Saker som gör att näsan ropar halleluja

Jag är doftöverkänslig – tror jag i alla fall. Överkänslig på gott och ont. På gott fattar ni säkert – fina dofter vill man ju ha mermermer av. Det gör ju absolut ingenting att saker luktar massor om det är en golukt. På ont – jag menar, hur kul är det att riktigt illaluktande saker luktar extra mycket i min näsa? Inte kul alls.

Detta har jag gått och tänkt på idag. Visst fattar ni hur kul det är att börja om att jobba efter ett påsklov som går till historien som ett av de bästa? Det är så kul att man börjar fundera på lukter. Så kul att man börjar fundera varför vissa saker luktar usch och andra mmmm…. Till slut har man en lista i huvudet. En lista på lukter. Golukter.

För att ni ska få ytterligare en sida av Soof kommer här min topp 10 i fråga om dofter. Dock utan inbördes rangordning – alla luktar ju så smaskigt:

Lime  Älskar doften av lime. Kastar mig tillbaka till Thailand och dit vill jag gärna bli kastad igen.

Vanilj  Vem gillar inte vanilj? Ingenting blir väl trist om det luktar (eller smakar) vanilj?

Bebis  Inte vilka bebisar som helst, mina bebisar ska det vara. Även om den största bebisen snart är sex år så luktar han och hans syster ändå godast av alla småglin som jag vet.

Ut-ur-flygplanet-på-ett-varmt-ställe När man tar klivet ut på flygplanstrappen och drar in semesterlukten i näsan. Känner den varma (och garanterat lite ohälsosamma) lukten nå ens näsborrar – visst är det en härlig känsla och lukt? Lukten av ledighet.

Äpple  Är en sucker för lukten av artificiell äppeldoft. Ändå sen man fyllde små doftkrus med olja (visst kommer ni ihåg dem?) har jag gillat lukten av konstgjorda äpplen. Därför kommer den här snart att landa i ett badrum nära mig.

Hav Har man vuxit upp med ett hav alltid tillgängligt är det en lukt som man mår bra av. Det ska dock inte vara ”västkustsk” (säg det snabbt om du kan) havsluft med tång och fisk. Det ska vara Bottenviken. Den lukten gillar jag.

Såpa Det luktar rent och jag mår bra om jag känner att jag har rent. Jag brukar dock oftast göra en Ulle och spraystäda, alltid lurar det någon. I alla fall mig själv.

Min M Han luktar ju mycket gott och han luktar så här. Skrattade dock halvt ihjäl mig av beskrivningen av den förväntade användaren av parfymen.

Kanel Bullar, kakor, muffins, pajer och grytor med kanel får mig att dansa runt en smula. Det finns en anledning till att skummäklare sätter ut plåtar med nygräddade bullar före en visning. Kanel gör människor glada. Glada människor shoppar hus.

Tvätt-som-torkat-ute Visst är det ett hallelujah moment att krypa ner i en renbäddad säng och känna lukten av lakan som hängt ute och torkat? Längtar, längtar till man kan hänga ut första tvätten. Kan bero på att det är så urbota trist att gå ner i källaren from hell och hänga tvätt.

Jaha, så här har jag kunnat fortsätta i all evighet. Det är mycket som luktar gott. Vad tycker du luktar gott? Berätta.

Back again

Tillbaka igen. Upptäcker att jag inte la in alla foton som jag hade tänkt. Sorry fröknarna Dammgatan. Ni har ju haft en stor del av den här helgen – hur kunde jag missa er?

Nu är ni på plats. Skönt.

Kultursöndag

Söndagsaftonen är kommen. Pappan i familjen är tillbaka. Ordningen är återställd. Jag vågar sova hemma igen. Är litelitelite mörkrädd. Men bara lite.

Majken har somnat i soffan och de två pojkarna i huset ser Skärgårdsdoktorn. Det allra sista mamma, det allra sista avsnittet. Hur ska det nu gå att avrunda helgen om Wilma och hennes pappa säger bye bye? Det är frågan. Det är jobbigt om man är sex år och cirklar rubbas.

Ute drippar det och droppar. Asfalten är framme på Elmstreet och det är äntligen hopp om liv. Vi har kunnat inviga lekparken för säsongen och var ute rekordmånga timmar i fredags. Solen gassade och man frös inte. Barnen lekte, föräldrarna njöt av att den sociala perioden åter börjar.

Vår. Vår. Vår. Vilket fantastiskt ord och vilket fantastiskt fenomen. Det är väl för härligt med plusgrader och sol? Alla som inte håller med räcker upp en hand.

Vi har tillbringat eftermiddagen på Nordanå, stadens kulturella oas som nu blivit upprustad för ganska mycket pengar. Varje söndag nu efter påsk kommer de att ha olika inriktning på barnaktiviteterna och dagens tema var bild, med fokus på rymden. Yoda, Leia och jag jublade – precis vad vi önskade.

I love pyssel.

Det tillverkades raketer och rymdvarelser, klipptes och klistrades, ritades på stafflier och fikades. Vi umgicks med fina kompisar och träffade kusin F med familj samt bästmostern och bästmorbrorn (den ingifta). En mycket bra eftermiddag alltså.

Väl hemma kramade vi om M som kom hem, oduschad och dann  – men massor efterlängtad. Vi har ätit lammkotletter med ugnsrostade grönsaker och aubergineröra. Tryckt i oss lite överblivet påskgodis. Nu är det bara the leftovers kvar. Ratet som man säger i dessa trakter. Men det går an i brist på annat.

Innan kvällens Wallander ska jag ut och dra i mig lite luft – det har varit ont om promenader nu på ett tag. Det riktigt spritter i benen. Måste vara våren.

Vi har blivit betydligt fler här i hejaklacken - hjärtligt välkomna alla nya i team Soof. Jag gläds åt att ni har valt att titta in hos mig.

Någon som känner för att berätta hur helgen varit? 

 

 

 

 

 

Dammgatan weekend

Hela gänget har sussat gott hos bästkompisarna medan papporna lekt av sig lite skoterbehov i en avlägsen del av Sweden. Nu har vi varit på Nordanå och pysslat efter att först ha ätit varmkorv på ICA. Seriösa mammor va?

Längre svammel kommer ikväll. Med bilder på raketer och rymdvarelser

Over and out.

Körslaget

Fröken Pensionär laddar för Körslaget i ett gult tegelhus någonstans i Sverige. Ser Lisa T C det också?

Lördagmorgon

Ibland undrar man hur hjärnan riktigt fungerar. Om det ploppar ner en låt som man inte hört på rackarns många år, vad har då hänt? Hur många virrvägar har låten farit innan den lanseras som en melodislinga i huvudet? Igen, efter en massa år. Vad beror det på att den kommer just nu? Hur kommer det sig att man nynnar just denna medan man ställer in mjölken i kylskåpet efter en sen lördagsfrukost? Frågorna är många. Svaren få.

Hur som helst, det är en liten 90-talsballad som jag har i mitt huvud. Jag minns att jag verkligen lyssnade på texten om mannen som bara längtade efter sin Jessie. Lyssnade och förstod på en tonårings vis. Lillasyster må bäva – men här kommer Joshua med den fina, fina frillan:

Kontraster

I en tid som denna blogg svämmar över av funderingar, allvarligheter och kastande av skam så tänkte jag slänga in lite bilder. Som en kontrast mot allt som varit skrivet den senaste tiden. Lättja versus deep talk liksom.

Igår var vi nämligen ut och fikade. Ovanligt? Nej. Det händer rätt ofta. Vi tog sedan en liten promenad till stadens Legotempel och det gillades framförallt av den stora pojken. I skyltfönstret stod ett StarWarsskepp för det facila priset av 5000 kronor. Store herr Ejrevi och unga herr H dreglade ikapp och skrev nog genast upp det på önskelistan. Om tomten kommer med det är dock föga sannolikt. Eller har han varit snäll Erika?

Sen byggdes det Lego för fulla muggar och när timmen var slagen var det ett happyhappy gäng som gick ut genom dörrarna – ut i blåsten. Som vanligt hade det varit en trevlig stund med familjerna E & E.

 

 

 

 

Orsaken

Jag är less på att känna paniken växa när någon börjar prata om sin mamma och pappa. Då man märker att samtalet går in på mig och mina föräldrar. När jag tvingas säga att de inte lever och då följdfrågan automatiskt blir Men hur gick det till, de måste ju ha varit unga.

Att då berätta om långvarig cancer och tuffa behandlingar, en mamma med en otrolig kämpaglöd och livslust – det är lätt. Hur lätt som helst. Cancer är ju inte tabu, cancer är något man kan prata om. Alla kan cancer.

Men när man sen ska berätta om pappa. Då blir det jobbigt. Just för att dödsorsaken sätter en stämpel på den runde och goa mannen som var så mycket, mycket mer. Det spelar liksom ingen roll vad man säger efter att ha nämnt a-ordet. Man kan ösa superlativ, berätta om allt man tyckt varit fantastiskt med pappa. Det spelar ingen roll. Folk tror att de vet. I deras huvud vet de.

Därför lämnar jag ut mig själv. Mig själv och la famiglia. Det är orsaken till att jag skriver om detta. Att alla ska få veta. Att det var så det var och att jag är så ofantligt stolt över att vara hans dotter. Trots att jag i snart sex år har gått med skammen. Nu är det slut med det.

Idag är jag bara stolt.

Dessutom blir jag så ofantligt glad över att läsa kommentarerna ni gett mig. Tack.

Dålig mamma – eller?

Slog på datorn imorse och möttes av en kommentar som fick mig att fundera över saker och ting. Igen. Jag funderar mycket i dessa dagar. Kommentaren länkade vidare till det här och vips kände man sig som en bad, bad, bad mom. Exploatera oskyldiga barn, kasta ut dem till vargarna. Mina barn i gapet på elaka män. Ångest – eller egentligen inte. Jag är väl lite naiv. Jag har aldrig tänkt tanken.

Vad tänker ni? 

Min pappa

Mamma var ung och pappa var yngre. De hade nyss träffats och året kan ha varit 1974. Hon stod och lagade mat och insåg att hon behövde tomater. Hon tog upp telefonluren och ringde till pappa som lovade att köpa några tomater innan han åkte hem från jobbet. Några tomater. Enkelt. Det skulle han fixa.

När han kom hem hade han köpt tjugo tomater – kanske fler. Röda, stora, i en påse som nästan svämmade över. Mamma häpnade och undrade vad som gått fel. Vad var det som han inte hade förstått? Grejen var att han hade förstått, men han tog bara i lite extra. Så var han ju.

Detta beskriver min pappa ganska bra. För så var han. Allt eller inget. Mest allt. Det normala låg inte för honom, skulle det vara så skulle det vara mycket av allt. Kärlek, humör, presenter, skratt och tomater. Roliga historier, mat och blommor. Kramar, omtanke och upplevelser. Allt skulle vi få.

Han var den bästa av pappor och att vara utan honom känns förfärligt. Varje dag känns det förfärligt.

Vi var på fest för ett tag sen och en kommentar som jag fick där fick mig att fundera. Det har jag gjort nu och det är också därför jag skriver detta. Måste ut med saker. Få folk att fatta.

Människan som sa det han sa där på festen hade en klar bild av saker som varit. Bara av en liten kommentar förstod jag det. Det som hade hänt i mitt liv och med mina närmaste. Alla vet allt, men ingen vet det jag vet. Inget vet mer än jag och lillasyster. Men många spekulerar. Alla spekulerar och tror sig ha koll. Kan bara säga att ni vet nada. Ni har inte ens skrapat på ytan. Skulle ni skrapa skulle ni se mer än vad ni ser nu.

Det folk inte fattar är att han var så mycket mer än den stämpel som man så lätt sätter på människor som har problem. A-ordet säger direkt vad det handlar om. I alla fall om man inte vet. Parkbänk, slitna kläder och sluddrande tal.

Så var det ju inte. Inte alls.

Fint hem, eget företag och stort skratt. Så var det ju. Blommor överallt och glada miner. Tills mammas cancer och sämre tider tog över och molnet lade sig över den bästa av pappor.

Därför blev jag så glad när Marcus Birro tog bladet från munnen och visade att alkoholister är vanliga människor. Som du och som jag.

Det är omständigheter som styr våra liv och hur vi hanterar de problem som uppstår. En del tror att de skär sig lyckligare, andra stoppar all ledsenhet längst ner i magen och hoppas att den ska försvinna. En del stirrar rakt ut i luften och en del pratar ut hos människor som har det som jobb att lyssna. Vissa går igenom kriser oberörda, konstigt nog. Andra tror att de tar död på problemen genom att dricka flytande bedövning. Så är det.

Många tror att sånt inte dödar. Men det gör det. Till och med den bästa av pappor.