Jag har en skiva som betyder mycket för mig. Jag har fått den av min mamma. Hon köpte den under en av sina många och jobbiga behandlingar i Umeå. Hon tog ofta en taxi ner på stan när hon var klar, gick runt där tills hon inte orkade längre och tog sen en taxi tillbaka till sjukhuset. Det var nåt som betydde mycket för henne. Att få gå runt i en stad där hon var anonym, där hon inte var en sjukdom och där folk inte kom med blickar och jobbiga frågor. Under dessa stadsturer köpte hon ofta små saker till oss och dessa saker vårdar jag ömt.
Jag lyssnar ofta på skivan, framförallt när livet känns tungt. Då rinner tårarna och efteråt känns allting bättre. Den är som en lisa för själen, skivan med Totta och hans damer.
Idag ramlade jag över en låt under en irrfärd på en av nätets alla vägar. När finaste Emmylou tog ton kändes låten bekant, men ändå inte. Jag lyssnade och tog den till mitt hjärta och kom till slut på varför. I en svensk version finns den på min skiva. Lika bra där, om inte bättre. Känslan är större.
Youtube är stort, men rymmer den ändå inte. Därför kommer här ursprungsversionen. Ni får tänka er den svenska.
Lyssna. Njut.
