Barnen hos farmor och farfar. Glada. Föräldrarna har köpt nyårsmaten och fikat på stan. Lugn och ro. Väskan packad med en massa spel och glögg. Skorna på. Promenad en liten bit bort. Hämtmat och fina kompisar. Ingen tid att passa. Sovmorgon.
Känns fint.
Kategorier: Livet som jag lever det
Julafton var alltså här och vände. Med sminkdocka – spana in det strålande resultatet – och efterlängtat X-box 360. Med riktiga tomten – för visst finns han mamma? – och finklädda raringar. Med Rocky Road och Blokusutmaningar. Med både det ena och det andra. Stort och litet. Svart och vitt.
Ja, se det var julafton det.
Kategorier: Livet som jag lever det · Mina darlings
Julen är snart över för den här gången. De sista skälvande timmarna av annandagen är framför oss och det känns vanvettigt skönt att så är fallet. Julen är inte min grej och kommer nog aldrig att så bli.
Nej, nu är det dags att blicka framåt. Se ljuset och tiden efter jul. En tid som jag hoppas ska föra med sig en massa gott. Sånt som ny energi och roliga händelser, varma solstrålar och hopp om liv. Den tiden kommer. Det känns yippieyippie och återigen yippie.
Idag har jag varit på traditionsenlig stadstur med hemvändande fröken W-gård. Vi har som vanligt stått i schampokö och därefter hamnat vid Åhléns reaställ. Precis som det brukar vara. Dagens fynd var två tröjor á 29 kronor styck som var förvånansvärt snygga utifrån det låga priset. Åhléns är bra på alla sätt.
Nu sitter jag i ett ganska så fuskstädat hem, har tänt lite ljus och lyssnar på tre barn som leker. Olle och kompis K är mitt inne i en Indiana Jones-lek och lillasyster Majken spelar med så gott det går. Än så länge flyter det på fint och det är nästan så att jag sitter här och håller andan.
Lugn och ro på Elmstreet alltså. Julefrid och happyhappy. Själv då?
Kategorier: Livet och döden
Kategorier: Livet som jag lever det
Det kom ett paket från huvudstaden. Fint inslagen och med ett meddelande som gjorde mig varm i hjärtat låg det och väntade på mig en dag när jag kom hem från jobbet. Det var en present från min allra bästa Anton. Anton som delade gymnasietid med mig. En tid som var fantastisk på alla de olika sätt. En tid av glädje, gapskratt och vänskap. En tid att komma ihåg.
När jag ringde och tackade för presenten menade han med ett skratt att det var nog enda sättet att få prata med mig – att skicka en muta. Jag förstod tanken, för den här hösten har jag varit en urusel vän på alla sätt. Har helt enkelt inte orkat höra av mig och står därför med skammens rodnad över mina kinder och med mössan i hand. När man inte hör av sig förlorar man snabbt de vänner som man har. I mitt fall är det människor som jag absolut inte vill bli av med. Människor som har allt jag önskar och som jag känner mig stolt över att få kalla mina vänner.
Därför lovar jag härmed att det nya året ska innehålla mer tid för kompisarna som inte bor så nära mig. Jag måste och vill ta mig tid att lyfta telefonluren och ringa. Vill inte förlora Anton, Miri, Elle och ni andra. Ni är viktiga.
Visst vet ni det?
Kategorier: Livet som jag lever det
Det är söndag och jag har just tagit ett klokt beslut. Inget stort, omvälvande eller omkullkastande. Inte ens ett beslut som påverkar mig längre än näsan räcker eller ens veckan ut. Eller jo. Det är dock ett beslut som jag tror kommer att få mig att gå ner i varv ytterligare och kanskekanske få den där julefriden som jag behöver. Vem vet?
Jag står i köket och gör en gryta. Mår fint av att känna lukten av lagerblad, kanel, vin och vitlök. Rör om och duttar ner mer kalvfond. Känner mig husmoderlig och skäms inte det minsta för det. I bakgrunden strömmar julmusiken och en bit bort från mig leker barnen tillsammans. Det är en lustig lek där älvor, féer och enhörningar samsas med poliser, bovar och banditer. Harmonin är total och man skulle vilja konservera ögonblicket, för att kunna plocka fram det när stressen och disharmonin slår till. Vore inte det en affärsidé så säg.
Snart ska vi vandra iväg till världens bästa mormor. Det är en bra dag idag. I alla fall om man lever i det liv som jag kallar mitt.
Vad gör du just nu?
Kategorier: Livet som jag lever det
Det är sen lördag kväll och två havererade barn sover sött i sina sängar. Vi stannade aningens för länge hos familjen AM och det visade sig tydligt genom att vi lastade in två gråtande barn i bilen. Det var hur som helst en mycket trevlig kväll med mycket prat och god mat. Det var alldeles för länge sen vi såg UlleRobertKarlAlice, hösten har bjudit på en massa annat för oss och för dem. Men nu var det så dags och vi konstaterar återigen att det är sköna vänner som man kan känna sig avslappnad med. Melajk.
Ska strax gå och sova. Skulle bara stänga ner datorn och släcka ner resten av byggnaden. Kikade så in hos min syster och fastnade.
Ni vet, ibland undrar jag var mina barn får all sin fantasi ifrån. De kan berätta historier och totalt låta sig fängslas av teater, böcker och annat där fantasin får fritt spelrum. De tittar på mig med uppspärrade ögon när jag berättar sagor och inlevelsen är total när de sitter och leker med Lego, Playmobil och rosa dockor. Nu vet jag var denna fantasi kommer ifrån. Var de fått den ifrån.
Kategorier: Livet som jag lever det
Idag vandrade jag hem genom ett halkigt Skellefteå och lyssnade som vanligt på P3. Klockan var 13.40 och jag hade fått jullov. Ett jullov som nog aldrig varit mer efterlängtat. Jag är rätt trött och slut efter en termin som totalt sugit musten ur mig. En termin som fått mig att känna att grunden – som jag trott att jag stått stadigt på – helt plötsligt rubbats ur sitt läge och lämnat mig försvarslös på osäker mark.
Att varje dag känna så tar på krafterna. Jag brukar tro att jag är outtömlig på ork, att jag fixar det mesta bara jag vill. Jag har ju orkat så mycket de senaste åren, gått på vilja och på måsten. Men. Nu känner jag att det snart är nog. Det finns nog inte mer ork för tillfället. Förmodligen är viljan rätt slut också i det lager som kallas Soof.
13.40 gick jag i alla fall över Viktoriabron. Hela jag spändes vid varje rörelse. Benen stapplade fram. Halkan är förrädisk och det har jag blivit medveten om. Med åren kommer klokheten och rädslorna.
När musiken började spela i mina öron visste jag att den spelades för mig. Finaste Nina och hennes bandkompisar i en ovanligt lugn låt för att vara Cardigans. Bra musica en bra dag. Första dagen på långledigheten. Måtte inte juletiden – ack den ljuva - dränera mig ytterligare, för då tror jag att jag lägger mig ner och stirrar i taket en liten stund.
Nu ska jag vila och se till att fylla mig själv med harmoni. I en hel massa dagar ska jag bara göra roliga saker – så att jag sen kan ta mig an våren. Våren är min tid. Tiden för självläkande, hopp och energi. Tiden för kärlek, leenden och ork.
Kategorier: Livet och döden · Livet som jag lever det · Musica
Igår när jag var och storhandlade satte sig min allra bästa sambo framför datorn för att göra något riktigt viktigt, nödvändigt och seriöst. Det tog en bra stund och han var mäkta nöjd över resultatet. Hans glädje över vad han åstadkommit gör att jag vill hedra honom och visa upp me and my family i detta forum. Allt för att sprida den underbara känslan av julen, denna glädjens högtid.
Njut, gott folk. Njut.
Kategorier: Livet som jag lever det · Mina darlings
Jag tyckte att jag hittat en wunderbar juleklapp till lillasyster. Klickade hem den med ett leende på läpparna och gnuggade händerna av förtjusning. Hoppade högt av ren och skär glädje. Såg faktiskt fram emot julafton bara för att se henne öppna presangen.
Idag – observera idag, en litenlitenliten vecka före juleafton – får jag ett mail från företaget i fråga som meddelar mig att varan är slutsåld och att de inte har någon aaaaaning om när den återkommer i lager. De stryker därför min beställning och säger God jul din lilla stackare som nu står utan wunderbar juleklapp till bästsystern.
Det är den 17 december och jag känner att jag surar till. Det jag tänkt köpa finns på andra ställen i cyberspace, men eftersom företaget i fråga tog ett tag på sig att söka i sitt extremt stora lager och inse att varan var slut är det nu totalt bloody too late att få tag på den inför jul.
Vad göra förutom att mulna till framför en dator? Ge henne ett löfte om att den dyker upp så småningom – om och när verkar rätt osäkert – eller paniksöka en ny julklapp?
Måste fundera.
Dagens fråga lyder därför: Vad kan få dig att surna till så här dagarna före jul?
Kategorier: Livet som jag lever det
