Nej. Det har jag inte. Inte alls. Jag har bara lite annat för mig. Saker och ting. Ni vet. Livet. Det som bara susar förbi och gör att dagar läggs till veckor och årstider bara tar vid där den andra slutar. Det som består av så mycket annat än en skärm mot en mönstrad tapet.
I detta är jag nu.
För tillfället så känns det mesta bra. Jag lyssnade på en sommarpratare när jag gick hem idag. Han – en läkare – pratade om kopplingen mellan kropp och själ. Hur vi människor i vissa fall kan tänka oss sjuka. Dra ner oss själva i sjukdom. Även fast vi inte vill. Inte medvetet. Men. Han pratade även om det motsatta. Att vi kan tänka oss friska på samma sätt. Inte alltid, men ofta. Mer än vad vi tror.
Det får mig att fundera. Mycket. Det kan nog stämma. Varför ska inte huvudet vara sammanlänkat med den övriga kroppen när allt annat är det? Allt annat påverkar ju varann.
Just nu känns det mesta fint. Jag håller mig på banan och har bestämt mig för att inte gräva ner mig där jag står. Inte yppa ett ont ord om vare sig väder, vind eller jobb. Visst, det snöar ute i den vår som jag väntar på – men tids nog kommer nog våren – och visst blåste det kallt om benen idag. Men – jobbet känns stimulerande och kul för första gången på riktigt länge och jag kan le åt allt som händer och inte händer. Det känns fint.
Jag tänker mig glad och det gör mig glad.
