Daily Archive

Lille mannen har 39,5 i kroppstemperatur och pratar om att han är i en fågelholk. Vi har Alvedonat. Känns farligt när barn tror att de är fåglar. Tur att man inte bor på sextonde våningen.

Sen var det här roligt och väldigt aktuellt i livet som jag lever det.

Jag har tidigare skrivit om hur överrumplande det kan vara att höra en melodislinga, se ett kort man glömt eller läsa några rader i en bok. Hur något till synes oväsentligt kan få huvudet att dra fram de mest undangömda minnena och kasta en vårdslöst tillbaka i tiden. Jag har även skrivit hur rackarns ont det kan ta. Men samtidigt skulle man inte vilja vara utan dessa minnen. Utan minnen - ingenting.

Igår kväll gick jag en liten promenad. Ensam och med radioskval i ena örat. Jag struntade i vantarna. Tyckte att det var vår och bannade sen den åsikten. Det var kallt. Riktigt kallt.

I ena handen höll jag mobiltelefonen och zappade runt mellan olika radiokanaler. Eftersom alla envisades med att spela Anastacia, Wyclef och annat som inte passar Sooföron kunde jag inte bestämma mig för vilken kanal jag skulle vara trogen under promenadens gång.

När jag nästan gjort varvet och börjat närma mig Almgatan hamnade jag på 89,7 - Radio Skellefteå. Där spelades låten som fick mig att le, gå lite rytmiskt och tänka mycket på min stora, goa far.

Min pappa var begravningsentreprenör. Något som flera generationer i släkten C varit före honom. Döden var alltid närvarande på Bankgatan, det var ju ett levebröd och något som var ganska naturligt. Om man hela tiden konfronteras med döden, träffar på den dagligen och tvingas inse att den existerar - då blir man på ett visst sätt. Man är tvungen att lägga sorgen man hela tiden träffar på bakom sig. Man måste för att överleva själv inse att döden måste stanna på jobbet. Även om det är svårt.

Min pappa träffade på döden flera gånger i veckan. Jag kan inte säga att det gjorde honom till en dyster person. Snarare tvärtom. Jag kan inte heller säga att vi pratade så mycket om döden hemma. Visst, en del begravningar var ju jobbigare. Det var ju jobbigt att vara i tjänsten när någon som stått en nära låg i kistan framför. Såna gånger märktes det på pappa.

Något som han tog med sig hem till det rosa huset på Bankgatan var den kyrkliga musiken. Ofta kom han hem - med ett fång tulpaner i den ena handen och en kasse mat från ICA i den andra - gnolandes på en psalm. Inte på det vanliga sättet. Inte alls sakralt. Oftast i en dansbandsvariant. Klämmigt och religiöst på samma gång. Vi log oftast åt hans högljudda stämma, men nynnade glatt med i texten som vi kunde vid det här laget.

När vi satt där i kyrkan, med ett hav av blommor framför oss. Med en kista av ek som ett blickfång och som ett bevis på allt det oförklarliga. När vi satt där med alla människor bakom oss - såna som brytt sig mycket, lite eller inget alls. När kantorn började spela och människorna bakom oss tog ton. Då tittade jag och lillasyster på varann. Mitt i alla tårarna så log vi. För i våra huvuden var det dansbandsvarianten som hördes. Pappas psalm. På hans sätt.

Jag hittade den på Youtube. Med Christer och det blev ju perfekt. Kunde inte bli mer dansband. Glöm att det är nån som gjort sig rolig över texten. Koncentrera er på musican och håll med om att det är en ganska så svängig psalm.