Medicinen kopplar greppet. Febern sjunker och han börjar bli sig lik igen. Skönt. Det är inte så himla festligt att tillbringa dagarna med en liten sjukling som bara sover, sover och sover. Man vill bara ruska om honom och säga kom igen nu, börja prata om Star wars, jag lovar att jag lyssnar som aldrig förr.
Imorgon är en annan dag. Jag hoppas på en bra sådan.
Kategorier: Livet som jag lever det · Mina darlings

Hur kunde man vara så dum att man gick och trodde att det skulle vara en vanlig klassisk tredagarsfeber som drabbat herr Yoda? Vis av erfarenheterna borde man ju vara vid det här laget. Men icke.
Vi fick en tid på vårdcentralen och mötte en lite lätt uttråkad doktor som la huvudet på sned och menade att så här års går det mycket olika sorters virus bla bla bla. Underförstått vad gör du här människa, gå hem och ge ditt barn vätska… sluta uppta min viktiga tid. Han skickade oss dock på diverse provtagningar, mest för att bevisa vanligt klassiskt virus och få skicka hem oss fortare än kvickt.
Mycket blod rann ur Yodas numera ännu spädare armar. Mamman tittade åt ett helt annat håll och pratade på frenetiskt. Jobbigt med blod. Snabbsänkan visade alldeles alldeles för högt och urinprovet visade på blod i urinet. Då gick doktorn igång. Så klart. Det blev ju ett mysterium att lösa.
Vi skickades hem i väntan på ytterligare svar på proverna. Fick till slut svaret att de fortfarande inte visste vad det var, men att de absolut inte kunde vänta en hel vecka på ytterligare provsvar. Must fight the enemy right now. Recept skrevs ut för att hejda det ännu okända som härjar i lille mannens undernärda kropp.
Där är vi nu. Med en febrig kille och en sjukdom som vi bekämpar utan att veta vad det är. Det är inte annat än att man vill citera House och säga Lupus, kan det vara lupus?
Tur att man ser så många sjukhusserier. Man blir ju så mycket lugnare av det. Hahahaha.
Kategorier: Livet som jag lever det · Mina darlings