Monthly Archive

Jag är doftöverkänslig - tror jag i alla fall. Överkänslig på gott och ont. På gott fattar ni säkert - fina dofter vill man ju ha mermermer av. Det gör ju absolut ingenting att saker luktar massor om det är en golukt. På ont - jag menar, hur kul är det att riktigt illaluktande saker luktar extra mycket i min näsa? Inte kul alls.

Detta har jag gått och tänkt på idag. Visst fattar ni hur kul det är att börja om att jobba efter ett påsklov som går till historien som ett av de bästa? Det är så kul att man börjar fundera på lukter. Så kul att man börjar fundera varför vissa saker luktar usch och andra mmmm…. Till slut har man en lista i huvudet. En lista på lukter. Golukter.

För att ni ska få ytterligare en sida av Soof kommer här min topp 10 i fråga om dofter. Dock utan inbördes rangordning - alla luktar ju så smaskigt:

Lime  Älskar doften av lime. Kastar mig tillbaka till Thailand och dit vill jag gärna bli kastad igen.

Vanilj  Vem gillar inte vanilj? Ingenting blir väl trist om det luktar (eller smakar) vanilj?

Bebis  Inte vilka bebisar som helst, mina bebisar ska det vara. Även om den största bebisen snart är sex år så luktar han och hans syster ändå godast av alla småglin som jag vet.

Ut-ur-flygplanet-på-ett-varmt-ställe När man tar klivet ut på flygplanstrappen och drar in semesterlukten i näsan. Känner den varma (och garanterat lite ohälsosamma) lukten nå ens näsborrar - visst är det en härlig känsla och lukt? Lukten av ledighet.

Äpple  Är en sucker för lukten av artificiell äppeldoft. Ändå sen man fyllde små doftkrus med olja (visst kommer ni ihåg dem?) har jag gillat lukten av konstgjorda äpplen. Därför kommer den här snart att landa i ett badrum nära mig.

Hav Har man vuxit upp med ett hav alltid tillgängligt är det en lukt som man mår bra av. Det ska dock inte vara “västkustsk” (säg det snabbt om du kan) havsluft med tång och fisk. Det ska vara Bottenviken. Den lukten gillar jag.

Såpa Det luktar rent och jag mår bra om jag känner att jag har rent. Jag brukar dock oftast göra en Ulle och spraystäda, alltid lurar det någon. I alla fall mig själv.

Min M Han luktar ju mycket gott och han luktar så här. Skrattade dock halvt ihjäl mig av beskrivningen av den förväntade användaren av parfymen.

Kanel Bullar, kakor, muffins, pajer och grytor med kanel får mig att dansa runt en smula. Det finns en anledning till att skummäklare sätter ut plåtar med nygräddade bullar före en visning. Kanel gör människor glada. Glada människor shoppar hus.

Tvätt-som-torkat-ute Visst är det ett hallelujah moment att krypa ner i en renbäddad säng och känna lukten av lakan som hängt ute och torkat? Längtar, längtar till man kan hänga ut första tvätten. Kan bero på att det är så urbota trist att gå ner i källaren from hell och hänga tvätt.

Jaha, så här har jag kunnat fortsätta i all evighet. Det är mycket som luktar gott. Vad tycker du luktar gott? Berätta.

Tillbaka igen. Upptäcker att jag inte la in alla foton som jag hade tänkt. Sorry fröknarna Dammgatan. Ni har ju haft en stor del av den här helgen - hur kunde jag missa er?

Nu är ni på plats. Skönt.

Söndagsaftonen är kommen. Pappan i familjen är tillbaka. Ordningen är återställd. Jag vågar sova hemma igen. Är litelitelite mörkrädd. Men bara lite.

Majken har somnat i soffan och de två pojkarna i huset ser Skärgårdsdoktorn. Det allra sista mamma, det allra sista avsnittet. Hur ska det nu gå att avrunda helgen om Wilma och hennes pappa säger bye bye? Det är frågan. Det är jobbigt om man är sex år och cirklar rubbas.

Ute drippar det och droppar. Asfalten är framme på Elmstreet och det är äntligen hopp om liv. Vi har kunnat inviga lekparken för säsongen och var ute rekordmånga timmar i fredags. Solen gassade och man frös inte. Barnen lekte, föräldrarna njöt av att den sociala perioden åter börjar.

Vår. Vår. Vår. Vilket fantastiskt ord och vilket fantastiskt fenomen. Det är väl för härligt med plusgrader och sol? Alla som inte håller med räcker upp en hand.

Vi har tillbringat eftermiddagen på Nordanå, stadens kulturella oas som nu blivit upprustad för ganska mycket pengar. Varje söndag nu efter påsk kommer de att ha olika inriktning på barnaktiviteterna och dagens tema var bild, med fokus på rymden. Yoda, Leia och jag jublade - precis vad vi önskade.

I love pyssel.

Det tillverkades raketer och rymdvarelser, klipptes och klistrades, ritades på stafflier och fikades. Vi umgicks med fina kompisar och träffade kusin F med familj samt bästmostern och bästmorbrorn (den ingifta). En mycket bra eftermiddag alltså.

Väl hemma kramade vi om M som kom hem, oduschad och dann  - men massor efterlängtad. Vi har ätit lammkotletter med ugnsrostade grönsaker och aubergineröra. Tryckt i oss lite överblivet påskgodis. Nu är det bara the leftovers kvar. Ratet som man säger i dessa trakter. Men det går an i brist på annat.

Innan kvällens Wallander ska jag ut och dra i mig lite luft - det har varit ont om promenader nu på ett tag. Det riktigt spritter i benen. Måste vara våren.

Vi har blivit betydligt fler här i hejaklacken - hjärtligt välkomna alla nya i team Soof. Jag gläds åt att ni har valt att titta in hos mig.

Någon som känner för att berätta hur helgen varit? 

Hela gänget har sussat gott hos bästkompisarna medan papporna lekt av sig lite skoterbehov i en avlägsen del av Sweden. Nu har vi varit på Nordanå och pysslat efter att först ha ätit varmkorv på ICA. Seriösa mammor va?

Längre svammel kommer ikväll. Med bilder på raketer och rymdvarelser

Over and out.

Fröken Pensionär laddar för Körslaget i ett gult tegelhus någonstans i Sverige. Ser Lisa T C det också?

Ibland undrar man hur hjärnan riktigt fungerar. Om det ploppar ner en låt som man inte hört på rackarns många år, vad har då hänt? Hur många virrvägar har låten farit innan den lanseras som en melodislinga i huvudet? Igen, efter en massa år. Vad beror det på att den kommer just nu? Hur kommer det sig att man nynnar just denna medan man ställer in mjölken i kylskåpet efter en sen lördagsfrukost? Frågorna är många. Svaren få.

Hur som helst, det är en liten 90-talsballad som jag har i mitt huvud. Jag minns att jag verkligen lyssnade på texten om mannen som bara längtade efter sin Jessie. Lyssnade och förstod på en tonårings vis. Lillasyster må bäva - men här kommer Joshua med den fina, fina frillan:

I en tid som denna blogg svämmar över av funderingar, allvarligheter och kastande av skam så tänkte jag slänga in lite bilder. Som en kontrast mot allt som varit skrivet den senaste tiden. Lättja versus deep talk liksom.

Igår var vi nämligen ut och fikade. Ovanligt? Nej. Det händer rätt ofta. Vi tog sedan en liten promenad till stadens Legotempel och det gillades framförallt av den stora pojken. I skyltfönstret stod ett StarWarsskepp för det facila priset av 5000 kronor. Store herr Ejrevi och unga herr H dreglade ikapp och skrev nog genast upp det på önskelistan. Om tomten kommer med det är dock föga sannolikt. Eller har han varit snäll Erika?

Sen byggdes det Lego för fulla muggar och när timmen var slagen var det ett happyhappy gäng som gick ut genom dörrarna - ut i blåsten. Som vanligt hade det varit en trevlig stund med familjerna E & E.

Jag är less på att känna paniken växa när någon börjar prata om sin mamma och pappa. Då man märker att samtalet går in på mig och mina föräldrar. När jag tvingas säga att de inte lever och då följdfrågan automatiskt blir Men hur gick det till, de måste ju ha varit unga.

Att då berätta om långvarig cancer och tuffa behandlingar, en mamma med en otrolig kämpaglöd och livslust - det är lätt. Hur lätt som helst. Cancer är ju inte tabu, cancer är något man kan prata om. Alla kan cancer.

Men när man sen ska berätta om pappa. Då blir det jobbigt. Just för att dödsorsaken sätter en stämpel på den runde och goa mannen som var så mycket, mycket mer. Det spelar liksom ingen roll vad man säger efter att ha nämnt a-ordet. Man kan ösa superlativ, berätta om allt man tyckt varit fantastiskt med pappa. Det spelar ingen roll. Folk tror att de vet. I deras huvud vet de.

Därför lämnar jag ut mig själv. Mig själv och la famiglia. Det är orsaken till att jag skriver om detta. Att alla ska få veta. Att det var så det var och att jag är så ofantligt stolt över att vara hans dotter. Trots att jag i snart sex år har gått med skammen. Nu är det slut med det.

Idag är jag bara stolt.

Dessutom blir jag så ofantligt glad över att läsa kommentarerna ni gett mig. Tack.

Slog på datorn imorse och möttes av en kommentar som fick mig att fundera över saker och ting. Igen. Jag funderar mycket i dessa dagar. Kommentaren länkade vidare till det här och vips kände man sig som en bad, bad, bad mom. Exploatera oskyldiga barn, kasta ut dem till vargarna. Mina barn i gapet på elaka män. Ångest - eller egentligen inte. Jag är väl lite naiv. Jag har aldrig tänkt tanken.

Vad tänker ni? 

Mamma var ung och pappa var yngre. De hade nyss träffats och året kan ha varit 1974. Hon stod och lagade mat och insåg att hon behövde tomater. Hon tog upp telefonluren och ringde till pappa som lovade att köpa några tomater innan han åkte hem från jobbet. Några tomater. Enkelt. Det skulle han fixa.

När han kom hem hade han köpt tjugo tomater - kanske fler. Röda, stora, i en påse som nästan svämmade över. Mamma häpnade och undrade vad som gått fel. Vad var det som han inte hade förstått? Grejen var att han hade förstått, men han tog bara i lite extra. Så var han ju.

Detta beskriver min pappa ganska bra. För så var han. Allt eller inget. Mest allt. Det normala låg inte för honom, skulle det vara så skulle det vara mycket av allt. Kärlek, humör, presenter, skratt och tomater. Roliga historier, mat och blommor. Kramar, omtanke och upplevelser. Allt skulle vi få.

Han var den bästa av pappor och att vara utan honom känns förfärligt. Varje dag känns det förfärligt.

Vi var på fest för ett tag sen och en kommentar som jag fick där fick mig att fundera. Det har jag gjort nu och det är också därför jag skriver detta. Måste ut med saker. Få folk att fatta.

Människan som sa det han sa där på festen hade en klar bild av saker som varit. Bara av en liten kommentar förstod jag det. Det som hade hänt i mitt liv och med mina närmaste. Alla vet allt, men ingen vet det jag vet. Inget vet mer än jag och lillasyster. Men många spekulerar. Alla spekulerar och tror sig ha koll. Kan bara säga att ni vet nada. Ni har inte ens skrapat på ytan. Skulle ni skrapa skulle ni se mer än vad ni ser nu.

Det folk inte fattar är att han var så mycket mer än den stämpel som man så lätt sätter på människor som har problem. A-ordet säger direkt vad det handlar om. I alla fall om man inte vet. Parkbänk, slitna kläder och sluddrande tal.

Så var det ju inte. Inte alls.

Fint hem, eget företag och stort skratt. Så var det ju. Blommor överallt och glada miner. Tills mammas cancer och sämre tider tog över och molnet lade sig över den bästa av pappor.

Därför blev jag så glad när Marcus Birro tog bladet från munnen och visade att alkoholister är vanliga människor. Som du och som jag.

Det är omständigheter som styr våra liv och hur vi hanterar de problem som uppstår. En del tror att de skär sig lyckligare, andra stoppar all ledsenhet längst ner i magen och hoppas att den ska försvinna. En del stirrar rakt ut i luften och en del pratar ut hos människor som har det som jobb att lyssna. Vissa går igenom kriser oberörda, konstigt nog. Andra tror att de tar död på problemen genom att dricka flytande bedövning. Så är det.

Många tror att sånt inte dödar. Men det gör det. Till och med den bästa av pappor.

Febern är som bortblåst, Star Wars is in da house och vi laddar för ännu en påsklovsdag. Vi firar detta med en riktigt bra låt:

Pippi Långstrump är inte bara världens starkaste, hon är också en räddare i nöden. När lillasyster vill gosa som mest med sin mycket febriga storebror och då tårarna nästan rinner på sjuklingen i frustration över überjobbig lillasyster - då träder hon in. Här kommer Pippi Långstrump. In med skivan i dvd:n och ner med två barn i soffan. Puh. Alla glada.

Framförallt jag.

Vad gör man en dag som denna? Minus 2 ute och klättrande på väggarna. Självklart börjar man då att rensa barnens rum. Varför? Den frågan har jag ställt till mig själv ett flertal gånger den senaste timmen. Varför ens börja? Nu går jag dock in på sluttampen och därför belönar jag mig själv med lite bloggande. Duktig Soof, du ska få sitta vid datorn om en stund.

Jag har även roat mig med att fota detaljer av mitt hem. Mina nya skor som jag går in - det är väl vuxet? - fick också hänga med. Notera den snygga kombon av mysbyxor från Meandi och ballerinisar. Visst vore det nåt i sommar…?

Så, när solen skiner som mest och tristessen stiger ger jag er mer vyer från casa Soof.

Känns det här som en bra kombination?

Ollebubben har drabbats av Pirayans bakterier. Jag vet varför jag är sjuk, Majken har hostat på mig hela tiden. Febrig blick och torra läppar. Bär mig mamma, ett glas mjölk och Bilar. Nerbäddad framför teven.

Gissar att jag och terroristen får en mycket intressant dag.

Chaite det va, chaite du sa.

Du får även detta som ett litet plåster på såren eftersom vi inte kan umgås idag. Ha en bra dag ändå.

Timmen är sen. House har dominerat och gjort livet surt för sina närmaste. Jag har tankfullt tittat på och insett att trots att detta avsnitt handlade om barn som grät kunde jag hålla tillbaka tårarna. De brukar ju annars släppas ut när sjukhusserierna rullar. Kanhända att detta forum får mig att lätta på känslorna, pysa ut och bli lite ventilerad. Kanhända att det är så. Det var i och för sig längesen jag såg ett Greysavsnitt - då sätts jag alltid på prov. Längtar faktiskt efter Meredith.

Soof har varit ute på fik med mycket fina fru Eriksson och precis lika fina fru Ejrevi en marskväll som denna. Vi har sippat på stora koppar, alla med olika vätskor inuti. Latte, choklad och chaite. Ni som känner Soof vet vad som var i min kopp. Gissa - första rätta svaret belönas med en låt imorgon bitti.

Vi har kollat på folk, pratat livet, dagisköer och myst på. Pratat i munnen på varandra, men ändå lyssnat noga. Analyserat och resonerat. Diskuterat och filosoferat. Haft det micketmicket bra helt enkelt.

Jag älskar kvällar som denna och är ofantligt glad att dessa två kompisar finns. Jag älskar ju nämligen människor som får mig att vilja vara mig själv, som får mig att luta mig bakåt och bara vara.

Nu väntar sängen. Godnatt Sverige. Vi ses imorgon.

Dagen som skulle tillbringas inne slutade med att vi satt i en backe ändå. Lillasystern försökte nämligen göra livet surt för den mycket godhjärtade storebrodern hela tiden. Ställde till det med glimten i ögat. Flyttade saker, kastade legobitar. Log då tårarna rann på Ollebubben. Kramade om honom och sa fölåtOlledevaintemeningen. Haha - det var väl precis det det var. Meningen.

När då bästa kompisarna ringde och lockade med bobåkning tog jag chansen, var nämligen oerhört less på ljudet av bråkande barn och tårar.

Väl ute försvann solen, så det blev en kortare sejour ute i snön. K, A och R följde därför med oss hem på legolek, latte och treåringstrots. Det blev bra det också. Trots att två av människorna i huset är födda 2005 och är i den finaste perioden av dem alla - treårstrotset. Sura miner, bestämda vrål och ilskna blickar. Men också stora kramar och jaälskadejmamma.

Lilla trotset lade sig ner på golvet i en affär som vi besökte som snabbast idag. Där i horisontalläge skrek hon utöver sig eftersom jag inte ville bära henne. Gosh. Vi inser mer och mer att hon kommer att bli en utmaning. Men jag gillar ju utmaningar och detta är en mycket charmant sådan.

Snart väntar middagen, idag vankas det en smaskig älggryta med kanel och aprikoser. Det luktar lovely i det lilla vita huset på Älvsbacka. Måtte M komma hem snart.

Kvällen blir finfin eftersom den ska tillbringas på fik med A & E. Känns fantastiskt efter en dag som denna!

Men nu kommer solen. Äntligen.

Idag är vi inne i det lilla vita huset, torkar rinnande näsor och bygger Lego. Äter våfflor och njuter av påsklovet.

Vad gör ni?

Tillbaka från byn med det skrattretande namnet. Jag fnissar bara av att skriva det. Rodnar lite. Lillasyster kallar mig pryd och det kan väl ligga något i det.

Familjen Soof är lätt inrökta av matlagningen över öppen eld, trötta av solstrålarnas gassande och skoteravgaserna har satt sig i ens porer. Annars mår jag finfint. Pappan och storebrodern likaså. Lillasystern i familjen mår sämre, feber gör att den lilla räkan ligger nedbäddad tillsammans med älsklingstigern Bill. Hemma igen.

Vi har alltså gjort en tur till inlandet. En del kallar det fjällen och drar på mungiporna. Andra rynkar på näsan och säger buschen med avsmak. Själv säger jag Kåtaselet och då borde ni fatta.

Kåtaselet.

Jag förstod väl att ni skulle förstå vad jag pratar om. Liten by längs en landsväg. Hysteriskt med snö och strålande sol. Några hus. Få bebodda. Många tillfälliga besökare i en by på väg att försvinna. Påskfirande skoteråkare i massor.

Jag är en småstadstjej. Inser det mer och mer. Stora städer attraherar mig med allt inom shopping, mat och nöjen. Jag njuter av att komma hem till Miripiri, botanisera bland hämtmaten, äta godaste ostarna och shoppa helt galet. Träffa citykompisarna och flanera. Fika mer än bara baguetter och chokladbollar.

Men bara som semester. Inte längre tid än så.

Jag njuter av att komma hem till min del av världen. Släppa ut barnen i lekparken - ensamma - eller skicka iväg Olle till en kompis. På med en reflexväst, se dig för bara. Gillar känslan av en egen trädgård och allmänhetens grönska i närheten. Frihet i en liten stad. Jag gillar att kunna promenera in till stan, handla en färgglad tröja på Lindex och fika på Lilla Mari. Träffa människor jag känner i varje gathörn. Inse att man hälsar på var och varannan människa. Promenera hem igen. Att vara en del av ett sammanhang och inte vara anonym. Att inte behöva bilen eller bussen eller tunnelbana. Sköta sig själv och inte styras av tidtabeller och bensinpriser. Bara vara. Stor men ändå liten.

Jag kan faktiskt njuta av vildmarksliv ett litet tag. En helg eller så. Fascineras inte alls av avancerat uteliv och naturen i kubik. Tycker mer om att vara inne, ute ibland och gillar aldrig att frysa.

Ganska trist, jag vet.

I vissas ögon.

Men för mig funkar en eftermiddag i Vitbergets skogar alldeles utmärkt. Cykelturer med picknickkorg och badkläder på sommaren. Jag behöver inte trangiakök, underställ och liggunderlag för att må bra. Jag mår precis lika bra ute i min egen trädgård. Älskar att se barnen spela fotboll och av att få rensa ogräs i rabatten. Eller av att åka bob i en backe en liten promenad härifrån.

Jag har alltså kommit underfund om att jag är absolut på rätt plats. I en småstad. Mitt i smeten utan att fastna. Tillräckligt grönt för att det ska vara skönt. That´s me. Det gillar jag. Hemma är bra och visst är det en skön känsla att vara nöjd med läget?

Här kommer lite bilder från vildmarkslivet i Kåtaselet. Tack familjen A/M för en mycket finfin påskhelg. Vi gillar er skarpt, men det vet ni väl redan? 

Almgatan säger Glad påsk! Nu väntar skridskor, varm choklad och bullar.

Lillasyster kastade över en utmaning - visa oss din bokhylla. Eftersom det Soofska hemmet vimlar av bokhyllor visar jag därför ett litet litterärt collage över några av de bokryggar som trängs hemma hos oss.

En bokmal presenterar härmed en massa böcker - innehållandes allt mellan himmel och pannkaka:

Nu glättar vi lite på det förbjudna och ser att det är vanliga människor och en förödande sjukdom. Tack Marcus Birro.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2093391.ab

För att ta sig in i barnens rum måste man öppna en skjutdörr - en riktigt gammal sådan. När vi flyttade in i vårt skruttiga lilla hus var det detaljer som denna som gjorde att man till slut kastade sig in i rollen som husägare. Att sedan huset visade sig vara av det rappligare slaget det tänkte vi inte det minsta på. Skjutdörren var ju fin.

Eftersom dörren syns utifrån hallen har det hela tiden känts som om jag velat piffa till den lite. En vanlig vit dörr kan ju ge oanade möjligheter. En dag kom jag på lösningen och genomförde den i hemlighet. Jag har en sambo som oftast är lite skeptisk till mina idéer, framförallt till dem som inbegriper egenpyssel. Han brukar muttra nåt om oseriöst, men då gäller det bara att ignorera honom och köra på.

Därför skedde detta pyntande en dag efter dagis. Olle hade en kompis hemma och var väl föga intresserad av att bistå sin mor i dörrfixande. Jag bad honom att skriva sitt eget namn och lillasysterns, med en tjockspetsad penna och med stooora bokstäver. Han plitade ner dem - snabbt, men snyggt - och sen tog jag fram min svarta klisterplast för att slutföra pimpandet av dörren. Med Olles egentextade bokstäver som mallar klippte jag sedan ut varje bokstav i klisterplast. Sen var det bara att sätta fast bokstäverna på dörren och njuta av hela härligheten.

Jag fullkomligt älskar den här dörren. För det finns väl inget finare än de första varianterna av bokstäver? De som är så där härligt krokiga, långa och oregelbundna. Som fortfarande inte är skrivna med en van hand.

Nu sitter dessa bokstäver på barnens dörr och hela hallen blev så mycket finare och gladare.

När jag öppnade julklappen och insåg att det var en blogg var min första tanke att det skulle bli en inredningsblogg. Jag kan dock konstatera att inredningsblogg är det sista den här bloggen har blivit. Inredning och prylar (såna ytliga ting… hahaha…) har fått lämna plats åt livet och döden.

Illa, eftersom att pyssla och fixa hemma nog ligger högst på min lista över saker jag tycker om att göra. Jag slukar inredningsmagasin och har oftast en ny idé om vad som måste/ska göras hemma. Sen kan det dröja ett bra tag från tanke till handling, men det är en annan fråga.

Vad gäller mina saker så finns det detaljer och pryttlar som ligger en lite närmare om hjärtat. Det behöver inte handla om värde, eller rättare sagt det handlar inte alls om värdet utan snarare om känslan.

Därför ger jag er nu ett axplock från casa Soof. Saker som jag gillar hemma och som gör mitt hem till mitt.

Ikväll har jag rensat mitt samvete, lagt alla korten på bordet och samlat ihop dem igen. Börjat spela ett nytt spel med samma deltagare, men med andra spelregler.

Vänskap är aldrig lätt och kommer aldrig att bli det heller. Skitsnack, tissel och tassel främjas och gror ofta i grupper där alla inte har samma positioner. Inre kretsar och yttre. Kompisar från förr och nya bekantskaper. Gemensamma plattformer och lösare grunder. Ni fattar.

Om några är tajtare blir det lätt att den som hänger löst också blir föremål för granskning och diskussioner. Nagelfarning. Ledsna hjärtan och glada miner. Så har varit fallet i den krets av kompisar som vi umgås i. Av olika anledningar som alla har en roll i.

Nu har Soof pratat ut med människor och bestämt sig för att bli en bättre Soof. I alla fall försöka. Jag tror att allt tar en ny vändning idag och det är jag glad för.

Ni som fattar vem jag pratar om får göra det. Ni får dra era egna slutsatser och kanske diskutera i era kretsar. Ta det lugnt med skitsnacket bara.

Ni som inte fattar kan kanske på erat håll se över era egna kompisrelationer. Finns det något att ta tag i? Behöver ni rensa luften med någon? Kramas. Gör det. Det känns bättre. Promise.

När det är lite ont om kommentarer - som nu - försöker jag alltid ruska igång er.

Jag vet att ni är här. Vad gör ni?

Jag kommer tillbaka efter kvällspromenaden. Då vill jag veta nåt kul. Okej?

Var väl det jag visste. Den skulle komma tillbaka. Vintern. Jag tvingas inse att våren är en bit bort ändå.

Suck. Att jag inte lär mig.

Dagens visdomsord: Gläds aldrig åt våren förrän du är helt säker på att den är här för att stanna.

Helgen är snart över och framför mig ligger hela tre arbetsdagar innan nästa lov står för dörren. Förmodligen höjer jag inte statusen på läraryrket genom att hela tiden trycka på hur mycket lov vi har. Ni kan vara lugna - vi jobbar in dem. Får dem inte gratis. Tro absolut inte det. Det är bara det att jag känner att jag behöver loven så rackarns mycket just nu. Är ju som vanligt inne i en jobbfunderarsväng. Hittar inte ut ur de tankebanorna. Tyvärr. Snart kanske.

Det har varit en fullspäckad helg. Vi inledde den med fredagsmys och Så ska det låta. Robert Gustafsson visade återigen att han är ett unikum. En komplett nöjesmaskin helt enkelt. Han sjöng bland annat låten som ni snart kommer att klicka på och det gav mig gåshud. Inte för att han har en finfin sångröst utan för att detta också är en sång som kastar mig bakåt i tiden. Ger mig tårar och lyckorus. Eller vad säger du lillasyster?

Lördagen bjöd på stadsvandring och fika med familjen E - ett spontant sådant. Jag älskar spontana saker och det är lite paradoxalt eftersom jag är en kontrollochstrukturerauppsaker-människa. Men man kan väl inte vara helt förutsägbar som individ? Lite överraskningar måste man väl få bjuda på?

Vårens årliga storfest hos A & A gick sedan av stapeln på lördagskvällen. Som vanligt blev det en riktigt trevligt partaj, dock lugnare än förra året. Man kanske blir äldre och mer sansad - vad vet jag… I alla fall ibland. Kvällen bjöd hursomhelst på mycket prat, nya sätt att se på saker och riktigt trevliga människor. Plus ett och annat som jag måste blogga om snart. Vänta och se.

På grund av partajandet är man lite seg idag. Det blir faktiskt värre med åren. Tyvärr. Man känner sig låååångsam i allt man företar sig idag och vissa i familjen är inte sig själva än. Inga namn nämnda.

Vi har varit på kultisevenemang idag. Stadens kulturoas Nordanå har fått en ansiktslyftning, i veckan är det nyinvigning och Soof jublar. Precis vad 0910 behövde. Gissar att det kommer att vara vårt nya stamställe innan sommaren är här. Riktigt bra fika var det också. Plus trevligt sällskap. Alla glada alltså.

Över till något helt annat. Maia Hirazawa gjorde en härlig version av Wörs a lajk a shejk a i Mellofinalen. Ni har väl inte missat hennes allra finaste:

Visst var den rar? Ger mig happy feelings och det vill man ju ha.

Vad har du gjort i helgen? Berätta för mig innan jag kryper in under täcket.

Vi hade varit i Storklinta hela dagen. Bussen var full av trötta barn, ännu tröttare vuxna och röda kinder. Det kastades mössor för att hålla ångan uppe och sorlet från barnamunnar var överallt. Jag försökte uppmuntra mina elvaåringar att känna lugnet, ta tre djupa andetag. Jag var trött i huvudet.

I bakgrunden hördes Lugna favoriter. Om busschauffören hade en baktanke med valet av radiokanal vet jag inte - men förmodligen visste han efter otaliga skolresor vad som gav honom harmoni och ork att ratta bussen hemåt. En mycket sävlig röst pratade på och fåniga jinglar rullade. Lugna favoriter. Barnen försökte byta kanal genom att trycka på displayen ovanför deras huvuden. Tröstlöst. Herr Busschaufför hade gjort sitt val och det var bara att gilla läget.

Mitt i allt detta startade en melodislinga som fick mig att reagera. Ett långt intro och sen kom rösten. Den som fick mig att dras tillbaka till det rosa huset på Bankgatan. Där den röda Chesterfieldsoffan en gång stod och där mamma och pappa en gång fanns. Där spelades den här låten. Om pappa fick bestämma.

Nu satt jag i bussen och minnena kom till mig. Likt en våg sköljde de över mig och tog mig tillbaka. Tillbaka till tiden med pappa. Den bästa av pappor. Den runda och goa som tänkte mer på andra än sig själv. Min pappa. Min pappa som inte finns mer.

Jag satt där i sorlet och kände hur ögonen fylldes av små tårar. Tårar som jag hindrade att trilla. Det passade sig inte riktigt att börja gråta hysteriskt där i bussen mellan Jörn och Skellefteå. I bussen med alla elever och kastade mössor. De tårarna fick komma någon annan gång.

Om man lever med en konstant saknad är det stunder som denna som får en ur balans. Man vet aldrig när de kommer. Det kan vara en doft. Det kan vara en bild. Det kan vara en melodi. Man kommer ihåg och det gör ont. Så kommer det alltid att vara.

Så är det.

Så - ikväll bjuder jag på låten som förde mig tillbaka i tiden. Låten. Pappas låt.

Vi ska lasta in oss i bilen och åka till bästa kompisarna Alice och Karl. Det fortsätter vara en bra dag idag.

Visst gillade ni musican? Med den låten i huvudet kan det inte bli något annat än en lalalala-dag.

Vi höjer volymen och poppar loss i köket. Dansar och går omkring lite rytmiskt. Svänger med armarna och lever livet. Sjunger lalalala och njuter av ännu en ledig dag.

Visst är det ett ord som småbarnsmammor ofta nämner - den berömda egentiden. Finns den överhuvudtaget? Jo, den finns om man vill att den ska finnas. Man måste helt enkelt ta sig i kragen och skaffa sig ett liv utanför hemmets fyra väggar. Även om man som jag älskar att vara hemma med allt vad det innebär så behöver man ututut. Ut och se världen. Eller som nu - en myskväll med finkompisarna.

Ikväll ska jag och fruarna E ut och äta, prataprataprata samt sjunka ner i varsin biofåtölj. Det blir gråtfilm och just nu undrar jag varför jag just satte på lite mascara. Känns lite onödigt. Men man vill ju piffa till sig när man ska ut med så fina damer.

Jag gillar verkligen gråtfilmer. Eftersom jag är av den typen som sällan bryter ihop så tror jag att min kropp behöver få släppa ur sig lite sorg i form av tårar. Det finns ju minsann lite sorg i min kropp som behöver få dunsta iväg. Så är det.

Tjing.

När man just tagit sig i kragen och lovordat vintern så ser den ut att lämna även den här landsändan. Det ljuva vita snötäcket är snart ett minne blott och kvar är endast ett tungt överkast av slask - uppblandat med vinterns samlade hundbajs, bilavgaser och annat oigenkännligt. Nice.

Jag gillar ju inte det här heller. Inte när det är decimeterhögt slaskföre på cykelvägen och då man behöver stövlar för att ta sig till jobbet utan att blöta fötterna till kompakta russin.

Jag är en gnällspik - först hotellgnäll och nu detta. Jag märker det. Men det är bara här egentligen. I verkliga livet är jag en solstråle. Ibland. Oftast.

Jag älskar ju våren. Utan detta slaskande blir det ju ingen vår. Snön måste ju bort och inga maskiner i världen kan slå naturen vad gäller detta. Så Soof - gilla läget. Snart är det bar asfalt, knoppande björkar och sol i sinnet. Snart. Riktigt snart.

Förra veckan var vi på Piteå Havsbad och deras nya begivenhet - Skeppet. Det var skojsigt, för både liten och stor. Lekland, bowling och fika/mat - alla glada. Fröken Marklund och undertecknad skrattade gott åt beach 08 och smaskade i sig en rejäl kaka. Såna är vi. Utan karaktär, men glada.

Hur som helst. Bredvid oss i fikahörnan satt det två män - inte våra - som diskuterade skotrar. Det gör män i Norrbotten ofta känns det som. Fördom? Det slog mig då att skoterfantasterna som tidigare frodats i denna del av världen måste ju i dessa oroade klimattider må dåligt. Var är snön? Fartvidunder för många pengar står övertäckta vecka ut och vecka in för att det är för snöfattigt. Kan nog i vissa fall vara ganska så knäckande för männen i Skidoojackor. Det kanske kommer att bli en ny folksjukdom här i norr. Skoterabstinens.

Det kommer aldrig att drabba moi. Jag lovar.

Ikväll går Skellefteå AIK in i slutspelet. För första gången på väldigt länge. 0910 står stilla och håller andan. Biljetterna tog slut på tjugo minuter och jag ska vara hemma och titta på Bygglov. Tillsammans med min son. Han gillar inredning. Sa jag att han är en speciell liten pojke? StarWars uppblandat med tapeter och nya kök.

Det är väl härligt.

På återseende alla glada. Tills dess - lite Piteåbilder:

Idag hälsar jag Fru Grehn (även om du egentligen heter nåt annat numera) extra mycket välkommen hit till mitt eget utrymme i cyberrymden. Du är mitt dåliga samvete. Visst är det en date snart? Jag saknar ju dig.

Jag gillar att bo på hotell. Checka in, kasta upp packningen, kolla sig omkring och leva livet. Få stiga upp på morgonen, kliva över kläderna på golvet och gå ner till frukosten som serveras. Bre fina mackor och toppa dem med pålägg av olika de slag. Dricka färskpressad juice och spana på andra nyvakna. Ändå är det lika äckligt varje gång.

Jag har problem som andra skulle kalla lyxproblem. Herregud människa du lever livet på ett hotell. Jag vet. Dock. Jag klarar ändå inte av hotellsnusket. Let me explain.

1. Överkast - nu har dock kloka hotellmänniskor insett att det är riktigt äckligt. Förr var det samma överkast till alla gäster som hamnade i rum 403. Bytta sängkläder. Fast samma överkast. Otvättat. Vecka ut och vecka in. Olika aktiviteter på detta tygstycke. Uschan. Nu verkar det som om överkasten har haft sin högkonjunktur, det är bara fräscha sängkläder som gäller. Bra.

2. Heltäckningsmatta - behöver egentligen ingen förklaring. Ganska så äckligt. Fick hurvens när Majken bestämde sig för att leka med tigern Bill på det luddiga golvet. Vill inte ens veta vad som tidigare lekt där.

3. Toalettborsten - försöker att undvika att titta på den. Det vore ju enkelt. Likt förbajat (haha) kan jag inte låta bli. Inser att jag är ett pucko som inte kan ignorera snuskborsten. Den är ju alltid så äcklig.

Förstår att jag kanske sätter dit mig själv genom att lista följande saker. Det är ju inte bakteriefritt hemma hos mig i det lilla vita huset. Inte på långa vägar. Men då är det mitt snusk. Liks.

I övrigt så har familjen Långstrump förlorat en anhörig. Lilla Herr Nilsson har gått förlorad och vi vet inte var han har tagit vägen. Vi letar och letar - men den lilla odågan verkar ha gömt sig. Det är nog bäst för oss att vi hittar honom innan liten Arg vaknar imorgon.

Kärleken spirar bland kidsen. Majken möttes av Sanderman imorse på dagis. Han kom rusande med armarna utsträckta och skrek: Jag älskar dig Majken.

Lovely.

Så är läget på Elmstreet. Hur har ni det på era gator, stigar, vägar och gränder?

Inspirerades av fröken Dravel vad gäller dagens ledmotiv. I love Bangles. Vi är så mycket kompisar. Ni skulle bara ana.

Varsågoda. I väntan på ett längre svammel ger jag er mitt 80-tal.

Hemma. Det är skönt att vara hemma. Trots att hallen är fylld med IKEA-påsar, smutstvätt och Lego känns det skönt att vara hemma i det lilla vita huset. Det är väl ett gott betyg åt ens boende - att man blir nöjd och glad av att komma hem.

Barnen sov i stort sett hela vägen mellan 060 och 090. M gör ett försök att lägga två pigga just nu - mest för att morgondagens dagis ska bli hanterbart för stor och liten. Det ser väl ut att gå så där med läggandet. Jag misstänker att det är pappan som kommer att somna först. Inte två små.

Sundsvall bjöd på lite shopping sista dagen. Kulla fick äntligen följa med mig hem och står nu vit och grann i vardagsrummet. Den blev inte alls för stor - snarare lagom. En skön känsla att någonting passar i alla fall.

Gläder mig åt att Hanna förstår min provrumsångest. Eller gläds och gläds. Det är ju trist att hon känner likadant. Men hon fattar i alla fall vad jag menar. Jag har tänkt precis som hon. Vad gör alla andra som inte passar in i mallen? Klämmer de ner sig i byxorna, hoppas på under och ler? Eller gråter de också i provhytter?

Hur har ni det när ni prövar kläder? Vågar ni avslöja er ömma punkt? Vad får er att fälla en tår framför de obarmhärtiga speglarna?

Imorgon vankas det jobb. I sju dagar. Sen lov igen. Om man tar med i beräkningen att en av dessa dagar är en utflykt till Storklinta känns det som sju helt okej dagar. Man skäms nästan. Men bara nästan.

Nu vankas det lite Wallander på teve. Stör mig dock på TV4 som visar i stort sett hela filmen i trailern. Kul. Inte.

På återseende alla glada.

Svårshoppat för Soof idag. Var till och med tvungen att gråta en skvätt i en provhytt på HM. Det finns inte kläder för pygméer som inte drar storlek 32. Lillasyster påstår att det gör det, men är det meningen att man ska letaletaleta sig ledsen innan de rätta pantsen dyker upp?

Kvällen har nått hotell Baltic. Mycket besviken son tycker att sova rimmar illa med mysiga semestrar. Han har också fällt en liten tår.

Fröken Kansjälv har drabbats av kärleksbakterien och himlar med ögonen när hon pratar om sin kille - unge herr E. Jag gissar att storebrors kärleksrus smittat av sig. Sanderboy får passa sig på måndag då kärlekskranka Majten Heman återvänder till dagis.

Imorgon är det ett hallelujah moment för Soof. Då kommer all shoppingångest att försvinna i kassan på IKEA. Liksom pengarna.

Vad händer en lördagkväll i ditt liv då?

Man känner sig som värsta it-kvinnan när man ligger på en säng, på ett hotell i stora staden Sundsvall. Kan väl inte bli mer hi-tec?

Vi har dragit iväg på en liten tripp för att fira lillasyster, hon har ju liksom fyllt en massa år. Vi uppvaktade henne med silverhjärta, rosa termos och choklad. Precis vad en favoritmoster behöver.

Stor del av dagen tillbringades i bilen, lyssnandes på barnskivor. Bra och dåliga. Till de bra hör defintivt Knäckebröderna. Alla diggade loss till låtar om kärlek och konsten att säga förlåt. Till de sämre hörde en skiva med texter som lät ungefär så här “Joakim Nilsson har en cykel…”. Ingen fattade nåt. Var det allvar eller ironi? Mysteriet kvarstår.

Moster Lisa skämmer bort barnen. Såklart. PippiTommyAnnitta har fått sällskap av HejjNilssonåLillaBubben. StarWars-kolonin har utökats med ytterligare ett skepp plus fyra miniminimini-lasersvärd. Ska bli spännande att se om allt är kvar när vi kommer hem. Knappast. Men det får vi ta då.

Imorgon blir det stada och shopping. Förmodligen ingenting till Soof. Det brukar bli så.

… var är ni? Känner mig lite ensam. M på hockey. Barnen sover. Jag har kalla fingrar och inga kommentarer. Tråkigt har jag också. Vad gör ni? 

När solen sken satt vi där på trappen. Den breda. Med utsikt över havet. Det var inte bara en trapp - utan en samlingsplats. Där man satt och läste, pratade, skalade potatis, rensade bär och solade. Den var mörkt brun och när ingen såg kunde man kasta ner glasspinnen mellan springorna i trappstegen. Tittade man ner mellan springorna, kunde man se resterna av många somrar och många glassar. Rester av barndomen.

Det var nog någon av de sista somrarna. Vi satt där och mamma pysslade på i köket. Det gjorde hon alltid. Förberedde middagen, kokade fonder, gjorde såser och marinader. Det var hennes sätt att koppla av. Laga mat.

Vi satt där och pratade. Solade och bläddrade i en tidning. Väntade nog på lunchen. Bortskämda. Det inser jag nu. Men hon ville skämma bort oss och det fick hon. Vi klagade inte. Mammas mat var ju den bästa.

Ut kom hon. Genom den vita altandörren som alltid stod på vid gavel. Hon bar på två tallrikar. Vi åt och njöt. Det var en enkel lunch, förmodligen för att hon lade krutet på middagen.

Men det var en lunch som jag minns. Just för att det var när allt höll på att rämna. När man började förstå att allt skulle förändras. Att somrarna på trappen - med lunchen serverad - var på väg att försvinna.

Ikväll äter vi mammas mat. Det hon en gång serverade - i all hast - där på den bruna trappen. När solen sken och allt var som vanligt.

Mammas tortillas

Ta tortillas av valfritt märke. Lägg på några salamiskivor och mozzarella efter behov. Toppa med basilikablad. Vik ihop tortillan.  Stek den sen i olja - några minuter, låt den bli gyllenbrun och se till mozzarellan smält. Gör minst två/tre per person…

Servera med en rejäl klick creme fraiche och massvis av sweet chili. Doppa tortillan i detta och njut.

Det gör vi.

Hiskeligt bra låt och fantastisk tv-serie. En mycket bra kombination med andra ord. 

Jag säger ofta att jag bor på helt fel ställe. Mår i det närmaste dåligt över de vårtecken som visar sig i andra delar av detta land. Blir avundsjuk och vill också ha drippdropp och annalkande små blommor. Hatar kyla, lager-på-lager och snö. Tycker om våren. Älskar våren. Gillar hösten - i alla fall början av den. Ogillar vintern - mycket.

Jag är alltså ingen stor anhängare av snöaktiviteter.

Men dagar som igår kan få mig att ändra mig. Strålande sol, fem minusgrader, kompisar och bobbar. Utelek och sen innelek. Fika och skolprat - hur mycket får man dra ner egentligen? Kärlek mellan sexåringar, igår blev det äntligen en puss - dock bara på kinden.

En bra dag helt enkelt. Just nu finns det många såna i Soofs liv.

De senaste dagarnas bilder kommer här.

Uppifrån och ner ger jag er…

ett stycke rar Hanna med en liten lovely E… Storasyster S med fina håret… Majken som dissikerar fotoalbum… Majken och hennes pappa M säger hej till bebis-E… Badande kärlekspar… Vattnad S… Duktig Olle som strukturerar upp all Playmobil… Olle nerbäddad i sängen - mitt på dan - läsandes leksakskatalogen… Herr E i egen hög person… Fina A som jag tycker så mycket om att hänga med, samt liten ögongnuggande M… Cool S… Fundersam Majken… Storbror H… Lillasyster M…

Så kan det gå om man inte tömmer kameran varevigaste dag. Imorgon kommer det utebilder. Snö och sol. Missa inte.

Idag fyller lillasyster år. Titta in till henne och säg grattis. Då blir hon glad.

Till Lisan - bara till dig:

Det blir ännu en bra dag här på Älvsbacka.

Om ni följt min resa i bloggvärlden under dessa månader har ni kanske upptäckt min förkärlek för televisionen och serier av skilda slag. Jag har propagerat för både den ena och den andra, följer många olika.

Ibland kan jag dock komma på mig själv att missa annat som visas på teve. Jag ser liksom bara när det är något jag måste se. Borta är det som man brukar kalla zappandet. Vår tids zappande har blivit surfandet på nätet - att kolla bloggar (tack för att du tittar in förresten) och uppdatera sig på olika sätt. Jag misstänker att det inte bara är jag som har det på detta vis, i takt med att Sverige bredbandats finns det ju datorer i alla vrår.

Igår bestämde vi oss för att för en gång skull försöka komma i säng lite tidigare än vanligt. Sova någon timme mer än vad vi brukar. Slog dock på den lilla vita (inredningsfascisten vann över tekniken) teven och hamnade framför en mycket bra dokumentär. Den handlade om fotografen Annie Leibovitz - ni vet hon som fotograferat gravida Demi Moore utan kläder och Whoopi Goldberg i mjölkbadkaret. Programmet handlade om hennes liv och ibland osunda leverne, men också hennes förmåga att hitta det hos alla människor - att veta vad man ska plocka fram i en bild.

Jag har alltid fascinerats av hennes bilder. Hon har blicken, kunskapen, makten och känslan. Vet vad hon gör och är ruskigt bra på det. Nu visade det sig att hon levt ett spännande liv och hade mycket att berätta om människor och händelser kring dessa. Jag satt (okej låg) som trollbunden.

Det jag vill säga att i takt med att zappandet försvinner i det lilla vita huset försvinner också chansen att hitta guldkornen. Att hitta programmet som tillför en något. Som berättar något som jag inte visste förut. Som gör vetgiriga Soof nöjd. Det var jag igår. Nöjd.

Nu ska jag se ett pausat avsnitt av Kungamordet och allt är som vanligt igen.

Ska hasta iväg på ännu ett klädpartaj, den här gången utan extremt stort shoppingbehov. Förra gången gjorde korvtröjan mig rätt besviken, så därför haussar jag inte upp molnklänningen - den nya gula och fina. Vi får se vad det blir.

 Jag återkommer med en fulblogg om dagens bravader. I en dator nära dig - senare, men snart.

Snön yr utanför fönstret. Barnen roar sig kungligt med Playmobilrensning och Lego. Det är sportlov. Måste man gå ut? Nej. Inte om jag får bestämma i alla fall - och det får jag ju.

Morgonens låt är denna:

Jag tycker att det känns ganska bra att fru Perelli fick mig att ändra åsikt om henne. Hon har ingenting att göra i Kiruna. Låt Carola åka hundspann själv och låt Pudlarna rocka loss utan att riskera rispor från Charlottes naglar. Hon hör nämligen hemma i Globen.

För det var en rejäl låt hon hade att komma med igår. E-Type måste ha blivit avundsjuk på den refrängen - den osade honom lång väg. Säga vad man vill om hans låtar - men de fastnar. Precis som Hero - det är den man nynnar idag. Inte Bengtzing. Inte alls Bengtzing.

Jag skulle tippa på att fru Perelli kommer att stå som segrare den 15 mars och att hon lätt kan planera in en resa till Belgrad. Men - någon musikkännare är jag ju inte och man kan ju aldrig veta hur det slutar. Spännande. Mycket spännande.

15 mars är vi på ett rejält partaj hos A och A. Kommer möjligtvis Charlotte att höja feststämningen med Hero? Kommer det att dansas till Bengtzing? Kommer Christer att få oss att småle? Kanske hylla Europa? Kommer Sanna att kunna omvända balladhatarna? Är det överhuvudtaget möjligt?

Det enda vi med all säkerhet vet är att det blir en kanonkväll. Något att längta till helt enkelt.

Idag har vi glidit runt. Lite simskola, lite stålmormorsfika, lite farmorfarfar (dock utan farmor som dinerade med ett knippe damer) där kusin C och faster W var på besök. Att glida runt är något som familjen CH verkligen gillar. Antagligen för att vi då slipper ta tag i det kaos som råder hemma. Det är trist att ta tag i kaos. Betydligt trevligare att fika.

I veckan är Soof ledig. Ledig. Ledig. Vill bara skriva det några extra gånger för att riktigt betona hur härligt det känns. Morgondagen blir nog en dag som kommer att gå ut på att ordna reda i oredan - suck, handla mat inför en vecka hemma och bara vara hemma och mysa. Kanske blogga. Eller - med all säkerhet kommer det att bloggas. Det är ju så kul.

Så - på återseende ni där ute framför skärmarna.

Jag fullkomligt älskar att denna blogg numera har förvandlats till ett forum där människor får dryfta sina åsikter och argumentera för dessa. Herr E och Saxofonisten har en pågående duell om Melodifestivalens vara eller inte vara, dess goda syfte och svenska folkets förmåga att lyssna sig till den bästa låten.

Jag ser verkligen fram emot att följa fortsättningen.

I ett kommentatorsfält nära er. Missa inte.

Rent instinktivt så tror jag på Calaisa - har en förkärlek för den typen av musica. Skulle gärna se fru Perelli göra en Androla och bli skickad till Kiruna - eller inte vidare alls. Linda Bengtzing har en tendens att framföra låtar som fastnar - tyvärr - så det lär ju vara den som sjungs av sonen imorgon. Nordman - huvva. Sibel - varför inte? Niclas Strömstedts låt ska vara Gessle/60-talsinspirerad och det brukar ju vara Soofstyle. Sen är det två pojkar kvar som förmodligen inte kommer att gå till historien.

Men vad vet jag - någon musikkännare har jag ju aldrig utgett mig för att vara. Dessutom verkar Mello anno 2008 vara totalt oförutsägbart.

Så vi får se.