningshus mitt i stan. Det skulle inte passa in i omgivningarna, så sas det faktiskt. Omgivningarna som faktiskt består av betydligt högre hus än våra.

Konstigt att de inte ser det vi ser.

Det finns en till älvstomt i Skellefteå som det planeras att bygga på. Just nu ligger det ett slakteri där och det kan man ju hålla med om att det är lite onödigt. Vårt kommunalråd fick frågan vad han tyckte skulle byggas där och han sa bestämt att höga hus kan det ju inte bli tal om - det passar ju inte in i omgivningarna.

Konstigt att de inte ser det vi ser.

Men, nu byggs det i alla fall och det skrämmer mig. För estetiskt känns det fel och det hade jag tyckt ÄVEN om jag inte bodde i närheten. För ingen med ögon kan väl påstå att detta passar in?

Att något skulle byggas på detta grönområde med älvsutsikt, det har man ju förstått. Men, varför inte hus i lagom höjd? Istället för ett monster.

Nu kommer lyckliga människor att flytta in där inom några månader.  Jag unnar dem deras fina lägenheter - självklart. Glada människor är ju bra och det är ju inte deras fel att de kommer att bo i ett malplacerat högt hus.

Jag skulle också vilja vara glad när jag tittar ut genom fönstret på mornarna, men just nu blir jag bara skrämd.

Jag har just kommit hem från en ishockeymatch, vilket kan vara det närmaste romantisk date jag varit på under det här året… Nu har ju det här året just startat, så det börjar ju bra.

Pratade med en kompis och hon påpekade att jag lät förkyld. Förkyld? Nej, svarade jag. Utan på något sätt så blir det så att man skriker till under ishockeymatcher - vare sig man vill eller inte. Man kan nästan säga att atmosfären i lokalen gör att man förvandlas till en supporter light. Vad kan det bero på? Jag skulle ju inte klassa mig som ett hängivet fan av Skellefteå AIK, men under några timmar där i Skellefteå Kraft Arena är slutställningen livsviktig.

Nästan.

Konstigt i alla fall. För nu, ett tag efteråt, spelar det ju inte så rackarns stor roll att de förlorade möjligheterna till tre poäng.

Eller det kanske gör det.

Okej, jag svamlar - men det är min blogg så jag bestämmer.

Nästa svammel är en fundering som kom upp i tankarna igår. En favoritaffär ska stänga ner nu i januari och annonserade därför vitt och brett att det minsann är 50% på allt i butiken. Naiva Soof tänkte som så: “Inte kan det väl vara så många på en sån utförsäljning”. Tänk så fel jag hade, det var snarare ungefär man ur alla hus som gällde. Jättelånga köer och principen en-ut-en-in.

Soof orkade inte köa utan gick hem och funderade på sin kammare. Var kommer alla människor ifrån? Alla dessa kan väl ändå inte ha varit trogna kunder på den lilla butiken. Utan istället måste det vara något med de magiska orden utförsäljning - 50% på allt - butiken upphör som lockar alla möjliga människor dit och som gör att folk efter att ha köat i timmar tänker: Nej, nu har jag köat hur länge som helst, jag måste ju köpa nåt - men vad?

Själv så blir jag mest förbannad, för om det nu är en så bra affär, varför har då inte dessa människor köpt saker där tidigare?

När pappas affär gick i konkurs var detta en sak som gjorde honom ledsen och besviken - att det var en massa snåla tarmar där inne som bara kom på grund av de magiska orden. Att det var det billiga i sig som lockade. För honom blev det ett hån, något han fick kastat i ansiktet där han stod i kassan och led.

Själv tänker jag ofta på detta och försöker leva som jag lär, därför: Skämmes på er som stod i kön och aldrig besökt affären tidigare. Man gör helt enkelt inte så.

Så, lite ilska så här på torsdagskvällen. Då var det avklarat.

Nästa grej handlar om visioner. Vad denna blogg ska handla om. Ni som varit inne och kikat och trott att detta är en blogg som bara kommer att handla om ältande och svårmod kommer att få se er motbevisade. Jag kommer att bjuda på både det ena och det andra, nämligen: mat-barn-prylar-ältande-vänskap-design-kakor-funderingar-inredning-människor-kärlek-musik-livet. Låter inte det bra, så säg?

Till sist, jag vet att ni är här och kikar. Jag har nämligen upptäckt funktionen bloggstatistik. Vem är ni då? Berätta vem jag skriver för. Jag blir ju så nyfiken.

Goodnight Sweden, wherever you are.

Katastrofmänniska - det är jag det.

Jag har svårt för att inte se katastrofer i olika händelser. Om någon jag tycker om ska åka iväg ett tag, oavsett färdmedel, känns det varje gång som om det är sista gången jag ser den personen. Vem som helst kan då räkna ut att det är jobbigt för mig att säga hejdå. Det blir liksom ett sista farväl - varje gång.

Jobbigt.

Detta gäller även om det är jag själv som ska åka bort. För ett tag sen skulle jag på en kurs i Lycksele. Det innebar 17 mil ensam i bilen, på vintervägar. Jag jagade upp mig så mycket över detta att jag nästan var nära att ställa in hela alltet. För hur skulle mina barn klara sig utan mig? Nu tog jag tjuren vid hornen och körde iväg den där novembermorgonen. Hem kom jag också, lycklig över att katastrofen inte drabbat mig den här gången.

För det är ju så, jag vet att katastroferna alltid väntar bakom närmaste hörn. Har man inte varit med om något tragiskt väntar man sig inte något heller. Men, med det jag har i bagaget känns det som en självklarhet att det händer igen. Även om en statistiker skulle skratta åt mig så vet jag - en olycka kommer ju aldrig ensam.

Min lillasyster har drabbats av mina katastrofkänningar ett flertal gånger. Som den gången då jag inte fick tag på henne på ett tag, mobilen var avstängd och det hade tutat upptaget på Gränsgatan en hel dag. Hunden skällde i lägenheten och bilen var hemma (det berättade hennes granne som jag spårade upp och skickade över för att säga till lillsystern att lägga på luren). Då blev det jobbigt för Soofen och det slutade att denna granne till slut gick in med huvudnyckel och möttes av en förvånad Lisa som legat i badkaret. Telefonen var ur läge och en hel massa andra omständigheter gjorde att hon inte varit nåbar under ett tag. Medan lillasystern skällde ut mig grät jag av lättnad. I mitt huvud fanns ju givetvis ett helt annat scenario - ett katastrofartat sådant.

Min sambo brukar med ett leende benämna mig som en katastrofmänniska, ett uttryck som jag trott att han varit rätt ensam om. Därför blev jag förvånad när jag en dag satt och läste en tidning och Hugh Grant hamnade i blickfånget. Rubriken löd: “Hugh Grant: - Jag älskar katastrofflickor - såna som är lite tjocka och spiller på sig”.

Det är ju jag, tänkte jag. Det är ju mig Hugh vill ha.

Nu sitter det urklippet i min kalender och varje gång jag ser det så ler jag. För jag vet ju att det i alla fall är två personer i världen som gillar såna som mig.