Monthly Archive

En favorit. Alltid.

Njut.

Så rackarns härligt med fredag. Helg. Ännu härligare med vetskapen om att när söndagen övergår till måndag är det en ledig vecka som väntar. Sportlov utan inslag av sport väntar. Inte illa. Bara att få slappelislappa på morgnarna känns oerhört välkommet.

Idag gläds jag åt det faktum att lillasysters LyxGolf inte helt gett upp livsgnistan - det såg illa ut ett tag, att jag fått ventilera med Anna om viktigheter och att jag ska få bjuda Erikan på egenhändigt ihoprullade croissanter med Nutella imorgon.

Dessutom har jag vant mig vid den rinnande näsan, längtar något hysteriskt efter MAX-maten som ska inmundigas om en timme och sen blir det spännande att se vem som får lämna Let´s Dance ikväll. Eller spännande kanske inte är det rätta ordet. Intressant är nog bättre.

Helgen kommer att bli finfin. Hur ser din helg ut?

Huvudet signalerar ohälsa och allt snorande har gjort att området under näsan lyser rött. Kroppen känns uschlig och det är precis så här man vill känna sig en ledig dag.

Eller inte.

Båda barnen hamnar numera i vår säng någon gång under natten. Det har varit mysigt. Nu har allt det mysiga förvandlats till motsatsen.

Så här kan det se ut: Liten arg flicka kommer till vår säng vid tvåtiden ungefär. PippiTommy är med i handen, Annitta saknas. Måste ha Annitta. Skrik. Liten plastig Annitta hittas på golvet nedanför hennes säng och lugnet infinner sig.

Stor lugn pojke kommer under småtimmarna smygande och utmanar därmed liten arg flicka om platsen i stora sängen. Vrål igen och stora suckar. Pappan lägger kudden över sitt huvud och hoppas att det ska ge honom lugn. Det funkar väl sisådär. Vi vaknar på allvar vid halv sju och det känns uppriktigt sagt som om man inte har sovit ett dugg.

Lilla damen har alltid varit ett litet bekymmer vad gäller sovandet. Stundtals har det varit flera timmars ilska och mångamånga vällingflaskor innan hon lugnat ner sig. Misstänker att det har att göra med hennes personlighet. Hon är nämligen temperamentsfull så att det räcker och blir över.

Det temperamentet visade hon upp för alla som ville se idag på stan. Hon varvade vredesutbrotten med stora leendet och det är väl det som är grejen med våran Majken. Sol och moln liksom. Olle är mer jämn i humöret och inte det minsta oförutsägbar. Man vet vad man har att vänta med Ollebubben.

Vi gick på Åhléns bokrea. Majken försvann. Vi hittade henne bland tvättkorgarna och dörrmattorna med en Pippibok i högsta hugg. Inte det minsta bekymrad. Jag var mer bekymrad.

Jag köpte Skumtimmen, fyra stycken olika Rut & Knut, Kladdkakor och Smulpajer. Majken valde en bok om siffror och Olle kastade sig över en bok om regalskeppet Wasa. Vi känner oss mycket nöjda över dagens fynd.

Vi unnade oss lyxfika efter reashoppingen. Café Lilla Mari har gjort mig besviken de senaste gångerna men idag var jag mer än nöjd. Det blev en croissant, fylld med choklad- och hasselnötskräm (även kallad Nutella i folkmun…) för mig och prinsesstårta till barnen. Olle slukade dessutom två ostfrallor innan han var mätt och belåten. Ibland ryms det hur mycket som helst i den magen. Ibland inte.

ICA-besök med minikundvagnsrally hann vi dessutom med innan vi avslutade shoppingturen på Buketten. Jag är lätt besatt av snittblommor - måste vara blomsterhandlargenerna - och därför hamnar jag ofta där innan det vankas hemgång från stada. Jag lär mig aldrig. Varevigaste gång lever mina barn rövare där, trötta och less efter timmar på stan. Personalen där måste tro att de alltid beter sig badbadbad.

Idag bråkades det om ett Chiquita(ja, bananerna)reklamblad. Majken höll på att springa omkull sjuttioelva glasvaser och Olle surade för att hon tagit hans papper. Lilla ligisten retade upp storebror genom att springa genom butiken - skrikandes du kan inte ta mig. Han gjorde som tur var inget riktigt försök att fånga liten retsticka.

Förra gången vi var på Buketten hällde Majken ut sin medhavda och egenhändigt packade ryggsäck på golvet - mitt ibland fina damer, tulpaner och pelargoner. Ut föll det rosa prinsesstofflor, pistoler, avklädda Barbiekopior och Legoritningar. Många var det som drog på mungiporna och lyfte på ögonbrynen. Jag försökte bara skynda mig framåt i kassan.

Idag blev det ett fång med påskliljor och tre annorlunda saintpaulior som fick följa med hem till det lilla vita huset. Ett bra val som gör att vårkänslorna börjar spira. Äntligen. Det kan behövas i dessa snortider.

Vad har ni pysslat med idag då?

Jag skrev det kräver sin man och sin kvinna att få allt att fungera. Fel av mig. Det krävs två personer att få det att fungera - av samma eller av olika kön.

Såklart.

Lillasyster funderar över kärlekens vara eller icke vara. Varför Mr Right alltid visar sig vara Mr Maniac och om en singeltjejs vedermödor i en hård värld. Det är inte enkelt i en värld av ihopjävlar att vara ett ensamhjärta. Jag tror henne.

Jag försöker lyssna.

Kan bara lyssna egentligen. Singellivet har jag nollnadaintet erfarenhet av - men kan ändå inte undvika att trassla in mig i resonemang. Om något som jag är fullständigt novis om.

Såklart att tårarna rinner på Söstra mi innan samtalet är över. Typiskt Soof att alltid vilja lösa, hitta en väg ut ur problemet. Men - så är jag. Kan inte bara lyssna - måste vara konstruktiv. Om du gör så här…. Kan du inte…. Jag vet, du borde… Nu måste du…

Jag måste styra upp saker. Det är ju det jag är allra bäst på. Att se vägen mot målet och hur man gör för att undvika groparna. Hitta rätt. Det är väl i och för sig det jag jobbar med också. Lösafixadona.

Men ibland går det helt enkelt inte att lösa och då borde moi bara lyssna.

Jag borde ha gjort det Lisa - jag vet att jag borde ha lyssnat.

Sorry.

Kärleken är inte helt enkel - inte ens för en ihopjävel. Det kräver sin man och sin kvinna att få allt att fungera.

Runt omkring hör man fler och fler som inte får det att funka. De tvingas ge upp livsprojektet familjen. Det är väl för att man passerat tregångertiostrecket - nu kommer väl skilsmässotiden. Det verkar så i alla fall.

För ett tag sen pratade jag med en tjej på mitt jobb om att vänner och bekanta nu gifter sig i allt större utsträckning. Jag var lätt euforisk över all den kärlek som bara pluppar upp överallt. Då tittade hon på mig och sa:

- Jaha, ni är mitt i den perioden. Vi är inne i skilsmässoperioden. Alla skiljer sig nu. Vänta ni bara - den kommer.

Positivt.

Men säkert sant. Man får väl se till att bryta trenden. Hålla ihop. Kämpa. Lösa de problem som kanske uppstår. Det är ju jag bra på. Liks.

Kärleken spirar för fullt i de lägre åldrarna. Herr Olle kilar ju stadigt med underbara fröken Milla och de väntar nu bara på ett tillfälle att få pussas. Önskemål har ju kommit från O att göra det i avskildhet - det blir ju lite pinigt annars. Vi jobbar därför hårt på att hitta ett datum som det passar att boka in pussandet på. Stackars lilla kärlekspar som har föräldrar som är så upptagna. Inte lätt att vara liten och kär.

När Olle träffade Milla i söndags överlämnade hon en liten present. Fullständigt bedårande. En liten kärlekssnäcka, en lapp och ett alldeles fantastiskt brev.

Kan det bli bättre?

I vårt personalrum låg denna artikel http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=743702 . Jag läste och förundrades. Är det verkligen på detta viset?

Hemska tanke.

Lova att du orkar läsa allt. Kom sen tillbaka hit och dela med dig.

Här kommer den utlovade helgrapporten. Saxofonisten må ursäkta fulbloggandet - men jag är tvungen. Det har nämligen varit en bra helg med mycket vänskap och finfina människor.

När fredagens jobb var till ända kom familjen JB hem till oss i det lilla vita huset. De är de kompisar som hängt med oss längst och följdaktigen de som kan vår historia bäst. De har ställt upp något oerhört under the rollercoasteryears och det säger väl allt. Viktiga människor.

Vi träffas väldigt intensivt i perioder och mer sällan däremellan. Det gör inte så mycket. Vi vet var vi har varandra ändå. Nära.

Vi är faddrar åt deras barn - bruden med det fascinerande hårsvallet (har ni sett någon tiomånaders flicka med ett sådant hår tidigare?) och fiskfantasten som älskar Magnus Uggla. Det var med stolthet vi åtog oss uppdraget och vi ber för dem varje kväll (eller?).

När lördagen kom var det då dags för Majkens första barnkalas. Sweet A fyllde tre fingrar och vi laddade upp med ett PippiTommyAnnika-set. Überladdade tog vi oss en sparktur de hundra metrarna till familjen AB. Där samlades många sköna människor och det blev ett toppenkalas - för både liten och stor.

När kalasandet var över förflyttade vi oss till några hus därifrån för att se Skellefteå AIK förlora mot Mora. Stämningen var dock på topp och kvällen kröntes av inspelad Melodifestival. Herr E drog igång en omröstning, men den beskriver han så bra själv så det ordar jag inte något om. Olle var dock den som tippade bäst och det säger väl en del om vem som ringer och röstar…

Eftersom helgen tillbringades med gamla goa kompisar och finfina nya vänner har jag funderat en del på det här med vänskap. 

På resan genom livet träffar man ständigt på nya människor - en del som man rent instinktivt känner oh dig gillar jag skarpt och andra som man känner motsatsen inför. Konstigt att man oftast känner vibbarna direkt.

När man lämnat skolan bakom sig är det inte helt enkelt att träffa nya kompisar. Jag minns när vi flyttade tillbaka till 0910 efter fyra år i blåsstaden. Då kom kallduschen - var är alla kompisar? Vem ska jag vara med? Jag har ingen att vara med.

Panik.

Men man brukar ju säga att hundar och barn knyter samman människor och det tror jag att de flesta håller med om. För sen vi fick barn har en hel massa människor hamnat i blickfånget. Man träffas i en lekpark, småpratar och hipsvips tillbringar man mer och mer tid med varann. Ser Melodifestival. Man går på babysång tillsammans, promenerar, fikar och hipsvips så är man typ bästa kompisar. Man har barn på samma dagis, inser att man kan prata färg, form, livet och IKEA med varandra.

Ja, ni fattar. Nya kompisar. Nya kompisar som i sin tur har kompisar som visar sig vara fantastiska människor.

Alla dessa nya bekantskaper samsas nu i mitt liv med gamla godingar från förr. Jag tycker så mycket om er. Ni gör mitt liv så mycket rikare.

Bara så att ni vet.

Sitter på jobbet. Ska planera. Vill inte jobba. Måste dock.

Egot njuter av att så många tittar fram ur skrymslena och vrårna för att heja fram stukad Soof. Jag riktigt känner hur supporterskaran lyfter mig fram genom publikhavet. Lovely.

Samtidigt så skäms jag lite.

Så farligt var det ju inte. Ni fick ju ta det med en nypa salt. Om ni ville.

Idag blåser det trista hårda vindar i 0910. Cykelskrället har fastnat på ettans växel och man känner sig återigen som ett liten fjant när man cyklarcyklarcyklar och i princip står still. Treans växel kom tillbaka - jag saknar dig.

Idag har jag en-uno-one-ein lektion. Känns lyxigt. Lägger dock ansvaret på mig att göra något vettigt.

Ska börja nu. Med det vettiga alltså.

På återseende mot kvällningen.

När jag fick bloggen i julklapp tänkte jag  - och hoppades - att det skulle bli värsta egokicken. Att den skulle rycka upp sargad Soof och ge energi för ännu ett nytt år. Att den skulle blåsa liv i skrivlusten som legat undanstoppad.

Så blev det.

Jag älskar att blogga. Jag älskar att skriva och trivs med vetskapen om att det är människor som läser. Jag mår bra av att skriva om saker som berör mig, stör mig och rör mig. Det lättar hjärtat, hjärnan och själen.

En mig närstående kompis - som klagar på att han aldrig blir omnämnd - driver med mig. Antyder att jag blivit ett med bloggen. Vilket också är sant, om än något överdrivet.

Jag tittar ofta på bloggstatistiken och fascineras av det faktum att besökarna är ganska lika till antalet - vecka efter vecka. Det gör mig lugn, jag har min publik - min hejaklack - och det känns mycket bra. Den här veckan oroar dock mig, nu dippar kurvan ner i diagrammet och med den det återuppbyggda egot.

Shit - varför vill inte folk läsa?

Jag glömmer det faktum att jag själv inte läser alla mina bloggar på “listan” regelbundet. Visst - jag har några som jag tittar till varje dag, men de flesta tittar jag in hos sporadiskt.

Jag glömmer också att det är ofattbart många människor som - trots dippet - ändå läser. Känner jag verkligen så många människor? Vilka är de som jag inte känner?

Jag älskar att få kommentarer. Gillar att se vem som läser. Den anonyma statistiken avslöjar inte något. Så, lämna gärna ett avtryck. I need it.

Ikväll ska jag slicka mina sår, se gråtdokumentär och ta nya tag. Imorgon kommer en fulblogg om helgen. Jag kommer dessutom att kunna bjuda er på kärlek, vänner och mat under veckan som kommer. Missa inte.

…detta inlägg kan tas med en nypa salt… om man vill.

Upp och hoppa, ligg inte och dra er. Du och jag ska fånga en hare.

Så väcktes vi imorse av en uttråkad sexåring som tyckte att det var dags att stiga upp. Enligt honom var Fridas låt bäst igår, själv håller jag inte riktigt med. Men den har fastnat och jag tror inte att vi är ensamma om att gå och nynna vinnarlåten från igår. Huruvida hon sjunger om en hare eller inte lär vi dock få fortsätta diskutera. Unge herr O kan vara ganska säker på sin sak.

Bäst igår var detta:

Uppenbarligen fick ni också kalla kårar av ord som tertialrapport och summativ bedömning för det är ett riktigt ras i statistiken. Jag har ju koll på den.

Jag lovar att aldrig mer svänga mig med såna ord. Jag kommer bara att använda ord som vi alla förstår. Ni och jag. Jag lovar. Bara ni kommer tillbaka.

Nu ska jag sussa - imorgon kommer det andra ord i den här bloggen.

Godnatt Sverige - vart ni än är.

Jag fick ett mail från min goda vän U. Mailet behandlade tertialrapporten och jag fattade nada. Letade länge efter den lustiga poängen, den som skulle göra det lite roligare.

Den kom aldrig.

Så jag skickade ett mail tillbaka och frågade lite lätt varför denna tertialrapport ramlat ner i min mailbox. Det visade sig att den aldrig skulle ha hamnat hos mig, utan hos min namne som U jobbar med. Så kan det gå. Vi skrattar fortfarande åt tertialrapporten och det faktum att jag inte fattade ett skvatt.

U är ekonom och jag pedagog. Vi rör oss inte i samma jobbsfärer och hennes arbetsvokabulär skiljer sig markant från min. Jag har tyckt att mina ord har varit lätta att förstå och jag tror inte att ett felskickat jobbmail från mig skulle ge huvudbry.  Tills ikväll.

Jag har suttit i tre timmar och lyssnat på en man som har pratat om bedömningsmatriser, formativ bedömning, summativ bedömning, kommunikativ kvalitet, parallella termer, kvalitativ kunskapsnivåbeskrivning… ja, ni fattar. Det krävdes mycket ansträngning att inte tappa bort sig i detta flitiga användande av pedagogord. Jag höll ut länge, men tappade fokus. Började rita kurbitsmönster.

Var förlorad.

Jag undrar varför det nödvändigtvis måste svängas med så avancerade ord hela tiden. Jag tycker själv att jag är rätt haj på svenska språket, men jag måste anstränga mig ordentligt för att inte kollras bort i allt detta ordbajsande. Hur ska vi kunna få våra elever och deras föräldrar att förstå vad vi menar när vi använder ett ultraakademiskt språk? Är det meningen att man först - innan man börjar med matrisanvändandet - måste byta ut orden till ord som alla förstår. Ska det vara på det viset (säges med Sverkerröst)?

Nu kan jag lugna ner mig.

Lediga dagen har varit finfin. Ellebelle förgyllde vår lunch, bidrog med mycket Star Wars-kunskaper och gjorde vår eftermiddag riktigt bra. När hon lämnat huset tog jag fram klipputrustningen och gjorde Olle till en välfriserad pojke igen. Lille mannen var nämligen på stooor bild i tidningen efter helgens Mora Träsk. Det enda jag kunde fokusera på (fel, jag var såklart jättestolt) var hans väldigt spretiga kalufs.

Till saken hör att en klippning av Olle förvandlas till ett drama varje gång det ska genomföras. Den vanligtvis så lugne mannen förvandlas till en gråtskrikhysteripojke och mamman sliter sitt hår innan det är över. När han var riktigt liten färdigställdes frisyren på den sovande mannen i sängen. Det var enda sättet.De senaste gångerna har han dock lugnat ner sig och idag blev det bara lite läppdarr. Skönt. Fin blev han också.

Nu ska jag avnjuta ett inspelat avsnitt av Brottet. Ni kan få njuta av dagens bilder. Spana in flärdkillen, de örhängena är inte trista. Måste vara morgonens Let´s Dance som satt sina spår. Pärlhalsbandet i kombination med lasersvärdet är också en riktig höjdare.

Tjing.

Vi bugar och tackar W-gård för tipset. Fullständigt bedårande liten sång.

Jag stökar undan frukosten. Barnen sitter kvar vid bordet. Lillasystern pysslar på med PippiTommyAnnita och Olle sitter och pratar för sig själv - leker något. Jag börjar torka av bordet och hör då följande:

- Maria Öhrman 5, Dermott Clemenger 10…

Kan inte låta bli att skratta och vips är magin och Let´s Dance försvunna från frukostbordet.

Men kvar är ändå känslan. En skön sådan. Luke har tillfälligt lämnat plats åt flärd, Tony Irving och chacha.

Lovely.

Sitter framför datorn. Min vanliga tid - Bolibompatimmen.

Två små glada ligger nedbäddade i stora sängen och njuter av högkvalitativ underhållning the SVT-way. Mannen i mitt liv jobbar på i källaren.

Apropå källaren. Till alla ni som hoppas på en guidad tur: glöm.det.inom.det.närmaste.året. Just nu handlar det bara om att röjaröjaröja. Soptippen och Kupan (Röda korset) kommer att vara välbesökta de kommande veckorna/månaderna. När vi kommer till återuppbyggnadsfasen kan det hända att ni får spana runt. Men bara kanske. Beror väl på hur snälla ni är…

Känner mig nödgad att avhandla den stora snackisen bland lärare - dokumentärserien Klass 9A om en klass nio på Johanneslundsskolan i Malmö. Jag känner mig lite skeptisk. Men till skillnad från herr E så kväver jag de spydigheterna och njuter av underhållningen. För det är väl det det är, eller hur fru E?

Om ni har sett serien kan ni väl inte ha missat Ala, den lille mannen med de härliga kommentarerna. Direkt han öppnade munnen fastnade jag, vilken skön typ. Skönast var det ändå i förra avsnittet då han härmade malmöskånskan - han lät exakt som en infödd skåning (tycker i alla fall en infödd norrlänning). När han sen bytte tillbaka till sin svenska med brytning blev man lite brydd. Killen kan alltså prata skånska, han väljer med andra ord att prata med brytning. Härligt.

Jag kommer att fortsätta titta på Ala och gänget, även om jag gissar att slutet är rätt förutsägbart. Som en Hugh Grant-film ungefär. Slutet gott - allting gott. I alla fall för oss tv-tittare.

I övrigt så raserar en influensa på jobbet. En elev efter den andra ligger nedbäddad i 40 graders feber. Ska vi gissa att jag blir sjuk lagom till sportlovet? Murphys ni vet.

Idag var vi tvungna att säga till Luke Skywalker - du måste lämna vårt hem Luke. Besattheten har blivit ett problem. Olle tänker, pratar, drömmer, leker, ja är Star Wars just nu. Vi försökte få honom att prata om något annat idag när vi åt middag. Det gick inte. Allt gick att styra in på Yoda och grabbarna.

Olle är expert på att låta sig absorberas av saker. När han var tre år var det polis som var grejen. Han hade en poliströja och det var barabara den som gällde. Han var ingenting utan denna poliströja. Trodde inte att kompisarna ville vara med honom om han hade vanlig tröja på sig. Då införde vi begreppet polisfredag (tröjan på) och då lugnade det ner sig. I det här fallet - Star Wars - är epidemin spridd och fler fem- och sexåringar är drabbade. Eller hur Ewa? Anna? Hur har ni det hemma?

Imorgon är det ledigdag. Finbesök väntas på Elmstreet och det ska bli riktigt riktigt trevligt att få säga hej till W-gård igen. Vännerna från 08-området ser man inte så ofta, men det är desto trevligare när det väl blir av.

Så, nu har jag svamlat klart. Vad har ni på hjärtat då? Berätta något för mig.

Tjing.

Jag äter lunch med tioåringar. Då får man veta mycket.

Idag fick jag veta att fjällämlar tömmer tarmen efter att de har dött. Det gör hamstrar också.

Precis vad jag ville veta.

Jag har en arbetskamrat som är utbildad Rosenterapeut. Varje måndag och torsdag erbjuder hon sina jobbarkompisar taktil massage - på arbetstid. Hon har frågat mig flera gånger om jag är intresserad, men det har alltid dykt upp något annat. Förmodligen har jag kommit med ganska dåliga undanförklaringar. Det har känts lite olustigt. Men idag var det dags - massagepremiären. Nu kunde jag inte slippa undan mer.

Jag kom in i behandlingsrummet, till vardags ett rum som används av specialpedagogen och som grupprum. Bara det kändes lite konstigt, eftersom det nu stod en maskin som sprutade ut värme i rummet och ur en stereo ljöd det lugn musica. Hon sa åt mig att klä av mig kläderna och min spontana (tanke)reaktion var nej, det kan jag väl ändå inte göra. Puckat, för hur många massagevarianter tillämpas ovanpå kläderna?

Det var bara grejen - att klä av sig näst intill språngandes naken - inför en människa som jag imorgon kommer att dricka mitt morgonte med. Men, jag gjorde som hon sa och placerade mig på massagesängen. Huvudet neråt i det lilla hålet. Nakna kroppen under handdukar. Kom på att jag glömt raka benen. Insåg att det inte gjorde saken bättre. Jag var ändå bara i trosor, på en bänk inför jobbarkompisen.

Hon började att massera. Taktil massage är ingen knådaknådamassage, snarare går den ut på att beröra. Ganska snabbt glömde jag bort var jag var och med vem. Jag kände mig hypnotiserad, tankarna flöt på i samma takt som hennes händer for fram över min kropp.

När en timme hade gått väckte hon upp mig och frågade hur jag mådde. Mådde? Jag mådde ju ungefär hur bra som helst. Att lägga småbarnsmammekroppen i någon annans händer i en timme var himmelskt. Att bara få vara. Varför gör man inte det oftare?

Imorgon kommer jag att dricka mitt morgonte som en mer harmonisk människa.

Helgen? Jo tack, den var micket micket bra.

Inledde fredagen med lite fredagsmys, jag och två glada barn. M var på eget fredagsmys, afterwork med jobbet, så vi fick roa oss på egen hand. Vi käkade tacos, lade oss i stora sängen och njöt av smäckra ben och finfin musik i Let´s Dance. Olle kan inte se sig mätt på Tony Rickardsson och själv imponeras jag av matTina. Men, engagemanget är inte större än att vi varje vecka glömmer bort att se vem som åker ut…

Två barn somnade i stora sängen och mammahjärtat kunde inte förmå sig till att flytta över dem till deras egna sängar. Det är något speciellt med sovande barn. Kärleken blir aldrig större än så.

Lördagen var ett enda stort Hallelujahmoment. Lunch hos farmorn och farfarn innan vi begav oss upp till Folkets Park där det visade sig att alla barn i Skellefteå samlats. Orsaken? Mora Träsk.

Jaja, sucka ni. De håller igång än. Är fortfarande lika fascinerande för små barn. De rycks med av musican, klappar, stampar och förfasas av tigerjakten. Som vuxen blir man förskräckt över det faktum att tiden inte på något sätt påverkat farbröderna ifrån Mora. Hur länge kommer de att hålla igång? Kommer mina barnbarn att stampa takten och knäppa fingrarna till shortsprydda gubbars musik? Jag ser det inte som helt omöjligt.

Efter musikäventyret landade vi hos familjen E. Hockey och lördagspizza stod på schemat. Som vanligt ett micket micket bra besök.

Herr E roade större barn och mindre S genom att vara Darth Vader. Star Wars är verkligen stort i den här delen av världen. Litegrann är det nog samma fenomen som Mora Träsk. Det kommer aldrig att bli omodernt - det kommer alltid att vara aktuellt. I alla fall om man är sex år och helst av allt skulle vilja förvandlas till Luke Skywalker. Eller Yoda som numera också ligger högt i kurs. Nöjd söstra mi?

Vi njöt av melodislaget hemma. Njöt också av det faktum att segervissa fröken Häggkvist fick se sig deporterad till Kiruna och Andra chansen. Härligt. Härligt. Härligt.

I övrigt var väl melodierna helt okej. Lite galet och lite poppigt, lite powerballader och lite IdOla. Som vanligt alltså.

Björn Gustafsson är för övrigt en micket micket rolig man.

Helgen har dessutom gått i käärleekens tecken. Majken har pussats med sin S. Olle och flickvännen M håller fortfarande på att diskutera när de ska pussas för första gången. Idag hade hon frågat Olle om de skulle slå till när de träffades i badhuset. Men mamma, jag tror att jag vill vara på något ställe där det inte är så mycket folk. Det blir ju lite pinsamt annars.

Idag har vi vuxna vänner ägnat tre timmar - drygt - åt att äta. Vi har brunchat utan barn och njutit av det faktum att 0910 äntligen fått ett ställe där man kan proppa i sig smoothiesar, bagels, prinskorv och kladdkaka. Härlig mat med fantastiskt sällskap. Det blir lätt en repris. Lätt.

Nu ska vi snart lägga i säng två barn och - lyssna r.i.k.t.i.g.t noga nu - gå ner i källaren och städa.

Fortsättning följer.

… hon kommer att kunna kravla sig till datorn - om en liten stund - och lämna en detaljerad redovisning av helgens eskapader. Se upp - snart kommer fulbloggen.

Kommer du ihåg?

Året var 1995 och jag var ensam i ett studentrum, i ett litet rum med en säng som var 80 cm bred . Bodde i en ultraboring korridor - alla pluggade typ kvantfysik, M låg i lumpen och allt var väl ungefär hur trist som helst. Jag lagade konstig mat, cyklade i en stad där det alltid blåste, pluggade och visste egentligen inte vad jag pysslade med. Lärare - var det jag det?

Ljusglimtarna var få, men starkt lysande. Min Hanna satt lika ensam i huset bredvid och vi fann varandra över vitlöksosten. M fick spontana kvällspermisar, åkte buss från Boden bara för att få dela den hårda sängen med mig. Det var kärlek det.

Dessutom fanns Knesset.

Det var en självklarhet att varje vecka slå på ZTV och njuta av en timmes lyxteve. Kristian Luuk ledde de första två säsongerna innan Erik Haag tog över. Panelen bestod av tre fasta medlemmar och en inhoppare, människor som var helt självklara där de satt mittemot varandra och munhuggdes. De diskuterade allt möjligt, allt mellan himmel och pannkaka. Man skrattade, höjde på ögonbrynen och log. Fascinerades av hur ett teveprogram kunde trollbinda en så.

Det var då jag blev hemligt förälskad i polisJonas Leksell, skrattade mig halvt fördärvad åt The battle of the trummisar, log åt Lovebombingen och väntade med spänning på vem som skulle bli Veckans Achiever.

Programmet fortsatte att trollbinda även då jag satt i en soffa tillsammans med M, i vår första egna lägenhet. Det var en sunklägenhet i ett område som Luleåborna rynkade på näsan åt. Det var där i en svart soffa, i ett avlångt vardagsrum med en hysterisk hylla som vi varje vecka njöt av en timme med Knessetgänget.

Jag kommer alltid att tycka att herr Luuk aldrig gjort ett bättre teveprogram, att det var Knessets förtjänst att polisJonas hittade sin rätta plats (i rutan) och att Erik Haag är en person som får en att känna sig avslappnad.

När programmet lades ner efter fem säsonger kändes det surt. Det gör det fortfarande. Det kommer aldrig att finnas något som Knesset.

Dagen till ära har barnen skämts bort med varsin liten presang, ett Pippihus till fröken Kansjälv och ett StarWarsskepp till Luke Skywalker.

Luke satte genast igång att bygga, han byggde och han byggde. Satt stilla en hel förmiddag och läste ritningar, vred och vände på de grå Legobitarna. Till slut var det klart. Han lyfte det - och - det - föll - i - backen.

Så här ser riktig besvikelse ut:

Vi har lagat det nu, så minerna blev uppåt ändå innan dagen var över. Men, det var riktigt tråkigt ett tag i det lilla vita huset.

Vår lilla fröken har glatts något oerhört över sitt Pippihus. Hela Pippigänget fick flytta in - på momangen. Men, nu sover alla - Majken, Pippi, Tommy, Annika och Sockerdricksträdet - nerbäddade tillsammans i stora sköna sängen. Det tog ett tag innan det var lugnt, mamman fick säga till Pippi på skarpen innan hon somnade.

Ikväll missar ni väl inte Brottet?

Dagen har tillbringats med vackra kusinen och hennes brudar, C & C. Vi har pratat, barnen har lekt och det har varit en alldeles supertrevlig dag. Vi tackar och bockar för besöket, visst blir det snart igen?

Jag har tidigare skrivit om människor som betyder mycket för mig. Den viktigaste är ännu inte omnämnd. Därför blir han det nu. På alla hjärtans dag. Kan väl inte passa bättre.

Han är en människa som inte vill stå i rampljuset, hatar när blickarna riktas mot honom. Därför tar jag inte i så jag storknar, han måste ju klara av att hantera detta också…

Min M är anledningen till att jag fortfarande fungerar. Utan honom vore jag ingenting - nada. Han har stöttat, peppat och funnits till under alla år. Stått pall när det blåst hysteriskt och satt sig själv åt sidan när jag hade det som värst. Han är min allra bästa vän, vet vad jag tänker egentligen före jag själv gör det. Han får mig att skratta, le och må bra.

M gör hela min vardag till en mycket bra vardag. Han gör mina festliga stunder festligare. Han är den som jag vill ha och det är väl väldigt bra att det är ömsesidigt. Att han fortfarande tycker om lilla jag. För vad skulle jag göra utan min M?

Därför tänker jag spela två låtar för mannen i mitt liv. Den första är riktigt, riktigt dålig - men du fattar ändå va, M? Den andra tycker jag säger allt om hur det känns.

Vi ses ikväll älskling, ha en bra dag på jobbet.

Ikväll kommer Lost tillbaka. Jag har längtat.

Jag tror att jag framställer mig mer och mer som en tv-nörd. Vilket jag kanske är. Jag gjorde ett test hos herr E, vilket visade att jag precisprecisprecis hamnade under gränsen för att vara en liten nörd. Några program till och jag är en av dom.

Samtidigt så skäms jag inte över det. Vet att jag behöver avkopplingen efter en dag i kaos. Ibland är det verkligen hejkomochhjälpmig på jobbet. En sån dag var igår. Idag var en annan dag. Mycket lugnare, men sviterna från igår sitter i.

Därför kan jag med gott samvete sjunka ner i den blodröda fåtöljen, dra upp benen och sippa lite på mitt chaite. Slå på TV4 och njuta av att jag får återvända till ön - där allt kan hända och man inte fattar nåt. Totalt oförutsägbar serie.

Jag gillar den och välkomnar Jack, Sawyer och Kate tillbaka in i mitt liv igen.

Vad gör ni en kväll som denna?

Jag har inte ventilerat schlagereländet än. Plymerna har liksom fastnat i halsen och förlamat mina fingrar. Musiken chockat mina öron och satt sig på trumhinnan. Kan det vara möjligt att Christer Sjögren gick vidare? Hur gick det till?

Jag ser två alternativ till att rösterna lades på herr Viking:

• Det var en hel massa förfester den där kvällen, där alla bestämde sig för att hånrösta på Christer
• Det var en hel massa tanter och farbröder som bestämde sig för att nu var det minsann dags att skicka deras kind of musica till Globen

Det kan inte bero på något annat.

Har någon varit på ett Blue Village, Fritidsresors charterdröm? Hört deras fantastiska jinglar (Bloo bloo bloo villitsch)? Jag får bara Goodmorning Pascha Bay (Ewa, du vet…) i tankarna när schlagerChrister drar igång med Europahyllningen. Det är bara solskyddsfaktor 12, Bamseklubben och vattengympa för hela slanten. Mycket mycket passande en varm sommardag i Bamseland, men o så opassande en kall februaridag i schlagerSverige.

Så. Nu är jag färdig med det.

Ikväll är det House och det kanalkrockar med SVT:s inlägg i skoldebatten - Klass 9A. Teknikens under löser det åt oss, så ikväll njuter vi av båda programmen, med te och rödbetskaka som sällskap.

Inte trist alls.

Så här ser det ut hemma hos oss när Luke Skywalker och en StarTrooper intar sin kvällsmåltid tillsammans.

Att vara ledig en måndag visade sig vara riktigt skönt. Ingen söndagsångest och härlig måndagslunk. Mycket pyssel och fix - ändå ingen stress.

Vi har hunnit vara på stan under eftermiddagen. Där shoppade vi “Alla Hjärtans Dag” -presenter till den store mannen i familjen. När pappan kom hem var Majken snabb på att avslöja vad Olles present innehöll. Som tur är hörde inte storebrodern detta, så M får försöka hålla god min på torsdag.

Olle har fått en Idoltröja. Den blev han väldigt glad åt. Att ha när jag showar. Det är en rolig pojke vi har.

Vi har bakat - en favoritkaka. Imorgon har jag fika på jobbet och eftersom kraven är högt ställda - inget köpesfika här inte - får man visa sig på styva linan. Därför blev det denna kaka:

Rödbetskaka med saffransglasyr

Gör så här
1. Sätt ugnen på 175°C. Smörj och bröa en rund bakform, ca 24 cm i diameter.
2. Blanda de torra ingredienserna. Rör i olja och ägg till en jämn smet. Hacka valnötterna. Tillsätt rödbetor och valnötter.
3. Häll smeten i formen. Grädda kakan mitt i ugnen i ca 45 minuter.
4. Låt kakan svalna något i formen. Stjälp sedan upp den på galler och låt kallna under formen.

SAFFRANSGLASYR
Blanda ihop cream cheese, florsocker och saffran med en elvisp. Bre den släta krämen över kakan.

Receptet är taget ur ICAs Buffé och kan verkligen rekommenderas. Avskräcks inte av att det är rödbetor i den - hur många rynkade inte på näsan åt morotskakan innan den var standard på svenska kaféer? Baka och njut istället.

Ikväll väntar ventileringsfika hos min reservvuxna - fröken Å. Inte alls så dumt.

Vad gör ni en kväll som denna?
 

Vi är så otroligt lediga idag och för att fira detta partajar vi loss till följande video. Barnen jublar och mamman njuter.

I vår familj finns det ingen mormor och morfar. Det känns. De finns dock i våra minnen och jag försöker hålla dem levande genom att ofta berätta om dem för Olle och Majken. Vill att de ska vara närvarande även om de inte är det rent kroppsligen. 

Jag jobbar verkligen på det.

Barnen har en fantastisk farmor och en lovely farfar som gör allt för sina barnbarn. De offrar allt för att mina två hjärtan ska få det bra och för att fylla upp det hålet som saknaden av en mormor och morfar gör.

Det gör mig varm om hjärtat.

Sen har mina barn världens bästa Stålmormor. Min mormor. En enastående människa.

Hon är 84 år - fyller 85 i augusti. Hon tänker som en fyrtioåring. Ser till att hålla tanken ung. Hon spelar canasta en gång i veckan och åker gärna på jazzkvällar några mil bort. Rattar sin ljusgula SAAB med varsam hand och kör ogärna i mörker. Tänker sig för. Hon bakar de mest fantastiska kakorna - gärna sju sorter - och stickar myssockar till alla i släkten. Hänger med i politiken, energidebatten, skidskyttet och vad Niklas Wikegård säger i Hockeykväll. Hon leker med mina barn och de avgudar henne. Läser tidningsledare, svenska deckare, Nobelpristagare och är med i bokcirklar. Hon gör nya ord som låter helt underbara i mina öron och lyssnar gärna på ekomomidebatter i radio.

Men - det är inte allt detta som gör att hon är så fantastisk. Det är att hon finns. För mig är hon viktigviktigviktig. Hon fyller mitt hjärta med omsorg, finns till hands när allt känns konstigt. Hon ger mig styrka när jag behöver det, goda råd när jag velar eller bara en kram när jag behöver det. Hon vet vad jag varit med om och kan lyssna. På mig. Hon lyssnar på mig och jag kan prata med henne om det mesta. Jag ringer till henne när något roligt händer eller när jag behöver få lite styrka från en Stålmormor.

För det är det hon är. Det namnet hon går under. Det var söstra mi som myntade begreppet. Ingen av oss tyckte att gammelmormor var ett särskilt passande namn på en krutgumma. Därför blev det Stålmormor. Idag är vi många som kallar henne det.

Hon har en styrka som jag avundas henne. Hon har varit med om det mesta. Förlorat människor i alla de åldrar, upplevt sorg och glädje. Hon har varit svårt sjuk i omgångar. Rest sig och kommit igen. Hon har tagit kampen mot cancercellerna och vunnit dem. Alltid stridit för de svaga och sett styrkan hos varje individ. Hon har engagerat sig politiskt och kämpat. Skött fyra barn och hem, sen tagit klivet ut i yrkeslivet. Hon har levt livet.

Framförallt har hon alltid varit en mästare på att se saker positivt och det är det som har gjort henne till den hon är. Tror jag. Hon har aldrig låtit sig knäckas.

När mamma dog sa hon en sak som jag bär med mig och försöker tänka på, nämligen att det är tur att man inte vet vad morgondagen har att ge. Lev för stunden, du vet inte när det är för sent.

Hon är min förebild och otroligt viktig i mitt liv. Den som håller mig fast när det stormar. Den som gör att jag inte slits med i de farliga vågorna och börjar driva. Mitt ankare.

I väntan på ett längre inlägg får ni njuta av följande mysmusik:

På morgonen har vi satt upp lite tavlor, fixat och donat. En ganska så skön förmiddag som nu kröns av stadsvandring med efterföljande fika. Ikväll väntar Melodifestivalen, Olle ska rösta “ungefär tusen gånger på Amy Diamond” och vi andra ska äta ostkrokar med bästaste familjen AM.

Tack så jättemycket för alla kommentarer som trillar in. De betyder massor för en liten flicka som mig.

Vad säger ni förresten om fjärilen? Jag och barnen var på Blomsterlandet och spanade runt. Olle ryckte mig i armen. Kom mamma, jag vill ge dig en sak. En orange fjäril.

Nu sitter det en orange fjäril och tittar på oss när vi äter. Det är kärlek det.

Sitter i jacka och skriver. Är på språng, ska på en VIP-visning (oj vad härligt det är att få känna sig lite VIP) av Meandis nya kollektion.

Funderar på en varmkorvströja. Bara så att ni vet.

När pappa dog fattade jag ingenting. Idag fattar jag ingenting heller. Jag kommer nog aldrig att göra det så länge jag finns till. Helt obegripligt var det.

När mamma dog fattade jag allt och hade gjort det en längre tid. Jag visste hur det skulle sluta, frågan var bara när.

Idag är det fem år sen det tog slut. 7 februari 2003.

Vi satt där uppe på Orkidéen, andades in sjukhuslukten och försökte orka mer än vad vi egentligen gjorde. Vi satt vid sängkanten, läste tidningar och böcker. Inte ett ord fastnade för tankarna var på något helt annat håll. Varenda andetag från sängen blev uppmärksammat och eftersom jag varit med om detta bara ett halvår tidigare visste jag vad som väntade. Vilket andetag skulle bli det sista?

Vi var många där när det till slut kom. Minnesbilderna är lite vaga, men fina moster E var där. Liksom Stålmormor, mitt ankare i livet. Storkusinen var där, liksom hennes mamma. Mammas bästis B kom försent… eller? M och bebisOlle var såklart där. Fantastiska läkaren L bidrog med lugn även då. Självklart så var jag och söstra mi där. 

Vi var många där i rummet och det var lite paradoxalt eftersom mammamin var en människa som inte släppte så många in på livet. Men de viktigaste personerna var där när hon behövde det.

Man satt där, tänkte den förbjudna tanken snälla, låt det ta slut samtidigt som man skrek inombords lämna mig inte nu, du får inte lämna mig nu… hur ska jag klara mig?.

Men - slut tog det.

Vi lämnade Dödens väntrum, åkte till Byske och graven. Vi viskade till pappa att han skulle ta hand om mamma och vad vi gjorde sen kommer jag inte ihåg. Vill nog inte komma ihåg.

Vi skulle försöka fortsätta leva nu när Döden lämnat oss. Vi skulle gå vidare, nu med en kappsäck som var tung av varförvarförskitskitjagorkarintedethär. En konstig känsla lamslog mig och gör det fortfarande ibland: De är borta båda två, hur ska jag klara mig? Jag är ju fortfarande liten. Jag vill inte bli så här stor.

Men - man orkar mer än vad man tror och livet går faktiskt vidare.

Men på ett helt annat sätt.

Det var riktigt roligt att få veta vad ni hänger med i i tevevärlden. Jag fascineras av Miripiris förmåga att hålla sig undan allt som har med kanaler, serier och cliffhangers att göra. Det är bra gjort. Det skulle aldrig funka för mig.

Idag har Murphys lag slagit til igen. Har tokladdat sen före jul över en kurs som jag skulle få gå på - Bok & film, med tema fantasy, deckare och skräck. Vi skulle (observera skulle) få träffa författaren Laura Trenter, se film och diskutera hur man jobbar med dessa genrer i skolan. Dessutom skulle jag och M få äta lyxlunch på stada.

Såklart hinner jag bara sätta mig i pelarsalen innan jag känner illamåendet krypa in under skinnet igen. Ville bara skrika Göta Petter och banna M för att han dragit hem pesten ännu en gång. Det var bara att invänta första bästa rast, cykla i myrfart hem till det lilla vita huset och bädda ner sig i sängen. Sen sov jag i tre timmar, vaknade av att två barn och deras pappa stod i hallen. Något piggare har jag ätit middag och kört Linnégatanmetoden - opastöriserad ost - för att mota bort alla onda bakterier.

Imorgon blir det nog jobb ändå. Ni vet väl om att vi lärare är världsbäst på att gå till jobbet även om vi är sjuka? Det är bara vinterkräket som håller oss hemma. Det beror inte på en längtan till jobbet utan det faktum att många kommuner, bland annat min, i har infört vikariestopp. Det innebär i verkligheten att är någon sjuk på mitt jobb måste kollegorna lösa det på något sätt. Hoppa in, ställa in och i slutändan hoppa ut.

Vad gäller tevefrågan så hoppas jag att ingen klok här inne har missat den fullständigt fantastiska tv-serien Brottet. En dansk serie - fullständigt underbar. Griper tag i hjärtat, sätter griller i hjärnan och gör en ängslig i magen.

Ikväll 21.30 på Kanal 1 i Sveriges Television.

Danska teveserier förtjänar för övrigt ett helt eget inlägg. Jag hjärta Danmark.

Vad missar ni aldrig i tevevärlden? Berätta.

 (….visst märker ni min vilja att kommunicera med er i hejaklacken…?)

Jag har en extrem besatthet av läkarserier. Hatar dock sjukhus - av förklarliga skäl. Mår dåligt bara av att känna sjukhuslukten, den får mig att må illailla.

Men - paradoxalt nog - jag gottar mig gärna i meningit, mjältbrand och skörbjugg. Fascineras av mystiska sjukdomar som ingen verkar veta vad det är. Funderar över diagnoser och symptom.

Bara det är på teve.

I verkliga världen är jag inte det minsta fascinerad av sjukdomar, har nog snarare en skräck för knölar, utslag och illamående. Får ont i kroppen bara någon säger cancer. Största skräcken och det som får mig att hissa varningsflagg är om det dyker upp knölar på mina kärlekar. Knölar som alltid visar sig vara lymfkörtlar. Hur många såna har man egentligen?

Jag gråter av lycka och av sorg, både i verkliga livet och när jag absorberas av tv-sjukhusen. Kan knappt se ett avsnitt av Meredith och de andra utan att gråta. Den serien lockar fram det vekaste i mig, sidor som jag annars stoppar undan. Måste ju behålla imagen som pansartjej. Greys har dock en förmåga att fylla varje avsnitt med kärlekortopedersorgilskalängtankirurgerochtårar och det gör att jag sitter som klistrad.

Varje gång.

Jag avskyr när barn drabbas - men ser ändå. Jag får alltid en klump i magen och tänker - tänk om det hände mig. Vad skulle jag göra? Idag vet jag ju - av erfarenhet - att lilla jag klarar mycket mer än jag tror. Men när det handlar om barnen vet jag inte om det stämmer. De är ju ens hjärta och syre.

Igår var kungen tillbaka. Kungen av sarkasmer, ironi och spydiga kommentarer. Han som alltidalltid löser de mest avancerade fallen och därmed får mig på fall.

Doktor Gregory House. Kungen av sjukhusserier. Han som leder sitt team med järnhand, men som har en mjuk insida. En pansarkille. Min tv-kille.

I det verkliga livet tror jag allvarligt talat inte att han skulle passa in, då har jag det utmärkt som jag har det.

Jag har rast.

Passar på att titta in hos mig själv och gläds åt att så många åt semlor igår. Själv åt jag två. Precis som frkn Marklund säger så är det bara dumt att stoppa i sig dessa gräddmonster, men gott är det.

Man ska hela tiden se till att leva livet och om livet innebär två härliga semlor så är det bara att gilla läget. Sådeså.

Idag lever jag inte livet på mitt jobb. Uschfyblä vad tungt det är ibland.

Eftersom ni var så duktiga på att kommentera igår så tar jag en fråga idag också: Hur har ni haft det idag? Berätta något roligt för mig.

Jag behöver det.

Please.

… hur många semlor blev det idag? Svara ärligt.

Jag har tidigare skrivit om föräldrar som jag träffat på genom åren som inte fixar sin föräldraroll alla gånger.

De är dock - som tur är - i minoritet och därför vill jag bara utbrista: oj, vad många fina mammor och pappor det finns! Föräldrar som bryr sig, engagerar sig och finns till för sina barn. Föräldrar som alltid har sitt barns bästa för ögonen och gör sitt yttersta för att hon/han ska växa upp till en lycklig individ.

Idag har jag träffat på två sådana och det gör mig varm i hjärtat.

Tänkte bara säga det.

Bilderna är från förra årets charter - en vecka i Bamseland. 

Just nu har jag en extrem längtan efter solen, poolen och kjolen. Att få sitta på en uteservering, plaska i vattnet och läsa pocketböcker. Leva livet helt enkelt. Därför spanar vi nu ivrigt efter resor.

Men, vi får se. Mycket talar för att det bara blir en önskan en kall februaridag.

På nåt sätt har jag alltid vetat att jag velat skriva. I alla fall så länge jag har haft förmågan att hålla i en penna och forma bokstäver.

Berättelser, texter och inlämnade arbeten. Uppsatser, sagor och dikter. Det har alltid fascinerat mig och i mellanstadiet bestämde jag mig för att bli journalist. Framtiden var klart utstakad och jag gjorde flera av mina praoperioder på lokaltidningen. Skrev, skrev och skrev. Skrev långt och skrev fint. Det var min grej.

Jag skrev om medel mot akne, hundklubbar, fotograferade Cyndee Peters och gäspade mig igenom ett kommunfullmäktige. Skrev, skrev och skrev.

Men till slut tog det stopp och det var sista året i gymnasiet. Pluggperioder, körkort och rent allmänt ganska mycket att göra i kombination med måstemåste-skrivande för Norran gjorde mig trött. Men riktigt stopp tog det inte förrän jag kom till Svensk Damtidning.

Vi hade en veckas prao och min mycket fixandeochtrixande pappa ordnade genom kontakters kontakter en plats åt mig på Svensk Damtidning. Jag skulle få följa med Bosse som var fotograf på tidningen och på så sätt få bra inblick i en journalists verklighet. Det var det som var kruxet. Jag insåg att en journalists verklighet inte var den verklighet jag ville existera i.

Vi åkte runt Stockholmsområdet, besökte gods i Mariefred, fikade med en prinsessa från Lichtenstein, intervjuade Thomas Gylling och träffade Ted och Kenneth Gärdestad. Thomas Gylling - visst kommer ni ihåg den speedade varelsen? - var ett unikum, men praoperidens höjdpunkt var nog ändå mötet med bröderna Gärdestad. Ett minne som jag bär med mig än idag.

Vad var det då i denna lyx som avskräckte mig?

Måste nog säga att det var synen på människorna. Att smöra, men ändå snacka skit. Att snoka, forska och sätta dit. Spekulera, analysera och gissa. Jag sattes bland annat i uppdrag att ringa Emilio Ingrossos mamma för att få bekräftat att separationen mellan herr Ingrosso och hans Pernilla var ett faktum. Det kändes rent olustigt och det kändes skönt att hon aldrig svarade.

Idag inser jag ju givetvis att detta var en mycket annorlunda variant av journalistiken. Men, då blev det för mycket. Alldeles för mycket.

Jag kom hem, tänkte och omvärderade allt. Började söka efter annat att göra, ändrade mina planer - planer som funnits i en massa år. Så här i efterhand kan jag väl tycka att det var oklokt med tanke på att det var en vecka som förändrade allt.

Det blev lärarutbildningen och det kändes som en nödlösning, en trygg sådan. Trygg och trist. Att fortsätta i samma spår, bara ändra vinkel. Från bänk till kateder.

Idag tycker jag att jag har ett bra jobb. Stundtals fantastiskt, när allt bara går vägen är det magiskt. När man lyckas få alla engagerade och man själv bara njuter. När man känner att man förändrar tillvaron för någon, får lyssna och blir lyssnad på.

Ibland är jag så less att jag bara vill stänga klassrumsdörren, låsa och dra. Göra något annat. Jag är ganska övertygad att jag någon gång i framtiden kommer att byta bana, lämna det trygga och kasta mig ut. Ut i det okända, det jag då inte vågade.

Då kommer jag att skriva. Det är ju det jag alltid velat göra. 

• Vaknade av att sonen ramlade i golvet med en rejäl smäll. Alla fyra sover numera i samma säng när morgonen kommer och det är riktigt, riktigt mysigt - men trångt. Smällen resulterade i tårar och kramar, smärtan gick dock över när Pokemon började. Någon som fattar storheten med det programmet?
• Frukost med kokosbollar som efterrätt - en bra start på dagen. Glöm GI. I detta hus är det välbehaget som går före.
• Spraystädning (the Ullestyle) stod sen på schemat, liksom badning av barn och allmän uppröjning av litet, vitt, stökigt hus. Nu är det fint på ytan och kaos om man glättar bakom de stängda dörrarna. Men - gott luktar det.
• Sen var det teater. Finkultur som liten och stor riktigt njöt av. Efter föreställningen var det clownfika, nästan ännu roligare. En mycket, mycket rolig clown (David från Sälteatern) som konverserade fritt med fikande barn. Idag hade han och Olle en lång diskussion om vad kärlek egentligen är. Kan man vara kär i en chokladboll? Den tycker man ju om. Nej, menade sonen. Kärlek är ju när man använder munnen och pussas med en människa. Olle har en tjej, så han vet ju. Mammahjärtat gladdes åt konversationen, i tider av strider och kampen mellan gott och ont i StarWarsfixeringen.
• Godisinköp hos Malin på Hemmakväll. Kisspaus - väldigt akut läge.
• Hockeyeftermiddag hos den mycket fina familjen E. Jag bjöd in oss - fräckt nog - och med tanke på hur trevligt det är att hänga hos dem så kommer jag att göra det oftare. Glada barn, AIK-förlust, pizza, festfixeri, brunchplaner, skolprat (tre av fyra är lärare, så det är väl oundvikligt…) och allmänt gemytligt. Tänk vad trevligt det är med människor som man bara kan känna lugnet med. Det gillar Soof.
• Nu är vi hemma. En liten prinsessa kapsejsade av trötthet och den store prinsen ville prata, dricka vatten och umgås. Men, nu sover även han.
• Tid för kontemplation. Då är frågan - lättsam tv-serie eller mer tankekrävande. Gissa vad vi väljer?
• Godnatt alla ni som trotsar trenden (jag följer fortfarande bloggstatistiken) och tittar in här en lördagkväll.

Snart ska mamman och sonen på finkultur, vi ska se Stackars mig. Bara jag och Olle. Det känns väldigt lyxigt att bara vara vi två, det händer inte så ofta. Efteråt ska vi fika och tjitttjatta om StarWars, Winx och annat som engagerar en snart sex-åring.

Pappan och dottern ska stanna hemma och “leka med bebisarna”. Det lät väl väldigt roligt?

Vad gör ni idag?

Kvällens citat levererades från mannen på bilden. Ur den lilla munnen kom:    Ett fredagsmys utan ostkrokar är som en ödla utan ben.

Tror ni man kan neka honom påfyllning från OLW efter en sån kommentar….?

Jag kom hem.

Det gick att växla på cykeln och snöandet hade avtagit en smula. Nu sitter två barn i Chesterfielden och ser Winx club som lånades hos kusinen och brudarna igår.

Själv njuter jag av chaite och följande musica. 

På återseende.

Sitter på jobbet. Har rast.

Iakttar omvärlden, inser att det är snö överallt. I luften, på marken.

Begrunnar det faktum att växeln fastnat på ettan - tack M. Cyklar som en galning, kommer knappt framåt.

Detta ger mig ångest. Trampa luft i snöstorm.

Någon som är avundsjuk?