För att ta sig in i barnens rum måste man öppna en skjutdörr - en riktigt gammal sådan. När vi flyttade in i vårt skruttiga lilla hus var det detaljer som denna som gjorde att man till slut kastade sig in i rollen som husägare. Att sedan huset visade sig vara av det rappligare slaget det tänkte vi inte det minsta på. Skjutdörren var ju fin.

Eftersom dörren syns utifrån hallen har det hela tiden känts som om jag velat piffa till den lite. En vanlig vit dörr kan ju ge oanade möjligheter. En dag kom jag på lösningen och genomförde den i hemlighet. Jag har en sambo som oftast är lite skeptisk till mina idéer, framförallt till dem som inbegriper egenpyssel. Han brukar muttra nåt om oseriöst, men då gäller det bara att ignorera honom och köra på.

Därför skedde detta pyntande en dag efter dagis. Olle hade en kompis hemma och var väl föga intresserad av att bistå sin mor i dörrfixande. Jag bad honom att skriva sitt eget namn och lillasysterns, med en tjockspetsad penna och med stooora bokstäver. Han plitade ner dem - snabbt, men snyggt - och sen tog jag fram min svarta klisterplast för att slutföra pimpandet av dörren. Med Olles egentextade bokstäver som mallar klippte jag sedan ut varje bokstav i klisterplast. Sen var det bara att sätta fast bokstäverna på dörren och njuta av hela härligheten.

Jag fullkomligt älskar den här dörren. För det finns väl inget finare än de första varianterna av bokstäver? De som är så där härligt krokiga, långa och oregelbundna. Som fortfarande inte är skrivna med en van hand.

Nu sitter dessa bokstäver på barnens dörr och hela hallen blev så mycket finare och gladare.