Hon låg på Orkidén, en avdelning för palliativ vård. En avdelning för de som är i livets slutskede. Så stod det på dörren, en dörr som jag öppnade dagligen under en überjävlig period i livet. En dörr som jag helst skulle ha velat sparka in, men som jag långsamt öppnade varje gång.

Jag kan knappt skriva palliativ utan att det tar ont i kroppen på mig. Ontontont. Men, jag gör det ändå - för detta är en rening och min ventil. Jag måste få ur mig det, för nu är jag redo att kasta bort allt ledsamt. Det har tagit ett tag, men nu är jag beredd.

Hon låg där, väntade på livets slut. Jag tror att hon visste det, även om hon in i det sista försökte få oss att tro att det skulle bli bra. Vi visste att det aldrig skulle bli bra. Aldrig mera bra.

Jag satt där, med en hög tidningar bredvid mig. Mamma sov mest hela tiden. Jag baddade hennes läppar och slog på SVT1, det var Antikrundan. Vi låtsades att vi inte var i dödens väntrum, utan hemma. Det var dock svårt att låtsas, för hemma luktade det inte som det gjorde på Orkidén.

Sorg och smärta.

Hemma satt det inte gröna gardiner för fönstrena och hemma fanns det absolut inte sköterskor som kom in och frågade hur man hade det.

Jag hade det gräsligt, men log ändå.

Snart är det fem år sen och det skrämmer mig. Fem år har gått fort och tittar jag på Olle som funnits i snart sex år blir det kluvet. Jag kommer inte ihåg hur livet var utan Olle. Betyder det att jag inte kommer ihåg hur livet var med mamma och pappa?

Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Jag vet att det är synd om mig. Det är synd om alla som en gång suttit och väntat in döden. Det är synd om alla som en gång lämnat dödens väntrum - levande - och tvingats lämna kvar någon där.

Man blir nämligen aldrig sig själv igen.