Category Archive

Jag känner det direkt vi svänger in på grusvägen. Den välbekanta grusvägen där jag gått oräkneliga gånger, där en svart och rosa cykel rullat många somrar och där pappas Volvo ofta körde, lastad med ICA-kassar, blomjord och världens finaste boxer. Grusvägen som leder till mitt barndomshem - stugan som jag tillbringade sex månader om året i från att jag var liten till att jag blev stor. Stugan som vi sålt. Inte bara för att vi måste, mest för att vi ville. Ville inte bli påminda varje, varje gång.

Jag känner klumpen i magen och mina egna hjärtslag. Hatar att vara tillbaka. Men det är ett nödvändigt ont eftersom mina svärföräldrar har en stuga ett stenkast ifrån den röda stuga som en gång var min. Min, mammas, pappas och lillasysters. Jag måste alltså dit. Måste alltså åka på grusvägen och inse att allt är på ett helt annat sätt än vad jag föreställt mig.

När jag sitter i en gunga vid det stora piratskeppet ser jag stugan och det känns som tortyr. Barnen ropar, Majken vill gunga hon med och Olle vill att jag ska titta var han hängt sina Spindelmannenglasögon. Jag försöker fokusera men vill helst bara skrika fula ord mot det faktum som gör att det bor andra människor i min stuga. Människor som jag inte ens tycker om.

Barnen rubbar mina tankar och tur är väl det. Vi måste gå tillbaka, farmor och farfar väntar. Jag lastar Majken i barnsitsen och Olle sätter sig på cykelsadeln. När jag med fast hand leder cykeln med mina darlings på kan jag inte låta bli att tänka: Tänk om... Hur skulle det ha varit? Skulle vi ha farit hem till mamma nu istället? Hon skulle ha suttit på trappen och väntat. Ställt sig upp och gett oss varsin kram. Erbjudit oss att äta, dricka eller bara vara. Havet skulle ha varit vackrare än idag. Jag skulle kunna sitta och se mina barn med sin mormor och morfar. De som längtade så oerhört efter barnbarn att skämma bort och pyssla om. Solen skulle skina på oss och penséerna skulle svämma över i den stora urnan på altanen.

Det är ju så det skulle ha varit. Men det är ju så det inte är. Det suger. Jag tycker att det suger.

Vi går förbi stugan. Olle springer med lätta steg förbi den, med siktet inställt på farmor och farfars stuga. Majken kan inte bestämma sig för om hon ska sitta i cykelsitsen eller om hon ska springa. Jag drar ner solglasögonen och hoppas innerligt att ingen stuggranne ska komma och säga hejhurärdethurmårnivisstharnidetbra? Ingen ser oss och vi passerar obemärkt. De som köpte stugan krattar frenetiskt och tittar inte upp. Skönt.

Väl framme i stugan en liten bit bort sätter jag mig på deras trapp och bannar allt som gjorde detta mot mig. Den olyckliga slumpen, ödet eller lagen om alltings jävlighet. Kalla det vad ni vill. Solen lyser hur som helst och på graven sitter det nyplanterade penséer. Citrongula.

Klockan var 04.41 den 13 april 2002 och äntligen, äntligen var han hos mig. Efter först månader av väntan, sen veckor över tiden och till sist många timmar i ett förlossningsrum såg han dagens ljus i en operationssal på Skellefteå lasarett.

Själv låg jag fastspänd, bedövad och utmattad med ett skynke framför mig. Jag kunde bara glädjas åt skriket som nådde mina öron och se leendet i den nyblivna pappans ansikte. En stor liten kille lades på mitt bröst och lyckan var total, fullständig och allt kändes bara fantastiskt. Jag hade blivit mamma och det hade blivit den finaste av bebisar - en helt ny liten Olle.

Olle föddes in i en kaotisk period i mitt liv där lycka och skratt blandades med sorg och ilska. Det var en mycket kluven period, man slets ständigt mellan olika känslor och inget känsloläge kändes helt rätt - det dåliga samvetet var över en hela tiden.

Olle gjorde dock att jag stod på benen i allt elände - det fanns inget annat alternativ. Utan Olle som orsak hade det varit enkelt att bara lägga sig ner, dra ett täcke över sig och bara försöka sova bort allt det hemska. Men - en kille på bara tre månader behöver sin mamma och det var ju rackarns tur. Det var bara att bita ihop och se till att försöka njuta av det som var bra. Att gå långa promenader med en unge som ville se allt och alla. Att sitta i soffan, amma och se Days of our lives (jag vet - helt galet). Att vakna på natten och titta på en sovande bebis i en gul pyjamas. Att se in i ett par blå små ögon och mötas av ett leende. Sånt kunde göra den sämsta av dagar till något bra.

Ibland tänker jag att allt detta kaosartade har gjort min Olle till den fantastiska lilla människa han är. Klok - ibland lite lillgammal, festlig, lugn, vetgirig, snäll, smart, rörlig, rolig, musikalisk, söt, konstnärlig och busig. Superlativen är många, men då är jag ju hans mamma också.

Idag fyller han sex år och det tänker jag fira ordentligt. En cykel i badkaret och sång till väckning. Starwarsgubbar gömda i huset och grön Yodatårta. Stora pussar och färgglada ballonger. Kalas och massor av kramar.

Det blir en bra dag idag. Det är ju Olles födelsedag.

Jag har tidigare skrivit om hur överrumplande det kan vara att höra en melodislinga, se ett kort man glömt eller läsa några rader i en bok. Hur något till synes oväsentligt kan få huvudet att dra fram de mest undangömda minnena och kasta en vårdslöst tillbaka i tiden. Jag har även skrivit hur rackarns ont det kan ta. Men samtidigt skulle man inte vilja vara utan dessa minnen. Utan minnen - ingenting.

Igår kväll gick jag en liten promenad. Ensam och med radioskval i ena örat. Jag struntade i vantarna. Tyckte att det var vår och bannade sen den åsikten. Det var kallt. Riktigt kallt.

I ena handen höll jag mobiltelefonen och zappade runt mellan olika radiokanaler. Eftersom alla envisades med att spela Anastacia, Wyclef och annat som inte passar Sooföron kunde jag inte bestämma mig för vilken kanal jag skulle vara trogen under promenadens gång.

När jag nästan gjort varvet och börjat närma mig Almgatan hamnade jag på 89,7 - Radio Skellefteå. Där spelades låten som fick mig att le, gå lite rytmiskt och tänka mycket på min stora, goa far.

Min pappa var begravningsentreprenör. Något som flera generationer i släkten C varit före honom. Döden var alltid närvarande på Bankgatan, det var ju ett levebröd och något som var ganska naturligt. Om man hela tiden konfronteras med döden, träffar på den dagligen och tvingas inse att den existerar - då blir man på ett visst sätt. Man är tvungen att lägga sorgen man hela tiden träffar på bakom sig. Man måste för att överleva själv inse att döden måste stanna på jobbet. Även om det är svårt.

Min pappa träffade på döden flera gånger i veckan. Jag kan inte säga att det gjorde honom till en dyster person. Snarare tvärtom. Jag kan inte heller säga att vi pratade så mycket om döden hemma. Visst, en del begravningar var ju jobbigare. Det var ju jobbigt att vara i tjänsten när någon som stått en nära låg i kistan framför. Såna gånger märktes det på pappa.

Något som han tog med sig hem till det rosa huset på Bankgatan var den kyrkliga musiken. Ofta kom han hem - med ett fång tulpaner i den ena handen och en kasse mat från ICA i den andra - gnolandes på en psalm. Inte på det vanliga sättet. Inte alls sakralt. Oftast i en dansbandsvariant. Klämmigt och religiöst på samma gång. Vi log oftast åt hans högljudda stämma, men nynnade glatt med i texten som vi kunde vid det här laget.

När vi satt där i kyrkan, med ett hav av blommor framför oss. Med en kista av ek som ett blickfång och som ett bevis på allt det oförklarliga. När vi satt där med alla människor bakom oss - såna som brytt sig mycket, lite eller inget alls. När kantorn började spela och människorna bakom oss tog ton. Då tittade jag och lillasyster på varann. Mitt i alla tårarna så log vi. För i våra huvuden var det dansbandsvarianten som hördes. Pappas psalm. På hans sätt.

Jag hittade den på Youtube. Med Christer och det blev ju perfekt. Kunde inte bli mer dansband. Glöm att det är nån som gjort sig rolig över texten. Koncentrera er på musican och håll med om att det är en ganska så svängig psalm.

Ikväll gläds jag åt att det är fler som tagit bladet från munnen. Fler som har visat att vi är många som har gått med skammen. Fler som inte har vågat prata om problemet. Helt i onödan.

Därför skickar jag i denna sena timme en massa cyberkramar till modiga fröken Fingerspitzengefühl. Liksom till alla ni andra som så öppet skrivit och berättat i de kommentarer jag fått efter mitt biktande. Tack tack tack.

Godnatt på er alla fina människor.

Jag är less på att känna paniken växa när någon börjar prata om sin mamma och pappa. Då man märker att samtalet går in på mig och mina föräldrar. När jag tvingas säga att de inte lever och då följdfrågan automatiskt blir Men hur gick det till, de måste ju ha varit unga.

Att då berätta om långvarig cancer och tuffa behandlingar, en mamma med en otrolig kämpaglöd och livslust - det är lätt. Hur lätt som helst. Cancer är ju inte tabu, cancer är något man kan prata om. Alla kan cancer.

Men när man sen ska berätta om pappa. Då blir det jobbigt. Just för att dödsorsaken sätter en stämpel på den runde och goa mannen som var så mycket, mycket mer. Det spelar liksom ingen roll vad man säger efter att ha nämnt a-ordet. Man kan ösa superlativ, berätta om allt man tyckt varit fantastiskt med pappa. Det spelar ingen roll. Folk tror att de vet. I deras huvud vet de.

Därför lämnar jag ut mig själv. Mig själv och la famiglia. Det är orsaken till att jag skriver om detta. Att alla ska få veta. Att det var så det var och att jag är så ofantligt stolt över att vara hans dotter. Trots att jag i snart sex år har gått med skammen. Nu är det slut med det.

Idag är jag bara stolt.

Dessutom blir jag så ofantligt glad över att läsa kommentarerna ni gett mig. Tack.

Mamma var ung och pappa var yngre. De hade nyss träffats och året kan ha varit 1974. Hon stod och lagade mat och insåg att hon behövde tomater. Hon tog upp telefonluren och ringde till pappa som lovade att köpa några tomater innan han åkte hem från jobbet. Några tomater. Enkelt. Det skulle han fixa.

När han kom hem hade han köpt tjugo tomater - kanske fler. Röda, stora, i en påse som nästan svämmade över. Mamma häpnade och undrade vad som gått fel. Vad var det som han inte hade förstått? Grejen var att han hade förstått, men han tog bara i lite extra. Så var han ju.

Detta beskriver min pappa ganska bra. För så var han. Allt eller inget. Mest allt. Det normala låg inte för honom, skulle det vara så skulle det vara mycket av allt. Kärlek, humör, presenter, skratt och tomater. Roliga historier, mat och blommor. Kramar, omtanke och upplevelser. Allt skulle vi få.

Han var den bästa av pappor och att vara utan honom känns förfärligt. Varje dag känns det förfärligt.

Vi var på fest för ett tag sen och en kommentar som jag fick där fick mig att fundera. Det har jag gjort nu och det är också därför jag skriver detta. Måste ut med saker. Få folk att fatta.

Människan som sa det han sa där på festen hade en klar bild av saker som varit. Bara av en liten kommentar förstod jag det. Det som hade hänt i mitt liv och med mina närmaste. Alla vet allt, men ingen vet det jag vet. Inget vet mer än jag och lillasyster. Men många spekulerar. Alla spekulerar och tror sig ha koll. Kan bara säga att ni vet nada. Ni har inte ens skrapat på ytan. Skulle ni skrapa skulle ni se mer än vad ni ser nu.

Det folk inte fattar är att han var så mycket mer än den stämpel som man så lätt sätter på människor som har problem. A-ordet säger direkt vad det handlar om. I alla fall om man inte vet. Parkbänk, slitna kläder och sluddrande tal.

Så var det ju inte. Inte alls.

Fint hem, eget företag och stort skratt. Så var det ju. Blommor överallt och glada miner. Tills mammas cancer och sämre tider tog över och molnet lade sig över den bästa av pappor.

Därför blev jag så glad när Marcus Birro tog bladet från munnen och visade att alkoholister är vanliga människor. Som du och som jag.

Det är omständigheter som styr våra liv och hur vi hanterar de problem som uppstår. En del tror att de skär sig lyckligare, andra stoppar all ledsenhet längst ner i magen och hoppas att den ska försvinna. En del stirrar rakt ut i luften och en del pratar ut hos människor som har det som jobb att lyssna. Vissa går igenom kriser oberörda, konstigt nog. Andra tror att de tar död på problemen genom att dricka flytande bedövning. Så är det.

Många tror att sånt inte dödar. Men det gör det. Till och med den bästa av pappor.

Nu glättar vi lite på det förbjudna och ser att det är vanliga människor och en förödande sjukdom. Tack Marcus Birro.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2093391.ab

Ikväll har jag rensat mitt samvete, lagt alla korten på bordet och samlat ihop dem igen. Börjat spela ett nytt spel med samma deltagare, men med andra spelregler.

Vänskap är aldrig lätt och kommer aldrig att bli det heller. Skitsnack, tissel och tassel främjas och gror ofta i grupper där alla inte har samma positioner. Inre kretsar och yttre. Kompisar från förr och nya bekantskaper. Gemensamma plattformer och lösare grunder. Ni fattar.

Om några är tajtare blir det lätt att den som hänger löst också blir föremål för granskning och diskussioner. Nagelfarning. Ledsna hjärtan och glada miner. Så har varit fallet i den krets av kompisar som vi umgås i. Av olika anledningar som alla har en roll i.

Nu har Soof pratat ut med människor och bestämt sig för att bli en bättre Soof. I alla fall försöka. Jag tror att allt tar en ny vändning idag och det är jag glad för.

Ni som fattar vem jag pratar om får göra det. Ni får dra era egna slutsatser och kanske diskutera i era kretsar. Ta det lugnt med skitsnacket bara.

Ni som inte fattar kan kanske på erat håll se över era egna kompisrelationer. Finns det något att ta tag i? Behöver ni rensa luften med någon? Kramas. Gör det. Det känns bättre. Promise.

Vi hade varit i Storklinta hela dagen. Bussen var full av trötta barn, ännu tröttare vuxna och röda kinder. Det kastades mössor för att hålla ångan uppe och sorlet från barnamunnar var överallt. Jag försökte uppmuntra mina elvaåringar att känna lugnet, ta tre djupa andetag. Jag var trött i huvudet.

I bakgrunden hördes Lugna favoriter. Om busschauffören hade en baktanke med valet av radiokanal vet jag inte - men förmodligen visste han efter otaliga skolresor vad som gav honom harmoni och ork att ratta bussen hemåt. En mycket sävlig röst pratade på och fåniga jinglar rullade. Lugna favoriter. Barnen försökte byta kanal genom att trycka på displayen ovanför deras huvuden. Tröstlöst. Herr Busschaufför hade gjort sitt val och det var bara att gilla läget.

Mitt i allt detta startade en melodislinga som fick mig att reagera. Ett långt intro och sen kom rösten. Den som fick mig att dras tillbaka till det rosa huset på Bankgatan. Där den röda Chesterfieldsoffan en gång stod och där mamma och pappa en gång fanns. Där spelades den här låten. Om pappa fick bestämma.

Nu satt jag i bussen och minnena kom till mig. Likt en våg sköljde de över mig och tog mig tillbaka. Tillbaka till tiden med pappa. Den bästa av pappor. Den runda och goa som tänkte mer på andra än sig själv. Min pappa. Min pappa som inte finns mer.

Jag satt där i sorlet och kände hur ögonen fylldes av små tårar. Tårar som jag hindrade att trilla. Det passade sig inte riktigt att börja gråta hysteriskt där i bussen mellan Jörn och Skellefteå. I bussen med alla elever och kastade mössor. De tårarna fick komma någon annan gång.

Om man lever med en konstant saknad är det stunder som denna som får en ur balans. Man vet aldrig när de kommer. Det kan vara en doft. Det kan vara en bild. Det kan vara en melodi. Man kommer ihåg och det gör ont. Så kommer det alltid att vara.

Så är det.

Så - ikväll bjuder jag på låten som förde mig tillbaka i tiden. Låten. Pappas låt.

Visst är det ett ord som småbarnsmammor ofta nämner - den berömda egentiden. Finns den överhuvudtaget? Jo, den finns om man vill att den ska finnas. Man måste helt enkelt ta sig i kragen och skaffa sig ett liv utanför hemmets fyra väggar. Även om man som jag älskar att vara hemma med allt vad det innebär så behöver man ututut. Ut och se världen. Eller som nu - en myskväll med finkompisarna.

Ikväll ska jag och fruarna E ut och äta, prataprataprata samt sjunka ner i varsin biofåtölj. Det blir gråtfilm och just nu undrar jag varför jag just satte på lite mascara. Känns lite onödigt. Men man vill ju piffa till sig när man ska ut med så fina damer.

Jag gillar verkligen gråtfilmer. Eftersom jag är av den typen som sällan bryter ihop så tror jag att min kropp behöver få släppa ur sig lite sorg i form av tårar. Det finns ju minsann lite sorg i min kropp som behöver få dunsta iväg. Så är det.

Tjing.

När solen sken satt vi där på trappen. Den breda. Med utsikt över havet. Det var inte bara en trapp - utan en samlingsplats. Där man satt och läste, pratade, skalade potatis, rensade bär och solade. Den var mörkt brun och när ingen såg kunde man kasta ner glasspinnen mellan springorna i trappstegen. Tittade man ner mellan springorna, kunde man se resterna av många somrar och många glassar. Rester av barndomen.

Det var nog någon av de sista somrarna. Vi satt där och mamma pysslade på i köket. Det gjorde hon alltid. Förberedde middagen, kokade fonder, gjorde såser och marinader. Det var hennes sätt att koppla av. Laga mat.

Vi satt där och pratade. Solade och bläddrade i en tidning. Väntade nog på lunchen. Bortskämda. Det inser jag nu. Men hon ville skämma bort oss och det fick hon. Vi klagade inte. Mammas mat var ju den bästa.

Ut kom hon. Genom den vita altandörren som alltid stod på vid gavel. Hon bar på två tallrikar. Vi åt och njöt. Det var en enkel lunch, förmodligen för att hon lade krutet på middagen.

Men det var en lunch som jag minns. Just för att det var när allt höll på att rämna. När man började förstå att allt skulle förändras. Att somrarna på trappen - med lunchen serverad - var på väg att försvinna.

Ikväll äter vi mammas mat. Det hon en gång serverade - i all hast - där på den bruna trappen. När solen sken och allt var som vanligt.

Mammas tortillas

Ta tortillas av valfritt märke. Lägg på några salamiskivor och mozzarella efter behov. Toppa med basilikablad. Vik ihop tortillan.  Stek den sen i olja - några minuter, låt den bli gyllenbrun och se till mozzarellan smält. Gör minst två/tre per person…

Servera med en rejäl klick creme fraiche och massvis av sweet chili. Doppa tortillan i detta och njut.

Det gör vi.

Lillasyster funderar över kärlekens vara eller icke vara. Varför Mr Right alltid visar sig vara Mr Maniac och om en singeltjejs vedermödor i en hård värld. Det är inte enkelt i en värld av ihopjävlar att vara ett ensamhjärta. Jag tror henne.

Jag försöker lyssna.

Kan bara lyssna egentligen. Singellivet har jag nollnadaintet erfarenhet av - men kan ändå inte undvika att trassla in mig i resonemang. Om något som jag är fullständigt novis om.

Såklart att tårarna rinner på Söstra mi innan samtalet är över. Typiskt Soof att alltid vilja lösa, hitta en väg ut ur problemet. Men - så är jag. Kan inte bara lyssna - måste vara konstruktiv. Om du gör så här…. Kan du inte…. Jag vet, du borde… Nu måste du…

Jag måste styra upp saker. Det är ju det jag är allra bäst på. Att se vägen mot målet och hur man gör för att undvika groparna. Hitta rätt. Det är väl i och för sig det jag jobbar med också. Lösafixadona.

Men ibland går det helt enkelt inte att lösa och då borde moi bara lyssna.

Jag borde ha gjort det Lisa - jag vet att jag borde ha lyssnat.

Sorry.

Kärleken är inte helt enkel - inte ens för en ihopjävel. Det kräver sin man och sin kvinna att få allt att fungera.

Runt omkring hör man fler och fler som inte får det att funka. De tvingas ge upp livsprojektet familjen. Det är väl för att man passerat tregångertiostrecket - nu kommer väl skilsmässotiden. Det verkar så i alla fall.

För ett tag sen pratade jag med en tjej på mitt jobb om att vänner och bekanta nu gifter sig i allt större utsträckning. Jag var lätt euforisk över all den kärlek som bara pluppar upp överallt. Då tittade hon på mig och sa:

- Jaha, ni är mitt i den perioden. Vi är inne i skilsmässoperioden. Alla skiljer sig nu. Vänta ni bara - den kommer.

Positivt.

Men säkert sant. Man får väl se till att bryta trenden. Hålla ihop. Kämpa. Lösa de problem som kanske uppstår. Det är ju jag bra på. Liks.

Kärleken spirar för fullt i de lägre åldrarna. Herr Olle kilar ju stadigt med underbara fröken Milla och de väntar nu bara på ett tillfälle att få pussas. Önskemål har ju kommit från O att göra det i avskildhet - det blir ju lite pinigt annars. Vi jobbar därför hårt på att hitta ett datum som det passar att boka in pussandet på. Stackars lilla kärlekspar som har föräldrar som är så upptagna. Inte lätt att vara liten och kär.

När Olle träffade Milla i söndags överlämnade hon en liten present. Fullständigt bedårande. En liten kärlekssnäcka, en lapp och ett alldeles fantastiskt brev.

Kan det bli bättre?

Den harmoniska högtiden som vi kallar jul är nu snart över och jag är då inte den som sörjer över det. Bort med ljusen, stressen, omeletten i kylskåpet och in med våren - helst nu. Ni som känner mig vet att hösten är en usch-usch-tid, i alla fall efter att löven fallit av. Bara fullt med en massa födelsedagar som numera inte firas, fars-dagar vid en grav och som grädden på moset - vintern, kylan och familjehögtiden JULEN.

Visst, tindrande barnaögon och den befriande känslan av att konsumera gör det hela lite bättre. Godiset likaså. Glögg är ju inte heller helt fel. Jag kan alltså sträcka mig till att det är härligt att shoppa loss och trycka godis/mat/dryck helt hejdlöst. Säger det en del om ens personlighet?

Den årliga schamposhoppingen, detta år med frkn W-gård, gör också att man blir lite mer happy. Tänk att man kan bli så glad av lite hårvårdsprodukter… I år värre trängsel än vanligt, men vi två korta lyckades trycka in oss och hitta gräddfilen till kassan. En fördel med att vara kortare än genomsnittet är att man på något konstigt sätt lyckas bli osynlig i köer. Man bara glider.

Jag gläds åt att ni, mina kompisar, har hittat hit. Då vet jag ju att jag i alla fall skriver för Lisa, Anton, Elin, Miri och Erika. Det är ju inte illa att ha fem fina människor i hejaklacken.