Majken har blivit en stortjej. Tycker hon. Vi envisas med att tro att hon fortfarande är våran lilla bebis. När trehjulingen nu fick lämna plats för den stora cykeln - den svarta med flames - fick man inse att en del av bebistiden var förbi.

Att cykla är inte det lättaste. Inte om man är 2 år och 8 månader. Den stora cykeln går trögt och är man det minsta lite bekvämt lagd är det ju så mycket trevligare om någon puttar på en. Det går ju så mycket bättre då. Fortare på något sätt.

När familjen CH ätit vårens första grillade köttbit kände modern och fadern att den vackra vårkvällen lockade. Barn kläddes på och vi gjorde oss klara för en cykeltur till Stålmormor. I ett mycket svagt ögonblick lovade mamman den lilla flickan - som numera visst är en stortjej - att hon skulle få cykla. Min baktanke var då att hon snabbt skulle ge upp och att vi skulle kunna lämna kvar coola cykeln på Almgatan.

Felfelfel.

Majken skulle cykla. I snigelfart och med mycket sega ben. Helst skulle någon putta på. Pappan i familjen slängde mördande blickar på den mycket ångerfulla mamman som försökte hålla humöret uppe med glada hejarop. Storebrodern med snabba cykeln suckade lite, men behöll lugnet.

Till slut  - efter att vi hunnit en liten, liten bit - lastades en mycket sur liten stortjej upp i cykelsadeln bakom pappan, medan coola cykeln lastades upp i en likadan cykelsadel bakom mamman. Snabbt svischade vi sen hem till Stålmormor. Stora flickan fick cykla själv sista biten - bara så att Stålis fick se hur duktig hon var.

Efter fika och allmänt fredagsmys var det sen dags att bege oss hemåt. Majken skulle återigen visa hur duktig hon var och vi ställde in oss på en lång färd hem - med tårar och lastade cyklar. Timmarna hos Stålmormor hade dock gjort susen och hem var det en riktig cyklist som äntrade sadeln. Majken cyklade ända hem - det är en bra bit - och vi kunde inte annat göra än att göra vågen och skrika glada hejarop när vi till sist klev in genom dörren på Almgatan.