Monthly Archive

Bara för att jag har så ofantligt lite att göra (ironiserar lätt och skrattar högt - mohahahahaha) så har jag hoppat på en liten bokklubb så här bara i farten. Eller, egentligen har den varit på gång flera år - det är först nu det har tagits tag i den och organiserats upp. Bra jobbat Elin & Co!

Idag hade vi vårt första möte. Under högtidliga former träffades vi på Waynes (känns som om jag tillbringar mer och mer tid där, undrar i mitt stilla sinne vad herr Jacobsson säger…) och satte upp stadgar inför bildandet av BokKlubben Scarfarna. Mycket skratt, litenlitenliten bebis, Apple Crush och djupa diskussioner om den kvinnliga kroppens sorger och mysterier blev det innan jag skuttade ut på Möjligheternas torg igen.

Vi kommer att börja med den här boken, skriven av Maria Sveland. Den ska nagelfaras och jag gissar att den kommer att leda till mycket fina diskussioner. Ett gäng mödrar, laddade till tänderna. Kan bli farligt. Någon som har läst den?

Nu ska jag se hur det gick med Klass 9A. Spänningen är olidlig… kommer det att gå vägen? Blir det ett lyckligt slut? Oron är stor.

Jag är såklart djupt ironisk - igen.

Nån som har nåt kul att berätta förresten?

Man ska inte skämmas alls när hjärnan i värsta vårruset skickar fram en låttext som varit gömd och glömd. Inte ens när låten visar sig vara denna.

Så - varsågoda - direkt från mitt huvud:

Vissa dagar vill man - som Erika så väl uttryckte det - nästan fälla en tår över den lyckliga slumpen som gjorde att alla dessa sköna människor hamnade i min närhet. Att få tillbringa några timmar ute och se Älvsbackakidsen spela fotboll, cykla, lära sig cykla och fylla fyra år samtidigt som man själv får umgås med fina människor - det är lycka så god som någon.

Man riktigt myser inombords.

När söndagen dessutom toppas med blomshopping med fru Ejrevi, hemmagjord pizza med svärföräldrarna och ventilerande långpromenad i härligaste vårluften med Anneli - ja, då är livet ganska gott att leva.

Efter allt elände som man varit med om kan en söndag som denna få en att vara så oerhört nöjd. På något sätt har jag lärt mig att numera se det stora i det lilla. Att uppskatta det man har och inte bara sträva vidare hela tiden. Jag är fantastiskt nöjd i min lilla värld och jag vet att den världen ibland kan uppfattas lite väl helylle.

Vilket den inte är.

Jag har också stunder som är sämre än andra. Stunder då det mesta är tristtråkigtuschfyblä. Det förnekar jag inte. Det är bara det att jag har blivit massor bra på att se till att de stunderna inte tar över mitt liv och mitt tänkande. För mig är Bullerbyn nämligen ett betydligt bättre alternativ till Lars Norén. Jag har också med tiden och erfarenheten insett att stiltje är att föredra. Kaos gillar jag inte. Vet vad kaos innebär och gör numera allt för att undvika det.

Därför, mina vänner, vill jag idag bjuda på Bullerbyn från sin allra bästa sida:

Nu cyklar jag strax iväg. Jag, Anneli och Ulle ska bege oss på bytardag. Hundratals människor i kö och kläder i drivor. Helgnöje? Ja, varför inte. Sen väntar stadstur med lunch och total ignorering av allt vad barngrejer heter.

Prioritering Soof. Vi får se var det slutar.

Majken har blivit en stortjej. Tycker hon. Vi envisas med att tro att hon fortfarande är våran lilla bebis. När trehjulingen nu fick lämna plats för den stora cykeln - den svarta med flames - fick man inse att en del av bebistiden var förbi.

Att cykla är inte det lättaste. Inte om man är 2 år och 8 månader. Den stora cykeln går trögt och är man det minsta lite bekvämt lagd är det ju så mycket trevligare om någon puttar på en. Det går ju så mycket bättre då. Fortare på något sätt.

När familjen CH ätit vårens första grillade köttbit kände modern och fadern att den vackra vårkvällen lockade. Barn kläddes på och vi gjorde oss klara för en cykeltur till Stålmormor. I ett mycket svagt ögonblick lovade mamman den lilla flickan - som numera visst är en stortjej - att hon skulle få cykla. Min baktanke var då att hon snabbt skulle ge upp och att vi skulle kunna lämna kvar coola cykeln på Almgatan.

Felfelfel.

Majken skulle cykla. I snigelfart och med mycket sega ben. Helst skulle någon putta på. Pappan i familjen slängde mördande blickar på den mycket ångerfulla mamman som försökte hålla humöret uppe med glada hejarop. Storebrodern med snabba cykeln suckade lite, men behöll lugnet.

Till slut  - efter att vi hunnit en liten, liten bit - lastades en mycket sur liten stortjej upp i cykelsadeln bakom pappan, medan coola cykeln lastades upp i en likadan cykelsadel bakom mamman. Snabbt svischade vi sen hem till Stålmormor. Stora flickan fick cykla själv sista biten - bara så att Stålis fick se hur duktig hon var.

Efter fika och allmänt fredagsmys var det sen dags att bege oss hemåt. Majken skulle återigen visa hur duktig hon var och vi ställde in oss på en lång färd hem - med tårar och lastade cyklar. Timmarna hos Stålmormor hade dock gjort susen och hem var det en riktig cyklist som äntrade sadeln. Majken cyklade ända hem - det är en bra bit - och vi kunde inte annat göra än att göra vågen och skrika glada hejarop när vi till sist klev in genom dörren på Almgatan.

Till dig gravida kvinna som behöver blogginlägg. Till er andra på jobbet, hemma och annanstans. Det är helg nu. Jag går hem. Eller rättare sagt -cyklar på min puckocykel med bara ettans växel (snälla älskade händiga sambo - laga den). Solen skiner på mig. Jag ska hämta två glada på dagis. Vi ska njuta av våren på altanen. Vi har grillpremiär idag. Pinjeröra och kött. Vädra överallt. Sopa upp gruset i hallen. Fredagsmys. Leva livet.

Det är helg och det är vår. Två bra saker. Inte illa.

Ibland - eller ofta - glömmer jag att detta bloggande gör mig mer synlig än tidigare. Jag pratade med en kär vän idag och frågade lite vad de pysslar med nu för tiden. Hon berättade om livet de lever och sa sen er har vi ju koll på genom bloggen. Aha. Såklart.

Samma sak då Olle var sjuk sist - då mötte jag en tjej på stan som ropade och frågade hur det var med honom. Det tog ett tag innan jag fattade hur hon kunde veta det…

Att folk har koll på mig stör mig inte det minsta. Snarare känns det ganska bra. Jag är en usel vän på alla sätt vad gäller att ringa och hålla kontakt på annat sätt än att ses ansikte mot ansikte. Jag hatar telefonen och att umgås genom den och på något sätt blir då bloggandet min räddningsplanka.

Kruxet är att folk får veta vad jag gör, men jag har dock inte den blekaste aning vad de gör. Därför är kommentarerna som trillar in en skön bekräftelse på att ni finns där ute.

It makes me happy. Really.

Ni som intresserar er för vad Soof har gjort en mycket solig dag i april - titta hitåt:

Pojken på bilderna har en pappa som introducerade den mest fantastiska röran - guckan - för mig. Den serveras ofta i det Soofska hemmet - till grillat, bröd, grönsaker och senast idag till lax och ugnsrostade grönsaker. En universalröra alltså.

Låt mig därför presentera:

Patriks pinjeröra

3 msk pinjenötter

1-2 vitlöksklyftor

1 msk hackad chili

0,5 dl neutral olja

3 msk tomatpure

Rosta nötterna lätt (har du bråttom funkar det utmärkt med orostade också…) och mixa sen ihop allt med en mixerstav.

Svårare än så är det inte.

En liten undersökning så här på tisdagskvällen. Världshistoriens bästa låt i olika tappningar. En svensk stjärna. En klassiker. En norsk Idolkvartett - missa inte sista killen. Mannen med rösten. Vilken väljer du?

Alla som ogillar måndagar räcker upp en hand. Min hand åker upp - direkt. Tycker inte om att behöva rycka upp barn till dagis. Tycker inte om att helgen är slut. Tycker inte om att jobba längsta dagen på hela veckan. Tycker inte om måndagar helt enkelt.

Men, solen sken imorse och det var tillräckligt för att det skulle bli en bra dag. Jobbade, jobbade och kom till slut hem och pussade lite på sambo och barn. Kastade in tvätt i tvättmaskinen, renbäddade barnens sängar och svepte sen iväg till Waynes - andra dagen i rad. Umgicks med de fina flickorna i detsomviabsolutintevillkallajunta och snusade på ljuvlig liten namnlös varelse - endast tre veckor gammal.

Nyss hemkommen laddar jag för Filip & Fredrik och den stora koppen te.

I övrigt blir det en mycket lugn vecka. Behövs. Kommer dock att bjuda på lite inredning, musica och allmänt svammel från en dator inte långt från Möjligheternas Torg.

För övrigt:

Mikke Ejrevi - du gjorde ett mycket bra försök, men vi måste nog inse att skrift inte kan göra den upplevelsen levande igen. Man måste ha sett det, upplevt det och andats det. Kommer nog aldrig att vara med om det igen. Men, kul var det.

Mikke Musik - jag tror att du måste göra en nogrann research innan ni skriver på något kontrakt. Lova mig det. Du måste också uppleva det live. Lova mig det.

Nu - galenskap i det stora landet i väster. Tjing.

Ibland kan jag känna att hjulen snurrar lite för fort i livet som jag kallar mitt. Det är alldeles för mycket som händer och jag har svårt att säga nej. Allt är ju så kul och vad skulle hända om man missar nåt? Då kanske man inte får chansen nästa gång…

Jag ironiserar över mig själv - men det ligger en liten sanning i det hela. Ibland känner jag mig som en fjortistjej som bara måste vara överallt och i slutändan ingenstans. Men - samtidigt gläds jag något oerhört över att jag har så mycket att göra och att allt är så kul. Det kunde ju ha varit det motsatta.

I helgen har hjulen snurrat extra fort. Den inleddes med att pappan i familjen drog iväg på fest i fredags och lämnade tre stackare till sitt öde - ett tremans fredagsmys. Det blev bra det också - efter ett shoppingäventyr på ICA Maxi med familjen Ejrevi kröp vi ner i stora sängen alla tre och såg Så ska det låta.

Lördagen var så fullspäckad att det rent känns jobbigt att skriva om den. Vi inledde hårt med barnkalas och det tänker jag inte ens nämna. Alla som hållit i trådarna på ett barnkalas vet vad jag pratar om. Känslan efteråt är liksom förlamande.

Direkt efter barnkalasandet inleddes vår kulturella lördag. En mycket speciell sådan. Vi slog följe med Erika och Mikke för att se Var är alla - en pjäs som berör våldtäkt och allas ansvar i det som sker. Det blev en ganska tung upplevelse och när pjäsen var slut var tystnaden total i salongen. Ingen i publiken reste sig, än mindre sa något.

Det jobbiga temat blir extra påtagligt i en så pass liten stad som 0910 - skådespelaren som agerade våldtäktsman är ju en sån som man ofta ser på stan, liksom att tjejen som aldrig sa ifrån när hon såg det hända är en mamma som brukar hänga i vår lekpark. Vi lämnade teatern ganska tagna av stundens allvar och det tror jag alla gör som ser pjäsen.

Vi hamnade sen på Kåffein, ett kvällsöppet café som igår bjöd på livemusik. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det vi fick uppleva där, det var en lätt absurd känsla över allt. Jag hoppas att Mikke kan sätta ord på det - för jag är mållös fortfarande. Snälla Mikke - ge mig Sealionz. Ge mig ett videoklipp (ja, vi var rent tvungna att videofilma hela alltet), ge mig mannen med saken för munnen. Försök. Jag utmanar dig.

Helt förstummade lämnade vi till slut Kåffein och gjorde vi oss redo för ännu en dag.

Dagen söndag har tillbringats med alla fina människor i grannskapet plus en fin flicka från väst på stan. Vi hade brunchambitioner, men hamnade till slut på Waynes där mat och bak intogs. Som vanligt - riktigt kul.

Sen hämtades barnen hos fina farmor och farfar. Cyklarna plockades fram och eftermiddagen tillbringades i solen med Terese och Anna.

Nu sover en söt liten flicka i mitt knä, den urdruckna mjölkflaskan ligger på golvet och vi har inte ens hunnit svida om till nattdressen. Hennes storebror ska strax premiärcykla hem från en kompis. Mammahjärtat bultar lite hårt - men, någon gång ska väl vara den första. Snart borde han stå på bron och det ska bli skönt att se mannen i hjälmen igen.

Det var min helg - hur har din varit?

Lillasyster har fått ett uppdrag som hon längtat efter sen hon var pytteliten och satt med näsan i alla dessa hundtidningar. Ska inte avslöja för mycket - är det hemligt? - men det handlar inte helt otippat om hundar och foto.

Jag jublar såklart och gör vågen. Flera gånger om. Dock är den ensamma vågen rätt mesig - så hjälp till. Titta in till henne och gör vågen du också!

Det har varit en bra dag idag. Jag har nämligen fått lyssna på Per Johansson som är en av eldsjälarna bakom Glada Hudik-teatern. Tanken bakom teatern är att blanda utvecklingsstörda och normalstörda (fantastiskt ord, eller hur?) och på så vis få ihop en spännande mix av människor och en fantastisk föreställning. I en tid där inkludering av särskolebarn och nedläggning av särskolan är något av det man pratar mest om i skolans värld kändes detta oerhört angeläget och intressant.

Det visade sig att denna Per Johansson var en alldeles extraordinär föreläsare som trollband, berörde och roade sin publik. Han lyckades få alla i lokalen att dra på smilbanden och faktiskt - ge honom en stående ovation. Det är inte det vanligaste vad gäller den svårflörtade pedagogpubliken…

Nu känner man att man inte vill annat än att se en föreställning av denna speciella teatergrupp. Är ni i huvudstaden i mitten av maj tycker jag inte att ni ska missa Elvis som kommer att spelas på Cirkus under några få dagar. Det pratas om att de ska söka sig norrut för en föreställning och då vet jag vem som ska dit. Jag.

Efter en föreläsning av detta slag är man ju upplyft, glad och peppad inför helgen, jobbet och livet. Allt känns finemangs och man vill bara ta alla i sin famn och skrika ut ett vårskrik.

Det är därför rätt nedslående att träffa på dessa människor som alltid, alltid, alltid lyckas hitta något negativt i det som sker. Är det inte Per Johansson och hans livsprojekt så är det något annat. Det spelar egentligen ingen roll. Vill man kan man hitta det mörka i allt. Såna människor får mig att tappa modet och orken för stunden.

Idag blev det dock bara en liten stund av tappad energi. Det räckte att gå ut i det vackra vädret så var det surmulna som kastats över mig som bortblåst. Skönt.

För mig är våren verkligen här när det börjar bli liv och rörelse på vår altan. Idag sjöd den av liv, en härlig blandning av Star Wars-böcker, PippiTommyAnnitta, en snart sjuttonåring, mammor och ystra små.

Jag har under en hel kväll - med jämna mellanrum - försökt att lägga in detta inlägg. WordPress har visat sig från sin sämsta sida och det är lagom irriterande. Men, nu kör vi…

Mina kära vänner - jag tror nämligen att våren är kommen. Första glassen avklarad och människor är i lekparken. Bar asfalt och tulpanerna snart slut för säsongen. Vårjackan på och öppna altandörrar. Y-vingen är ihopbyggd och barnens springarskor är framplockade. Nu är det hopp om liv och det får bara inte komma ett bakslag. Det klarar jag inte. Eller jo, det är klart att jag gör - det är ju bara vädret. Inget allvarligare.

Vi gjorde ett besök på Solbacken efter lunch. Bytte dubletter från födelsedagen och lyckades hitta det efterlängtade gröna lasersvärdet. Lycka. Vi shoppade finaste cykelhjälmen till finaste flickan och mamman hittade ett spel som hon saknat. Sen fortsatte investeringarna på ICA Maxi. Jag hittade fina frukostskålar i en fyndlåda och kunde inte låta bli. Det vore ju nästan brottsligt att inte köpa, det var rena rama IKEA-priser. 5 kronor styck. Snajsiga va?

Vid kassan fick vi göra vårens första djupdykning ner i frysboxen. Jag hade bestämt mig före. Det fick bli en Magnum och betyget är högt. För en flicka som är i det närmaste besatt av chaite kan inte varma toner av kanel, honung och muskotsmak bli fel.

 Sen återvände vi hem till Almgatan och där sjöd det av liv i den tidigare vintergömda lekparken. Det hanns med lite social samvaro innan jag var tvungen att åka till jobbet för ett importanteimportante möte.

Nu sover en liten flicka och en större pojke har en känsla i kroppen som påminner om när jag var sjuk, mamma. Mysko. M-mannen är på jobbet och stressar upp sig. Lilla jag, ja - lilla jag ska alldeles strax sjunka ner i soffan med ett stort glas te och en lyxbit från en sån här. Kanske två om det vill sig riktigt väl.

Uppdaterat… ja, det blev två och det var gott.

Klockan tidigt fick vi besök. Ett mycket trevligt sådant. Det var mor Eriksson med två små som helt plötsligt stod i hallen. Morgonrocksmamman, pyjamaskillen och flickan med Me&I-trosor fick snabbt svida om till lämpligare klädsel och snabborsta tänderna. Sen har det lekts med Lego, pratats om adoptioner och gamla simmare samt tuggats på ballonger. En mycket finfin förmiddag på Almgatan är snart till ända.

Efter lunch blir det en snälla-få-vi-byta-detta-utan-kvitto-sväng och gissningsvis årets första glass i solskenet. Antingen en sån här eller en sån här. Det avgörs i samma stund som jag står lutad över frysboxen. Spännande, eller hur? Fortsättning följer.

Efter inspiration från gårdagens Big Love-premiär på SVT - där en sång av damen ifråga spelades - kommer här morgonens musica:

Igår syjunta - idag kundkväll med Handelsbanken. Vad händer? Ge mig en utekväll med färgglada drinkar (inte så rackarns modernt och ungt i och för sig… eller?), dans natten lång och skrovmål i morgontimmen. Jag behöver få bekräftat är jag fortfarande är ung i sinnet. Dagar som dessa får mig att tvivla.

Imorgon ledigdag och mysmorgon med mina darlings. Känns finemangs.

Bye.

Kommer ni ihåg att vi var på pysseleftermiddag för några veckor sen? Efter det hintade jag ju lite glatt i detta forum att jag och några andra flickor skulle iväg och pyssla. Utan barn och med ett öppet sinnelag. För det var ju så rackarns kul att vara kreativ den där söndagen då våra små ullkompisar såg dagens ljus.

Den pysselkvällen har just passerat och blev a night to remember. Låt mig berätta:

Vi laddade upp varandra till tänderna, klämde in oss i en fräck Renault med rattmuff och rejä tuta. Anneli hade med sig finaste inneskorna och Lotta hade lämnat bebis hemma - dagen till ära. Renaulten svängde in framför Handens hus och genom fönstret skymtade en folksamling. Hej och hå, nu skulle det pysslas. Det ryktades om att temat för kvällen var Ullbroderier, men jag menar - hur seriöst behöver det vara? Visst kan man få laja på lite ändå. Inte behöver ett seriöst ord innebära det man tror att det innebär?

Vi gled in och anslöt oss till de övriga. Vilket var ett gäng damer med en genomsnittsålder på högre än oss. Betydligt högre. Bara där kom tvivlet krypande - vad hade vi gett oss in på? Vi snackar nämligen damer som sett fler nålar och trådar än vad vi någonsin kommer att göra. Vi snackar damer som inte ser House en tisdagkväll, utan handarbetar istället. För har man väl börjat handarbeta behöver man ingen TV. Hohohoho.

Handarbetskonsulenten - bara det, smaka på ordet - tog till orda och började presentera olika material, trådar som for som smör genom tyget och visade exempel på gobelänger som skildrade vår samtid. Gosh. Där satt nu tre likbleka flickor, med väldigt vaga minnen från syslöjden. Hur skulle detta gå? Skildra samtiden genom nålsögat. Hujedamig.

Jag satt under hela den inledande föreläsningen och tänkte När ska jag få tillfälle att gå? När kan jag lämna byggnaden utan att det blir alltför pinsamt? Jag tittade på Lotta och Anneli och lät desperationen i mina ögon stråla. I deras ögon mötte jag liknande känsla. Panik. Den växte när de äldre damerna i församlingen diskuterade nålar, var kunde man köpa fina nålar? Det var ju så svårt att hitta nålar av bra kvalite. Om ni undrar så har de riktigt bra nålbrev på Hemslöjden i Umeå. Passa på att bunkra nästa gång ni besöker björkarnas stad. Man vet aldrig när man behöver en riktigt fin nål.

Kusin Frida anslöt och hennes ansiktsuttryck sade allt Oh my God, Sofie… vad har du lurat in mig i? Jag kunde inte göra annat än hålla med. Det var en fråga som jag själv ställde mig i det ögonblicket. Fru Ejrevi dök också upp så småningom, precis när föreläsningen var till ända och syjuntan skulle ta fart. Hennes min var obetalbar och jag myser ännu av att den sitter kvar på näthinnan. Haha. Fru Ejrevi goes gobeläng. Haha.

Vi tog dock ett gemensamt outtalat beslut att stanna kvar och faktiskt - det var inte så farligt. Jag lärde mig kedjestygn på nytt, sydde en liten grej  och kunde till slut yttra Det här var ju riktigt avkopplande. Pensionär inom kort?

Vi satt och diskuterade folk och fä, livet och handarbete. Drack lite te och pratade ännu mer. Riktigt trevligt faktiskt. En klassisk syjunta. Trodde man väl aldrig att man skulle delta i vid 32 års ålder. Men, visst är det lite trevligt när saker inte blir som man tänkt sig?

Nu ska jag sjunka ner framför televisionen.

Utan handarbete.

Så var den stora dagen avklarad. Sexårsdagen. Dagen då man på något sätt träder in i ett nytt skede av livet. Tappa tänder. Få en glugg. Stor cykel. Förskoleklass. Nya klasskompisar. Bokstäver. Ryggsäck. Tankar om livet och döden. Kärlek.

Borta är min bebis och kvar är en stor kille som dock fortfarande är den allra finaste.

Vi började födelsedagsmorgonen med att skicka ut Olle på en liten skattjakt. Han fick en teckning med vår fåtölj och ett rött kryss på. Han rusade genast iväg och hittade där under fåtöljen ett litet svart paket och en teckning som visade var nästa paket låg. Så höll det på tills han hittat åtta små paket och fick en teckning med vårt badkar på. När han drog undan duschdraperiet hittade han inget litet svart paket utan en stor grön cykel. Lycka!

Eftersom nätet svämmar över av diverse löst folk och eftersom jag har börjat tänka efter mer och mer tänker jag inte visa bilden på en mycket glad ung man - endast iklädd kalsonger - sittandes på en cykel i ett vitt litet badrum i ett litet vitt hus någonstans i Sverige. Men har du fantasi kan du ju försöka visualisera det ändå. Det såg kul ut.

De små svarta paketen innehöll Traderadebuten - en samling Starwarsgubbar med Yoda i spetsen. Utan lasersvärd dock. Vi tillverkade istället riktigt snajsiga lasersvärd av förra sommarens lager av grillpinnar. Fungerar utmärkt.

Innan gästerna anlände till casa Soof hann jag givetvis springa runt som en skållad liten råtta. Putsa, feja och ställa allt i sin ordning. Som vanligt ganska onödigt. Men nödvändigt för ens eget välbefinnande. Fånigt.

Sen kalasades det i timmarna många med familj och släkt. Yodatårtan sprättades och födelsedagsbarnet själv var mycket nöjd över utseendet på sexårstårtan. Paket öppnades och det mesta hade samma tema: rymdens hjältar och otäckingar. Mycket Lego bidde det. Så nu byggs det varje vaken stund.

När kalasandet var över sjönk vi alla ihop i en liten hög på golvet. Nja, i alla fall nästan. Barnen somnade snabbt och föräldrarna såg därefter en mycket grabbig komedi. Fast det brukar vara filmer jag skyr som pesten kändes det väldigt lagom efter dagen som varit.

Nu - dagen efter - har cykeln testats. Mosterns paket har äntligen anlänt på Posten. Det har sprättats kartong. Jublats över droidchef. Förfasats över Aslans öde i boken om Narnia och nu sover sexåringen gott.

Lillasyster har haft fullt upp med att konstatera hur många kompisar hon har. Men det är en helt annan historia.

Här kommer bilder. Nöjd nu moster Lisa?

Klockan var 04.41 den 13 april 2002 och äntligen, äntligen var han hos mig. Efter först månader av väntan, sen veckor över tiden och till sist många timmar i ett förlossningsrum såg han dagens ljus i en operationssal på Skellefteå lasarett.

Själv låg jag fastspänd, bedövad och utmattad med ett skynke framför mig. Jag kunde bara glädjas åt skriket som nådde mina öron och se leendet i den nyblivna pappans ansikte. En stor liten kille lades på mitt bröst och lyckan var total, fullständig och allt kändes bara fantastiskt. Jag hade blivit mamma och det hade blivit den finaste av bebisar - en helt ny liten Olle.

Olle föddes in i en kaotisk period i mitt liv där lycka och skratt blandades med sorg och ilska. Det var en mycket kluven period, man slets ständigt mellan olika känslor och inget känsloläge kändes helt rätt - det dåliga samvetet var över en hela tiden.

Olle gjorde dock att jag stod på benen i allt elände - det fanns inget annat alternativ. Utan Olle som orsak hade det varit enkelt att bara lägga sig ner, dra ett täcke över sig och bara försöka sova bort allt det hemska. Men - en kille på bara tre månader behöver sin mamma och det var ju rackarns tur. Det var bara att bita ihop och se till att försöka njuta av det som var bra. Att gå långa promenader med en unge som ville se allt och alla. Att sitta i soffan, amma och se Days of our lives (jag vet - helt galet). Att vakna på natten och titta på en sovande bebis i en gul pyjamas. Att se in i ett par blå små ögon och mötas av ett leende. Sånt kunde göra den sämsta av dagar till något bra.

Ibland tänker jag att allt detta kaosartade har gjort min Olle till den fantastiska lilla människa han är. Klok - ibland lite lillgammal, festlig, lugn, vetgirig, snäll, smart, rörlig, rolig, musikalisk, söt, konstnärlig och busig. Superlativen är många, men då är jag ju hans mamma också.

Idag fyller han sex år och det tänker jag fira ordentligt. En cykel i badkaret och sång till väckning. Starwarsgubbar gömda i huset och grön Yodatårta. Stora pussar och färgglada ballonger. Kalas och massor av kramar.

Det blir en bra dag idag. Det är ju Olles födelsedag.

Det går rykten från Dalgatan att det inte går att kommentera här. Trist i så fall. Jag gillar ju era kommentarer.

http://litotes.blogg.se/1207917270_tjuvlyssnat.html?3ED7D7DE-E80B-A705-1E601B664EE07C91

Vi frostar av frysen och hittar både det ena och det andra. Inte chokladkakor som vissa andra sparar av romantiska skäl, snarare gamla revbensspjäll och torra hamburgerbröd. Trista och tråkiga fynd. Vi känner oss dock väldigt duktiga när det hörs drippdropp från köket. Det är ju ganska så vuxet att frosta av frysen. I alla fall i det liv jag lever.

Dagen på Elmstreet har varit bra. Olle har återvänt till livet och till Legot. Han har suttit vid de olika Starwarsfarkosterna i tre timmar idag, pratat för sig själv, lyssnat på Youtube och njutit av tillvaron.

Just nu är Melodifestivalbidragen heta om man är sex år. Jag skriver in E-type + Poodles och sen navigerar han lätt sig vidare på Youtube, kryssar vant mellan Amy, Rongedals och Upp-och-hoppa-ligg-inte-och-dra-dig. Han hittar Björn Gustafsson och sitter och småskrattar åt alla de tokigheter som ramlar ur den söta mannens mun. Han förstår egentligen inte allt, men förstår så mycket som att det är humor - stor sådan.

Lillasyster och mamman har pysslat på i köket, det gäller att cementera könsrollerna i tid… Vi har bakat och lagat mat. Idag har det rörts ihop Kärleksmums/Snoddas - mycket god smet säger de som smakat - och tillagats lax med sweetchili och cashewnötter.

Majken har använt sin egen spis flitigt. Hon har satt på sig grytvanten, stoppat in i ugnen, vridit på alla vreden och sen direkt plockat ut bakverken. Tagit av sig grytvanten, rullat kakor, tagit på sig grytvanten… Jag har provsmakat och hon har roat sig kungligt.

Nu trängs tre av fyra familjemedlemmar vid ett skrivbord i hallen. En försöker blogga, en försöker bygga Lego och den tredje kastar Lego, klättrar och pussas. Den fjärde medlemmen i familjen sitter och ser hockey i godan ro, med uppsikt över frys som tinar fram.

Vad gör ni en fredagkväll i mitten av april?

Det är fredag och jag vabbar. Vi har ägnat förmiddagen åt provtagning på vårdcentralen, shoppa Starwarslego och att göda den lilla späda prinsen med mat från MAX.

Nu bråkar vi för fullt - jag och lilla damen - om hon ska få en flaska mjölk. Hon älskar sin flaska och kan lätt dricka en liter mjölk varje dag - om hon bara fick. Nackdelen med att hela tiden gå och sörpla mjölk är att hon aldrig är hungrig. Därför - hårda tag och vissa restriktioner. Resultatet? Jag tror att jag kommer att vinna. Även om det kommer att ta en stund.

Dagen till ära kommer en mycket bra låt, kanske den bästa.

Finally. Trägen vinner. Tjoho. Haha. Yippie. Äntligen. Tadaaaa. Utropstecken. Utropstecken.

Jag har fått tag på en sån här. På Tradera. Utan att buda, bara genom att klickeliklicka - så var den min. Dyr. Men värt det.

Det kommer att vara riktigt värt det.

Medicinen kopplar greppet. Febern sjunker och han börjar bli sig lik igen. Skönt. Det är inte så himla festligt att tillbringa dagarna med en liten sjukling som bara sover, sover och sover. Man vill bara ruska om honom och säga kom igen nu, börja prata om Star wars, jag lovar att jag lyssnar som aldrig förr.

Imorgon är en annan dag. Jag hoppas på en bra sådan.

Hur kunde man vara så dum att man gick och trodde att det skulle vara en vanlig klassisk tredagarsfeber som drabbat herr Yoda? Vis av erfarenheterna borde man ju vara vid det här laget. Men icke.

Vi fick en tid på vårdcentralen och mötte en lite lätt uttråkad doktor som la huvudet på sned och menade att så här års går det mycket olika sorters virus bla bla bla. Underförstått vad gör du här människa, gå hem och ge ditt barn vätska… sluta uppta min viktiga tid. Han skickade oss dock på diverse provtagningar, mest för att bevisa vanligt klassiskt virus och få skicka hem oss fortare än kvickt.

Mycket blod rann ur Yodas numera ännu spädare armar. Mamman tittade åt ett helt annat håll och pratade på frenetiskt. Jobbigt med blod. Snabbsänkan visade alldeles alldeles för högt och urinprovet visade på blod i urinet. Då gick doktorn igång. Så klart. Det blev ju ett mysterium att lösa.

Vi skickades hem i väntan på ytterligare svar på proverna. Fick till slut svaret att de fortfarande inte visste vad det var, men att de absolut inte kunde vänta en hel vecka på ytterligare provsvar. Must fight the enemy right now. Recept skrevs ut för att hejda det ännu okända som härjar i lille mannens undernärda kropp.

Där är vi nu. Med en febrig kille och en sjukdom som vi bekämpar utan att veta vad det är. Det är inte annat än att man vill citera House och säga Lupus, kan det vara lupus?

Tur att man ser så många sjukhusserier. Man blir ju så mycket lugnare av det. Hahahaha.

Här i feberland väntar vi på att vårdcentralen ska ringa. Till dess lyssnar vi på en riktig favorit. Lovely Sophie.

Jag och fina A har varit ute i snöstormen (nu orkar jag inte ens älta vädret, det blir så mycket fula ord då) och lämnat kalasinbjudningar. Febertoppen min fyller ju sex år i helgen och även om det absolut inte känns så nu så är det ändå snart dags för barnakalas. Idag är läget sådant att vi jublar om lilla hjärtat dricker ett glas vatten. Eller om han orkar se hela Lilla röda traktorn.

Älvsbackadamerna Soof och A har i alla fall promenerat runt och varit sociala med en hel massa människor. Tjittjattat och pratat om allt mellan himmel och jord. Fått spana in en gipsad arm, tagit del av kalastips, blivit erbjuden slalomskidor och träffat på en man i kalsonger. Bland annat. Man får vara med om mycket om man knackar på dörren efter skymningen.

Måste kanske göras oftare.

För övrigt har jag precis som alla andra onsdagar suttit och snörvlat framför Barnmorskorna. Kan inte låta bli att snyfta till varje gång det blir en bebis och mammanpappan blir så lyckliga, så lyckliga. Know the feeling. Stort.

När man är snart tre år är det inte långt mellan de olika känslorna. Väldigt nära rättare sagt.

Liten och ynklig ligger han i en säng inte så långt från mig. Varm som en augustidag och svettig som en finsk man i en bastu. Han mumlar nåt om vatten och jag ilar snabbt till undsättning. Håller upp det lilla huvudet och försöker få honom att dricka lite. Bara lite. Kollar tempen i örat. 39,1. Då är man inte kaxig. Då vill man bara vara liten. Liten och ligga i en säng. Kanske se Winx club. En liten stund.

Jag vill ha min pigga prins tillbaka. Nu. Sjuka darlings tycker jag inte om. Inte det minsta.

När vi intar dagens lunch - falukorv, potatis och stuvad blomkål - är det till tonerna av denna finafinafina låt. Idag är det slowmotion som är temat på Almgatan.

Lät som en bad mom i det jag skrev nyss. Självklart ska jag lägga pussel. Lilla terroristen brukar ju få som hon vill. Just nu håller vi på med ett PippiTommyAnnitta-pussel och det ser ut att bli en utmaning.

Over and out.

Vård Av Barn. En på mitt jobb fattade inte vad vi pratade om när vi slängde oss med termer som vabbande och VAB. Nu vet hon. När hon hade små barn funkade det på ett annat sätt, inga slangord då inte.

Jag vabbar i alla fall idag. Lilla mannen ligger ynklig i sängen med en starttemperatur på 39,0. Det blir en kul dag idag. Lilla terroristen är hemma hon med. Vi ska lägga pussel hela dagen. Tror hon ja. Jag tänker mig mer att hon lägger pussel hela dagen.

Själv har jag tänkt badda liten varm panna, passa upp med vatten och kanske hinna skura da house.

Vad gör du idag?

Lille mannen har 39,5 i kroppstemperatur och pratar om att han är i en fågelholk. Vi har Alvedonat. Känns farligt när barn tror att de är fåglar. Tur att man inte bor på sextonde våningen.

Sen var det här roligt och väldigt aktuellt i livet som jag lever det.

Jag har tidigare skrivit om hur överrumplande det kan vara att höra en melodislinga, se ett kort man glömt eller läsa några rader i en bok. Hur något till synes oväsentligt kan få huvudet att dra fram de mest undangömda minnena och kasta en vårdslöst tillbaka i tiden. Jag har även skrivit hur rackarns ont det kan ta. Men samtidigt skulle man inte vilja vara utan dessa minnen. Utan minnen - ingenting.

Igår kväll gick jag en liten promenad. Ensam och med radioskval i ena örat. Jag struntade i vantarna. Tyckte att det var vår och bannade sen den åsikten. Det var kallt. Riktigt kallt.

I ena handen höll jag mobiltelefonen och zappade runt mellan olika radiokanaler. Eftersom alla envisades med att spela Anastacia, Wyclef och annat som inte passar Sooföron kunde jag inte bestämma mig för vilken kanal jag skulle vara trogen under promenadens gång.

När jag nästan gjort varvet och börjat närma mig Almgatan hamnade jag på 89,7 - Radio Skellefteå. Där spelades låten som fick mig att le, gå lite rytmiskt och tänka mycket på min stora, goa far.

Min pappa var begravningsentreprenör. Något som flera generationer i släkten C varit före honom. Döden var alltid närvarande på Bankgatan, det var ju ett levebröd och något som var ganska naturligt. Om man hela tiden konfronteras med döden, träffar på den dagligen och tvingas inse att den existerar - då blir man på ett visst sätt. Man är tvungen att lägga sorgen man hela tiden träffar på bakom sig. Man måste för att överleva själv inse att döden måste stanna på jobbet. Även om det är svårt.

Min pappa träffade på döden flera gånger i veckan. Jag kan inte säga att det gjorde honom till en dyster person. Snarare tvärtom. Jag kan inte heller säga att vi pratade så mycket om döden hemma. Visst, en del begravningar var ju jobbigare. Det var ju jobbigt att vara i tjänsten när någon som stått en nära låg i kistan framför. Såna gånger märktes det på pappa.

Något som han tog med sig hem till det rosa huset på Bankgatan var den kyrkliga musiken. Ofta kom han hem - med ett fång tulpaner i den ena handen och en kasse mat från ICA i den andra - gnolandes på en psalm. Inte på det vanliga sättet. Inte alls sakralt. Oftast i en dansbandsvariant. Klämmigt och religiöst på samma gång. Vi log oftast åt hans högljudda stämma, men nynnade glatt med i texten som vi kunde vid det här laget.

När vi satt där i kyrkan, med ett hav av blommor framför oss. Med en kista av ek som ett blickfång och som ett bevis på allt det oförklarliga. När vi satt där med alla människor bakom oss - såna som brytt sig mycket, lite eller inget alls. När kantorn började spela och människorna bakom oss tog ton. Då tittade jag och lillasyster på varann. Mitt i alla tårarna så log vi. För i våra huvuden var det dansbandsvarianten som hördes. Pappas psalm. På hans sätt.

Jag hittade den på Youtube. Med Christer och det blev ju perfekt. Kunde inte bli mer dansband. Glöm att det är nån som gjort sig rolig över texten. Koncentrera er på musican och håll med om att det är en ganska så svängig psalm.

Det börjar bli en vana att tillbringa söndagseftermiddagarna på Nordanå. Idag var det tovning som stod på programmet. Familjen CH och familjen E med flera tovade för glatta livet - även om det till slut mest var föräldrarna som roades av pysslet. Barnen roades något oerhört av att springa runtruntrunt i de stora lokaler som huset erbjuder.

Sammanfattningsvis var alla - stora som små mycket nöjda. Mammorna så nöjda att det till och med funderades på att besöka Handens hus nästkommande tisdag. Galet. Hur vuxen får man bli?

Nästa vecka blir det dock inget Nordanå för familjen Soof. För då är det ingen vanlig dag, för det är Olles födelsedag. Visst anar ni att nedräkningen har börjat?

Idag när vi kom hem från pysselverkstaden gjorde vi allt för att våra nya familjemedlemmar skulle må finfint. De fick sitta med oss vid matbordet och fick där under högtidliga former sina nya namn. Låt mig därför få presentera Yoda, Rosa, Alice och Banarne:

Har gjort det. Utan din hjälp, Lena. Fixade det bra. Bjöd och hade mig. Vann en match och förlorade den andra. Känt segerns sötma och nederlagets tyngd på mina axlar.

Jag har alltså debuterat på Tradera. Har tidigare fegat och tyckt att det inte varit något för mig. Det har känts jobbigt med auktionsgrejen överhuvudtaget. Att inte veta om man får saken eller ej. Osäkerhet är inte min grej. Antingen eller. Aldrig kanske.

Men, eftersom herr Yoda snart fyller sex stora år krävdes det en debut för att fixa lite födelsedagspresenter. Det är nämligen en grej han vill ha och den finns inte att hitta. Har letat vill jag lova. Boklådor både här och där. Nätet. Slutslutslut. Till slut dök den upp framför ögonen på mig på Tradera. Jag var med länge i striden, men förlorade den och just nu känns det lite surt. Skulle ju ha varit en finemangs födelsedagspresent.

Därför - en efterlysning. Någon som sitter och trycker på den här boken och som är sugen på lite extra pengar i kassan? Jag betalar så glatt. Allt för att göra lille mannen glad. Man fyller ju bara sex år en gång.

Fina fina Frida visade framfötterna i Så ska det låta. Gillar hennes röst. Gillar hennes munspelande. Gillar egentligen hela henne.

Hoppas att ni har en lugn och skön söndag. Det har jag.

Mer gluttande i casa Soof. Inser att i mitt inbillade vita hem är rött ganska dominerande. Lustigt.

Idag? Titta på slalompjäxor till nästa säsong. Sura ganska så mycket över att det återigen ligger ett snötäcke i 0910. Blogga. Äta falafel till lunch. Lördagsfika med E och kanske J. Barn och sambo ska vara hemma. Tvätta håret och kanske klippa barn. Om det inte vrålas för mycket. Bereda plats för nya bilen i garaget - i och för sig inte nåt jag pysslar med. Dammsuga. Käka blodpalt hos svärföräldrarna. Se Körslaget och ta det lugnt. Sova.

Din dag då?

Jag var en riktig businesswoman igår. Tog ett flyg på förmiddagen till den stora huvudstaden och åkte hem samma dag - 12 timmar senare. Aningens udda beteende för en liten lärarinna som mig.

Vad jag gjorde? Hemlis. En del vet. Andra inte. Tänker dock behålla en liten del av min integritet, har ju - trot eller ej - en ganska stor sådan. En liten del av Soof måste ju vara förbehållet mig och de som känner mig bäst.

Sägas kan dock att jag hade ett ärende i huvudstaden och att det ärendet tog en timme. De resterande timmarna ägnades åt snabbshopping och framförallt - några timmars skönt språkande med fina 08-kompisarna. Vi tog hem mat från detta ställe och höll nästan på att föräta oss. Så gott. Så gott. De lyxiga chokladbitarna som jag shoppat från Ejes rymdes nästan inte i magen.

Jag känner såna gånger - smalltowngirl till trots - att det har sin charm att bo i den stora staden. Framförallt för att där finns människor som jag tycker så massor om och som jag träffar alldeles för sällan. Men även för det stora utbudet av allt. Mat, kläder och inredning. Till exempel.

Men, när jag smög ner i den stora sängen på Almgatan där strax efter midnatt kändes det att jag hamnat rätt. Stora staden har sin puls, lilla staden har sin lugn och ro. Jag behöver dem båda och tänk vad lyxigt att få vara businesswoman för en dag. Mer sånt.

Bästa shoppingen? Detta:

 Är hon inte underbar? Funderar på att shoppa Cornelis, Ferlin och Selma också. Finare bokstöd får man leta efter och vilken fantastisk idé. Heder åt upphovsmannen Jan Landqvist.

Gosh. Kommer hem efter ytterligare en egoafton - spakväll med brudarna - och inser att det visas ett avsnitt av Greys som jag inte har sett. Jag tror jag svimmar av glädje. Nästan.

Säger en hel del om lilla Soof va? Ena dagen djuplodande analyser av tid och händelser som varit riktigt tunga. Nästa dag klackarna i taket över ett nytt avsnitt av världens bästa sjukhusserie.

That´s me. Like it or not.

Man kan inte säga att jag är förutsägbar i alla fall.

Ikväll gläds jag åt att det är fler som tagit bladet från munnen. Fler som har visat att vi är många som har gått med skammen. Fler som inte har vågat prata om problemet. Helt i onödan.

Därför skickar jag i denna sena timme en massa cyberkramar till modiga fröken Fingerspitzengefühl. Liksom till alla ni andra som så öppet skrivit och berättat i de kommentarer jag fått efter mitt biktande. Tack tack tack.

Godnatt på er alla fina människor.

Tillbaka från egotiden. Tre timmars njutning och helt plötsligt är man blondin - eller i alla fall ljusare i färgen - igen. Det var ett tag sen. Nyss svarthårig. Sen avfärgad råttrödhårig. Alldeles nyss - imorse - utväxt utan dess like.

Nu fin igen. Skönt.

Dagen och frisyren till ära kommer här en klassiker från en blekt blondin:

När jag lämnat stället som man så busigt brukar kalla jobbet ska jag till världens bästaste frisör och bli finfin. Sitta i stolen, dricka te och uppdatera mig i skvaller och skönhet.

Färga ska jag också - så det blir många timmars njutning.

Hur har ni det med dofter förresten? Vad luktar gott i din näsa? Se min lista lite längre ner och börja begrunna.

Erika - visst jobbar du på som en liten myra?

När man inte har något att prata om kan man ju alltid prata om vädret.

Idag har jag sett solen på morgonen. Kändes som en bra start på dagen.

Nu jobba. Måste jobba.