Har haft besök ikväll av en stark liten människa. Hon ser sig inte själv som en sån som trotsar och går sina egna vägar, men vi som står bredvid ser det så klart. Det har alltid varit så och kommer så förbli.

Hon har styrt in sitt hjärta på en väg som kanske inte alltid är så lätt, men vad gör det om det är den vägen man måste gå? Ibland kanske man inte alltid får välja väg, utan det handlar snarare om att våga ta steget ut på den väg som ligger framför en.

Att våga ge sig ut på en inte alltför upptrampad stig kräver mod.

Folk pratar säger hon och ser lite bekymrad ut. Låt de prata, säger jag. Det går över. Snart är det någon annan som gör något som gör att löpelden sprids. Det du har gjort är ju bara att följa hjärtat och sen våga stå för det.

I mina ögon det bästa valet man kan göra.

En del går hela livet utan att följa sitt hjärta. Ljuger för sig själva och för de runt omkring, bara för att slippa den jobbiga stigen. Att följa hjärnan är ett enkelt och bekvämt val, men fel i det här fallet.

Fel i det långa loppet som kallas livet.

Jag gör vågen för henne ikväll och ställer mig rakryggad i hejaklacken. Så, för dig kommer här: