Vissa dagar vill man – som Erika så väl uttryckte det – nästan fälla en tår över den lyckliga slumpen som gjorde att alla dessa sköna människor hamnade i min närhet. Att få tillbringa några timmar ute och se Älvsbackakidsen spela fotboll, cykla, lära sig cykla och fylla fyra år samtidigt som man själv får umgås med fina människor – det är lycka så god som någon.
Man riktigt myser inombords.
När söndagen dessutom toppas med blomshopping med fru Ejrevi, hemmagjord pizza med svärföräldrarna och ventilerande långpromenad i härligaste vårluften med Anneli – ja, då är livet ganska gott att leva.
Efter allt elände som man varit med om kan en söndag som denna få en att vara så oerhört nöjd. På något sätt har jag lärt mig att numera se det stora i det lilla. Att uppskatta det man har och inte bara sträva vidare hela tiden. Jag är fantastiskt nöjd i min lilla värld och jag vet att den världen ibland kan uppfattas lite väl helylle.
Vilket den inte är.
Jag har också stunder som är sämre än andra. Stunder då det mesta är tristtråkigtuschfyblä. Det förnekar jag inte. Det är bara det att jag har blivit massor bra på att se till att de stunderna inte tar över mitt liv och mitt tänkande. För mig är Bullerbyn nämligen ett betydligt bättre alternativ till Lars Norén. Jag har också med tiden och erfarenheten insett att stiltje är att föredra. Kaos gillar jag inte. Vet vad kaos innebär och gör numera allt för att undvika det.
Därför, mina vänner, vill jag idag bjuda på Bullerbyn från sin allra bästa sida:
