När man kom in i hallen på Bankgatan 10 tog man av sig skorna och jackan, hängde upp den och tog sen första klivet upp i trappen. Halvvägs upp hörde man Håkan Hagegårds stämma fylla rummet och lukten av fotogen från lampan i hörnet nådde näsborrarna. När man kom till slutet på trappan tittade man automatiskt åt vänster och där satt mamma och pappa.

Båda trötta efter att återigen ha kämpat sig igenom de jobbiga veckorna före jul. I en blomsterhandlarfamilj var det en hysterisk period med julgrupper som skulle göras och transporteras runt hela kommunen. Telefoner som ringde och långa dagar. Mamma drog sitt strå till stacken genom att hålla ställningarna hemma, lugna ner pappa, göra julmat och allt annat som en vanlig familj också stressar upp sig kring.

Men, nu satt de i alla fall där. I den röda Chesterfieldgruppen, inandandes julstämningen och lugnet. Det visste man av erfarenhet. Julen infann sig inte på Bankgatan förrän julaftons morgon. Då var det lugnt och stilla.

I soffan satt mamma, hon hade dragit upp fötterna under sig. Pappa slappnade av i en av fåtöljerna. Själv så tog jag den andra fåtöljen och söstra mi kröp upp bredvid mamma i soffan. Gaston lade sig med en suck under bordet och kände även han lugnet.

Där satt vi.

Nu bor det andra människor på Bankgatan och mamma, pappa och Gaston tittar vid juletid ner på oss från ett moln i himlen. Fotogenlamporna är varsamt omhändertagna, en fick flytta till Sundsvall medan den andra bor hos mig. Håkan Hagegårds röst ger även nu en viss känsla av jul. Men som de julaftonsmornarna blir det aldrig.

I vårt vardagsrum står nu Chesterfieldgruppen. Det blev ett helt annat liv för den. Från att ha stått på samma ställe sen 1974 och använts vid mycket speciella tillfällen är den nu i händerna på barnfamilj. Den får agera trampolin, koja och nedvarvningsställe. Den slits och används.

Med kärlek.

För vissa saker ligger en varmt om hjärtat. Precis som med mina låtar så är det minnena som gör saken. Soffgruppen är ju trygghet och glada minnen. När vi satt i den var alla glada. Ingen smärta, sorg och tragedi. Bara glädje.

M propsade på att familjen Chesterfield skulle få flytta hem till oss. Jag var mycket skeptisk. En röd, svulstig skinngrupp i mitt vardagsrum kändes inte bra. Men, jag gav med mig. Nu är jag glad för att han stod på sig.

Idag läser jag att Chesterfieldsoffor är trendigt igen, på gränsen till superhett. Jag ler, för det har jag ju alltid vetat. Trygghet och glädje kan väl aldrig bli omodernt.