Argbiggan

Lillasyster är arg. Jag hukar mig i stolen och hoppas att vrålet inte når 0910. Jag kan dock förstå ilskan. Så gör man ju bara inte. Tycker jag. Därför hejar jag på henne i jakten på copycaten. Go Lisa!

Kompisar från förr

Jag har tillbringat kvällen med tre kompisar. Vi har suttit på Waynes och pratat om livet. Om allt det svåra som kan drabba oss när vi minst anar det. Vi vet vad det innebär. Tyvärr. I våras hände det en sak som fick oss att återigen stanna upp och inse att livet är inte alltid lätt. Snarare är det ibland rent outhärdligt och då behöver man varann.

Elin, Malin och Eva har känt mig länge, ända sen jag var riktigt liten. Malin och jag träffades hos vår första dagmamma. Vi har därefter följts åt genom livet. Inte alltid nära, men i alla fall med bra koll på varann. En sån som man vet var man har på nåt sätt. Malin har en förmåga att alltid få oss att skratta, men även att snyfta en aning.

Elin och jag delade först skolskjuts till lekis, vi bekämpade sen gemensamt de bråkiga killarna och tillbringade flera år senare en kul kväll på en soffa utanför Balderskolan. Vi har hängt ihop med jämna mellanrum genom åren och numera ses vi alldeles för sällan och ingen av oss fattar varför.

Eva kom till min räddning när jag bäst behövde det. I mellanstadiet kom hon inflyttande, bosatte sig i ett hus riktigt nära mig och blev min allra bästa vän. Vi blev riktigt tajta direkt och är det fortfarande, även om vi inte träffar varann så frekvent som på den gamla goda tiden. Än idag känner jag att hon är en av dem som jag skulle ringa till om det skulle krisa. Vi känner varandra utan och innan – jag skulle nog inte klara mig utan min Eva.

Jag har med andra ord haft en riktigt trevlig kväll.

Lördagsmusica

Perfekt musica idag. Utanför oss är himlen grå, asfalten våt och träden fyllda av vackraste löven. Pappan i det lilla vita huset är snart hemma igen efter en natt borta och vi längtar efter honom. Vi myser i soffan – jag läser och barnen ser film. Vi är. Inte mer än det. Precis vad vi behöver.

Vad gör du en septemberlördag?

Kulturmorsans fulblogg

Idag har varit en dag som gått i kulturens tecken. Efter en lämning av lillasyster på dagis – dags för fotografering – satte jag mig ned med storebror och spelade lite spel. Struntade i tvättberg, stökochbök och allt som man egentligen borde göra. Vi gjorde oss varsin kopp med varm dryck. Olle fick varm choklad med skummad mjölk – praise Nespresso – och jag ett stort glad med chai latté – återigen, praise Nespresso. Vi spelade spel, pratade och bara myste. Man är ju inte direkt bortskämd med att bara umgås med honom. Tyvärr.

Efter att ha hämtat lillasystern var vi en stund i en mycket blåsig lekpark. Insåg detta och gick istället in för att äta, spana på Ben 10 och Pippi Långstrump. Jag hann läsa Mama och allt var så där gott som det bara kan vara i fantasin.

Sen dundrade vi in i en hejdlös kulturkavalkad. Fredagslek på bibliotek med suveräna dramapedagogerna och därefter hysteriskt – jag säger det igen, hysteriskt – fika på Ainas. Fyra barnvagnar. Fyra mammor. En lång pappa. Två sexåringar som sörplade på glass och illgrön läsk. En fyraåring som tillhör de coola killarna. Två treåringar – en som skulle smaka bakelse, men bet i ett finger samt en som hade fingret som blev tuggat på. En tvååring som är rackarns så bestämd. Samt en mycket stillsam liten Bello. Vi är nog inte välkomna där mer. Hujedamig. Såna barn vi har.

 

 

 

Efter pizzamiddag hos familjen E lastade vi bilarna – vi äventyrade inte kvällen med en promenad – och styde mot Nordanå. Hela Skellefteå levde upp denna kväll och så även Nordanå. Där vankades pyssel, vi vek askar och spanade in scrapbooking. Där bjöds vi på facklor och fakirer, linedance och chokladbollar. Där roade barnen sig kungligt i spelet/installationen The Game. Där visade Sander upp sina konster på scenen och Majken njöt av sin tilles framförande.

Olle fastnade i Guitar Hero. Han bara stod där. Som fastvuxen, djupt imponerad av de stora barnen som spelade. Måste kanske investeras i till jul. Tål absolut att tänkas på.

Nu är vi i alla fall hemma. Två små sover sött. Fullständigt utmattade av dagens kulturinjektion. Imorgon måste vi kompensera detta med slötittande på Barnkanalen.

 

 

 

 

 

Miss E

Jag sitter och redigerar bilder och kan inte slita mig från den här damen.  Visst förstår ni varför?

VAB

Jag vabbar. Majken är snorig, hostig och lättretad. Dumma dig har slunkit ur hennes mun några gånger nu på morgonen och den ilskna minen har prytt hennes söta ansikte.

Vi har sett Pippi. Flera gånger. Eller jag har sprungit runt i det stora huset och fixat och donat. Ibland har jag suttit bredvid argbiggan i den stora soffan, luktat i hennes hår och njutit av att bara vara. Det är annars något som är svårt för mig. Tyvärr. Skulle vilja kunna njuta mer av stunden. För den kommer ju aldrig tillbaka.

Nu har storebror kommit hem från förskoleklassen. Han har cyklat hem själv och det gör mig glad. Fast ändå ledsen. Det är väl nu navelsträngen börjar att tunnas ut. När liten blir för stor. Jobbigt. Men – ändå – livets gång.

Snart får jag finfrämmande i det lilla vita huset. Det nya livet kommer och hälsar på. Spännande må jag säga. Snart berättar jag.

Musica

Skön låt med intelligent text. Godmorgon.

Late evening

Trött, snorig flicka. VAB imorgon. Känns inte alltför betungande. Vågar man säga det?

Hockeykväll i lugn och ro

Hockeysäsongen har börjat och med det kommer kvällarna då man får vara helt ensam. Barnen sover. Jag sitter vid en dator – fixar kort, skriver och kollar in hos mina favoritbloggar.

Det är tyst.

När man jobbar i en miljö som är allt annat än tyst behöver man lugnet när man kommer hem. Ibland är det svårt med två små hemma och man tvingas ofta svälja frustrationen över det – egentligen obefintliga – oljud ens barn kan ställa till med. Bara för att man är så trött på ljud.

Vill ha tyst.

Därför är detta som jag upplever just nu njutning. Nyss ringde min goda vän U och jag kan känna att jag kanske var lite kort i tonen mot henne. Inget illa ment. Jag är bara så rädd om min tysta kväll.

Någon som förstår vad jag menar? Eller jobbar ni i tystnad och behöver liv och rörelse den här tiden på dygnet?

Jag och kameran

Tidigt en morgon förra veckan tog jag kameran med mig när jag skulle gå till jobbet. Det var rätt beslut – för det har nog aldrig varit så vackert som just den morgonen.