Just nu är jag som mest hypokondrisk. I vanliga fall räds jag inget (förutom cancer då - men det är en annan historia). När julen har lämnat oss och tidningarna börjar skrika ut att den är över oss igen då blir jag dock besatt. Besatt av tanken att för en gång skull slippa vinterkräksjukan. Jag hoppas varje år, men det hjälper aldrig.

Man åker alltid dit.

Vi hade en fruktansvärd vinter, den 2003 - den var fruktansvärd på många sätt. Olle var åtta månader, mamma låg på Orkidén… ja, om ni varit här förut vet ni historien. Jag och M fick viruset två gånger medan den lille mannen fick det tre. En gång blev han inlagd. Några korridorer ifrån sin mormor. Jag gick i trapporna och överlade med mig själv om jag skulle våga berätta för mamma att Olle låg med dropp i samma byggnad. Jag berättade till slut. Orkade inte ljuga.

Olle lämnade dock lasarettet piggare och sen dess skyr jag caliciviruset som pesten. Direkt någon börjar prata om det får jag ont i magen, känner hur det börjar röra runt bland tarmarna. Inbillningssjuk. Såklart.

I år har jag efter tips från världens bästa frisör - som även hon är paniskt rädd för kräket - införskaffat våtservetter som desinficerar. Kan bli maniskt om man driver det till sin spets. Vilket jag inte kommer att göra.

Men, inget lösviktsgodis nu på ett tag. Säkrast så, för visst vet ni hur mycket som döljs där?