Category Archive

Pippi Långstrump är inte bara världens starkaste, hon är också en räddare i nöden. När lillasyster vill gosa som mest med sin mycket febriga storebror och då tårarna nästan rinner på sjuklingen i frustration över überjobbig lillasyster - då träder hon in. Här kommer Pippi Långstrump. In med skivan i dvd:n och ner med två barn i soffan. Puh. Alla glada.

Framförallt jag.

Vad gör man en dag som denna? Minus 2 ute och klättrande på väggarna. Självklart börjar man då att rensa barnens rum. Varför? Den frågan har jag ställt till mig själv ett flertal gånger den senaste timmen. Varför ens börja? Nu går jag dock in på sluttampen och därför belönar jag mig själv med lite bloggande. Duktig Soof, du ska få sitta vid datorn om en stund.

Jag har även roat mig med att fota detaljer av mitt hem. Mina nya skor som jag går in - det är väl vuxet? - fick också hänga med. Notera den snygga kombon av mysbyxor från Meandi och ballerinisar. Visst vore det nåt i sommar…?

Så, när solen skiner som mest och tristessen stiger ger jag er mer vyer från casa Soof.

Dagen som skulle tillbringas inne slutade med att vi satt i en backe ändå. Lillasystern försökte nämligen göra livet surt för den mycket godhjärtade storebrodern hela tiden. Ställde till det med glimten i ögat. Flyttade saker, kastade legobitar. Log då tårarna rann på Ollebubben. Kramade om honom och sa fölåtOlledevaintemeningen. Haha - det var väl precis det det var. Meningen.

När då bästa kompisarna ringde och lockade med bobåkning tog jag chansen, var nämligen oerhört less på ljudet av bråkande barn och tårar.

Väl ute försvann solen, så det blev en kortare sejour ute i snön. K, A och R följde därför med oss hem på legolek, latte och treåringstrots. Det blev bra det också. Trots att två av människorna i huset är födda 2005 och är i den finaste perioden av dem alla - treårstrotset. Sura miner, bestämda vrål och ilskna blickar. Men också stora kramar och jaälskadejmamma.

Lilla trotset lade sig ner på golvet i en affär som vi besökte som snabbast idag. Där i horisontalläge skrek hon utöver sig eftersom jag inte ville bära henne. Gosh. Vi inser mer och mer att hon kommer att bli en utmaning. Men jag gillar ju utmaningar och detta är en mycket charmant sådan.

Snart väntar middagen, idag vankas det en smaskig älggryta med kanel och aprikoser. Det luktar lovely i det lilla vita huset på Älvsbacka. Måtte M komma hem snart.

Kvällen blir finfin eftersom den ska tillbringas på fik med A & E. Känns fantastiskt efter en dag som denna!

Men nu kommer solen. Äntligen.

Idag är vi inne i det lilla vita huset, torkar rinnande näsor och bygger Lego. Äter våfflor och njuter av påsklovet.

Vad gör ni?

Tillbaka från byn med det skrattretande namnet. Jag fnissar bara av att skriva det. Rodnar lite. Lillasyster kallar mig pryd och det kan väl ligga något i det.

Familjen Soof är lätt inrökta av matlagningen över öppen eld, trötta av solstrålarnas gassande och skoteravgaserna har satt sig i ens porer. Annars mår jag finfint. Pappan och storebrodern likaså. Lillasystern i familjen mår sämre, feber gör att den lilla räkan ligger nedbäddad tillsammans med älsklingstigern Bill. Hemma igen.

Vi har alltså gjort en tur till inlandet. En del kallar det fjällen och drar på mungiporna. Andra rynkar på näsan och säger buschen med avsmak. Själv säger jag Kåtaselet och då borde ni fatta.

Kåtaselet.

Jag förstod väl att ni skulle förstå vad jag pratar om. Liten by längs en landsväg. Hysteriskt med snö och strålande sol. Några hus. Få bebodda. Många tillfälliga besökare i en by på väg att försvinna. Påskfirande skoteråkare i massor.

Jag är en småstadstjej. Inser det mer och mer. Stora städer attraherar mig med allt inom shopping, mat och nöjen. Jag njuter av att komma hem till Miripiri, botanisera bland hämtmaten, äta godaste ostarna och shoppa helt galet. Träffa citykompisarna och flanera. Fika mer än bara baguetter och chokladbollar.

Men bara som semester. Inte längre tid än så.

Jag njuter av att komma hem till min del av världen. Släppa ut barnen i lekparken - ensamma - eller skicka iväg Olle till en kompis. På med en reflexväst, se dig för bara. Gillar känslan av en egen trädgård och allmänhetens grönska i närheten. Frihet i en liten stad. Jag gillar att kunna promenera in till stan, handla en färgglad tröja på Lindex och fika på Lilla Mari. Träffa människor jag känner i varje gathörn. Inse att man hälsar på var och varannan människa. Promenera hem igen. Att vara en del av ett sammanhang och inte vara anonym. Att inte behöva bilen eller bussen eller tunnelbana. Sköta sig själv och inte styras av tidtabeller och bensinpriser. Bara vara. Stor men ändå liten.

Jag kan faktiskt njuta av vildmarksliv ett litet tag. En helg eller så. Fascineras inte alls av avancerat uteliv och naturen i kubik. Tycker mer om att vara inne, ute ibland och gillar aldrig att frysa.

Ganska trist, jag vet.

I vissas ögon.

Men för mig funkar en eftermiddag i Vitbergets skogar alldeles utmärkt. Cykelturer med picknickkorg och badkläder på sommaren. Jag behöver inte trangiakök, underställ och liggunderlag för att må bra. Jag mår precis lika bra ute i min egen trädgård. Älskar att se barnen spela fotboll och av att få rensa ogräs i rabatten. Eller av att åka bob i en backe en liten promenad härifrån.

Jag har alltså kommit underfund om att jag är absolut på rätt plats. I en småstad. Mitt i smeten utan att fastna. Tillräckligt grönt för att det ska vara skönt. That´s me. Det gillar jag. Hemma är bra och visst är det en skön känsla att vara nöjd med läget?

Här kommer lite bilder från vildmarkslivet i Kåtaselet. Tack familjen A/M för en mycket finfin påskhelg. Vi gillar er skarpt, men det vet ni väl redan? 

Upp och hoppa, ligg inte och dra er. Du och jag ska fånga en hare.

Så väcktes vi imorse av en uttråkad sexåring som tyckte att det var dags att stiga upp. Enligt honom var Fridas låt bäst igår, själv håller jag inte riktigt med. Men den har fastnat och jag tror inte att vi är ensamma om att gå och nynna vinnarlåten från igår. Huruvida hon sjunger om en hare eller inte lär vi dock få fortsätta diskutera. Unge herr O kan vara ganska säker på sin sak.

Bäst igår var detta:

Uppenbarligen fick ni också kalla kårar av ord som tertialrapport och summativ bedömning för det är ett riktigt ras i statistiken. Jag har ju koll på den.

Jag lovar att aldrig mer svänga mig med såna ord. Jag kommer bara att använda ord som vi alla förstår. Ni och jag. Jag lovar. Bara ni kommer tillbaka.

Nu ska jag sussa - imorgon kommer det andra ord i den här bloggen.

Godnatt Sverige - vart ni än är.

Jag fick ett mail från min goda vän U. Mailet behandlade tertialrapporten och jag fattade nada. Letade länge efter den lustiga poängen, den som skulle göra det lite roligare.

Den kom aldrig.

Så jag skickade ett mail tillbaka och frågade lite lätt varför denna tertialrapport ramlat ner i min mailbox. Det visade sig att den aldrig skulle ha hamnat hos mig, utan hos min namne som U jobbar med. Så kan det gå. Vi skrattar fortfarande åt tertialrapporten och det faktum att jag inte fattade ett skvatt.

U är ekonom och jag pedagog. Vi rör oss inte i samma jobbsfärer och hennes arbetsvokabulär skiljer sig markant från min. Jag har tyckt att mina ord har varit lätta att förstå och jag tror inte att ett felskickat jobbmail från mig skulle ge huvudbry.  Tills ikväll.

Jag har suttit i tre timmar och lyssnat på en man som har pratat om bedömningsmatriser, formativ bedömning, summativ bedömning, kommunikativ kvalitet, parallella termer, kvalitativ kunskapsnivåbeskrivning… ja, ni fattar. Det krävdes mycket ansträngning att inte tappa bort sig i detta flitiga användande av pedagogord. Jag höll ut länge, men tappade fokus. Började rita kurbitsmönster.

Var förlorad.

Jag undrar varför det nödvändigtvis måste svängas med så avancerade ord hela tiden. Jag tycker själv att jag är rätt haj på svenska språket, men jag måste anstränga mig ordentligt för att inte kollras bort i allt detta ordbajsande. Hur ska vi kunna få våra elever och deras föräldrar att förstå vad vi menar när vi använder ett ultraakademiskt språk? Är det meningen att man först - innan man börjar med matrisanvändandet - måste byta ut orden till ord som alla förstår. Ska det vara på det viset (säges med Sverkerröst)?

Nu kan jag lugna ner mig.

Lediga dagen har varit finfin. Ellebelle förgyllde vår lunch, bidrog med mycket Star Wars-kunskaper och gjorde vår eftermiddag riktigt bra. När hon lämnat huset tog jag fram klipputrustningen och gjorde Olle till en välfriserad pojke igen. Lille mannen var nämligen på stooor bild i tidningen efter helgens Mora Träsk. Det enda jag kunde fokusera på (fel, jag var såklart jättestolt) var hans väldigt spretiga kalufs.

Till saken hör att en klippning av Olle förvandlas till ett drama varje gång det ska genomföras. Den vanligtvis så lugne mannen förvandlas till en gråtskrikhysteripojke och mamman sliter sitt hår innan det är över. När han var riktigt liten färdigställdes frisyren på den sovande mannen i sängen. Det var enda sättet.De senaste gångerna har han dock lugnat ner sig och idag blev det bara lite läppdarr. Skönt. Fin blev han också.

Nu ska jag avnjuta ett inspelat avsnitt av Brottet. Ni kan få njuta av dagens bilder. Spana in flärdkillen, de örhängena är inte trista. Måste vara morgonens Let´s Dance som satt sina spår. Pärlhalsbandet i kombination med lasersvärdet är också en riktig höjdare.

Tjing.

Vi bugar och tackar W-gård för tipset. Fullständigt bedårande liten sång.

Jag stökar undan frukosten. Barnen sitter kvar vid bordet. Lillasystern pysslar på med PippiTommyAnnita och Olle sitter och pratar för sig själv - leker något. Jag börjar torka av bordet och hör då följande:

- Maria Öhrman 5, Dermott Clemenger 10…

Kan inte låta bli att skratta och vips är magin och Let´s Dance försvunna från frukostbordet.

Men kvar är ändå känslan. En skön sådan. Luke har tillfälligt lämnat plats åt flärd, Tony Irving och chacha.

Lovely.

Sitter framför datorn. Min vanliga tid - Bolibompatimmen.

Två små glada ligger nedbäddade i stora sängen och njuter av högkvalitativ underhållning the SVT-way. Mannen i mitt liv jobbar på i källaren.

Apropå källaren. Till alla ni som hoppas på en guidad tur: glöm.det.inom.det.närmaste.året. Just nu handlar det bara om att röjaröjaröja. Soptippen och Kupan (Röda korset) kommer att vara välbesökta de kommande veckorna/månaderna. När vi kommer till återuppbyggnadsfasen kan det hända att ni får spana runt. Men bara kanske. Beror väl på hur snälla ni är…

Känner mig nödgad att avhandla den stora snackisen bland lärare - dokumentärserien Klass 9A om en klass nio på Johanneslundsskolan i Malmö. Jag känner mig lite skeptisk. Men till skillnad från herr E så kväver jag de spydigheterna och njuter av underhållningen. För det är väl det det är, eller hur fru E?

Om ni har sett serien kan ni väl inte ha missat Ala, den lille mannen med de härliga kommentarerna. Direkt han öppnade munnen fastnade jag, vilken skön typ. Skönast var det ändå i förra avsnittet då han härmade malmöskånskan - han lät exakt som en infödd skåning (tycker i alla fall en infödd norrlänning). När han sen bytte tillbaka till sin svenska med brytning blev man lite brydd. Killen kan alltså prata skånska, han väljer med andra ord att prata med brytning. Härligt.

Jag kommer att fortsätta titta på Ala och gänget, även om jag gissar att slutet är rätt förutsägbart. Som en Hugh Grant-film ungefär. Slutet gott - allting gott. I alla fall för oss tv-tittare.

I övrigt så raserar en influensa på jobbet. En elev efter den andra ligger nedbäddad i 40 graders feber. Ska vi gissa att jag blir sjuk lagom till sportlovet? Murphys ni vet.

Idag var vi tvungna att säga till Luke Skywalker - du måste lämna vårt hem Luke. Besattheten har blivit ett problem. Olle tänker, pratar, drömmer, leker, ja är Star Wars just nu. Vi försökte få honom att prata om något annat idag när vi åt middag. Det gick inte. Allt gick att styra in på Yoda och grabbarna.

Olle är expert på att låta sig absorberas av saker. När han var tre år var det polis som var grejen. Han hade en poliströja och det var barabara den som gällde. Han var ingenting utan denna poliströja. Trodde inte att kompisarna ville vara med honom om han hade vanlig tröja på sig. Då införde vi begreppet polisfredag (tröjan på) och då lugnade det ner sig. I det här fallet - Star Wars - är epidemin spridd och fler fem- och sexåringar är drabbade. Eller hur Ewa? Anna? Hur har ni det hemma?

Imorgon är det ledigdag. Finbesök väntas på Elmstreet och det ska bli riktigt riktigt trevligt att få säga hej till W-gård igen. Vännerna från 08-området ser man inte så ofta, men det är desto trevligare när det väl blir av.

Så, nu har jag svamlat klart. Vad har ni på hjärtat då? Berätta något för mig.

Tjing.

Jag äter lunch med tioåringar. Då får man veta mycket.

Idag fick jag veta att fjällämlar tömmer tarmen efter att de har dött. Det gör hamstrar också.

Precis vad jag ville veta.

Jag har en arbetskamrat som är utbildad Rosenterapeut. Varje måndag och torsdag erbjuder hon sina jobbarkompisar taktil massage - på arbetstid. Hon har frågat mig flera gånger om jag är intresserad, men det har alltid dykt upp något annat. Förmodligen har jag kommit med ganska dåliga undanförklaringar. Det har känts lite olustigt. Men idag var det dags - massagepremiären. Nu kunde jag inte slippa undan mer.

Jag kom in i behandlingsrummet, till vardags ett rum som används av specialpedagogen och som grupprum. Bara det kändes lite konstigt, eftersom det nu stod en maskin som sprutade ut värme i rummet och ur en stereo ljöd det lugn musica. Hon sa åt mig att klä av mig kläderna och min spontana (tanke)reaktion var nej, det kan jag väl ändå inte göra. Puckat, för hur många massagevarianter tillämpas ovanpå kläderna?

Det var bara grejen - att klä av sig näst intill språngandes naken - inför en människa som jag imorgon kommer att dricka mitt morgonte med. Men, jag gjorde som hon sa och placerade mig på massagesängen. Huvudet neråt i det lilla hålet. Nakna kroppen under handdukar. Kom på att jag glömt raka benen. Insåg att det inte gjorde saken bättre. Jag var ändå bara i trosor, på en bänk inför jobbarkompisen.

Hon började att massera. Taktil massage är ingen knådaknådamassage, snarare går den ut på att beröra. Ganska snabbt glömde jag bort var jag var och med vem. Jag kände mig hypnotiserad, tankarna flöt på i samma takt som hennes händer for fram över min kropp.

När en timme hade gått väckte hon upp mig och frågade hur jag mådde. Mådde? Jag mådde ju ungefär hur bra som helst. Att lägga småbarnsmammekroppen i någon annans händer i en timme var himmelskt. Att bara få vara. Varför gör man inte det oftare?

Imorgon kommer jag att dricka mitt morgonte som en mer harmonisk människa.

Helgen? Jo tack, den var micket micket bra.

Inledde fredagen med lite fredagsmys, jag och två glada barn. M var på eget fredagsmys, afterwork med jobbet, så vi fick roa oss på egen hand. Vi käkade tacos, lade oss i stora sängen och njöt av smäckra ben och finfin musik i Let´s Dance. Olle kan inte se sig mätt på Tony Rickardsson och själv imponeras jag av matTina. Men, engagemanget är inte större än att vi varje vecka glömmer bort att se vem som åker ut…

Två barn somnade i stora sängen och mammahjärtat kunde inte förmå sig till att flytta över dem till deras egna sängar. Det är något speciellt med sovande barn. Kärleken blir aldrig större än så.

Lördagen var ett enda stort Hallelujahmoment. Lunch hos farmorn och farfarn innan vi begav oss upp till Folkets Park där det visade sig att alla barn i Skellefteå samlats. Orsaken? Mora Träsk.

Jaja, sucka ni. De håller igång än. Är fortfarande lika fascinerande för små barn. De rycks med av musican, klappar, stampar och förfasas av tigerjakten. Som vuxen blir man förskräckt över det faktum att tiden inte på något sätt påverkat farbröderna ifrån Mora. Hur länge kommer de att hålla igång? Kommer mina barnbarn att stampa takten och knäppa fingrarna till shortsprydda gubbars musik? Jag ser det inte som helt omöjligt.

Efter musikäventyret landade vi hos familjen E. Hockey och lördagspizza stod på schemat. Som vanligt ett micket micket bra besök.

Herr E roade större barn och mindre S genom att vara Darth Vader. Star Wars är verkligen stort i den här delen av världen. Litegrann är det nog samma fenomen som Mora Träsk. Det kommer aldrig att bli omodernt - det kommer alltid att vara aktuellt. I alla fall om man är sex år och helst av allt skulle vilja förvandlas till Luke Skywalker. Eller Yoda som numera också ligger högt i kurs. Nöjd söstra mi?

Vi njöt av melodislaget hemma. Njöt också av det faktum att segervissa fröken Häggkvist fick se sig deporterad till Kiruna och Andra chansen. Härligt. Härligt. Härligt.

I övrigt var väl melodierna helt okej. Lite galet och lite poppigt, lite powerballader och lite IdOla. Som vanligt alltså.

Björn Gustafsson är för övrigt en micket micket rolig man.

Helgen har dessutom gått i käärleekens tecken. Majken har pussats med sin S. Olle och flickvännen M håller fortfarande på att diskutera när de ska pussas för första gången. Idag hade hon frågat Olle om de skulle slå till när de träffades i badhuset. Men mamma, jag tror att jag vill vara på något ställe där det inte är så mycket folk. Det blir ju lite pinsamt annars.

Idag har vi vuxna vänner ägnat tre timmar - drygt - åt att äta. Vi har brunchat utan barn och njutit av det faktum att 0910 äntligen fått ett ställe där man kan proppa i sig smoothiesar, bagels, prinskorv och kladdkaka. Härlig mat med fantastiskt sällskap. Det blir lätt en repris. Lätt.

Nu ska vi snart lägga i säng två barn och - lyssna r.i.k.t.i.g.t noga nu - gå ner i källaren och städa.

Fortsättning följer.

… hon kommer att kunna kravla sig till datorn - om en liten stund - och lämna en detaljerad redovisning av helgens eskapader. Se upp - snart kommer fulbloggen.

Kommer du ihåg?

Året var 1995 och jag var ensam i ett studentrum, i ett litet rum med en säng som var 80 cm bred . Bodde i en ultraboring korridor - alla pluggade typ kvantfysik, M låg i lumpen och allt var väl ungefär hur trist som helst. Jag lagade konstig mat, cyklade i en stad där det alltid blåste, pluggade och visste egentligen inte vad jag pysslade med. Lärare - var det jag det?

Ljusglimtarna var få, men starkt lysande. Min Hanna satt lika ensam i huset bredvid och vi fann varandra över vitlöksosten. M fick spontana kvällspermisar, åkte buss från Boden bara för att få dela den hårda sängen med mig. Det var kärlek det.

Dessutom fanns Knesset.

Det var en självklarhet att varje vecka slå på ZTV och njuta av en timmes lyxteve. Kristian Luuk ledde de första två säsongerna innan Erik Haag tog över. Panelen bestod av tre fasta medlemmar och en inhoppare, människor som var helt självklara där de satt mittemot varandra och munhuggdes. De diskuterade allt möjligt, allt mellan himmel och pannkaka. Man skrattade, höjde på ögonbrynen och log. Fascinerades av hur ett teveprogram kunde trollbinda en så.

Det var då jag blev hemligt förälskad i polisJonas Leksell, skrattade mig halvt fördärvad åt The battle of the trummisar, log åt Lovebombingen och väntade med spänning på vem som skulle bli Veckans Achiever.

Programmet fortsatte att trollbinda även då jag satt i en soffa tillsammans med M, i vår första egna lägenhet. Det var en sunklägenhet i ett område som Luleåborna rynkade på näsan åt. Det var där i en svart soffa, i ett avlångt vardagsrum med en hysterisk hylla som vi varje vecka njöt av en timme med Knessetgänget.

Jag kommer alltid att tycka att herr Luuk aldrig gjort ett bättre teveprogram, att det var Knessets förtjänst att polisJonas hittade sin rätta plats (i rutan) och att Erik Haag är en person som får en att känna sig avslappnad.

När programmet lades ner efter fem säsonger kändes det surt. Det gör det fortfarande. Det kommer aldrig att finnas något som Knesset.

Dagen till ära har barnen skämts bort med varsin liten presang, ett Pippihus till fröken Kansjälv och ett StarWarsskepp till Luke Skywalker.

Luke satte genast igång att bygga, han byggde och han byggde. Satt stilla en hel förmiddag och läste ritningar, vred och vände på de grå Legobitarna. Till slut var det klart. Han lyfte det - och - det - föll - i - backen.

Så här ser riktig besvikelse ut:

Vi har lagat det nu, så minerna blev uppåt ändå innan dagen var över. Men, det var riktigt tråkigt ett tag i det lilla vita huset.

Vår lilla fröken har glatts något oerhört över sitt Pippihus. Hela Pippigänget fick flytta in - på momangen. Men, nu sover alla - Majken, Pippi, Tommy, Annika och Sockerdricksträdet - nerbäddade tillsammans i stora sköna sängen. Det tog ett tag innan det var lugnt, mamman fick säga till Pippi på skarpen innan hon somnade.

Ikväll missar ni väl inte Brottet?

Dagen har tillbringats med vackra kusinen och hennes brudar, C & C. Vi har pratat, barnen har lekt och det har varit en alldeles supertrevlig dag. Vi tackar och bockar för besöket, visst blir det snart igen?

Jag har tidigare skrivit om människor som betyder mycket för mig. Den viktigaste är ännu inte omnämnd. Därför blir han det nu. På alla hjärtans dag. Kan väl inte passa bättre.

Han är en människa som inte vill stå i rampljuset, hatar när blickarna riktas mot honom. Därför tar jag inte i så jag storknar, han måste ju klara av att hantera detta också…

Min M är anledningen till att jag fortfarande fungerar. Utan honom vore jag ingenting - nada. Han har stöttat, peppat och funnits till under alla år. Stått pall när det blåst hysteriskt och satt sig själv åt sidan när jag hade det som värst. Han är min allra bästa vän, vet vad jag tänker egentligen före jag själv gör det. Han får mig att skratta, le och må bra.

M gör hela min vardag till en mycket bra vardag. Han gör mina festliga stunder festligare. Han är den som jag vill ha och det är väl väldigt bra att det är ömsesidigt. Att han fortfarande tycker om lilla jag. För vad skulle jag göra utan min M?

Därför tänker jag spela två låtar för mannen i mitt liv. Den första är riktigt, riktigt dålig - men du fattar ändå va, M? Den andra tycker jag säger allt om hur det känns.

Vi ses ikväll älskling, ha en bra dag på jobbet.

Ikväll kommer Lost tillbaka. Jag har längtat.

Jag tror att jag framställer mig mer och mer som en tv-nörd. Vilket jag kanske är. Jag gjorde ett test hos herr E, vilket visade att jag precisprecisprecis hamnade under gränsen för att vara en liten nörd. Några program till och jag är en av dom.

Samtidigt så skäms jag inte över det. Vet att jag behöver avkopplingen efter en dag i kaos. Ibland är det verkligen hejkomochhjälpmig på jobbet. En sån dag var igår. Idag var en annan dag. Mycket lugnare, men sviterna från igår sitter i.

Därför kan jag med gott samvete sjunka ner i den blodröda fåtöljen, dra upp benen och sippa lite på mitt chaite. Slå på TV4 och njuta av att jag får återvända till ön - där allt kan hända och man inte fattar nåt. Totalt oförutsägbar serie.

Jag gillar den och välkomnar Jack, Sawyer och Kate tillbaka in i mitt liv igen.

Vad gör ni en kväll som denna?

Jag har inte ventilerat schlagereländet än. Plymerna har liksom fastnat i halsen och förlamat mina fingrar. Musiken chockat mina öron och satt sig på trumhinnan. Kan det vara möjligt att Christer Sjögren gick vidare? Hur gick det till?

Jag ser två alternativ till att rösterna lades på herr Viking:

• Det var en hel massa förfester den där kvällen, där alla bestämde sig för att hånrösta på Christer
• Det var en hel massa tanter och farbröder som bestämde sig för att nu var det minsann dags att skicka deras kind of musica till Globen

Det kan inte bero på något annat.

Har någon varit på ett Blue Village, Fritidsresors charterdröm? Hört deras fantastiska jinglar (Bloo bloo bloo villitsch)? Jag får bara Goodmorning Pascha Bay (Ewa, du vet…) i tankarna när schlagerChrister drar igång med Europahyllningen. Det är bara solskyddsfaktor 12, Bamseklubben och vattengympa för hela slanten. Mycket mycket passande en varm sommardag i Bamseland, men o så opassande en kall februaridag i schlagerSverige.

Så. Nu är jag färdig med det.

Ikväll är det House och det kanalkrockar med SVT:s inlägg i skoldebatten - Klass 9A. Teknikens under löser det åt oss, så ikväll njuter vi av båda programmen, med te och rödbetskaka som sällskap.

Inte trist alls.

Så här ser det ut hemma hos oss när Luke Skywalker och en StarTrooper intar sin kvällsmåltid tillsammans.

Att vara ledig en måndag visade sig vara riktigt skönt. Ingen söndagsångest och härlig måndagslunk. Mycket pyssel och fix - ändå ingen stress.

Vi har hunnit vara på stan under eftermiddagen. Där shoppade vi “Alla Hjärtans Dag” -presenter till den store mannen i familjen. När pappan kom hem var Majken snabb på att avslöja vad Olles present innehöll. Som tur är hörde inte storebrodern detta, så M får försöka hålla god min på torsdag.

Olle har fått en Idoltröja. Den blev han väldigt glad åt. Att ha när jag showar. Det är en rolig pojke vi har.

Vi har bakat - en favoritkaka. Imorgon har jag fika på jobbet och eftersom kraven är högt ställda - inget köpesfika här inte - får man visa sig på styva linan. Därför blev det denna kaka:

Rödbetskaka med saffransglasyr

Gör så här
1. Sätt ugnen på 175°C. Smörj och bröa en rund bakform, ca 24 cm i diameter.
2. Blanda de torra ingredienserna. Rör i olja och ägg till en jämn smet. Hacka valnötterna. Tillsätt rödbetor och valnötter.
3. Häll smeten i formen. Grädda kakan mitt i ugnen i ca 45 minuter.
4. Låt kakan svalna något i formen. Stjälp sedan upp den på galler och låt kallna under formen.

SAFFRANSGLASYR
Blanda ihop cream cheese, florsocker och saffran med en elvisp. Bre den släta krämen över kakan.

Receptet är taget ur ICAs Buffé och kan verkligen rekommenderas. Avskräcks inte av att det är rödbetor i den - hur många rynkade inte på näsan åt morotskakan innan den var standard på svenska kaféer? Baka och njut istället.

Ikväll väntar ventileringsfika hos min reservvuxna - fröken Å. Inte alls så dumt.

Vad gör ni en kväll som denna?
 

Vi är så otroligt lediga idag och för att fira detta partajar vi loss till följande video. Barnen jublar och mamman njuter.

I vår familj finns det ingen mormor och morfar. Det känns. De finns dock i våra minnen och jag försöker hålla dem levande genom att ofta berätta om dem för Olle och Majken. Vill att de ska vara närvarande även om de inte är det rent kroppsligen. 

Jag jobbar verkligen på det.

Barnen har en fantastisk farmor och en lovely farfar som gör allt för sina barnbarn. De offrar allt för att mina två hjärtan ska få det bra och för att fylla upp det hålet som saknaden av en mormor och morfar gör.

Det gör mig varm om hjärtat.

Sen har mina barn världens bästa Stålmormor. Min mormor. En enastående människa.

Hon är 84 år - fyller 85 i augusti. Hon tänker som en fyrtioåring. Ser till att hålla tanken ung. Hon spelar canasta en gång i veckan och åker gärna på jazzkvällar några mil bort. Rattar sin ljusgula SAAB med varsam hand och kör ogärna i mörker. Tänker sig för. Hon bakar de mest fantastiska kakorna - gärna sju sorter - och stickar myssockar till alla i släkten. Hänger med i politiken, energidebatten, skidskyttet och vad Niklas Wikegård säger i Hockeykväll. Hon leker med mina barn och de avgudar henne. Läser tidningsledare, svenska deckare, Nobelpristagare och är med i bokcirklar. Hon gör nya ord som låter helt underbara i mina öron och lyssnar gärna på ekomomidebatter i radio.

Men - det är inte allt detta som gör att hon är så fantastisk. Det är att hon finns. För mig är hon viktigviktigviktig. Hon fyller mitt hjärta med omsorg, finns till hands när allt känns konstigt. Hon ger mig styrka när jag behöver det, goda råd när jag velar eller bara en kram när jag behöver det. Hon vet vad jag varit med om och kan lyssna. På mig. Hon lyssnar på mig och jag kan prata med henne om det mesta. Jag ringer till henne när något roligt händer eller när jag behöver få lite styrka från en Stålmormor.

För det är det hon är. Det namnet hon går under. Det var söstra mi som myntade begreppet. Ingen av oss tyckte att gammelmormor var ett särskilt passande namn på en krutgumma. Därför blev det Stålmormor. Idag är vi många som kallar henne det.

Hon har en styrka som jag avundas henne. Hon har varit med om det mesta. Förlorat människor i alla de åldrar, upplevt sorg och glädje. Hon har varit svårt sjuk i omgångar. Rest sig och kommit igen. Hon har tagit kampen mot cancercellerna och vunnit dem. Alltid stridit för de svaga och sett styrkan hos varje individ. Hon har engagerat sig politiskt och kämpat. Skött fyra barn och hem, sen tagit klivet ut i yrkeslivet. Hon har levt livet.

Framförallt har hon alltid varit en mästare på att se saker positivt och det är det som har gjort henne till den hon är. Tror jag. Hon har aldrig låtit sig knäckas.

När mamma dog sa hon en sak som jag bär med mig och försöker tänka på, nämligen att det är tur att man inte vet vad morgondagen har att ge. Lev för stunden, du vet inte när det är för sent.

Hon är min förebild och otroligt viktig i mitt liv. Den som håller mig fast när det stormar. Den som gör att jag inte slits med i de farliga vågorna och börjar driva. Mitt ankare.

I väntan på ett längre inlägg får ni njuta av följande mysmusik:

På morgonen har vi satt upp lite tavlor, fixat och donat. En ganska så skön förmiddag som nu kröns av stadsvandring med efterföljande fika. Ikväll väntar Melodifestivalen, Olle ska rösta “ungefär tusen gånger på Amy Diamond” och vi andra ska äta ostkrokar med bästaste familjen AM.

Tack så jättemycket för alla kommentarer som trillar in. De betyder massor för en liten flicka som mig.

Vad säger ni förresten om fjärilen? Jag och barnen var på Blomsterlandet och spanade runt. Olle ryckte mig i armen. Kom mamma, jag vill ge dig en sak. En orange fjäril.

Nu sitter det en orange fjäril och tittar på oss när vi äter. Det är kärlek det.

Sitter i jacka och skriver. Är på språng, ska på en VIP-visning (oj vad härligt det är att få känna sig lite VIP) av Meandis nya kollektion.

Funderar på en varmkorvströja. Bara så att ni vet.

När pappa dog fattade jag ingenting. Idag fattar jag ingenting heller. Jag kommer nog aldrig att göra det så länge jag finns till. Helt obegripligt var det.

När mamma dog fattade jag allt och hade gjort det en längre tid. Jag visste hur det skulle sluta, frågan var bara när.

Idag är det fem år sen det tog slut. 7 februari 2003.

Vi satt där uppe på Orkidéen, andades in sjukhuslukten och försökte orka mer än vad vi egentligen gjorde. Vi satt vid sängkanten, läste tidningar och böcker. Inte ett ord fastnade för tankarna var på något helt annat håll. Varenda andetag från sängen blev uppmärksammat och eftersom jag varit med om detta bara ett halvår tidigare visste jag vad som väntade. Vilket andetag skulle bli det sista?

Vi var många där när det till slut kom. Minnesbilderna är lite vaga, men fina moster E var där. Liksom Stålmormor, mitt ankare i livet. Storkusinen var där, liksom hennes mamma. Mammas bästis B kom försent… eller? M och bebisOlle var såklart där. Fantastiska läkaren L bidrog med lugn även då. Självklart så var jag och söstra mi där. 

Vi var många där i rummet och det var lite paradoxalt eftersom mammamin var en människa som inte släppte så många in på livet. Men de viktigaste personerna var där när hon behövde det.

Man satt där, tänkte den förbjudna tanken snälla, låt det ta slut samtidigt som man skrek inombords lämna mig inte nu, du får inte lämna mig nu… hur ska jag klara mig?.

Men - slut tog det.

Vi lämnade Dödens väntrum, åkte till Byske och graven. Vi viskade till pappa att han skulle ta hand om mamma och vad vi gjorde sen kommer jag inte ihåg. Vill nog inte komma ihåg.

Vi skulle försöka fortsätta leva nu när Döden lämnat oss. Vi skulle gå vidare, nu med en kappsäck som var tung av varförvarförskitskitjagorkarintedethär. En konstig känsla lamslog mig och gör det fortfarande ibland: De är borta båda två, hur ska jag klara mig? Jag är ju fortfarande liten. Jag vill inte bli så här stor.

Men - man orkar mer än vad man tror och livet går faktiskt vidare.

Men på ett helt annat sätt.

Det var riktigt roligt att få veta vad ni hänger med i i tevevärlden. Jag fascineras av Miripiris förmåga att hålla sig undan allt som har med kanaler, serier och cliffhangers att göra. Det är bra gjort. Det skulle aldrig funka för mig.

Idag har Murphys lag slagit til igen. Har tokladdat sen före jul över en kurs som jag skulle få gå på - Bok & film, med tema fantasy, deckare och skräck. Vi skulle (observera skulle) få träffa författaren Laura Trenter, se film och diskutera hur man jobbar med dessa genrer i skolan. Dessutom skulle jag och M få äta lyxlunch på stada.

Såklart hinner jag bara sätta mig i pelarsalen innan jag känner illamåendet krypa in under skinnet igen. Ville bara skrika Göta Petter och banna M för att han dragit hem pesten ännu en gång. Det var bara att invänta första bästa rast, cykla i myrfart hem till det lilla vita huset och bädda ner sig i sängen. Sen sov jag i tre timmar, vaknade av att två barn och deras pappa stod i hallen. Något piggare har jag ätit middag och kört Linnégatanmetoden - opastöriserad ost - för att mota bort alla onda bakterier.

Imorgon blir det nog jobb ändå. Ni vet väl om att vi lärare är världsbäst på att gå till jobbet även om vi är sjuka? Det är bara vinterkräket som håller oss hemma. Det beror inte på en längtan till jobbet utan det faktum att många kommuner, bland annat min, i har infört vikariestopp. Det innebär i verkligheten att är någon sjuk på mitt jobb måste kollegorna lösa det på något sätt. Hoppa in, ställa in och i slutändan hoppa ut.

Vad gäller tevefrågan så hoppas jag att ingen klok här inne har missat den fullständigt fantastiska tv-serien Brottet. En dansk serie - fullständigt underbar. Griper tag i hjärtat, sätter griller i hjärnan och gör en ängslig i magen.

Ikväll 21.30 på Kanal 1 i Sveriges Television.

Danska teveserier förtjänar för övrigt ett helt eget inlägg. Jag hjärta Danmark.

Vad missar ni aldrig i tevevärlden? Berätta.

 (….visst märker ni min vilja att kommunicera med er i hejaklacken…?)

Jag har en extrem besatthet av läkarserier. Hatar dock sjukhus - av förklarliga skäl. Mår dåligt bara av att känna sjukhuslukten, den får mig att må illailla.

Men - paradoxalt nog - jag gottar mig gärna i meningit, mjältbrand och skörbjugg. Fascineras av mystiska sjukdomar som ingen verkar veta vad det är. Funderar över diagnoser och symptom.

Bara det är på teve.

I verkliga världen är jag inte det minsta fascinerad av sjukdomar, har nog snarare en skräck för knölar, utslag och illamående. Får ont i kroppen bara någon säger cancer. Största skräcken och det som får mig att hissa varningsflagg är om det dyker upp knölar på mina kärlekar. Knölar som alltid visar sig vara lymfkörtlar. Hur många såna har man egentligen?

Jag gråter av lycka och av sorg, både i verkliga livet och när jag absorberas av tv-sjukhusen. Kan knappt se ett avsnitt av Meredith och de andra utan att gråta. Den serien lockar fram det vekaste i mig, sidor som jag annars stoppar undan. Måste ju behålla imagen som pansartjej. Greys har dock en förmåga att fylla varje avsnitt med kärlekortopedersorgilskalängtankirurgerochtårar och det gör att jag sitter som klistrad.

Varje gång.

Jag avskyr när barn drabbas - men ser ändå. Jag får alltid en klump i magen och tänker - tänk om det hände mig. Vad skulle jag göra? Idag vet jag ju - av erfarenhet - att lilla jag klarar mycket mer än jag tror. Men när det handlar om barnen vet jag inte om det stämmer. De är ju ens hjärta och syre.

Igår var kungen tillbaka. Kungen av sarkasmer, ironi och spydiga kommentarer. Han som alltidalltid löser de mest avancerade fallen och därmed får mig på fall.

Doktor Gregory House. Kungen av sjukhusserier. Han som leder sitt team med järnhand, men som har en mjuk insida. En pansarkille. Min tv-kille.

I det verkliga livet tror jag allvarligt talat inte att han skulle passa in, då har jag det utmärkt som jag har det.

Jag har rast.

Passar på att titta in hos mig själv och gläds åt att så många åt semlor igår. Själv åt jag två. Precis som frkn Marklund säger så är det bara dumt att stoppa i sig dessa gräddmonster, men gott är det.

Man ska hela tiden se till att leva livet och om livet innebär två härliga semlor så är det bara att gilla läget. Sådeså.

Idag lever jag inte livet på mitt jobb. Uschfyblä vad tungt det är ibland.

Eftersom ni var så duktiga på att kommentera igår så tar jag en fråga idag också: Hur har ni haft det idag? Berätta något roligt för mig.

Jag behöver det.

Please.

… hur många semlor blev det idag? Svara ärligt.

Jag har tidigare skrivit om föräldrar som jag träffat på genom åren som inte fixar sin föräldraroll alla gånger.

De är dock - som tur är - i minoritet och därför vill jag bara utbrista: oj, vad många fina mammor och pappor det finns! Föräldrar som bryr sig, engagerar sig och finns till för sina barn. Föräldrar som alltid har sitt barns bästa för ögonen och gör sitt yttersta för att hon/han ska växa upp till en lycklig individ.

Idag har jag träffat på två sådana och det gör mig varm i hjärtat.

Tänkte bara säga det.

Bilderna är från förra årets charter - en vecka i Bamseland. 

Just nu har jag en extrem längtan efter solen, poolen och kjolen. Att få sitta på en uteservering, plaska i vattnet och läsa pocketböcker. Leva livet helt enkelt. Därför spanar vi nu ivrigt efter resor.

Men, vi får se. Mycket talar för att det bara blir en önskan en kall februaridag.

På nåt sätt har jag alltid vetat att jag velat skriva. I alla fall så länge jag har haft förmågan att hålla i en penna och forma bokstäver.

Berättelser, texter och inlämnade arbeten. Uppsatser, sagor och dikter. Det har alltid fascinerat mig och i mellanstadiet bestämde jag mig för att bli journalist. Framtiden var klart utstakad och jag gjorde flera av mina praoperioder på lokaltidningen. Skrev, skrev och skrev. Skrev långt och skrev fint. Det var min grej.

Jag skrev om medel mot akne, hundklubbar, fotograferade Cyndee Peters och gäspade mig igenom ett kommunfullmäktige. Skrev, skrev och skrev.

Men till slut tog det stopp och det var sista året i gymnasiet. Pluggperioder, körkort och rent allmänt ganska mycket att göra i kombination med måstemåste-skrivande för Norran gjorde mig trött. Men riktigt stopp tog det inte förrän jag kom till Svensk Damtidning.

Vi hade en veckas prao och min mycket fixandeochtrixande pappa ordnade genom kontakters kontakter en plats åt mig på Svensk Damtidning. Jag skulle få följa med Bosse som var fotograf på tidningen och på så sätt få bra inblick i en journalists verklighet. Det var det som var kruxet. Jag insåg att en journalists verklighet inte var den verklighet jag ville existera i.

Vi åkte runt Stockholmsområdet, besökte gods i Mariefred, fikade med en prinsessa från Lichtenstein, intervjuade Thomas Gylling och träffade Ted och Kenneth Gärdestad. Thomas Gylling - visst kommer ni ihåg den speedade varelsen? - var ett unikum, men praoperidens höjdpunkt var nog ändå mötet med bröderna Gärdestad. Ett minne som jag bär med mig än idag.

Vad var det då i denna lyx som avskräckte mig?

Måste nog säga att det var synen på människorna. Att smöra, men ändå snacka skit. Att snoka, forska och sätta dit. Spekulera, analysera och gissa. Jag sattes bland annat i uppdrag att ringa Emilio Ingrossos mamma för att få bekräftat att separationen mellan herr Ingrosso och hans Pernilla var ett faktum. Det kändes rent olustigt och det kändes skönt att hon aldrig svarade.

Idag inser jag ju givetvis att detta var en mycket annorlunda variant av journalistiken. Men, då blev det för mycket. Alldeles för mycket.

Jag kom hem, tänkte och omvärderade allt. Började söka efter annat att göra, ändrade mina planer - planer som funnits i en massa år. Så här i efterhand kan jag väl tycka att det var oklokt med tanke på att det var en vecka som förändrade allt.

Det blev lärarutbildningen och det kändes som en nödlösning, en trygg sådan. Trygg och trist. Att fortsätta i samma spår, bara ändra vinkel. Från bänk till kateder.

Idag tycker jag att jag har ett bra jobb. Stundtals fantastiskt, när allt bara går vägen är det magiskt. När man lyckas få alla engagerade och man själv bara njuter. När man känner att man förändrar tillvaron för någon, får lyssna och blir lyssnad på.

Ibland är jag så less att jag bara vill stänga klassrumsdörren, låsa och dra. Göra något annat. Jag är ganska övertygad att jag någon gång i framtiden kommer att byta bana, lämna det trygga och kasta mig ut. Ut i det okända, det jag då inte vågade.

Då kommer jag att skriva. Det är ju det jag alltid velat göra. 

• Vaknade av att sonen ramlade i golvet med en rejäl smäll. Alla fyra sover numera i samma säng när morgonen kommer och det är riktigt, riktigt mysigt - men trångt. Smällen resulterade i tårar och kramar, smärtan gick dock över när Pokemon började. Någon som fattar storheten med det programmet?
• Frukost med kokosbollar som efterrätt - en bra start på dagen. Glöm GI. I detta hus är det välbehaget som går före.
• Spraystädning (the Ullestyle) stod sen på schemat, liksom badning av barn och allmän uppröjning av litet, vitt, stökigt hus. Nu är det fint på ytan och kaos om man glättar bakom de stängda dörrarna. Men - gott luktar det.
• Sen var det teater. Finkultur som liten och stor riktigt njöt av. Efter föreställningen var det clownfika, nästan ännu roligare. En mycket, mycket rolig clown (David från Sälteatern) som konverserade fritt med fikande barn. Idag hade han och Olle en lång diskussion om vad kärlek egentligen är. Kan man vara kär i en chokladboll? Den tycker man ju om. Nej, menade sonen. Kärlek är ju när man använder munnen och pussas med en människa. Olle har en tjej, så han vet ju. Mammahjärtat gladdes åt konversationen, i tider av strider och kampen mellan gott och ont i StarWarsfixeringen.
• Godisinköp hos Malin på Hemmakväll. Kisspaus - väldigt akut läge.
• Hockeyeftermiddag hos den mycket fina familjen E. Jag bjöd in oss - fräckt nog - och med tanke på hur trevligt det är att hänga hos dem så kommer jag att göra det oftare. Glada barn, AIK-förlust, pizza, festfixeri, brunchplaner, skolprat (tre av fyra är lärare, så det är väl oundvikligt…) och allmänt gemytligt. Tänk vad trevligt det är med människor som man bara kan känna lugnet med. Det gillar Soof.
• Nu är vi hemma. En liten prinsessa kapsejsade av trötthet och den store prinsen ville prata, dricka vatten och umgås. Men, nu sover även han.
• Tid för kontemplation. Då är frågan - lättsam tv-serie eller mer tankekrävande. Gissa vad vi väljer?
• Godnatt alla ni som trotsar trenden (jag följer fortfarande bloggstatistiken) och tittar in här en lördagkväll.

Snart ska mamman och sonen på finkultur, vi ska se Stackars mig. Bara jag och Olle. Det känns väldigt lyxigt att bara vara vi två, det händer inte så ofta. Efteråt ska vi fika och tjitttjatta om StarWars, Winx och annat som engagerar en snart sex-åring.

Pappan och dottern ska stanna hemma och “leka med bebisarna”. Det lät väl väldigt roligt?

Vad gör ni idag?

Kvällens citat levererades från mannen på bilden. Ur den lilla munnen kom:    Ett fredagsmys utan ostkrokar är som en ödla utan ben.

Tror ni man kan neka honom påfyllning från OLW efter en sån kommentar….?

Jag kom hem.

Det gick att växla på cykeln och snöandet hade avtagit en smula. Nu sitter två barn i Chesterfielden och ser Winx club som lånades hos kusinen och brudarna igår.

Själv njuter jag av chaite och följande musica. 

På återseende.

Sitter på jobbet. Har rast.

Iakttar omvärlden, inser att det är snö överallt. I luften, på marken.

Begrunnar det faktum att växeln fastnat på ettan - tack M. Cyklar som en galning, kommer knappt framåt.

Detta ger mig ångest. Trampa luft i snöstorm.

Någon som är avundsjuk?

Okej, jag sover inte än, har den här låten i huvudet efter kvällens idrottsevenemang. Vill bjuda er på den och läsa hur lillasyster förfasas.

Därför, jag ger er….

…a touch of hockey:

Som vanligt efter en hockeymatch blir jag en riktig anhängare av stadens stoltheter. Särskilt efter idag. Utklassning av huvudstadens hockeylag och jag är återigen hes i halsen. Men det är värt det.

Nu är det bortamatch på lördag och det känns som om man måste se den. Har ni några lediga platser kvar familjen E?

Innan jag sover skönhetssömnen ska jag se Antikrundan från Skell. Man måste ju upprätthålla sin roll som pensionär…

Gonatt.

Det blir en bra dag idag:

Pysselmorgon - Majken klipper och klipper, har sin mammas minspel när hon koncentrerar sig. Det gläder mig att båda barnen ärvt detta. Olle ritar en månadsteckning i sista stund. Imorgon är det ju faktiskt februari.

Lunch - barnen får något så kulinariskt som risgrynsgröt. Själv äter jag nog fil.

Blomshopping - Vivorna på köksbordet har börjat vika in årorna. Blommorna i badrummet likaså. Dessutom tror jag att blommorna i köksfönstret får gå till de sälla jaktmarkerna. Storinvestering alltså.

Fika hos kusinen och brudarna - brukar överträffa alla förväntningar. Dessutom var det jättelängesen vi såg dem.

Wok`n´Roll-mat hos Stålmormor - god mat och finfint sällskap.

Sen en hockeydate - Skellefteå mot Djurgården, jag och M.

Vad gör ni idag?

Två barn nerbäddade i stora sängen, med mysfilten och Bolibompa. Själv sitter jag här med ett stort glas chaite. M jobbar ikväll och själv så känner jag lugnet.

Det gör väl ni också efter detta?

Jag tänkte att jag för en gång skull skulle lägga mig i politiken. Det ska ju vara en blogg om allt mellan himmel och pannkaka och vad beskriver väl politik bättre än det?

Anledningen till att jag vill skriva om politik - men också kärlek - är en krönika som jag läste imorse. Det var i min lokaltidning som den alltid träffsäkre Olle skrivit ännu en text som föll mig i smaken. Denna gång om homosexuellas rätt att få bli föräldrar, både genom adoption och insemination. Om du av någon anledning inte har läst den finns den här.

En stark liten människa som står mig väldigt nära har under den senaste veckan tagit ett stort beslut och visat att hon står rakryggad bakom det. Att som sexton- snart sjuttonåring - öppet berätta att man blivit kär i någon av samma kön är för mig en modig handling. För trots applåderna kommer det alltid att finnas människor som inte förstår att det är kärlek mellan två människor det handlar om. En kärlek som inte går att styra och som givetvis är lika självklar som den mellan två av olika kön. De människor som inte förstår det har jag svårt att förstå, men jag inser att deras åsikter finns.

Jag hoppas att de barn som växer upp idag kommer att växa upp till människor som kan vara fria i tanken och inse att kärleken måste vara till för alla. Mina barn kommer dessutom att ha en stark liten människa nära dem som kan berätta att kärlek mellan två av samma kön är helt okej och absolut inget konstigt.

Det gläder mig.

Jag jobbar med barn hela dagarna och ser - självklart - att det finns föräldrar som inte alltid fixar att vara föräldrar. Inte alls. Just detta gör det helt självklart för mig att tycka att homosexuella ska få rätt att få bli föräldrar. Jag är helt övertygad om att det finns många homosexuella som skulle fixa det betydligt bättre än dessa människor. På grund av deras personlighet, mognad och annat. Så, varför ska en människas sexualitet få avgöra denna fråga?

Det finns ju faktiskt ett stort antal barn i detta land idag som lever med föräldrar som är av samma kön. I familjer som alla andra, med Barnkanalen, VAB-dagar och mysmorgnar. Med dagislämningar, läxläsning och gympaväskor. Med tårar, skratt och bajsblöjor.

För vill man ha barn går det att lösa. Självklart. Men, det är inte alltid lätt.

Vi måste alltså se till att vi har politiker som gör det lite enklare och på nåt sätt säger: Hörrni, vi tycker att det är helt okej att ni får barn tillsammans och vi är övertygade om att ni kommer att bli fantastiska föräldrar.

För varför skulle de inte bli det?

 Inte? Nu kommer ni i alla fall få en finfin kväll. Kan den bli annat?

Jag och söstra mi är på alla sätt och vis olika. Till utseendet, javisst - ingen som ser oss kan förstå att vi är systrar. Vi lever två helt olika liv och har stundtals väldigt svårt att förstå oss på varandra. Vi för ofta diskussioner, egentligen meningslösa eftersom vi argumenterar mot varsin vägg. Vi envisas med att försöka få den andre att förstå tankegångar och resonemang, men det slutar oftast med att vi stångar huvudena blodiga och gråter oss igenom telefonsamtalen.

Ändå skulle jag vilja säga att hon är en av de människor som står mig allra närmast, en livboj och den jag ringer till när tårarna rinner och allting bara känns surt. Hon känner mig utan och innan (nästan) och the rollercoaster years har gjort oss till en enad liten pakt mot livets orättvisor.

Vi har alltid varit olika. Det är nog faktiskt så att mamma och pappa nu tittar ner från sitt moln och ler över det faktum att vi numera kan umgås utan att nästan klösa ögonen ur varandra. Jag hoppas nästan att de ser oss nu, för som de måste ha grubblat över de faktum att systrarna C inte kom överens.

För så har det varit.

Vi har vuxit upp sida vid sida, utan att närma oss varann det minsta. Vi ägnade vår barndom åt att leva och leka i två parallella liv.

Söstra mi var något av en ensamvarg, kunde sitta i badkaret i timmar och leka med sina plastdjur. Hur man nu leker med plastdjur? Jag förstår det fortfarande inte.

Jag ville att allt skulle vara verkligt, Barbie (som i och för sig är overkligheten personifierad…) och Sindy var mina följeslagare. Allt skulle kunna överföras till det verkliga livet och när det visades tecknat på tv:n var jag totalt ointresserad. Jag såg hellre pensionärsprogram - redan då - och skrattade gott åt Nils Poppe.

Vilket jag inte gör idag.

Vi kunde sitta, jag-mamma-pappa, i tv-rummet och skratta åt lillasyster. Inifrån hennes rum hördes det ofta röster från hennes lekar. Hon var sjuttioelva olika karaktärer och ändrade tonfall beroende på om hon var elefant, gris eller säl.

Denna säl blev en gång upptakten till en rejäl urladdning i det rosa huset på Bankgatan. Jag hade en kompis hemma hos mig och vi lekte som vanligt med våra Barbiesar. Temat var förmodligen olika familjers leverne, vi byggde upp små hus och bäddade deras sängar. Gjorde middagar, ordnade bröllop och handlade mat. Allt var frid och fröjd.

Tills mamma öppnade dörren till mitt rum och tyckte att vi kunde ta med söstra mi i leken. Med tanke på hennes sätt att leka och det faktum att hon var några år yngre jublade vi ju inte direkt åt vår nya lekkompis. Men, mamma stod på sig och in klev en flicka med ljust rufsigt hår och en stor plastsäl i nyporna.

När jag säger stor måste ni förstå att den var stor, inte alls lämpad att delta i en lek med våra Barbiefamiljer. Stor, grå och av plast. Men, med i leken skulle den och det gjorde Söstra mi ganska klart för oss. 

Jag insåg ganska snabbt att detta måste lösas och det snabbt. En gigantisk säl skulle inte få förstöra den harmoni som vid detta tillfälle rådde i Barbieland. Sälen var helt enkelt tvungen att dö.

Och så blev det.

Sälen dog och hur det gick till kommer jag inte ihåg. Kanske gick det våldsamt till och det känns som om jag har en vag känsla av ett fall från ett tak. Det spelar egentligen ingen roll, för död var den.

Söstra mi tog inte detta på det sätt som vi önskade. Det vill säga, hon lämnade inte rummet med sin avlidna säl och lät oss fortsätta med vår mycket strukturerade lek. Istället ställde hon till med ett rackarns liv och mamma blev plötsligt inblandad.

Hur det slutade kommer jag inte ihåg. Förmodligen återuppstod sälen. Det känns så.

Idag skrattar vi gott åt historien om sälen. Just för att den så bra personifierar våra olika sätt att vara, hur olika vi egentligen är. Men man brukar ju säga att opposites attract och jag är oerhört tacksam att Söstra mi finns i mitt liv, för utan henne vore jag inte den jag är. 

Jag är hemma igen. Tillbaka i det lilla vita huset. Hemma hos mina goseungar. Det är ungefär hur härligt som helst.

Min lilla semester började ju rent utav uselt. Magsjuka light i en stor stad, där man inte har en aning om var närmaste toalett finns att uppbringa. Magsjuka light i en lägenhet där det bor den allra bästaste Miri och Pippifantasten N, två personer som man absolut inte vill skicka över sina bakterier på. Magsjuka light, när allting ska vara happyhappy och inte motsatsen.

Men, det gick det också. Torsdagen kan jag dock räkna bort från listan över de bra dagarna i livet. Ägnade den mesta tiden åt att gå, direkt jag stannade av blev det illa. Till slut tog det dock stopp och jag hamnade i en soffa på Linnégatan, tittandes på Pippi. Återgången till livet blev dock snabb efter att jag stoppade i mig några kex med opastöriserad fransk ost.

Jag gissar att de bakterierna visste var de skulle sätta in stöten.

På fredag bytte jag boende och min lilla semester ändrade karaktär. M kom ner till lunch och vi tog in på hotell, vilket även bästaste kompisarna U & R gjorde. Jag och M dinerade på Restaurangen och det kan verkligen rekommenderas. Melker vet precis hur han ska göra för att få en att trivas.

Sen dracks det goda drinkar och pratades innan fyra trötta norrlänningar gick och la sig.

I övrigt har vi gått och gått och gått. Samt fikat och ätit.

Det blev en bra liten semester ändå.

När man är en ganska trött liten mamma kan ett sånt här litet avbrott i verkligheten vara så oerhört efterlängtat och extremt välkommet. Man känner bara att man måste få komma iväg, vara själv och bara vara. Men ändå är det så ofattbart härligt att komma hem igen.

Känna de små armarna om halsen igen och höra hur efterlängtad man är. Ligga i stora sängen allihopa och se Ronja Rövardotter. Kliva över leksaksgeväret i barnens rum. Tappa upp vattnet i badkaret. Avstyra diskussioner angående lillasysterns rätt att smälla igen taket på Turtlesbilen. Göra välling igen. Läsa Halvan för tusende gången och återigen få se hur lång Majken är när hon ställer sig upp i sängen.

Lovely.

För hur skönt det än är att vara borta är ändå hemma det bästa stället.

Alltid.

Nu börjar jag återvända till livet. Visst har ni varit oroliga?

Miripiri lockar med smaskigaste kex och finaste osten, t o m en liten klick fikonmarmelad. Soofen har problem att stå emot. Är det klokt tror ni att ta sig en tugga?

Magen är ju ganska tom efter dagens bravader plus det mycket sparsamma intaget av foodica - det har ju liksom bara blivit ProViva. Tänk att jag som alltid är hungrig klarar mig en dag utan mat. Då är det illa.

Imorgon kommer mannen och vännerna, då börjar fas 2 i den här semestern. En fas som ska bli splendid.

Tjing.

Murphys lag. Visst är det så den heter? Lagen om alltings jävlighet. Den stämmer.

Sitter nämligen i en soffa på Linnégatan och… tada… mår pyton. Såklart. Självklart så får man magsjuka light när man ska iväg på äventyr. Självklart så händer det när man inte är hemma och självklart händer det mig.

Yippie.

Har gått en stund på stan idag trots allt. 2 ProViva-shots har jag druckit. Inte ätit nåt gott alls. Bara gått, gått och gått för att på något sätt fly från illamåendet.

Sen hamnade jag i en soffa på Östermalm och där befinner jag mig nu. Med ett dåligt samvete mot soffans ägarinna, som jag förmodligen ofrivilligt smittat. Med ett dåligt humör, jag skulle ju få träffa kompisarna ikväll och äta goda ostar och dricka vin. Inte dricka ProViva. Inte alls dricka ProViva.

Imorgon kommer M ner. Vi kan väl räkna med att han insjuknar någongång vid 15-tiden. Någon som vill sätta emot?

Lovely.

Vi pratade om det tidigare idag, jag och söstra mi. Det där med att vissa (jag) tiger sig genom saker. Jobbar sig långsamt igenom det som är jobbigt. Andra (hon) ger hela tiden utlopp för det som är tungt. Visar sina känslor.

När hon säger att hon tycker att det är bra att folk får veta att jag mår dåligt hajar jag till.

Jag mår ju faktiskt inte dåligt. Jag skriver bara av mig. Så att en massa kändisar och ofattbart många okända får läsa. Kastar ut saker som legat och väntat på att bli nedskrivet länge nu. Ventilerar.

Jag mår på det stora hela riktigt bra. Visst, ibland är det tungt-trist-tråkigt. Men det är det väl för alla.

Att jag skriver om de jobbiga sakerna är bara ett sätt att få göra bokslut. Ett sätt att få ta med sig det ljusa och lämna det mörka bakom sig. För det är ju så att även om det är tungt så har man alltid något att glädjas åt. Alltid något. Glöm aldrig det. Det gäller bara att söka efter det ljusa istället för att gå ner sig i det mörka.

Jag blev djup och analyserande nu, så är jag egentligen inte. Jag är egentligen motsatsen.

The rollercoaster years har lärt mig mycket. Mycket om mig själv, men mest om andra. Jag känner mig själv rätt bra vid det här laget, vet min kapacitet. Jag har koll på vilka människor som betyder något och vilka som inte gör det. Jag vet att jag aldrig kommer att se ner på människor som inte kan hantera sina problem, vi har alla problem. Det handlar bara om hur vi tar itu med dem.

Jag fick ett mail nyss. Ett mail från en av mina livbojar. Ni vet, en sån som man flyr till när åskan går. En av mina reservvuxna. Hon är ofta här och läser, kommenterar aldrig eftersom hon tycker att det blir för offentligt. Jag blev glad av hennes mail, liksom jag blir av alla era kommentarer. De behövs.

Ikväll åker jag till Stockholm. Om jag ska göra som ni säger borde jag äta yoghurtglass, maffiga pizzor, njuta av lyxig choklad, inmundiga de bästa ostarna, kolla kläder både här och där, dricka vin, latte och bara ta det lugnt.

Vi får se vad jag hinner.

Jag ska i alla fall känna lugnet.

Jag tror inte att jag klarar mig utan detta, så troligtvis kommer det att dyka upp ett 08-baserat inlägg om ni har tur.

På återseende.

Vi sitter och äter lunch och pratar om allt möjligt. Plötsligt frågar Olle mig vem jag skulle låna i Folkoteket. Folkoteket är ett program på Bolibompa - för er som inte ser det - där man kan låna olika personer, precis som att man på biblioteket kan låna böcker.

Jag funderar ett tag och säger sen att jag nog skulle boka en superduperstädare för en dag (eller vecka). För “morgonens obarmhärtiga ljus avslöjar alla detaljer”. Dammet syns - överallt. Fönstrena skulle behöva putsas och hela huset skulle behöva en översyn. Helst av någon annan än mig.

Sen skulle jag på momangen boka in Johnny & Mattias. De skulle få ta sig an våran källare, det som någon dag ska bli en fullvärdig del av vårt hus. Idag är det ett big no-no för alla nyfikna som vill ta sig en titt. Källaren är inte brukbar om man säger så. Johnny & Mattias skulle dock inte få ta med sig någon inredare, jag vill bestämma själv.

Jag frågar sen Olle vem han skulle låna. Svaret kommer blixtsnabbt. Turtles såklart. Eller möjligtvis Superhjältarna.

Mina svar ter sig ynkliga i jämförelse.

Hur trist är jag egentligen?

Det är en skådespelare som alla andra. En sån man ser i nån film och tycker om. Ung. Vacker. Lycklig.

Tills motsatsen bevisas och hans kropp hittas livlös i de tidiga morgontimmarna. I Sverige, på en filminspelning, sitter hans före detta kärlek med deras barn, en flicka som bara är två år.

Jag får ont i kroppen. Tragik ger mig ont i magen. Men, framförallt det faktum att det nu finns en liten flicka som förlorat sin pappa och hela livet kommer att få bära detta med sig.

Över hela världen dör människor och varje dödsfall är en förlust för någon. Få förluster skriks ut på tidningarnas förstasidor, men är inte oviktiga för det. I det här fallet är sensationsjournalistiken och spekulationerna det vi kommer att minnas, inte det faktum att en liten flicka har förlorat sin pappa.

Det är synd att det är så.

Dagens themesong är denna. En klassiker. Det blir en bra dag idag också.

Har haft besök ikväll av en stark liten människa. Hon ser sig inte själv som en sån som trotsar och går sina egna vägar, men vi som står bredvid ser det så klart. Det har alltid varit så och kommer så förbli.

Hon har styrt in sitt hjärta på en väg som kanske inte alltid är så lätt, men vad gör det om det är den vägen man måste gå? Ibland kanske man inte alltid får välja väg, utan det handlar snarare om att våga ta steget ut på den väg som ligger framför en.

Att våga ge sig ut på en inte alltför upptrampad stig kräver mod.

Folk pratar säger hon och ser lite bekymrad ut. Låt de prata, säger jag. Det går över. Snart är det någon annan som gör något som gör att löpelden sprids. Det du har gjort är ju bara att följa hjärtat och sen våga stå för det.

I mina ögon det bästa valet man kan göra.

En del går hela livet utan att följa sitt hjärta. Ljuger för sig själva och för de runt omkring, bara för att slippa den jobbiga stigen. Att följa hjärnan är ett enkelt och bekvämt val, men fel i det här fallet.

Fel i det långa loppet som kallas livet.

Jag gör vågen för henne ikväll och ställer mig rakryggad i hejaklacken. Så, för dig kommer här:

Soof ska få fara på en liten minisemester till helgen. Kungliga hufvudstaden står på schemat och kontrollmänniska som jag är har jag givetvis en plan för vad som ska göras och vad som ska ätas.

Äta bör man nämligen - jämt.

Favoritaffärerna ska besökas och nya restauranger ska testas. Men vad får jag inte missa?

Berätta för mig.

Inser att jag och M bara för några veckor sen pratade om hur lite sjuka våra barn hade varit under hösten. Det får vi äta upp nu.

Jag är hemma, inte helt pigg själv. Olle är krasslig, så det vabbas idag igen. Lillasyster mår finemangs, testar skor och klipper ut Lille Skutt. Själv så gör jag pannkaka (ugnspannkaka för er som inte pratar norrländska) och läser tidningar som jag lånat på biblioteket.

Idag har jag en bunt Lantliv, Femina och Allt om Mat hemma. Måste medge att jag tvingats ändra mina åsikter om tidningen Lantliv. Inte alls så ryschig och pyschig som jag trodde. Passar utmärkt även till en småstadstjej som absolut inte vill ut på landet. Lite mat, lite prylar och några intressanta människor. Mer behöver man inte.

Vad gör ni idag? Jag vet att det brukar komma in ungefär noll/nada/zero kommentarer när jag ställer en sån fråga, men man måste ju få försöka.

Så, chocka mig. Skriv och berätta.

Vi startar igång med musik av bästa sort.

Det kommer att bli en bra dag. Jag lovar.

Just nu är jag som mest hypokondrisk. I vanliga fall räds jag inget (förutom cancer då - men det är en annan historia). När julen har lämnat oss och tidningarna börjar skrika ut att den är över oss igen då blir jag dock besatt. Besatt av tanken att för en gång skull slippa vinterkräksjukan. Jag hoppas varje år, men det hjälper aldrig.

Man åker alltid dit.

Vi hade en fruktansvärd vinter, den 2003 - den var fruktansvärd på många sätt. Olle var åtta månader, mamma låg på Orkidén… ja, om ni varit här förut vet ni historien. Jag och M fick viruset två gånger medan den lille mannen fick det tre. En gång blev han inlagd. Några korridorer ifrån sin mormor. Jag gick i trapporna och överlade med mig själv om jag skulle våga berätta för mamma att Olle låg med dropp i samma byggnad. Jag berättade till slut. Orkade inte ljuga.

Olle lämnade dock lasarettet piggare och sen dess skyr jag caliciviruset som pesten. Direkt någon börjar prata om det får jag ont i magen, känner hur det börjar röra runt bland tarmarna. Inbillningssjuk. Såklart.

I år har jag efter tips från världens bästa frisör - som även hon är paniskt rädd för kräket - införskaffat våtservetter som desinficerar. Kan bli maniskt om man driver det till sin spets. Vilket jag inte kommer att göra.

Men, inget lösviktsgodis nu på ett tag. Säkrast så, för visst vet ni hur mycket som döljs där?

Morgonen i bilder. Sammanfattningsvis så kan man säga Starwarslego, huvudfoting, boxare och surmun. Inte illa för en VAB-dag.

Den heter Kulla, kommer från IKEA. Den är förmodligen alldeles för hög och alldeles för bred för att passa in någonstans. Men jag vill ha den ändå.

Jag kände dessutom att det var läge att ta bort lite av sorgefloret som jag så passande lagt på bloggen en söndagskväll.

Så, in med lite IKEA - så har