Monthly Archive

Olle brukar se Eva & Adam, efter det är det Rapport. I vanliga fall brukar vi vara uppmärksamma och slå av teven innan alla världens hemska nyheter anfaller den lilla sexåringen. Olle älskar nämligen nyheter, att veta och att få veta.

Idag hann vi inte med, jag satt vid datorn - bad mom - och pappan var ute och hjälpte grannen. Olle såg därför nyheterna och informerade därefter sin pappa när han kom in: Pappa, det har hänt två saker, en bra och en dålig. Man får komma in i Burma nu - det är bra. I Kina har det varit jordbävning och det var en man som var så ledsen för att hans flicka försvunnit vid en skola - det är inte bra.

Det är läge för föräldrarna till den lilla vetgiriga att sätta sig ner i detta nu och förklara världsläget - om det nu inte vore för Glasklart, som Olle längtat efter att se så länge nu. Nu kan jag se Glasklart, nu har ju Körslaget slutat, bra va?

Ibland undrar man vad som ska bli av den lilla pensionären…

För mig är det en prövning att vakna en lördag och inte ha den minsta aning om vad dagen ska innehålla. M påstår att det är nyttigt och jag är nog benägen att hålla med.

Vad blev det då av dagen? Jo, långfrukost, städning, barnen utelek, Rusta, ÖB och sen tog vi en biltur till Klutmark där fina familjen Jakobsson väntade med rackarns så gott fika. Bättre än Waynes… eller hur Micke J? Vi ägnade eftermiddagen åt att fika och att prata om ditten och datten. Barnen ägnade sig åt Winx club och att hoppa studsmatta.

Väl hemma på Elmstreet blev det hämtpizza, ruccola och tzatziki. Mycket passande en slappardag som denna. Passande och gott.

Lite bilder kan jag bjuda på, dock inte från Klutmark - kameran låg kvar hemma - men väl från casa Soof och prylarna som jag omger mig av.

Jag hade just kört förbi Skellefteå Kraft Arena och var på väg in i norra E4-rondellen. Barnen satt i baksätet och vi hade varit på ICA Maxi. De diskuterade i baksätet vem som skulle hålla i drickyoghurtarna och jag försökte hålla fokus på vägen. På radion gick då ett välbekant intro igång och kastade mig tillbaka i tiden.

Året var 1992 och jag låg på en strand utanför Alghero på Sardinien. Solen gassade, havet var blått och pastan var fantastisk. Glassen var som bäst, Italien hade fastnat i mitt hjärta och lillasyster låg på ett sjukhus med brusten blindtarm. Mamma och pappa växlade mellan att vara med mig och med Lisa - mellan solen och vitklädda damer som sa Va bene om det mesta.

Det kunde ha varit den sämsta semestern någonsin - mycket talade för det - men när jag tittar tillbaka var det nog den bästa familjesemestern vi någonsin gjorde i familjen C. Jag hann med att åka till Corsica med mamma, äta fantastiska skaldjur med pappa och bara vara. Efter en vecka kom Lisa ut i solen - blek och omplåstrad - och sista veckan blev en happyhappy sådan. Allt var bra.

De italienska pojkarna flockades kring oss, två blonda brudar från kallaste norr. De låg brevid oss på stranden, väntade utanför hotellet och skrek saker på italienska som vi aldrig förstod. Vi har nog aldrig blivit så uppvaktade och kommer nog aldrig att bli det heller.

För mig spelade det ingen roll. För när jag låg där på stranden med freestylehörlurarna i öronen fanns det bara en lång, tystlåten, norrländsk hockeyspelare i mina tankar. När jag hörde låten som gick igång på det av mig inspelade kassettbandet visste jag - det var kärlek. Italianosarna hade inte mycket att hämta. Även om de försökte.

Min kärlek till den långa tystlåtna mannen håller i sig än idag. En hel massa år senare.

Jag höjde därför ljudet i bilen, sjöng med och barnen där bak undrade vad som hänt med deras mamma som skrålade som besatt. Låten är egentligen en ganska dålig sådan, men vad spelar det för roll? Det är ju en speciell låt. I alla fall för mig.

Det blev en riktigt bra ledigdag - och så är den inte helt slut än. Vi myste på till lunch - ritade, städade, byggde lego - och drog sen upp på Solbacken för lite mat- och paketshopping. Olle är inne i en intensiv kalasperiod nu, så det är paketinköp med jämna mellanrum for the moment. Jag fyndade en fin picknickfilt, så mitt shoppingbehov blev stillat också.

Sen åkte vi vidare till Stålmormor, som väntade med kortspel, snicksnackande och fika. Jag älskar min mormor, hon är bara bäst. Det har jag ju sagt tidigare och jag menar det fortfarande.

Efter utelek med Bullerbybarnen drog jag, Anneli och Erika vidare mot chaite, latte och varm choklad. Inte trist alls. Snarare en påfyllning av positiv energi, vilket behövs i dessa dagar.

Nu väntar pausat avsnitt av Brottet - har ni missat den serien tycker jag uppriktigt synd om er. Dansk teve när den är som allra bäst.

Tjing.

Jag har nyss pratat med min lillasyster och är varm i hjärtat. Ofta när vi pratar med varann - eller alltid - är det känslor inblandade. Vi skrattar, gråter och skriker. Är förbannade, ledsna eller happyhappy. Det känns sunt eftersom känslorna innebär att vi har en relation, även om den inte alltid är busenkel.

Lillasyster lever i detta nu livet i de södra delarna av landet. Hon lever sin dröm och efter år av frågetecken verkar det som om de har vecklats ut och blivit flera utropstecken. Jag är så rackarns glad över det faktum att talangen frodas, att hon får göra det hon är så bra på och att hon fattar sin egen storhet.

Så - till LisaLove - njut av våren och möjligheterna. Fancluben uppe i norr har bara väntat på det här.

Jag har plockat undan frukosten, burit runt på en liten flicka som tycker att allt är tristtråkigtledsamt, skrubbat upp spishällen och nu sitter jag här. Det fina vädret försvann och jag tycker - faktiskt - att det känns rätt skönt att bara vara inne och glida runt i mysbyxorna. Att sen huset ser ut som hejkomochhjälpmig gör ju också att man har en känsla av att det måste städas och det gör man ju enklast om man stannar inne.

Storebror i familjen har byggt ett StarWarsfängelse och nyss bäddade han ner sig i stora sängen för att se Barnkanalen. Han har en rätt skön morgon han med.

Det är läget på Almgatan just nu. Vad gör ni?

På återseende.

Liten flicka sover så gott i sin säng. Hon har fått vara borta och leka med bästisIda ikväll, så hon var nöjd. Nöjd och hysteriskt trött. Snoret rinner fortfarande och hostar gör hon så gärna nattetid - annars är det bra.

Stor pojke sitter bredvid mig och bygger Lego. Han tackade nyss sin mamma för att han får vara uppe en liten stund till. Gullunge. Han har också fått leka/spela hemma hos sin kompis Oskar (tillika Idas storebror) ikväll. Stora pojken har dessutom varit på stora skolan idag och lärt sig att nya fröken minsann heter Lena. Det är stort.

Sambo M ligger i en soffa och tittar på hockey. Han har jobbat sent och då är nog ett meningslöst hockey-VM lagom påfrestande. Han ser ut att må gott. Det unnar jag honom.

Själv så sitter jag framför en dator, iklädd allra skönaste mjukisbyxorna och med håret i slarvigaste knuten uppe på huvudet. Jag har också varit iväg på kompisbesök, har suttit och småpratat med Oskar och Idas mamma Ewa medan barnen lekt så gott. Vi har diskuterat livet, det stundande bröllopet - hennes, inte mitt, människor och hur man bäst piffar till ett hem. Precis det vi gillar att prata om alltså. Jag är också nöjd.

Imorgon är det ledigdag och det är längesen jag längtat så mycket efter en sådan. Just nu snurrar ju livet som sagt ganska så fort och det är inte riktigt min grej. Jag vill hinna andas. Det känns inte som om jag gör det nu.

Men, nästa vecka är alla utvecklingssamtal över och då kan man återgå till att vara lagom sociala Soof. Just nu är jag übersociala varianten av mig själv. Jag är en social person i vanliga fall, men det här är nästan för mycket av det goda.

Torsdagen ska bjuda på slött och slappt liv på Almgatan. Jag har faktiskt inte en enda plan. Känns sunt. Ska bli skönt bara att få glida runt i mjukisbyxorna längelängelänge.

Jag misstänker att bästa Erikan kommer att få läsa både ett och annat inlägg från mitt hörn av världen imorgon. Det vill jag ge henne, där hon sitter rund och fin ute på Bauer. Så missa inte morgondagen gott folk. Det kan bli trädgårdspremiär i bloggen till och med.

Ikväll tv-kväll deluxe. Lost, Greys, Leila, Barnmorskorna, Big Love. Jag får inte ihop ekvationen och måste prioritera. I-landsproblem. Riktigt i-landsproblem. Men det måste kanske finnas såna också.

Nu: chaite, morsning och goodbye.

Klockan visar på morgon, det har varit en dålig natt med en hostig och orolig liten flicka vid min sida. Dricka välling, kramas, upp och kissa, hosta, vill dricka mer välling, sova på sin mamma, kramas, gråta, upp och kissa, hosta. Några timmars sömn blev det, men alldeles för få. Det känns.

Nu är jag på jobbet i alla fall och det är dags att ta tag i saker som ligger och skriker nu är det dags Sofie, du kan inte skjuta upp det här längre. Måsten alltså. Först blir det dock en kopp te för att mota bort den annalkande förkylningen.

Vad gör du idag? Berätta är du snäll.

Det är nåt med mig och Italien. En kärlekshistoria helt enkelt. Språket, maten och vädret. Blommorna, vinet och havet. Livslunken, shoppingen och musiken. Ti amore Italia.

Helgen har passerat. Som vanlig som en stormvind. Jag fattar ibland inte hur jag funkar. Planera in allt möjligt skojsigt när allt annat är fullspäckat, knökfullt och proppat. På något sätt tänker jag alltid att lugnare tider kommer och för mig hägrar det redan nästa helg som än så länge är ganska så lös, ledig och fri. Jag tänker låta den förbli så.

Jag tänker nu fulblogga om helgen. Gilla det eller ej. Här kommer det i alla fall:

Fredag. Barnen kördes till Byske, till en farmor och en farfar som tog emot dem med öppna armar. Själv susade jag snabbt vidare till den stora staden igen för en snabbpiff innan vännerna från Dalgatan väntade. After Work på Balzac med mycket folk och härlig blandning av käk - allt ifrån inlagd stekt strömming till vitlöksdoftande guacamole.

Efter det tog vi en kortare promenad till Västerbottensteatern där en Improviserad Melodifestival väntade. Improvisationsmästarna Sälteatern plus en orkester och inlånade kvicktänkta genomför varje vår en egen Melodifestival där publiken skriver låttitlarna och musikstilen bestäms i samma minut som artisten börjar sjunga. Fattar ni?

I Skell är detta en stor happening, biljetterna har varit slutsålda sen långt före jul och vi har varit så tokladddade att ni bara kan ana.

Förväntningarna var med andra ord rekordhöga och man måste ju säga att de infriades också. Lätt. Det var improvisationsteater när den är som bäst. Smarta, begåvade, musikaliska, humoristiska och festliga människor bjöd oss på fantastiska timmar som inte kan beskrivas, utan måste upplevas.

Vinnarlåten som framfördes av Good cop, Bad cop hade det finfina svengelska namnet Fridays Projekt. Den svängde och vi var väl i det närmaste lyriska när vi lämnade teatern. Om det blir en föreställning nästa maj så kommer Älvsbackas kulturella förening att köa - det kan jag lova.

Efter skrattfesten begav vi oss hem till Erikssons för att spela spel och svulla i oss maffigaste chokladkakan och chipsådipp.

En natt utan avbrott gjorde sedan gott för småbarnsföräldrarna.

Lördag. Sovmorgonen blev till klockan åtta. Längre gick ej att sova. Vi var utsövda, konstigt nog. Sen väntade bryggbyggespaning, långpromenad Broarna runt, Subwayfrukost, stadstur och en bilfärd till kusten och Byske där finaste barnen väntade. Den ena med mycket snorig näsa och den andra med näsan i ett Legobygge.

Vi begav oss till Byskebyn där finkompisarna E, D, E och E väntade med grillad älgfilé och grönpepparsås, Youtubespaning, skratt, spel, Singstar, en mycket tålig katt och allergi. Med kliande ögon, en varm känsla i hjärtat och två sovande barn lämnade vi Byskebyn när lördagen lämnat plats för söndagen.

Söndag. Idag alltså. Det blev en lugn morgon, Olle drog iväg till en kompis och jag har fortfarande ont i magen när jag ser honom cykla iväg. Vill helst ha honom på andra ställen än i trafiken, men inser att snart är det moped och bil och då kan stackars oroliga mamman få vara vaken på nätterna istället för att stå och spana i ett fönster. Huvva.

Vi har uppvaktat fröken Andersson som firade sin treårsdag med ett litet kalas för den närmaste kretsen. Storebrorsorna drog till en lekpark istället för att kalasa och på det viset var alla glada.

I övrigt så har jag storhandlat mat, tappat bort kalasgodispåsen på ICA, jobbat med utvecklingssamtalen, sagt trevlig resa till sjuttonåringen och i detta nu så laddar vi för The Notebook.

Lugnt och skönt i slutet av helgen. Bara så att man orkar med en micketmicket hektisk vecka.

Överdragsbyxor. Två glada barn som möter en i dörren. Penséer överallt. Svarta linnebyxor. Vårregn mot rutan. Gula grejer. Subways tonfiskmacka med hotsås. Cykelturer. Kladdkaka. Teaterföreställningar. Chaite. Lukten av vår. LasseMajas detektivbyrå. Min talangfulla lillasyster. Knoppande buskar och träd. Vaxduken med prickar på. Lekparken. Mina nya Nikepjucks. Långpromenader med kloka kompisar. Josef Franktapeten i hallen. Danska serier. Glass. Mina skor från HM:s barnavdelning. Plantera och få jord på händerna. Jag älskar dig gullmamma. Mormor. Asfalt. Tussilago. Glad sambo i snyggjacka. Musica. Lost - mer skruvat än någonsin. Alla mina finaste kompisar. Sommarens semesterplaner. Fredag snart. Våran nya bil. Min plastkorg som får följa med mig överallt. Aioli. Bloggandet. Mina rosenmandelträd som snart kommer att blomma. Pussar. Min livlina och reservvuxna Å. Greys. Bokklubben Scarfarna. Min jacka. Rensa rabatter. Yoda. Afterworkbuffé imorgon på Balzac. Ljusa kvällar med härlig luft. Min värdinneklänning till ett av sommarens bröllop. Kärlek. Tanken på sommarlov. Päronsmak. Älven. Mina mycket kloka elever. Grillat. Kramar. Mörk choklad med hallon. Min nya parfym. Månaden maj.

Vad ger dig good feelings?

Bara för dig. En vanlig tisdagkväll. Glöm att det är en vanlig enkel radioplåga. Du gillar den. Jag gillar den. Jag gillar dig.

Love.

Om det är någon lärare där ute som vet vad jag pratar om så räcker det att jag säger utvecklingssamtal. Om du har den stora turen att du innehar ett annat yrke så kan jag berätta att utvecklingssamtalsperioden är en tid då man allvarligt överväger sitt yrkesval - som om man inte skulle göra det annars…

I mitt fall ska nitton samtal á minst 45 minuter bokas in och genomföras under några veckor, samtidigt som all annan verksamhet ska fortgå helt obehindrat - hahahaha. Till dessa samtal ska noggranna utvecklingsplaner med tydliga mål skrivas ner och presenteras för intresserade vuxna och barn. Själv ska man hinna med livet, barnen, sambon och att andas. Inte det lättaste.

Så, nu har jag spytt galla över en hektisk period i livet. Jag gillar ju annars att ha det hektiskt - men jag menar hur mycket roligare låter det inte med Waynes chaite än utvecklingssamtal?

Sen är det faktiskt så att jag när det väl kommer till kritan tycker att det är riktigt kul och intressant att sitta på dessa samtal och berätta/lyssna/fundera/socialisera. Människor är ju kul och det är väl därför man fortfarande jobbar med detta. Det är bara det att det är så rackarns trist med alla förberedelser. Sekreterare kanske vore nåt?

Snart ska jag ut och känna vårvindarna ta tag i mitt hår. Långpromenad med fru Eriksson står på schemat och det kan behövas lite luft en dag som denna. Giv mig styrka som min kära mor ofta brukade säga.

Det blev Valborgs i mitt lilla hörn av världen också. Tro´t eller ej.

Jag känner det direkt vi svänger in på grusvägen. Den välbekanta grusvägen där jag gått oräkneliga gånger, där en svart och rosa cykel rullat många somrar och där pappas Volvo ofta körde, lastad med ICA-kassar, blomjord och världens finaste boxer. Grusvägen som leder till mitt barndomshem - stugan som jag tillbringade sex månader om året i från att jag var liten till att jag blev stor. Stugan som vi sålt. Inte bara för att vi måste, mest för att vi ville. Ville inte bli påminda varje, varje gång.

Jag känner klumpen i magen och mina egna hjärtslag. Hatar att vara tillbaka. Men det är ett nödvändigt ont eftersom mina svärföräldrar har en stuga ett stenkast ifrån den röda stuga som en gång var min. Min, mammas, pappas och lillasysters. Jag måste alltså dit. Måste alltså åka på grusvägen och inse att allt är på ett helt annat sätt än vad jag föreställt mig.

När jag sitter i en gunga vid det stora piratskeppet ser jag stugan och det känns som tortyr. Barnen ropar, Majken vill gunga hon med och Olle vill att jag ska titta var han hängt sina Spindelmannenglasögon. Jag försöker fokusera men vill helst bara skrika fula ord mot det faktum som gör att det bor andra människor i min stuga. Människor som jag inte ens tycker om.

Barnen rubbar mina tankar och tur är väl det. Vi måste gå tillbaka, farmor och farfar väntar. Jag lastar Majken i barnsitsen och Olle sätter sig på cykelsadeln. När jag med fast hand leder cykeln med mina darlings på kan jag inte låta bli att tänka: Tänk om... Hur skulle det ha varit? Skulle vi ha farit hem till mamma nu istället? Hon skulle ha suttit på trappen och väntat. Ställt sig upp och gett oss varsin kram. Erbjudit oss att äta, dricka eller bara vara. Havet skulle ha varit vackrare än idag. Jag skulle kunna sitta och se mina barn med sin mormor och morfar. De som längtade så oerhört efter barnbarn att skämma bort och pyssla om. Solen skulle skina på oss och penséerna skulle svämma över i den stora urnan på altanen.

Det är ju så det skulle ha varit. Men det är ju så det inte är. Det suger. Jag tycker att det suger.

Vi går förbi stugan. Olle springer med lätta steg förbi den, med siktet inställt på farmor och farfars stuga. Majken kan inte bestämma sig för om hon ska sitta i cykelsitsen eller om hon ska springa. Jag drar ner solglasögonen och hoppas innerligt att ingen stuggranne ska komma och säga hejhurärdethurmårnivisstharnidetbra? Ingen ser oss och vi passerar obemärkt. De som köpte stugan krattar frenetiskt och tittar inte upp. Skönt.

Väl framme i stugan en liten bit bort sätter jag mig på deras trapp och bannar allt som gjorde detta mot mig. Den olyckliga slumpen, ödet eller lagen om alltings jävlighet. Kalla det vad ni vill. Solen lyser hur som helst och på graven sitter det nyplanterade penséer. Citrongula.

StarWars-bandet!

WordPress bestämde sig äntligen för att släppa loss mina bilder på grönbete. Här kommer därför lite samlade bilder från en dag med pyssel och stadstur.

Jag är tillbaka. Hoppas att ni har saknat mig. Några dagars uppehåll från bloggandet har gjort mig gott - det höll på att utvecklas till ett ohälsosamt behov att hela tiden hänga här.

Jag överdriver förstås.

Sol och Valborgs och en massa annat har gjort att tiden framför datorn blivit minimal och skönt är väl det. Dock har tiden bakom kameran varit stor - därav en hel massa kort. Jag hade tänkt visa dem för er - men WordPress vill annorlunda. Nu har jag testat en hel dag. Orkar inte diskutera med en dataskärm längre.

Ni får helt enkelt sjå er.

Den som väntar på nåt gott väntar dock alltid för länge.