Bara för att jag har så ofantligt lite att göra (ironiserar lätt och skrattar högt – mohahahahaha) så har jag hoppat på en liten bokklubb så här bara i farten. Eller, egentligen har den varit på gång flera år – det är först nu det har tagits tag i den och organiserats upp. Bra jobbat Elin & Co!
Idag hade vi vårt första möte. Under högtidliga former träffades vi på Waynes (känns som om jag tillbringar mer och mer tid där, undrar i mitt stilla sinne vad herr Jacobsson säger…) och satte upp stadgar inför bildandet av BokKlubben Scarfarna. Mycket skratt, litenlitenliten bebis, Apple Crush och djupa diskussioner om den kvinnliga kroppens sorger och mysterier blev det innan jag skuttade ut på Möjligheternas torg igen.
Vi kommer att börja med den här boken, skriven av Maria Sveland. Den ska nagelfaras och jag gissar att den kommer att leda till mycket fina diskussioner. Ett gäng mödrar, laddade till tänderna. Kan bli farligt. Någon som har läst den?
Nu ska jag se hur det gick med Klass 9A. Spänningen är olidlig… kommer det att gå vägen? Blir det ett lyckligt slut? Oron är stor.
Vissa dagar vill man – som Erika så väl uttryckte det – nästan fälla en tår över den lyckliga slumpen som gjorde att alla dessa sköna människor hamnade i min närhet. Att få tillbringa några timmar ute och se Älvsbackakidsen spela fotboll, cykla, lära sig cykla och fylla fyra år samtidigt som man själv får umgås med fina människor – det är lycka så god som någon.
Man riktigt myser inombords.
När söndagen dessutom toppas med blomshopping med fru Ejrevi, hemmagjord pizza med svärföräldrarna och ventilerande långpromenad i härligaste vårluften med Anneli – ja, då är livet ganska gott att leva.
Efter allt elände som man varit med om kan en söndag som denna få en att vara så oerhört nöjd. På något sätt har jag lärt mig att numera se det stora i det lilla. Att uppskatta det man har och inte bara sträva vidare hela tiden. Jag är fantastiskt nöjd i min lilla värld och jag vet att den världen ibland kan uppfattas lite väl helylle.
Vilket den inte är.
Jag har också stunder som är sämre än andra. Stunder då det mesta är tristtråkigtuschfyblä. Det förnekar jag inte. Det är bara det att jag har blivit massor bra på att se till att de stunderna inte tar över mitt liv och mitt tänkande. För mig är Bullerbyn nämligen ett betydligt bättre alternativ till Lars Norén. Jag har också med tiden och erfarenheten insett att stiltje är att föredra. Kaos gillar jag inte. Vet vad kaos innebär och gör numera allt för att undvika det.
Därför, mina vänner, vill jag idag bjuda på Bullerbyn från sin allra bästa sida:
Nu cyklar jag strax iväg. Jag, Anneli och Ulle ska bege oss på bytardag. Hundratals människor i kö och kläder i drivor. Helgnöje? Ja, varför inte. Sen väntar stadstur med lunch och total ignorering av allt vad barngrejer heter.
Majken har blivit en stortjej. Tycker hon. Vi envisas med att tro att hon fortfarande är våran lilla bebis. När trehjulingen nu fick lämna plats för den stora cykeln – den svarta med flames – fick man inse att en del av bebistiden var förbi.
Att cykla är inte det lättaste. Inte om man är 2 år och 8 månader. Den stora cykeln går trögt och är man det minsta lite bekvämt lagd är det ju så mycket trevligare om någon puttar på en. Det går ju så mycket bättre då. Fortare på något sätt.
När familjen CH ätit vårens första grillade köttbit kände modern och fadern att den vackra vårkvällen lockade. Barn kläddes på och vi gjorde oss klara för en cykeltur till Stålmormor. I ett mycket svagt ögonblick lovade mamman den lilla flickan – som numera visst är en stortjej – att hon skulle få cykla. Min baktanke var då att hon snabbt skulle ge upp och att vi skulle kunna lämna kvar coola cykeln på Almgatan.
Felfelfel.
Majken skulle cykla. I snigelfart och med mycket sega ben. Helst skulle någon putta på. Pappan i familjen slängde mördande blickar på den mycket ångerfulla mamman som försökte hålla humöret uppe med glada hejarop. Storebrodern med snabba cykeln suckade lite, men behöll lugnet.
Till slut – efter att vi hunnit en liten, liten bit – lastades en mycket sur liten stortjej upp i cykelsadeln bakom pappan, medan coola cykeln lastades upp i en likadan cykelsadel bakom mamman. Snabbt svischade vi sen hem till Stålmormor. Stora flickan fick cykla själv sista biten – bara så att Stålis fick se hur duktig hon var.
Efter fika och allmänt fredagsmys var det sen dags att bege oss hemåt. Majken skulle återigen visa hur duktig hon var och vi ställde in oss på en lång färd hem – med tårar och lastade cyklar. Timmarna hos Stålmormor hade dock gjort susen och hem var det en riktig cyklist som äntrade sadeln. Majken cyklade ända hem – det är en bra bit – och vi kunde inte annat göra än att göra vågen och skrika glada hejarop när vi till sist klev in genom dörren på Almgatan.
Till dig gravida kvinna som behöver blogginlägg. Till er andra på jobbet, hemma och annanstans. Det är helg nu. Jag går hem. Eller rättare sagt -cyklar på min puckocykel med bara ettans växel (snälla älskade händiga sambo – laga den). Solen skiner på mig. Jag ska hämta två glada på dagis. Vi ska njuta av våren på altanen. Vi har grillpremiär idag. Pinjeröra och kött. Vädra överallt. Sopa upp gruset i hallen. Fredagsmys. Leva livet.
Det är helg och det är vår. Två bra saker. Inte illa.
Ibland – eller ofta – glömmer jag att detta bloggande gör mig mer synlig än tidigare. Jag pratade med en kär vän idag och frågade lite vad de pysslar med nu för tiden. Hon berättade om livet de lever och sa sen er har vi ju koll på genom bloggen. Aha. Såklart.
Samma sak då Olle var sjuk sist – då mötte jag en tjej på stan som ropade och frågade hur det var med honom. Det tog ett tag innan jag fattade hur hon kunde veta det…
Att folk har koll på mig stör mig inte det minsta. Snarare känns det ganska bra. Jag är en usel vän på alla sätt vad gäller att ringa och hålla kontakt på annat sätt än att ses ansikte mot ansikte. Jag hatar telefonen och att umgås genom den och på något sätt blir då bloggandet min räddningsplanka.
Kruxet är att folk får veta vad jag gör, men jag har dock inte den blekaste aning vad de gör. Därför är kommentarerna som trillar in en skön bekräftelse på att ni finns där ute.
It makes me happy. Really.
Ni som intresserar er för vad Soof har gjort en mycket solig dag i april – titta hitåt:
Pojken på bilderna har en pappa som introducerade den mest fantastiska röran – guckan – för mig. Den serveras ofta i det Soofska hemmet – till grillat, bröd, grönsaker och senast idag till lax och ugnsrostade grönsaker. En universalröra alltså.
Låt mig därför presentera:
Patriks pinjeröra
3 msk pinjenötter
1-2 vitlöksklyftor
1 msk hackad chili
0,5 dl neutral olja
3 msk tomatpure
Rosta nötterna lätt (har du bråttom funkar det utmärkt med orostade också…) och mixa sen ihop allt med en mixerstav.
En liten undersökning så här på tisdagskvällen. Världshistoriens bästa låt i olika tappningar. En svensk stjärna. En klassiker. En norsk Idolkvartett – missa inte sista killen. Mannen med rösten. Vilken väljer du?
Alla som ogillar måndagar räcker upp en hand. Min hand åker upp – direkt. Tycker inte om att behöva rycka upp barn till dagis. Tycker inte om att helgen är slut. Tycker inte om att jobba längsta dagen på hela veckan. Tycker inte om måndagar helt enkelt.
Men, solen sken imorse och det var tillräckligt för att det skulle bli en bra dag. Jobbade, jobbade och kom till slut hem och pussade lite på sambo och barn. Kastade in tvätt i tvättmaskinen, renbäddade barnens sängar och svepte sen iväg till Waynes – andra dagen i rad. Umgicks med de fina flickorna i detsomviabsolutintevillkallajunta och snusade på ljuvlig liten namnlös varelse – endast tre veckor gammal.
Nyss hemkommen laddar jag för Filip & Fredrik och den stora koppen te.
I övrigt blir det en mycket lugn vecka. Behövs. Kommer dock att bjuda på lite inredning, musica och allmänt svammel från en dator inte långt från Möjligheternas Torg.
För övrigt:
Mikke Ejrevi - du gjorde ett mycket bra försök, men vi måste nog inse att skrift inte kan göra den upplevelsen levande igen. Man måste ha sett det, upplevt det och andats det. Kommer nog aldrig att vara med om det igen. Men, kul var det.
Mikke Musik – jag tror att du måste göra en nogrann research innan ni skriver på något kontrakt. Lova mig det. Du måste också uppleva det live. Lova mig det.
Nu – galenskap i det stora landet i väster. Tjing.
