Nedräkning

Jag har räknat ner länge. Men nu är det banne mig inte långt kvar. Känner mig som en ältande liten tonåring som inte får som hon vill – men jag kan inte komma ifrån att det är en känsla som bor inne i mig. Känslan av att nu får det vara nog. Denna känsla i kombo med en härlig sommarförkylning gör att geisten är extremt liten just nu. Orkar nada. Gör som vanligt mycket ändå. Får bara skylla mig själv om det någon gång tar stopp. Vilket jag har svårt att tro att det gör. Kanske dumt att tro det – men har det inte tagit stopp tidigare, varför ska det då ta det nu?

Hahahaha. Jag hör hur dumt det låter. Jag är inte helt klok.

Under therollercoasteryears kändes det som om det hela tiden var en tidsfråga innan man skulle sitta som en liten blöt fläck på en vägg. Eller som en liten urvattnad trasdocka på en stol någonstans. Det var dock alltid något som gjorde att man orkade, det fanns inget annat alternativ än att stå upp och fixa biffen. För vem skulle annars göra det (sagt med mycket, mycket ironi)?

Detta duktigaflickasyndrom kan jag känna kommer att sätta stopp för mig någon dag. Någon dag kommer min kropp att säga nu slutar du Sofie, nu måste du lugna ner dig. Den dagen ska jag lyssna, sätta mig ner och ta ett allvarligt snack med kroppen min. Försöka förstå och förmodligen agera.

Idag känner jag att jag och min kropp behöver sommarlov. Det är vi mycket överens om. Det behöver vi inte diskutera.

Medan ni funderar på om ni förstod vad jag menade – som vanligt blev det en del svammel – kan ni ta er en titt på blivande fru L. Varsågoda – jag ger er en rödhårig vän på hennes möhippa: