Kvällens musica

En favorit. Alltid.

Njut.

Helgen – here I come!

Så rackarns härligt med fredag. Helg. Ännu härligare med vetskapen om att när söndagen övergår till måndag är det en ledig vecka som väntar. Sportlov utan inslag av sport väntar. Inte illa. Bara att få slappelislappa på morgnarna känns oerhört välkommet.

Idag gläds jag åt det faktum att lillasysters LyxGolf inte helt gett upp livsgnistan – det såg illa ut ett tag, att jag fått ventilera med Anna om viktigheter och att jag ska få bjuda Erikan på egenhändigt ihoprullade croissanter med Nutella imorgon.

Dessutom har jag vant mig vid den rinnande näsan, längtar något hysteriskt efter MAX-maten som ska inmundigas om en timme och sen blir det spännande att se vem som får lämna Let´s Dance ikväll. Eller spännande kanske inte är det rätta ordet. Intressant är nog bättre.

Helgen kommer att bli finfin. Hur ser din helg ut?

Ledig och snorig

Huvudet signalerar ohälsa och allt snorande har gjort att området under näsan lyser rött. Kroppen känns uschlig och det är precis så här man vill känna sig en ledig dag.

Eller inte.

Båda barnen hamnar numera i vår säng någon gång under natten. Det har varit mysigt. Nu har allt det mysiga förvandlats till motsatsen.

Så här kan det se ut: Liten arg flicka kommer till vår säng vid tvåtiden ungefär. PippiTommy är med i handen, Annitta saknas. Måste ha Annitta. Skrik. Liten plastig Annitta hittas på golvet nedanför hennes säng och lugnet infinner sig.

Stor lugn pojke kommer under småtimmarna smygande och utmanar därmed liten arg flicka om platsen i stora sängen. Vrål igen och stora suckar. Pappan lägger kudden över sitt huvud och hoppas att det ska ge honom lugn. Det funkar väl sisådär. Vi vaknar på allvar vid halv sju och det känns uppriktigt sagt som om man inte har sovit ett dugg.

Lilla damen har alltid varit ett litet bekymmer vad gäller sovandet. Stundtals har det varit flera timmars ilska och mångamånga vällingflaskor innan hon lugnat ner sig. Misstänker att det har att göra med hennes personlighet. Hon är nämligen temperamentsfull så att det räcker och blir över.

Det temperamentet visade hon upp för alla som ville se idag på stan. Hon varvade vredesutbrotten med stora leendet och det är väl det som är grejen med våran Majken. Sol och moln liksom. Olle är mer jämn i humöret och inte det minsta oförutsägbar. Man vet vad man har att vänta med Ollebubben.

Vi gick på Åhléns bokrea. Majken försvann. Vi hittade henne bland tvättkorgarna och dörrmattorna med en Pippibok i högsta hugg. Inte det minsta bekymrad. Jag var mer bekymrad.

Jag köpte Skumtimmen, fyra stycken olika Rut & Knut, Kladdkakor och Smulpajer. Majken valde en bok om siffror och Olle kastade sig över en bok om regalskeppet Wasa. Vi känner oss mycket nöjda över dagens fynd.

Vi unnade oss lyxfika efter reashoppingen. Café Lilla Mari har gjort mig besviken de senaste gångerna men idag var jag mer än nöjd. Det blev en croissant, fylld med choklad- och hasselnötskräm (även kallad Nutella i folkmun…) för mig och prinsesstårta till barnen. Olle slukade dessutom två ostfrallor innan han var mätt och belåten. Ibland ryms det hur mycket som helst i den magen. Ibland inte.

ICA-besök med minikundvagnsrally hann vi dessutom med innan vi avslutade shoppingturen på Buketten. Jag är lätt besatt av snittblommor – måste vara blomsterhandlargenerna – och därför hamnar jag ofta där innan det vankas hemgång från stada. Jag lär mig aldrig. Varevigaste gång lever mina barn rövare där, trötta och less efter timmar på stan. Personalen där måste tro att de alltid beter sig badbadbad.

Idag bråkades det om ett Chiquita(ja, bananerna)reklamblad. Majken höll på att springa omkull sjuttioelva glasvaser och Olle surade för att hon tagit hans papper. Lilla ligisten retade upp storebror genom att springa genom butiken – skrikandes du kan inte ta mig. Han gjorde som tur var inget riktigt försök att fånga liten retsticka.

Förra gången vi var på Buketten hällde Majken ut sin medhavda och egenhändigt packade ryggsäck på golvet – mitt ibland fina damer, tulpaner och pelargoner. Ut föll det rosa prinsesstofflor, pistoler, avklädda Barbiekopior och Legoritningar. Många var det som drog på mungiporna och lyfte på ögonbrynen. Jag försökte bara skynda mig framåt i kassan.

Idag blev det ett fång med påskliljor och tre annorlunda saintpaulior som fick följa med hem till det lilla vita huset. Ett bra val som gör att vårkänslorna börjar spira. Äntligen. Det kan behövas i dessa snortider.

Vad har ni pysslat med idag då?

Måste rätta mig själv

Jag skrev det kräver sin man och sin kvinna att få allt att fungera. Fel av mig. Det krävs två personer att få det att fungera – av samma eller av olika kön.

Såklart.

Kärlek

Lillasyster funderar över kärlekens vara eller icke vara. Varför Mr Right alltid visar sig vara Mr Maniac och om en singeltjejs vedermödor i en hård värld. Det är inte enkelt i en värld av ihopjävlar att vara ett ensamhjärta. Jag tror henne.

Jag försöker lyssna.

Kan bara lyssna egentligen. Singellivet har jag nollnadaintet erfarenhet av – men kan ändå inte undvika att trassla in mig i resonemang. Om något som jag är fullständigt novis om.

Såklart att tårarna rinner på Söstra mi innan samtalet är över. Typiskt Soof att alltid vilja lösa, hitta en väg ut ur problemet. Men – så är jag. Kan inte bara lyssna – måste vara konstruktiv. Om du gör så här…. Kan du inte…. Jag vet, du borde… Nu måste du…

Jag måste styra upp saker. Det är ju det jag är allra bäst på. Att se vägen mot målet och hur man gör för att undvika groparna. Hitta rätt. Det är väl i och för sig det jag jobbar med också. Lösafixadona.

Men ibland går det helt enkelt inte att lösa och då borde moi bara lyssna.

Jag borde ha gjort det Lisa – jag vet att jag borde ha lyssnat.

Sorry.

Kärleken är inte helt enkel – inte ens för en ihopjävel. Det kräver sin man och sin kvinna att få allt att fungera.

Runt omkring hör man fler och fler som inte får det att funka. De tvingas ge upp livsprojektet familjen. Det är väl för att man passerat tregångertiostrecket – nu kommer väl skilsmässotiden. Det verkar så i alla fall.

För ett tag sen pratade jag med en tjej på mitt jobb om att vänner och bekanta nu gifter sig i allt större utsträckning. Jag var lätt euforisk över all den kärlek som bara pluppar upp överallt. Då tittade hon på mig och sa:

- Jaha, ni är mitt i den perioden. Vi är inne i skilsmässoperioden. Alla skiljer sig nu. Vänta ni bara – den kommer.

Positivt.

Men säkert sant. Man får väl se till att bryta trenden. Hålla ihop. Kämpa. Lösa de problem som kanske uppstår. Det är ju jag bra på. Liks.

Kärleken spirar för fullt i de lägre åldrarna. Herr Olle kilar ju stadigt med underbara fröken Milla och de väntar nu bara på ett tillfälle att få pussas. Önskemål har ju kommit från O att göra det i avskildhet – det blir ju lite pinigt annars. Vi jobbar därför hårt på att hitta ett datum som det passar att boka in pussandet på. Stackars lilla kärlekspar som har föräldrar som är så upptagna. Inte lätt att vara liten och kär.

När Olle träffade Milla i söndags överlämnade hon en liten present. Fullständigt bedårande. En liten kärlekssnäcka, en lapp och ett alldeles fantastiskt brev.

 

 

 

Kan det bli bättre?

Läs

I vårt personalrum låg denna artikel http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=743702 . Jag läste och förundrades. Är det verkligen på detta viset?

Hemska tanke.

Lova att du orkar läsa allt. Kom sen tillbaka hit och dela med dig.

The weekend

Här kommer den utlovade helgrapporten. Saxofonisten må ursäkta fulbloggandet – men jag är tvungen. Det har nämligen varit en bra helg med mycket vänskap och finfina människor.

När fredagens jobb var till ända kom familjen JB hem till oss i det lilla vita huset. De är de kompisar som hängt med oss längst och följdaktigen de som kan vår historia bäst. De har ställt upp något oerhört under the rollercoasteryears och det säger väl allt. Viktiga människor.

Vi träffas väldigt intensivt i perioder och mer sällan däremellan. Det gör inte så mycket. Vi vet var vi har varandra ändå. Nära.

Vi är faddrar åt deras barn – bruden med det fascinerande hårsvallet (har ni sett någon tiomånaders flicka med ett sådant hår tidigare?) och fiskfantasten som älskar Magnus Uggla. Det var med stolthet vi åtog oss uppdraget och vi ber för dem varje kväll (eller?).

 

 

När lördagen kom var det då dags för Majkens första barnkalas. Sweet A fyllde tre fingrar och vi laddade upp med ett PippiTommyAnnika-set. Überladdade tog vi oss en sparktur de hundra metrarna till familjen AB. Där samlades många sköna människor och det blev ett toppenkalas – för både liten och stor.

 

 

 

 

När kalasandet var över förflyttade vi oss till några hus därifrån för att se Skellefteå AIK förlora mot Mora. Stämningen var dock på topp och kvällen kröntes av inspelad Melodifestival. Herr E drog igång en omröstning, men den beskriver han så bra själv så det ordar jag inte något om. Olle var dock den som tippade bäst och det säger väl en del om vem som ringer och röstar…

Eftersom helgen tillbringades med gamla goa kompisar och finfina nya vänner har jag funderat en del på det här med vänskap. 

På resan genom livet träffar man ständigt på nya människor – en del som man rent instinktivt känner oh dig gillar jag skarpt och andra som man känner motsatsen inför. Konstigt att man oftast känner vibbarna direkt.

När man lämnat skolan bakom sig är det inte helt enkelt att träffa nya kompisar. Jag minns när vi flyttade tillbaka till 0910 efter fyra år i blåsstaden. Då kom kallduschen – var är alla kompisar? Vem ska jag vara med? Jag har ingen att vara med.

Panik.

Men man brukar ju säga att hundar och barn knyter samman människor och det tror jag att de flesta håller med om. För sen vi fick barn har en hel massa människor hamnat i blickfånget. Man träffas i en lekpark, småpratar och hipsvips tillbringar man mer och mer tid med varann. Ser Melodifestival. Man går på babysång tillsammans, promenerar, fikar och hipsvips så är man typ bästa kompisar. Man har barn på samma dagis, inser att man kan prata färg, form, livet och IKEA med varandra.

Ja, ni fattar. Nya kompisar. Nya kompisar som i sin tur har kompisar som visar sig vara fantastiska människor.

Alla dessa nya bekantskaper samsas nu i mitt liv med gamla godingar från förr. Jag tycker så mycket om er. Ni gör mitt liv så mycket rikare.

Bara så att ni vet.

Jobbijobba

Sitter på jobbet. Ska planera. Vill inte jobba. Måste dock.

Egot njuter av att så många tittar fram ur skrymslena och vrårna för att heja fram stukad Soof. Jag riktigt känner hur supporterskaran lyfter mig fram genom publikhavet. Lovely.

Samtidigt så skäms jag lite.

Så farligt var det ju inte. Ni fick ju ta det med en nypa salt. Om ni ville.

Idag blåser det trista hårda vindar i 0910. Cykelskrället har fastnat på ettans växel och man känner sig återigen som ett liten fjant när man cyklarcyklarcyklar och i princip står still. Treans växel kom tillbaka – jag saknar dig.

Idag har jag en-uno-one-ein lektion. Känns lyxigt. Lägger dock ansvaret på mig att göra något vettigt.

Ska börja nu. Med det vettiga alltså.

På återseende mot kvällningen.

Stukat ego

När jag fick bloggen i julklapp tänkte jag  – och hoppades – att det skulle bli värsta egokicken. Att den skulle rycka upp sargad Soof och ge energi för ännu ett nytt år. Att den skulle blåsa liv i skrivlusten som legat undanstoppad.

Så blev det.

Jag älskar att blogga. Jag älskar att skriva och trivs med vetskapen om att det är människor som läser. Jag mår bra av att skriva om saker som berör mig, stör mig och rör mig. Det lättar hjärtat, hjärnan och själen.

En mig närstående kompis – som klagar på att han aldrig blir omnämnd - driver med mig. Antyder att jag blivit ett med bloggen. Vilket också är sant, om än något överdrivet.

Jag tittar ofta på bloggstatistiken och fascineras av det faktum att besökarna är ganska lika till antalet – vecka efter vecka. Det gör mig lugn, jag har min publik – min hejaklack – och det känns mycket bra. Den här veckan oroar dock mig, nu dippar kurvan ner i diagrammet och med den det återuppbyggda egot.

Shit – varför vill inte folk läsa?

Jag glömmer det faktum att jag själv inte läser alla mina bloggar på ”listan” regelbundet. Visst – jag har några som jag tittar till varje dag, men de flesta tittar jag in hos sporadiskt.

Jag glömmer också att det är ofattbart många människor som – trots dippet – ändå läser. Känner jag verkligen så många människor? Vilka är de som jag inte känner?

Jag älskar att få kommentarer. Gillar att se vem som läser. Den anonyma statistiken avslöjar inte något. Så, lämna gärna ett avtryck. I need it.

Ikväll ska jag slicka mina sår, se gråtdokumentär och ta nya tag. Imorgon kommer en fulblogg om helgen. Jag kommer dessutom att kunna bjuda er på kärlek, vänner och mat under veckan som kommer. Missa inte.

…detta inlägg kan tas med en nypa salt… om man vill.

Upp och hoppa!

Upp och hoppa, ligg inte och dra er. Du och jag ska fånga en hare.

Så väcktes vi imorse av en uttråkad sexåring som tyckte att det var dags att stiga upp. Enligt honom var Fridas låt bäst igår, själv håller jag inte riktigt med. Men den har fastnat och jag tror inte att vi är ensamma om att gå och nynna vinnarlåten från igår. Huruvida hon sjunger om en hare eller inte lär vi dock få fortsätta diskutera. Unge herr O kan vara ganska säker på sin sak.

Bäst igår var detta: