Hockey

Okej, jag sover inte än, har den här låten i huvudet efter kvällens idrottsevenemang. Vill bjuda er på den och läsa hur lillasyster förfasas.

Därför, jag ger er….

…a touch of hockey:

Heja!

Som vanligt efter en hockeymatch blir jag en riktig anhängare av stadens stoltheter. Särskilt efter idag. Utklassning av huvudstadens hockeylag och jag är återigen hes i halsen. Men det är värt det.

Nu är det bortamatch på lördag och det känns som om man måste se den. Har ni några lediga platser kvar familjen E?

Innan jag sover skönhetssömnen ska jag se Antikrundan från Skell. Man måste ju upprätthålla sin roll som pensionär…

Gonatt.

Ledigtorsdag

 

Det blir en bra dag idag:

Pysselmorgon – Majken klipper och klipper, har sin mammas minspel när hon koncentrerar sig. Det gläder mig att båda barnen ärvt detta. Olle ritar en månadsteckning i sista stund. Imorgon är det ju faktiskt februari.

Lunch – barnen får något så kulinariskt som risgrynsgröt. Själv äter jag nog fil.

Blomshopping – Vivorna på köksbordet har börjat vika in årorna. Blommorna i badrummet likaså. Dessutom tror jag att blommorna i köksfönstret får gå till de sälla jaktmarkerna. Storinvestering alltså.

Fika hos kusinen och brudarna – brukar överträffa alla förväntningar. Dessutom var det jättelängesen vi såg dem.

Wok`n´Roll-mat hos Stålmormor – god mat och finfint sällskap.

Sen en hockeydate – Skellefteå mot Djurgården, jag och M.

Vad gör ni idag?

Kvällens musica

Två barn nerbäddade i stora sängen, med mysfilten och Bolibompa. Själv sitter jag här med ett stort glas chaite. M jobbar ikväll och själv så känner jag lugnet.

Det gör väl ni också efter detta?

Love

Jag tänkte att jag för en gång skull skulle lägga mig i politiken. Det ska ju vara en blogg om allt mellan himmel och pannkaka och vad beskriver väl politik bättre än det?

Anledningen till att jag vill skriva om politik – men också kärlek – är en krönika som jag läste imorse. Det var i min lokaltidning som den alltid träffsäkre Olle skrivit ännu en text som föll mig i smaken. Denna gång om homosexuellas rätt att få bli föräldrar, både genom adoption och insemination. Om du av någon anledning inte har läst den finns den här.

En stark liten människa som står mig väldigt nära har under den senaste veckan tagit ett stort beslut och visat att hon står rakryggad bakom det. Att som sexton- snart sjuttonåring - öppet berätta att man blivit kär i någon av samma kön är för mig en modig handling. För trots applåderna kommer det alltid att finnas människor som inte förstår att det är kärlek mellan två människor det handlar om. En kärlek som inte går att styra och som givetvis är lika självklar som den mellan två av olika kön. De människor som inte förstår det har jag svårt att förstå, men jag inser att deras åsikter finns.

Jag hoppas att de barn som växer upp idag kommer att växa upp till människor som kan vara fria i tanken och inse att kärleken måste vara till för alla. Mina barn kommer dessutom att ha en stark liten människa nära dem som kan berätta att kärlek mellan två av samma kön är helt okej och absolut inget konstigt.

Det gläder mig.

Jag jobbar med barn hela dagarna och ser – självklart – att det finns föräldrar som inte alltid fixar att vara föräldrar. Inte alls. Just detta gör det helt självklart för mig att tycka att homosexuella ska få rätt att få bli föräldrar. Jag är helt övertygad om att det finns många homosexuella som skulle fixa det betydligt bättre än dessa människor. På grund av deras personlighet, mognad och annat. Så, varför ska en människas sexualitet få avgöra denna fråga?

Det finns ju faktiskt ett stort antal barn i detta land idag som lever med föräldrar som är av samma kön. I familjer som alla andra, med Barnkanalen, VAB-dagar och mysmorgnar. Med dagislämningar, läxläsning och gympaväskor. Med tårar, skratt och bajsblöjor.

För vill man ha barn går det att lösa. Självklart. Men, det är inte alltid lätt.

Vi måste alltså se till att vi har politiker som gör det lite enklare och på nåt sätt säger: Hörrni, vi tycker att det är helt okej att ni får barn tillsammans och vi är övertygade om att ni kommer att bli fantastiska föräldrar.

För varför skulle de inte bli det?

Visst har ni haft en bra dag?

 Inte? Nu kommer ni i alla fall få en finfin kväll. Kan den bli annat?

Sälen

Jag och söstra mi är på alla sätt och vis olika. Till utseendet, javisst – ingen som ser oss kan förstå att vi är systrar. Vi lever två helt olika liv och har stundtals väldigt svårt att förstå oss på varandra. Vi för ofta diskussioner, egentligen meningslösa eftersom vi argumenterar mot varsin vägg. Vi envisas med att försöka få den andre att förstå tankegångar och resonemang, men det slutar oftast med att vi stångar huvudena blodiga och gråter oss igenom telefonsamtalen.

Ändå skulle jag vilja säga att hon är en av de människor som står mig allra närmast, en livboj och den jag ringer till när tårarna rinner och allting bara känns surt. Hon känner mig utan och innan (nästan) och the rollercoaster years har gjort oss till en enad liten pakt mot livets orättvisor.

Vi har alltid varit olika. Det är nog faktiskt så att mamma och pappa nu tittar ner från sitt moln och ler över det faktum att vi numera kan umgås utan att nästan klösa ögonen ur varandra. Jag hoppas nästan att de ser oss nu, för som de måste ha grubblat över de faktum att systrarna C inte kom överens.

För så har det varit.

Vi har vuxit upp sida vid sida, utan att närma oss varann det minsta. Vi ägnade vår barndom åt att leva och leka i två parallella liv.

Söstra mi var något av en ensamvarg, kunde sitta i badkaret i timmar och leka med sina plastdjur. Hur man nu leker med plastdjur? Jag förstår det fortfarande inte.

Jag ville att allt skulle vara verkligt, Barbie (som i och för sig är overkligheten personifierad…) och Sindy var mina följeslagare. Allt skulle kunna överföras till det verkliga livet och när det visades tecknat på tv:n var jag totalt ointresserad. Jag såg hellre pensionärsprogram – redan då – och skrattade gott åt Nils Poppe.

Vilket jag inte gör idag.

Vi kunde sitta, jag-mamma-pappa, i tv-rummet och skratta åt lillasyster. Inifrån hennes rum hördes det ofta röster från hennes lekar. Hon var sjuttioelva olika karaktärer och ändrade tonfall beroende på om hon var elefant, gris eller säl.

Denna säl blev en gång upptakten till en rejäl urladdning i det rosa huset på Bankgatan. Jag hade en kompis hemma hos mig och vi lekte som vanligt med våra Barbiesar. Temat var förmodligen olika familjers leverne, vi byggde upp små hus och bäddade deras sängar. Gjorde middagar, ordnade bröllop och handlade mat. Allt var frid och fröjd.

Tills mamma öppnade dörren till mitt rum och tyckte att vi kunde ta med söstra mi i leken. Med tanke på hennes sätt att leka och det faktum att hon var några år yngre jublade vi ju inte direkt åt vår nya lekkompis. Men, mamma stod på sig och in klev en flicka med ljust rufsigt hår och en stor plastsäl i nyporna.

När jag säger stor måste ni förstå att den var stor, inte alls lämpad att delta i en lek med våra Barbiefamiljer. Stor, grå och av plast. Men, med i leken skulle den och det gjorde Söstra mi ganska klart för oss. 

Jag insåg ganska snabbt att detta måste lösas och det snabbt. En gigantisk säl skulle inte få förstöra den harmoni som vid detta tillfälle rådde i Barbieland. Sälen var helt enkelt tvungen att dö.

Och så blev det.

Sälen dog och hur det gick till kommer jag inte ihåg. Kanske gick det våldsamt till och det känns som om jag har en vag känsla av ett fall från ett tak. Det spelar egentligen ingen roll, för död var den.

Söstra mi tog inte detta på det sätt som vi önskade. Det vill säga, hon lämnade inte rummet med sin avlidna säl och lät oss fortsätta med vår mycket strukturerade lek. Istället ställde hon till med ett rackarns liv och mamma blev plötsligt inblandad.

Hur det slutade kommer jag inte ihåg. Förmodligen återuppstod sälen. Det känns så.

Idag skrattar vi gott åt historien om sälen. Just för att den så bra personifierar våra olika sätt att vara, hur olika vi egentligen är. Men man brukar ju säga att opposites attract och jag är oerhört tacksam att Söstra mi finns i mitt liv, för utan henne vore jag inte den jag är. 

Borta bra – hemma bäst

Jag är hemma igen. Tillbaka i det lilla vita huset. Hemma hos mina goseungar. Det är ungefär hur härligt som helst.

Min lilla semester började ju rent utav uselt. Magsjuka light i en stor stad, där man inte har en aning om var närmaste toalett finns att uppbringa. Magsjuka light i en lägenhet där det bor den allra bästaste Miri och Pippifantasten N, två personer som man absolut inte vill skicka över sina bakterier på. Magsjuka light, när allting ska vara happyhappy och inte motsatsen.

Men, det gick det också. Torsdagen kan jag dock räkna bort från listan över de bra dagarna i livet. Ägnade den mesta tiden åt att gå, direkt jag stannade av blev det illa. Till slut tog det dock stopp och jag hamnade i en soffa på Linnégatan, tittandes på Pippi. Återgången till livet blev dock snabb efter att jag stoppade i mig några kex med opastöriserad fransk ost.

Jag gissar att de bakterierna visste var de skulle sätta in stöten.

På fredag bytte jag boende och min lilla semester ändrade karaktär. M kom ner till lunch och vi tog in på hotell, vilket även bästaste kompisarna U & R gjorde. Jag och M dinerade på Restaurangen och det kan verkligen rekommenderas. Melker vet precis hur han ska göra för att få en att trivas.

Sen dracks det goda drinkar och pratades innan fyra trötta norrlänningar gick och la sig.

I övrigt har vi gått och gått och gått. Samt fikat och ätit.

Det blev en bra liten semester ändå.

När man är en ganska trött liten mamma kan ett sånt här litet avbrott i verkligheten vara så oerhört efterlängtat och extremt välkommet. Man känner bara att man måste få komma iväg, vara själv och bara vara. Men ändå är det så ofattbart härligt att komma hem igen.

Känna de små armarna om halsen igen och höra hur efterlängtad man är. Ligga i stora sängen allihopa och se Ronja Rövardotter. Kliva över leksaksgeväret i barnens rum. Tappa upp vattnet i badkaret. Avstyra diskussioner angående lillasysterns rätt att smälla igen taket på Turtlesbilen. Göra välling igen. Läsa Halvan för tusende gången och återigen få se hur lång Majken är när hon ställer sig upp i sängen.

Lovely.

För hur skönt det än är att vara borta är ändå hemma det bästa stället.

Alltid.

The return to life

Nu börjar jag återvända till livet. Visst har ni varit oroliga?

Miripiri lockar med smaskigaste kex och finaste osten, t o m en liten klick fikonmarmelad. Soofen har problem att stå emot. Är det klokt tror ni att ta sig en tugga?

Magen är ju ganska tom efter dagens bravader plus det mycket sparsamma intaget av foodica – det har ju liksom bara blivit ProViva. Tänk att jag som alltid är hungrig klarar mig en dag utan mat. Då är det illa.

Imorgon kommer mannen och vännerna, då börjar fas 2 i den här semestern. En fas som ska bli splendid.

Tjing.

Status Soof

Murphys lag. Visst är det så den heter? Lagen om alltings jävlighet. Den stämmer.

Sitter nämligen i en soffa på Linnégatan och… tada… mår pyton. Såklart. Självklart så får man magsjuka light när man ska iväg på äventyr. Självklart så händer det när man inte är hemma och självklart händer det mig.

Yippie.

Har gått en stund på stan idag trots allt. 2 ProViva-shots har jag druckit. Inte ätit nåt gott alls. Bara gått, gått och gått för att på något sätt fly från illamåendet.

Sen hamnade jag i en soffa på Östermalm och där befinner jag mig nu. Med ett dåligt samvete mot soffans ägarinna, som jag förmodligen ofrivilligt smittat. Med ett dåligt humör, jag skulle ju få träffa kompisarna ikväll och äta goda ostar och dricka vin. Inte dricka ProViva. Inte alls dricka ProViva.

Imorgon kommer M ner. Vi kan väl räkna med att han insjuknar någongång vid 15-tiden. Någon som vill sätta emot?

Lovely.