Marit ville inte spela för er ikväll. Hon hade tänkt spela No party, så vill ni kan ni ju själva gå in på Youtube och göra öronen glada.
Vi har vandrat runt i grannskapet ikväll och sagt Bus eller godis. Iförda läskiga miner och svarta rockar lyckades Majken och Olle skrämma slag på alla som kom i deras väg. Ingen vågade därför välja bus, så det blev godis var vi än visade oss. Därför ligger nu 75% av familjen CH i soffan och trycker socker. Precis lagom till schlagertemat i Idol.
Efter spökvandringen intog vi en formidabel middag på stans allra finaste restaurang – MAX. Med oss hade vi Hanna aka Partykatten och det gillades ju mycket.
Det är när löven har lämnat grenen, det blir mörkare och temperaturen sjunker. När första snöflingorna faller och jag slirar fram med cykeln. Det är då jag helst av allt vill gå i ide. Göra som björnarna. Släcka ljuset. Vänta in ljusare tider. Vakna in våren.
Jag är ingen björn. Således tvingas jag genomlida denna period även i år. Sorgeperioden. Då man påminns om det som var och som ej finns kvar. Då man tvingas fira – eller vad man ska kalla det – två födelsedagar och en Fars Dag vid en grav. Tända ljus och banna mörkret som omslutit mig ännu en höst.
Sen fyller jag år själv och därefter toppas hela härligheten med en önskan om en fridefull och god jul. Trots tindrande barnaögon kommer aldrig julen att bli vad den en gång var i mitt liv. Den kommer aldrig att bli vad jag trodde den skulle bli heller. Att kombinera happyhappykänslor med sadsadfeeling kan aldrig bli annat än konstigt.
Efter jul. Då börjar jag leva igen, då kommer förhoppningarna om ljuset, våren och livet. Jag sträcker på mig, andas in luften och tar sats.
Jag överdriver lite. Så klart.
Jag lever även nu. Jag mår gott. Allt som oftast. Allt som oftast njuter jag av de små små sakerna som kan göra vem som helst lycklig. Som när finastefinaste Olle testar att massera sin mammas rygg. Eller en snabb puss i köket innan jag och M byter av varann i hemmalivet. Eller kreativa, ritande barn vid ett pysselköksbord. Eller K-dagar som för en gång skull lämnat mer än vad de tog. Lunch ute flera dagar. Varma treårshänder som kramar extra hårt. Eller som nu – en ensam kväll i tystnaden. Sköna Hem. Te. Laxmacka. Fint.
Detta är dock min blogg. Min ventil. Min spyhink. Här lämnar jag sånt som annars skulle göra mig till en sån som inte har vett att uppskatta sådant som faktiskt gör mig till en ganska så hel människa.
Tårarna bryter igenom när vi passerar Frostkåge. I bilen hörs radioskval, Peter Cetera sjunger om kärlek och i baksätet sover en trött liten flicka. När vi kör förbi platsen där rökeriet en gång stod rinner sorgen ur mig. Bakom oss, på en kyrkogård i mörker, lyser det i en lykta och på graven ligger tio röda rosor. Rosor som höstkylan kommer att ta.
Jag har firat min pappas födelsedag. På en kyrkogård sa jag grattis älskade pappa, tände ett ljus och klappade på stenen som på något konstigt sätt kommit att bli det enda fysiska jag har kvar av min föräldrar. Sen satte jag mig i bilen och åkte tillbaka hem. Sex mil tur och retur. Mil som jag så många gånger tidigare åkt med tårar rinnande nedför kinderna.
Pappa T skulle ha fyllt 58 år idag. Den allra finaste pappa T. Lisa beskriver det så bra, så bra, så bra och det känns inte som om mina ord ska konkurrera med hennes. Vi delade ju samma pappa och nu delar vi samma sorg. Vi delar också samma minnen och jag ler, gråter och tänker tillbaka när jag läser det hon skriver. För mitt i allt elände måste man stanna upp, glädjas åt det man fått och faktiskt – inte låta sorgen äta upp en inifrån.
För på något sätt måste man överleva. Även den 29 oktober.
Lillasyster utmanar alla som vill. Därför kommer här…
10 saker om mig själv: 1. Älskar ord, att skriva och att texta fina bokstäver. Myser och gnuggar händerna av ett fint typsnitt. Är en alfabetiker med andra ord. 2. Jag dricker minst fyra koppar te om dagen. Besatt är nog ordet. Just nu i smakerna chai – i och för sig alltid – och pärongrädd i en grön tappning. 3. Läser böcker i stora sjok. Plöjer allt som oftast deckare och går i det närmaste i taket av ren och skär glädje när man blir helt förvånad i slutet. 4. Har lätt för att fastna i tv-serier. Gör karaktärerna till mina vänner och kan ibland komma på mig själv att prata om dem på ett sånt sätt som gör folk fundersamma. 5. Vill alltid hitta en lösning på problem, gillar inte bara att prata och analysera. Lillasyster drabbas allt som oftast av sin konkreta och ibland lite för lite inkännande syster. 6. Kan lite om mycket. Funderar ofta varför till synes värdelöst vetande stannat i min kunskapsbank. Europas kungahus – när behöver jag det? 7. Skulle vilja sitta på ett café och skriva dagarna i ända. 8. Vill åka på en romantisk liten tripp med bästabästa finaste M. Helst igår. Piteå eller Barcelona? Det spelar ingen roll. Bara det blir av. 9. Har fantastiska vänner och förtjänar dem inte alltid. Är sämst på att hålla kontakten. 10. Är rädd för råttor, cancer och mitt eget blod.
Okej, det blev tio sanningar. Kunde som vanligt inte begränsa mig. Jag kastar den vidare till den som vill ha den. Anna?
Måndagen blev faktiskt en bra dag. Utsövda och glada vaknade hela familjen CH imorse och faktiskt – vi kom iväg i tid till dagis och skola. Det händer inte ofta.
Majken cyklade iväg med tigern Bill spanandes i ryggsäcken, han skulle visas upp på Nallebjörnens dag. Finns det en älskad tiger är det väl bra onödigt att leta fram en nalle ur lådorna. Vi tyckte dock att det kunde införas en Tigerns dag, så att Bill slapp känna att han var annorlunda. Väl framme på dagis möttes vi dock av ännu en tiger samt en gris, så han smälte in fint i gänget.
Det blev en ljuvlig dag på jobbet. Ibland funkar allt och då är det bara hur trevligt som helst att jobba som lärare. Efter lunch pratade vi om ord som har ett s-ljud som stavas med c. Vi kom på det viset in på ordet koncentrationsläger och därefter vidare till Hitler och Josef Mengele. Det blev en fantastisk lektion på alla sätt.
Det inplanerade arbetsschemat i svenska får vi ta någon annan gång, för jag tycker verkligen att det är viktigtviktigtviktigt att få barnen att prata om detta, fråga och resonera. För det enda kloka sättet att bemöta sådan idioti som nynazism är med kunskap.
Sedan slutade jag tidigt, hämtade två barn och cyklade hem i lugn och ro. Sen har vi tagit det lugnt, renbäddat i sängarna, barnen har pysslat och lekt. Jag och Majken gjorde blomkålssoppa till middag och även om det inte passade Olles smaklökar så blev det en mysig middag. Nu ligger två barn nerbäddade i stora sängen och ser Bolibompa. Lovely.
Dagar som denna kan man kanske lägga i den inre potten för att sen plockas upp jobbigare dagar. Det vore väl bra?
Det är söndag och med det vemod. Älskar de lediga stunderna så mycket att jag nästannästan går sönder när jag inser att morgondagen innebär grusiga ögon, trötta barn och skyndaskyndabråttombråttom. När det dessutom ser ut att bli en vecka som går till historien vad gäller att mötas i dörren och lämna över till varandra känns det väl sådär att starta vecka 44.
Men.
Vecka 44 ligger ändå framför mig och med den även mörkret. Både vad gäller kvällarna och sinnesstämningen. En födelsedag som innebär ljus på en grav istället för femtioåtta ljus på en tårta och Allhelgona-helgen på det. Kul. Inte alls.
