När jag fick bloggen i julklapp tänkte jag  - och hoppades - att det skulle bli värsta egokicken. Att den skulle rycka upp sargad Soof och ge energi för ännu ett nytt år. Att den skulle blåsa liv i skrivlusten som legat undanstoppad.

Så blev det.

Jag älskar att blogga. Jag älskar att skriva och trivs med vetskapen om att det är människor som läser. Jag mår bra av att skriva om saker som berör mig, stör mig och rör mig. Det lättar hjärtat, hjärnan och själen.

En mig närstående kompis - som klagar på att han aldrig blir omnämnd - driver med mig. Antyder att jag blivit ett med bloggen. Vilket också är sant, om än något överdrivet.

Jag tittar ofta på bloggstatistiken och fascineras av det faktum att besökarna är ganska lika till antalet - vecka efter vecka. Det gör mig lugn, jag har min publik - min hejaklack - och det känns mycket bra. Den här veckan oroar dock mig, nu dippar kurvan ner i diagrammet och med den det återuppbyggda egot.

Shit - varför vill inte folk läsa?

Jag glömmer det faktum att jag själv inte läser alla mina bloggar på “listan” regelbundet. Visst - jag har några som jag tittar till varje dag, men de flesta tittar jag in hos sporadiskt.

Jag glömmer också att det är ofattbart många människor som - trots dippet - ändå läser. Känner jag verkligen så många människor? Vilka är de som jag inte känner?

Jag älskar att få kommentarer. Gillar att se vem som läser. Den anonyma statistiken avslöjar inte något. Så, lämna gärna ett avtryck. I need it.

Ikväll ska jag slicka mina sår, se gråtdokumentär och ta nya tag. Imorgon kommer en fulblogg om helgen. Jag kommer dessutom att kunna bjuda er på kärlek, vänner och mat under veckan som kommer. Missa inte.

…detta inlägg kan tas med en nypa salt… om man vill.