Vi satt uppkrupna i soffan. Det var Kändisdjungeln, final och allt vad det innebar. De visade highlights från det som varit och självklart gick de då noga in på vad alla ätit och hur de hade reagerat av att stoppa djurtestiklar, syrsor och liknande saker i munnen. Jag höll för ögonen. Är otroligt känslig för allt äckligt. Lukter framförallt, men även detta gjorde att det nästan vände sig i magen på mig. Äckligt.
Mina barn fortsatte att titta, med stora ögon såg de hur Rafael nästan spydde av att dricka en snorgrön cocktail och hur det knastrade i Karl-Petters mun när han knaprade i sig insekten. Pippi Långstrum åt en kokt råtta – hur äckligt låter inte det? – och blotta tanken på det får mig nästan att kräkas nu. Olle tyckte att det var rätt coolt och brydde sig inte det minsta om allt det bläiga, medan Majken blev vitare och vitare. Grönare och grönare. Tystare och tystare. Till slut gick det inte längre och hon fick därför snabbt springa iväg till toan för en liten uppkastning.
Så var det med det. Ännu en fin gen som jag skickat vidare till min dotter. Äckelmagadgenen.
Majken älskar sina plastdjur. Ger dem namn, badar med dem och kan sitta lääänge och fantisera fram saker. Okej mamma, men då måste jag gå till affären. Visst, jag ska bara plocka fram pengarna. Gå och klä på dig vännen, så kommer jag snart. Så håller hon på. Själv sitter jag på ett lagom avstånd, sippar på lite te och njuter av att lyssna.
För ett tag sen ställde hon upp en massa djur och lät dem gå i en parad nere i vardagsrummet. Sen ropade hon på mig och ville att jag skulle fotografera. För det blev ju så fint, mamma. Jag gjorde som hon ville och kan riktigt mysa av lycka när jag ser hennes belåtna min i bakgrunden på den liggande bilden. Tänk om vi alla kunde få känna oss så nöjda efter att ha jobbat riktigt hårt…
Jag har lovat bästa Monkan Monkers lite bilder. Sitter just nu och tömmer minneskort, det blir några bilder må jag säga. Från födelsedagar, tjejfest, kräftskiva, räkmacka, vardagar, köksrenovering, uterumshäng och annat som förgyllt livet som kallas mitt. Inser att detta kräver sin kvinna och helst då en kvinna med lite ork och lust. Idag finns inte den kvinnan. Hon sitter snarare ganska trött och tevesugen framför en dator och tänker att det kommer fler dagar. Dagar då det dundrar in bilder från the life och Soof.
Tills dess Monkan Monkers och ni andra, lite musica. Något som lillasyster spelade för mig för första gången. I en bil där hon satt vid ratten, med tårar och en rejäl aha-upplevelse som resultat. En av de bästa i musikväg helt enkelt:
Den har varit borta ett tag. Vi har andats ut och ropat faran över. Tagit ned de vita flaggorna och lett åt varann för varje gång ett nederlag emottagits som sig bör. Utan skrik, dummadummadumma och neddragna ögonbryn. Vi har trott att ilskan varit något som hört treåringen till och att den nyblivna fyraåringen blivit så stor att allt det arga bara gått upp i rök.
Vaknade imorse och kände genast att något var fel, tokigt och befängt. Jag hade sovit en hel natt, haft ett alldeles obeskrivligt stort utrymme i sängen och kände mig helt utvilad. Ändå var något tokigt. Det var tyst. Alldeles för tyst. Inget smågnabb alldeles bredvid mig, ingen Barnkanalen och inga små fötter som samsades med mina. Inga barn hemma helt enkelt.
Efter en kräftskiva hemma med sköna människor, intressanta diskussioner, skratt och feelgoodkänsla i magen var det på sin plats att få sova ostört. Vakna när man vill och känna lugnet. Men dock. Det är bättre när de är hemma. Blir så konstigt annars.
Till påsk åker vi bort. En vecka utan barn. Till ett land långt borta, med finkompisarna aka parasiterna/symbiotikerna som lovely sällskap. Det ska shoppasshoppasshoppas, ätas liiis och inmundigas kultur i jättestaden Peking/Beijing. Känns magiskt bra. Men redan nu har ångesten börjat krypa in och bosätta sig. En hel vecka utan de finaste fina. Hur ska det gå? Egentligen?
Förmodligen kommer det att gå alldeles lysande, dock med en längtansklump i magen ständeligen.
Jag lär mig ständigt nya saker om mig själv. Utforskar under ytan. Gräver där jag står. Småler, höjer på ögonbrynet och fnissar. Inser att fast vi umgåtts i snart 33 år så känner vi inte varann fullt ut. Jag och jag. Ibland tittar jag mig i spegeln på morgonen och tänker Är det där jag? Sen slutar jag upp med flummeriet och ägnar mig åt att leta sockar, säga skyndaskynda och kläborstasminkafixa mig fin inför ännu en dag i verkligheten. Ibland så hinner jag dock tänka efter under dagen och analysera mig själv. Inse att jag är jag och lära mig något av det. Idag vet jag att
jag är en mästare på att skjuta upp saker, vill helst ha kniven mot halsen – då presterar jag bäst.
jag kan leva länge på att jag är så lugn. Det kan vara min styrka.
jag måste utmana mig själv ibland. Även om det är läskigt.
jag nästan jämt omger mig med människor som gör mig gott. De som är av motsatt karaktär har jag lämnat kvar på perrongen.
jag mår gott av att ta det lugnt. Tog ett tag att inse det.
jag kan göra saker halvdant. Det är bara mänskligt.
jag kan resa mig upp fast jag är golvad. Man klarar mycket mer än vad man tror.
jag måste gilla läget. Man kan inte förändra mer än det som är möjligt.
jag är en stundtals ytlig människa som mår gott av att ha det fint runt om mig.
jag har gjort många kloka val i livet. Inte alltid så äventyrliga, men dock kloka.
jag har de finaste fina här hemma och att de alltid kommer att vara de viktigaste viktiga.
