Första advent

Istället för IUP

Borde egentligen skrivaskrivaskriva. Barnen och pappan har lämnat huset. Lämnat mig ifred med mina ord, en massa papper och stor kopp te. Jag sitter vid en dator och försöker formulera mig rätt, riktigt och klokt. Fastnar i mina egna ord. Virvarrar in mig i begrepp och till slut vet jag inte vad jag vill säga med en mening. Det är bara en massa ord som snärjs in i varandra. Snärjs in och bildar oreda.

Därför.

Bloggkoll. Det var längesen. Vandrar runt på stigar som jag själv trampat upp. Kollar vad mina låtsaskompisar i cyberrymden haft för sig sen jag tog en liten mikropaus. Säger ahaojdåkulmendusåtråkigtfördigochrackarnsvilkenfinlampa högt för mig själv. Sen lyssnar jag på fantastiska Anna och låter bilderna tala tillsammans med den otroligt snyggt formulerade texten.

Gör det ni också. Vetja.

Alive

Jag lever och mår fint. Har dock tagit en liten välbehövlig paus från livet som Soof. En ledig fredag med Grumme Citron, biblioteksbesök med barnen och pizzamys på kvällen gjorde att pulsen gick ner och andningen återgick till det normala. Ingen dator på hela dagen. Bara en otroligt närvarande mamma. En glad sådan.

Ikväll vankas det partaj hos fina familjen D. Jag laddar något oerhört. Det är inte ofta man kan känna feststämningen komma krypande. Just nu ålar den sig uppför mina ben där jag sitter och filar på IUP-dokument inför kommande utvecklingssamtal. Rytmen infinner sig och med tanke på vilka de andra festdeltagarna är känner jag musiken pulsera i blodet. Det blir nog en riktigt kulig kväll.

Bästa lillasyster Lisa – ja, H&M gjorde min dag. Jag lär hänga på låset till webshopen.

Vad händer i helgen för er?

Vissa dagar

Vissa dagar piskar snön ens ansikte och man ångrar att man steg upp. Vissa dagar piskar jobbet ens hjärna och man ångrar sitt yrkesval. Vissa dagar piskar tröttheten ens hela existens och man undrar hur in i fanders man egentligen ska orka med allt och inget. Vissa dagar vill man bara lägga upp fötterna och hoppas på en bättre morgondag.

Hur har ni haft det idag?

Lillpite

Längs en landsväg ligger huset där hon bor. Bredvid henne åkrar, avklädda syrener och fin dialekt. Öppna landskap, mörka skogar och älv i vinterdvala. På middagsbordet dukas det som vanligt upp en festmåltid, denna gång ostfyllda rådjursjärpar och pressad potatis. Vi avrundar med lite spel medan barnen slappar i soffan. Mätta magar, vin i strupen och sötsaker. Vi har tillbringat hela dagen tillsammans. Gått på stan. Shoppat. Pratat. Bara varit. Barnen och papporna har lekt på leklandet, köpt tonvis med godis och haft det bra tillsammans.

När vi kliver in genom dörren några timmar tidigare baxar vi in påsarna i smyg. Hanna glider in i nya kappan och hon har nog aldrig varit snyggare. Det vet hon. Med högt buret huvud sveper hon runt i huset och hänger till sist av sig den nya fina på en galge i hallen. Flera gånger går hon förbi. Känner på den och ler. Hon är sån. Tycker om nya saker. Barnsligt förtjust. Blir nästan sådär hoppapåställetglad när något nytt och fint kommit in i hennes liv.

M tittar på mig där jag står lutad mot honom i köket. Han säger Vad du ser glad ut. Jag ler och menar att det är väl inte så konstigt. Gå på stan med en av de bästaste människorna jag vet. Flanera. En hel dag. Bara vi. Jag och Hanna. Kan man bli annat än glad?

 

 

 

Happy birthday to me

Paketen är upprivna, tårtan nästan uppäten och födelsedagsfirandet är över. Jag är fortfarande – trots idag 32 år fyllda – barnsligt förtjust i födelsedagar. Både i andras och mina egna. Jag hoppar högt över presenter – både av att ge och att få. Mår gott av att bli lite besjungen och uppvaktad. Myser av vetskapen om att det planeras, tisslas och tasslas. Misstänker att det ligger i generna. Är man uppvuxen i en paketfamilj så är man.

I alla fall.

Firandet är över och friden har lagt sig. Jag gläds oerhört av grattishälsningarna som trillat in via cyberrymden. De värmer ska ni veta. Liksom andra kommentarer som lyft upp en låg liten stackare i detta fördärvade novembermörker. Men, snart är glada julen slutslutslut och vi kan dansasjungajubla in våren. Visst är det våren ni alla väntar på i dessa adventstider? Misstänker att jag är rätt ensam om vårlängtan i snöyran…

Det var en hel evinnerlighet sedan jag lade in några bilder. De hopar sig och därför måste jag släppa loss några. Därför bjuder jag er på de allra vackraste barnen. Bara för att det är min födelsedag gott folk.

Söndagsväder

Snön yr. Doftljusen lyser och sprider värme och golukt. Jag glider omkring i mjukisbyxor, uppsatt hår och sjal från Indien runt halsen. Wallander har tagit en paus på teven, teet är uppdrucket och nattvällingen är klar.

En fin helg är till ända, men mer om den sen. Någon annan dag. Orden tryter och tiden är knapp. Det är lite mycket just nu.

Därför är imorgon en annan dag. En bra dag. Min födelsedag. Grattis till mig.

Fredagsmys

Snön faller och vi med den. Tumlande nerför en backe med snön som täcke njuter barnen av flingorna som landar på deras nästippar. Det vita landskapet lockar till skratt och röda kinder. Nöjda barn och kall moder.

Vintern är inte min melodi direkt, men lite bättre blir det av barnens glada ansikten. Lite bättre. Dessutom mår man rätt fint när man väl kommer in. Känner sig som en god mor med frisk luft i lungorna. Det är ju bra.

Idag slappar vi, fikar med ErikaSanderStella, äter fredagsmat på stan, ser Idol, bäddar ner oss i soffan och laddar för en fin helg. Den har alla förutsättningar att bli fantastico.

Dagens musica – till M som sitter och inväntar helgen. För dig. Från mig.

Mamma

Hon stod i köket. Med ekluckor och furugolv, takbjälkar och stora fönster ut mot världen. Lagade mat och lyssnade på radio. Debattprogram som hon levde sig in i. Köket var ett totalt kaos, med ingredienser utspridda överallt och ingenstans. Ett kreativt kaos. Bredvid henne, på en av mormors trasmattor, låg Gaston och sov. De i symbios. Vek inte från varandras sida.

När hon såg mig torkade hon av mjöliga händer bak på byxorna. Så gör jag också numera. Utan att tänka mig för torkar jag av mina händer på kläderna. Sitter kanske i generna. Som så mycket annat. 

Hon lämnade matlagningen för en stund och gick fram till mig. Gav mig en kram. Jag satte mig vid köksbordet. Det runda som jag och lillasyster en gång hade en koja under. Vi pratade om böcker vi läst, saker hon hört och livet i allmänhet. Hon kunde det mesta. Visste och tog reda på. Hon var irriterad på något samhällsfenomen, pratade och pratade. Förmodligen rörde det mindre kloka politiker eller de utsattas situation. Hon engagerade sig i saker, satte sig in i och debatterade högt och gärna. Åsiktsfull och insiktsfull. Min mamma. Så var hon.

När vi suttit där en stund reste hon på sig och fortsatte med maten. Hon undanbade sig hjälp och jag satt istället kvar och iakttog vad hon gjorde. Hur hon smakade av, kompletterade och testade sig fram. Med receptet som bas och sitt eget kreativa huvud därutöver kunde hon laga de mest fantastiska rätter. Min mamma.

Hon var en kreativ människa med orden som makt. Tyvärr kunde inte orden råda över galopperande elaka celler i hennes kropp. De vann. Men hon gav dem en strid. Tänkte inte ge sig. Ville inte lämna oss. Ville så mycket mer. Jag hade behövt henne som den vuxna människa jag anser mig vara idag.

Min mamma har lärt mig mycket. Det mesta. Att vara modig. Att texta fina bokstäver. Att se det ljusa i det mörka. Att njuta av livet. Att aldrig underskatta det kitschiga. Att kämpa. Att bry mig. Att göra julskinka. Att uppfostra mina barn. Att utnyttja min kreativitet. Att vara människa. Att vara jag. Att vara Sofie.

Det är så mycket jag skulle vilja säga. Berätta, förklara och hålla med om. För jag var nog lite dålig på det när jag hade chansen. Jag var så mycket annat. Men man kanske inte kan kräva mer än vad man var. Eller jo. Man skulle ha kunnat kräva mer. Jag hade velat att hon krävde mer av mig. Det hade hon kunnat göra.

Detta kan göra ont i mig när jag tänker tillbaka. Ont. Ont. Ont.

Idag skulle världens bästa mamma ha blivit 61 år. Om jag hade kunnat hade jag firat henne med Mons Kallentofts nya bok. Den hade hon gillat. Hon hade fått bjuda på maten och vi hade suttit där med barnen och de hade fått vara världens mitt. Som hon längtade efter barnbarn. Fick vara mormor i nio korta månader.

Om allt hade varit annars hade hon suttit och pratat med Olle. Lyssnat och funnits till. Hon hade ritat med Majken och gosat ner huvudet i hennes hår. Vi hade pratat. Kanske diskuterat. Varit mor och dotter. Rackarns vad jag avskyr att det förvägrats mig. Det suger. Jag saknar henne.

Grattis mamma Å. Vad jag önskar att du vore här. Ikväll äter vi gott och tänder ljus. Vad mer kan man göra?

Bloggtorka och läslust

Hur ska man hinnaorkaidas blogga när livet innehåller så mycket mer?

Idag bjuder mitt liv mig på indiskt te, liten chokladbit och en bok som bådar väldigt gott. Jag säger bara Mons Kallentoft. På något sätt så slukar hans ord mig. Äter mig levande. Lyckligt levande. Jag sitter som förstelnad, uppkrupen under en varm filt låter jag hans berättelse fånga mig och jag vill bara göra en Kishti. Skrika Hallelujah. Så bra är den.

Vad får dig att skrika Hallelujah när novembermörkret är som störst?