Ibland – eller ofta – glömmer jag att detta bloggande gör mig mer synlig än tidigare. Jag pratade med en kär vän idag och frågade lite vad de pysslar med nu för tiden. Hon berättade om livet de lever och sa sen er har vi ju koll på genom bloggen. Aha. Såklart.
Samma sak då Olle var sjuk sist – då mötte jag en tjej på stan som ropade och frågade hur det var med honom. Det tog ett tag innan jag fattade hur hon kunde veta det…
Att folk har koll på mig stör mig inte det minsta. Snarare känns det ganska bra. Jag är en usel vän på alla sätt vad gäller att ringa och hålla kontakt på annat sätt än att ses ansikte mot ansikte. Jag hatar telefonen och att umgås genom den och på något sätt blir då bloggandet min räddningsplanka.
Kruxet är att folk får veta vad jag gör, men jag har dock inte den blekaste aning vad de gör. Därför är kommentarerna som trillar in en skön bekräftelse på att ni finns där ute.
It makes me happy. Really.
Ni som intresserar er för vad Soof har gjort en mycket solig dag i april – titta hitåt:
