Jag har en arbetskamrat som är utbildad Rosenterapeut. Varje måndag och torsdag erbjuder hon sina jobbarkompisar taktil massage - på arbetstid. Hon har frågat mig flera gånger om jag är intresserad, men det har alltid dykt upp något annat. Förmodligen har jag kommit med ganska dåliga undanförklaringar. Det har känts lite olustigt. Men idag var det dags - massagepremiären. Nu kunde jag inte slippa undan mer.

Jag kom in i behandlingsrummet, till vardags ett rum som används av specialpedagogen och som grupprum. Bara det kändes lite konstigt, eftersom det nu stod en maskin som sprutade ut värme i rummet och ur en stereo ljöd det lugn musica. Hon sa åt mig att klä av mig kläderna och min spontana (tanke)reaktion var nej, det kan jag väl ändå inte göra. Puckat, för hur många massagevarianter tillämpas ovanpå kläderna?

Det var bara grejen - att klä av sig näst intill språngandes naken - inför en människa som jag imorgon kommer att dricka mitt morgonte med. Men, jag gjorde som hon sa och placerade mig på massagesängen. Huvudet neråt i det lilla hålet. Nakna kroppen under handdukar. Kom på att jag glömt raka benen. Insåg att det inte gjorde saken bättre. Jag var ändå bara i trosor, på en bänk inför jobbarkompisen.

Hon började att massera. Taktil massage är ingen knådaknådamassage, snarare går den ut på att beröra. Ganska snabbt glömde jag bort var jag var och med vem. Jag kände mig hypnotiserad, tankarna flöt på i samma takt som hennes händer for fram över min kropp.

När en timme hade gått väckte hon upp mig och frågade hur jag mådde. Mådde? Jag mådde ju ungefär hur bra som helst. Att lägga småbarnsmammekroppen i någon annans händer i en timme var himmelskt. Att bara få vara. Varför gör man inte det oftare?

Imorgon kommer jag att dricka mitt morgonte som en mer harmonisk människa.