Mammas mat

När solen sken satt vi där på trappen. Den breda. Med utsikt över havet. Det var inte bara en trapp – utan en samlingsplats. Där man satt och läste, pratade, skalade potatis, rensade bär och solade. Den var mörkt brun och när ingen såg kunde man kasta ner glasspinnen mellan springorna i trappstegen. Tittade man ner mellan springorna, kunde man se resterna av många somrar och många glassar. Rester av barndomen.

Det var nog någon av de sista somrarna. Vi satt där och mamma pysslade på i köket. Det gjorde hon alltid. Förberedde middagen, kokade fonder, gjorde såser och marinader. Det var hennes sätt att koppla av. Laga mat.

Vi satt där och pratade. Solade och bläddrade i en tidning. Väntade nog på lunchen. Bortskämda. Det inser jag nu. Men hon ville skämma bort oss och det fick hon. Vi klagade inte. Mammas mat var ju den bästa.

Ut kom hon. Genom den vita altandörren som alltid stod på vid gavel. Hon bar på två tallrikar. Vi åt och njöt. Det var en enkel lunch, förmodligen för att hon lade krutet på middagen.

Men det var en lunch som jag minns. Just för att det var när allt höll på att rämna. När man började förstå att allt skulle förändras. Att somrarna på trappen – med lunchen serverad – var på väg att försvinna.

Ikväll äter vi mammas mat. Det hon en gång serverade – i all hast – där på den bruna trappen. När solen sken och allt var som vanligt.

Mammas tortillas

Ta tortillas av valfritt märke. Lägg på några salamiskivor och mozzarella efter behov. Toppa med basilikablad. Vik ihop tortillan.  Stek den sen i olja – några minuter, låt den bli gyllenbrun och se till mozzarellan smält. Gör minst två/tre per person…

Servera med en rejäl klick creme fraiche och massvis av sweet chili. Doppa tortillan i detta och njut.

Det gör vi.