Category Archive

Olle brukar se Eva & Adam, efter det är det Rapport. I vanliga fall brukar vi vara uppmärksamma och slå av teven innan alla världens hemska nyheter anfaller den lilla sexåringen. Olle älskar nämligen nyheter, att veta och att få veta.

Idag hann vi inte med, jag satt vid datorn - bad mom - och pappan var ute och hjälpte grannen. Olle såg därför nyheterna och informerade därefter sin pappa när han kom in: Pappa, det har hänt två saker, en bra och en dålig. Man får komma in i Burma nu - det är bra. I Kina har det varit jordbävning och det var en man som var så ledsen för att hans flicka försvunnit vid en skola - det är inte bra.

Det är läge för föräldrarna till den lilla vetgiriga att sätta sig ner i detta nu och förklara världsläget - om det nu inte vore för Glasklart, som Olle längtat efter att se så länge nu. Nu kan jag se Glasklart, nu har ju Körslaget slutat, bra va?

Ibland undrar man vad som ska bli av den lilla pensionären…

För mig är det en prövning att vakna en lördag och inte ha den minsta aning om vad dagen ska innehålla. M påstår att det är nyttigt och jag är nog benägen att hålla med.

Vad blev det då av dagen? Jo, långfrukost, städning, barnen utelek, Rusta, ÖB och sen tog vi en biltur till Klutmark där fina familjen Jakobsson väntade med rackarns så gott fika. Bättre än Waynes… eller hur Micke J? Vi ägnade eftermiddagen åt att fika och att prata om ditten och datten. Barnen ägnade sig åt Winx club och att hoppa studsmatta.

Väl hemma på Elmstreet blev det hämtpizza, ruccola och tzatziki. Mycket passande en slappardag som denna. Passande och gott.

Lite bilder kan jag bjuda på, dock inte från Klutmark - kameran låg kvar hemma - men väl från casa Soof och prylarna som jag omger mig av.

Jag hade just kört förbi Skellefteå Kraft Arena och var på väg in i norra E4-rondellen. Barnen satt i baksätet och vi hade varit på ICA Maxi. De diskuterade i baksätet vem som skulle hålla i drickyoghurtarna och jag försökte hålla fokus på vägen. På radion gick då ett välbekant intro igång och kastade mig tillbaka i tiden.

Året var 1992 och jag låg på en strand utanför Alghero på Sardinien. Solen gassade, havet var blått och pastan var fantastisk. Glassen var som bäst, Italien hade fastnat i mitt hjärta och lillasyster låg på ett sjukhus med brusten blindtarm. Mamma och pappa växlade mellan att vara med mig och med Lisa - mellan solen och vitklädda damer som sa Va bene om det mesta.

Det kunde ha varit den sämsta semestern någonsin - mycket talade för det - men när jag tittar tillbaka var det nog den bästa familjesemestern vi någonsin gjorde i familjen C. Jag hann med att åka till Corsica med mamma, äta fantastiska skaldjur med pappa och bara vara. Efter en vecka kom Lisa ut i solen - blek och omplåstrad - och sista veckan blev en happyhappy sådan. Allt var bra.

De italienska pojkarna flockades kring oss, två blonda brudar från kallaste norr. De låg brevid oss på stranden, väntade utanför hotellet och skrek saker på italienska som vi aldrig förstod. Vi har nog aldrig blivit så uppvaktade och kommer nog aldrig att bli det heller.

För mig spelade det ingen roll. För när jag låg där på stranden med freestylehörlurarna i öronen fanns det bara en lång, tystlåten, norrländsk hockeyspelare i mina tankar. När jag hörde låten som gick igång på det av mig inspelade kassettbandet visste jag - det var kärlek. Italianosarna hade inte mycket att hämta. Även om de försökte.

Min kärlek till den långa tystlåtna mannen håller i sig än idag. En hel massa år senare.

Jag höjde därför ljudet i bilen, sjöng med och barnen där bak undrade vad som hänt med deras mamma som skrålade som besatt. Låten är egentligen en ganska dålig sådan, men vad spelar det för roll? Det är ju en speciell låt. I alla fall för mig.

Det blev en riktigt bra ledigdag - och så är den inte helt slut än. Vi myste på till lunch - ritade, städade, byggde lego - och drog sen upp på Solbacken för lite mat- och paketshopping. Olle är inne i en intensiv kalasperiod nu, så det är paketinköp med jämna mellanrum for the moment. Jag fyndade en fin picknickfilt, så mitt shoppingbehov blev stillat också.

Sen åkte vi vidare till Stålmormor, som väntade med kortspel, snicksnackande och fika. Jag älskar min mormor, hon är bara bäst. Det har jag ju sagt tidigare och jag menar det fortfarande.

Efter utelek med Bullerbybarnen drog jag, Anneli och Erika vidare mot chaite, latte och varm choklad. Inte trist alls. Snarare en påfyllning av positiv energi, vilket behövs i dessa dagar.

Nu väntar pausat avsnitt av Brottet - har ni missat den serien tycker jag uppriktigt synd om er. Dansk teve när den är som allra bäst.

Tjing.

Jag har nyss pratat med min lillasyster och är varm i hjärtat. Ofta när vi pratar med varann - eller alltid - är det känslor inblandade. Vi skrattar, gråter och skriker. Är förbannade, ledsna eller happyhappy. Det känns sunt eftersom känslorna innebär att vi har en relation, även om den inte alltid är busenkel.

Lillasyster lever i detta nu livet i de södra delarna av landet. Hon lever sin dröm och efter år av frågetecken verkar det som om de har vecklats ut och blivit flera utropstecken. Jag är så rackarns glad över det faktum att talangen frodas, att hon får göra det hon är så bra på och att hon fattar sin egen storhet.

Så - till LisaLove - njut av våren och möjligheterna. Fancluben uppe i norr har bara väntat på det här.

Jag har plockat undan frukosten, burit runt på en liten flicka som tycker att allt är tristtråkigtledsamt, skrubbat upp spishällen och nu sitter jag här. Det fina vädret försvann och jag tycker - faktiskt - att det känns rätt skönt att bara vara inne och glida runt i mysbyxorna. Att sen huset ser ut som hejkomochhjälpmig gör ju också att man har en känsla av att det måste städas och det gör man ju enklast om man stannar inne.

Storebror i familjen har byggt ett StarWarsfängelse och nyss bäddade han ner sig i stora sängen för att se Barnkanalen. Han har en rätt skön morgon han med.

Det är läget på Almgatan just nu. Vad gör ni?

På återseende.

Liten flicka sover så gott i sin säng. Hon har fått vara borta och leka med bästisIda ikväll, så hon var nöjd. Nöjd och hysteriskt trött. Snoret rinner fortfarande och hostar gör hon så gärna nattetid - annars är det bra.

Stor pojke sitter bredvid mig och bygger Lego. Han tackade nyss sin mamma för att han får vara uppe en liten stund till. Gullunge. Han har också fått leka/spela hemma hos sin kompis Oskar (tillika Idas storebror) ikväll. Stora pojken har dessutom varit på stora skolan idag och lärt sig att nya fröken minsann heter Lena. Det är stort.

Sambo M ligger i en soffa och tittar på hockey. Han har jobbat sent och då är nog ett meningslöst hockey-VM lagom påfrestande. Han ser ut att må gott. Det unnar jag honom.

Själv så sitter jag framför en dator, iklädd allra skönaste mjukisbyxorna och med håret i slarvigaste knuten uppe på huvudet. Jag har också varit iväg på kompisbesök, har suttit och småpratat med Oskar och Idas mamma Ewa medan barnen lekt så gott. Vi har diskuterat livet, det stundande bröllopet - hennes, inte mitt, människor och hur man bäst piffar till ett hem. Precis det vi gillar att prata om alltså. Jag är också nöjd.

Imorgon är det ledigdag och det är längesen jag längtat så mycket efter en sådan. Just nu snurrar ju livet som sagt ganska så fort och det är inte riktigt min grej. Jag vill hinna andas. Det känns inte som om jag gör det nu.

Men, nästa vecka är alla utvecklingssamtal över och då kan man återgå till att vara lagom sociala Soof. Just nu är jag übersociala varianten av mig själv. Jag är en social person i vanliga fall, men det här är nästan för mycket av det goda.

Torsdagen ska bjuda på slött och slappt liv på Almgatan. Jag har faktiskt inte en enda plan. Känns sunt. Ska bli skönt bara att få glida runt i mjukisbyxorna längelängelänge.

Jag misstänker att bästa Erikan kommer att få läsa både ett och annat inlägg från mitt hörn av världen imorgon. Det vill jag ge henne, där hon sitter rund och fin ute på Bauer. Så missa inte morgondagen gott folk. Det kan bli trädgårdspremiär i bloggen till och med.

Ikväll tv-kväll deluxe. Lost, Greys, Leila, Barnmorskorna, Big Love. Jag får inte ihop ekvationen och måste prioritera. I-landsproblem. Riktigt i-landsproblem. Men det måste kanske finnas såna också.

Nu: chaite, morsning och goodbye.

Klockan visar på morgon, det har varit en dålig natt med en hostig och orolig liten flicka vid min sida. Dricka välling, kramas, upp och kissa, hosta, vill dricka mer välling, sova på sin mamma, kramas, gråta, upp och kissa, hosta. Några timmars sömn blev det, men alldeles för få. Det känns.

Nu är jag på jobbet i alla fall och det är dags att ta tag i saker som ligger och skriker nu är det dags Sofie, du kan inte skjuta upp det här längre. Måsten alltså. Först blir det dock en kopp te för att mota bort den annalkande förkylningen.

Vad gör du idag? Berätta är du snäll.

Helgen har passerat. Som vanlig som en stormvind. Jag fattar ibland inte hur jag funkar. Planera in allt möjligt skojsigt när allt annat är fullspäckat, knökfullt och proppat. På något sätt tänker jag alltid att lugnare tider kommer och för mig hägrar det redan nästa helg som än så länge är ganska så lös, ledig och fri. Jag tänker låta den förbli så.

Jag tänker nu fulblogga om helgen. Gilla det eller ej. Här kommer det i alla fall:

Fredag. Barnen kördes till Byske, till en farmor och en farfar som tog emot dem med öppna armar. Själv susade jag snabbt vidare till den stora staden igen för en snabbpiff innan vännerna från Dalgatan väntade. After Work på Balzac med mycket folk och härlig blandning av käk - allt ifrån inlagd stekt strömming till vitlöksdoftande guacamole.

Efter det tog vi en kortare promenad till Västerbottensteatern där en Improviserad Melodifestival väntade. Improvisationsmästarna Sälteatern plus en orkester och inlånade kvicktänkta genomför varje vår en egen Melodifestival där publiken skriver låttitlarna och musikstilen bestäms i samma minut som artisten börjar sjunga. Fattar ni?

I Skell är detta en stor happening, biljetterna har varit slutsålda sen långt före jul och vi har varit så tokladddade att ni bara kan ana.

Förväntningarna var med andra ord rekordhöga och man måste ju säga att de infriades också. Lätt. Det var improvisationsteater när den är som bäst. Smarta, begåvade, musikaliska, humoristiska och festliga människor bjöd oss på fantastiska timmar som inte kan beskrivas, utan måste upplevas.

Vinnarlåten som framfördes av Good cop, Bad cop hade det finfina svengelska namnet Fridays Projekt. Den svängde och vi var väl i det närmaste lyriska när vi lämnade teatern. Om det blir en föreställning nästa maj så kommer Älvsbackas kulturella förening att köa - det kan jag lova.

Efter skrattfesten begav vi oss hem till Erikssons för att spela spel och svulla i oss maffigaste chokladkakan och chipsådipp.

En natt utan avbrott gjorde sedan gott för småbarnsföräldrarna.

Lördag. Sovmorgonen blev till klockan åtta. Längre gick ej att sova. Vi var utsövda, konstigt nog. Sen väntade bryggbyggespaning, långpromenad Broarna runt, Subwayfrukost, stadstur och en bilfärd till kusten och Byske där finaste barnen väntade. Den ena med mycket snorig näsa och den andra med näsan i ett Legobygge.

Vi begav oss till Byskebyn där finkompisarna E, D, E och E väntade med grillad älgfilé och grönpepparsås, Youtubespaning, skratt, spel, Singstar, en mycket tålig katt och allergi. Med kliande ögon, en varm känsla i hjärtat och två sovande barn lämnade vi Byskebyn när lördagen lämnat plats för söndagen.

Söndag. Idag alltså. Det blev en lugn morgon, Olle drog iväg till en kompis och jag har fortfarande ont i magen när jag ser honom cykla iväg. Vill helst ha honom på andra ställen än i trafiken, men inser att snart är det moped och bil och då kan stackars oroliga mamman få vara vaken på nätterna istället för att stå och spana i ett fönster. Huvva.

Vi har uppvaktat fröken Andersson som firade sin treårsdag med ett litet kalas för den närmaste kretsen. Storebrorsorna drog till en lekpark istället för att kalasa och på det viset var alla glada.

I övrigt så har jag storhandlat mat, tappat bort kalasgodispåsen på ICA, jobbat med utvecklingssamtalen, sagt trevlig resa till sjuttonåringen och i detta nu så laddar vi för The Notebook.

Lugnt och skönt i slutet av helgen. Bara så att man orkar med en micketmicket hektisk vecka.

Bara för dig. En vanlig tisdagkväll. Glöm att det är en vanlig enkel radioplåga. Du gillar den. Jag gillar den. Jag gillar dig.

Love.

Om det är någon lärare där ute som vet vad jag pratar om så räcker det att jag säger utvecklingssamtal. Om du har den stora turen att du innehar ett annat yrke så kan jag berätta att utvecklingssamtalsperioden är en tid då man allvarligt överväger sitt yrkesval - som om man inte skulle göra det annars…

I mitt fall ska nitton samtal á minst 45 minuter bokas in och genomföras under några veckor, samtidigt som all annan verksamhet ska fortgå helt obehindrat - hahahaha. Till dessa samtal ska noggranna utvecklingsplaner med tydliga mål skrivas ner och presenteras för intresserade vuxna och barn. Själv ska man hinna med livet, barnen, sambon och att andas. Inte det lättaste.

Så, nu har jag spytt galla över en hektisk period i livet. Jag gillar ju annars att ha det hektiskt - men jag menar hur mycket roligare låter det inte med Waynes chaite än utvecklingssamtal?

Sen är det faktiskt så att jag när det väl kommer till kritan tycker att det är riktigt kul och intressant att sitta på dessa samtal och berätta/lyssna/fundera/socialisera. Människor är ju kul och det är väl därför man fortfarande jobbar med detta. Det är bara det att det är så rackarns trist med alla förberedelser. Sekreterare kanske vore nåt?

Snart ska jag ut och känna vårvindarna ta tag i mitt hår. Långpromenad med fru Eriksson står på schemat och det kan behövas lite luft en dag som denna. Giv mig styrka som min kära mor ofta brukade säga.

Det blev Valborgs i mitt lilla hörn av världen också. Tro´t eller ej.

StarWars-bandet!

Jag är tillbaka. Hoppas att ni har saknat mig. Några dagars uppehåll från bloggandet har gjort mig gott - det höll på att utvecklas till ett ohälsosamt behov att hela tiden hänga här.

Jag överdriver förstås.

Sol och Valborgs och en massa annat har gjort att tiden framför datorn blivit minimal och skönt är väl det. Dock har tiden bakom kameran varit stor - därav en hel massa kort. Jag hade tänkt visa dem för er - men WordPress vill annorlunda. Nu har jag testat en hel dag. Orkar inte diskutera med en dataskärm längre.

Ni får helt enkelt sjå er.

Den som väntar på nåt gott väntar dock alltid för länge. 

Bara för att jag har så ofantligt lite att göra (ironiserar lätt och skrattar högt - mohahahahaha) så har jag hoppat på en liten bokklubb så här bara i farten. Eller, egentligen har den varit på gång flera år - det är först nu det har tagits tag i den och organiserats upp. Bra jobbat Elin & Co!

Idag hade vi vårt första möte. Under högtidliga former träffades vi på Waynes (känns som om jag tillbringar mer och mer tid där, undrar i mitt stilla sinne vad herr Jacobsson säger…) och satte upp stadgar inför bildandet av BokKlubben Scarfarna. Mycket skratt, litenlitenliten bebis, Apple Crush och djupa diskussioner om den kvinnliga kroppens sorger och mysterier blev det innan jag skuttade ut på Möjligheternas torg igen.

Vi kommer att börja med den här boken, skriven av Maria Sveland. Den ska nagelfaras och jag gissar att den kommer att leda till mycket fina diskussioner. Ett gäng mödrar, laddade till tänderna. Kan bli farligt. Någon som har läst den?

Nu ska jag se hur det gick med Klass 9A. Spänningen är olidlig… kommer det att gå vägen? Blir det ett lyckligt slut? Oron är stor.

Jag är såklart djupt ironisk - igen.

Nån som har nåt kul att berätta förresten?

Vissa dagar vill man - som Erika så väl uttryckte det - nästan fälla en tår över den lyckliga slumpen som gjorde att alla dessa sköna människor hamnade i min närhet. Att få tillbringa några timmar ute och se Älvsbackakidsen spela fotboll, cykla, lära sig cykla och fylla fyra år samtidigt som man själv får umgås med fina människor - det är lycka så god som någon.

Man riktigt myser inombords.

När söndagen dessutom toppas med blomshopping med fru Ejrevi, hemmagjord pizza med svärföräldrarna och ventilerande långpromenad i härligaste vårluften med Anneli - ja, då är livet ganska gott att leva.

Efter allt elände som man varit med om kan en söndag som denna få en att vara så oerhört nöjd. På något sätt har jag lärt mig att numera se det stora i det lilla. Att uppskatta det man har och inte bara sträva vidare hela tiden. Jag är fantastiskt nöjd i min lilla värld och jag vet att den världen ibland kan uppfattas lite väl helylle.

Vilket den inte är.

Jag har också stunder som är sämre än andra. Stunder då det mesta är tristtråkigtuschfyblä. Det förnekar jag inte. Det är bara det att jag har blivit massor bra på att se till att de stunderna inte tar över mitt liv och mitt tänkande. För mig är Bullerbyn nämligen ett betydligt bättre alternativ till Lars Norén. Jag har också med tiden och erfarenheten insett att stiltje är att föredra. Kaos gillar jag inte. Vet vad kaos innebär och gör numera allt för att undvika det.

Därför, mina vänner, vill jag idag bjuda på Bullerbyn från sin allra bästa sida:

Nu cyklar jag strax iväg. Jag, Anneli och Ulle ska bege oss på bytardag. Hundratals människor i kö och kläder i drivor. Helgnöje? Ja, varför inte. Sen väntar stadstur med lunch och total ignorering av allt vad barngrejer heter.

Prioritering Soof. Vi får se var det slutar.

Majken har blivit en stortjej. Tycker hon. Vi envisas med att tro att hon fortfarande är våran lilla bebis. När trehjulingen nu fick lämna plats för den stora cykeln - den svarta med flames - fick man inse att en del av bebistiden var förbi.

Att cykla är inte det lättaste. Inte om man är 2 år och 8 månader. Den stora cykeln går trögt och är man det minsta lite bekvämt lagd är det ju så mycket trevligare om någon puttar på en. Det går ju så mycket bättre då. Fortare på något sätt.

När familjen CH ätit vårens första grillade köttbit kände modern och fadern att den vackra vårkvällen lockade. Barn kläddes på och vi gjorde oss klara för en cykeltur till Stålmormor. I ett mycket svagt ögonblick lovade mamman den lilla flickan - som numera visst är en stortjej - att hon skulle få cykla. Min baktanke var då att hon snabbt skulle ge upp och att vi skulle kunna lämna kvar coola cykeln på Almgatan.

Felfelfel.

Majken skulle cykla. I snigelfart och med mycket sega ben. Helst skulle någon putta på. Pappan i familjen slängde mördande blickar på den mycket ångerfulla mamman som försökte hålla humöret uppe med glada hejarop. Storebrodern med snabba cykeln suckade lite, men behöll lugnet.

Till slut  - efter att vi hunnit en liten, liten bit - lastades en mycket sur liten stortjej upp i cykelsadeln bakom pappan, medan coola cykeln lastades upp i en likadan cykelsadel bakom mamman. Snabbt svischade vi sen hem till Stålmormor. Stora flickan fick cykla själv sista biten - bara så att Stålis fick se hur duktig hon var.

Efter fika och allmänt fredagsmys var det sen dags att bege oss hemåt. Majken skulle återigen visa hur duktig hon var och vi ställde in oss på en lång färd hem - med tårar och lastade cyklar. Timmarna hos Stålmormor hade dock gjort susen och hem var det en riktig cyklist som äntrade sadeln. Majken cyklade ända hem - det är en bra bit - och vi kunde inte annat göra än att göra vågen och skrika glada hejarop när vi till sist klev in genom dörren på Almgatan.

Ibland - eller ofta - glömmer jag att detta bloggande gör mig mer synlig än tidigare. Jag pratade med en kär vän idag och frågade lite vad de pysslar med nu för tiden. Hon berättade om livet de lever och sa sen er har vi ju koll på genom bloggen. Aha. Såklart.

Samma sak då Olle var sjuk sist - då mötte jag en tjej på stan som ropade och frågade hur det var med honom. Det tog ett tag innan jag fattade hur hon kunde veta det…

Att folk har koll på mig stör mig inte det minsta. Snarare känns det ganska bra. Jag är en usel vän på alla sätt vad gäller att ringa och hålla kontakt på annat sätt än att ses ansikte mot ansikte. Jag hatar telefonen och att umgås genom den och på något sätt blir då bloggandet min räddningsplanka.

Kruxet är att folk får veta vad jag gör, men jag har dock inte den blekaste aning vad de gör. Därför är kommentarerna som trillar in en skön bekräftelse på att ni finns där ute.

It makes me happy. Really.

Ni som intresserar er för vad Soof har gjort en mycket solig dag i april - titta hitåt:

Alla som ogillar måndagar räcker upp en hand. Min hand åker upp - direkt. Tycker inte om att behöva rycka upp barn till dagis. Tycker inte om att helgen är slut. Tycker inte om att jobba längsta dagen på hela veckan. Tycker inte om måndagar helt enkelt.

Men, solen sken imorse och det var tillräckligt för att det skulle bli en bra dag. Jobbade, jobbade och kom till slut hem och pussade lite på sambo och barn. Kastade in tvätt i tvättmaskinen, renbäddade barnens sängar och svepte sen iväg till Waynes - andra dagen i rad. Umgicks med de fina flickorna i detsomviabsolutintevillkallajunta och snusade på ljuvlig liten namnlös varelse - endast tre veckor gammal.

Nyss hemkommen laddar jag för Filip & Fredrik och den stora koppen te.

I övrigt blir det en mycket lugn vecka. Behövs. Kommer dock att bjuda på lite inredning, musica och allmänt svammel från en dator inte långt från Möjligheternas Torg.

För övrigt:

Mikke Ejrevi - du gjorde ett mycket bra försök, men vi måste nog inse att skrift inte kan göra den upplevelsen levande igen. Man måste ha sett det, upplevt det och andats det. Kommer nog aldrig att vara med om det igen. Men, kul var det.

Mikke Musik - jag tror att du måste göra en nogrann research innan ni skriver på något kontrakt. Lova mig det. Du måste också uppleva det live. Lova mig det.

Nu - galenskap i det stora landet i väster. Tjing.

Ibland kan jag känna att hjulen snurrar lite för fort i livet som jag kallar mitt. Det är alldeles för mycket som händer och jag har svårt att säga nej. Allt är ju så kul och vad skulle hända om man missar nåt? Då kanske man inte får chansen nästa gång…

Jag ironiserar över mig själv - men det ligger en liten sanning i det hela. Ibland känner jag mig som en fjortistjej som bara måste vara överallt och i slutändan ingenstans. Men - samtidigt gläds jag något oerhört över att jag har så mycket att göra och att allt är så kul. Det kunde ju ha varit det motsatta.

I helgen har hjulen snurrat extra fort. Den inleddes med att pappan i familjen drog iväg på fest i fredags och lämnade tre stackare till sitt öde - ett tremans fredagsmys. Det blev bra det också - efter ett shoppingäventyr på ICA Maxi med familjen Ejrevi kröp vi ner i stora sängen alla tre och såg Så ska det låta.

Lördagen var så fullspäckad att det rent känns jobbigt att skriva om den. Vi inledde hårt med barnkalas och det tänker jag inte ens nämna. Alla som hållit i trådarna på ett barnkalas vet vad jag pratar om. Känslan efteråt är liksom förlamande.

Direkt efter barnkalasandet inleddes vår kulturella lördag. En mycket speciell sådan. Vi slog följe med Erika och Mikke för att se Var är alla - en pjäs som berör våldtäkt och allas ansvar i det som sker. Det blev en ganska tung upplevelse och när pjäsen var slut var tystnaden total i salongen. Ingen i publiken reste sig, än mindre sa något.

Det jobbiga temat blir extra påtagligt i en så pass liten stad som 0910 - skådespelaren som agerade våldtäktsman är ju en sån som man ofta ser på stan, liksom att tjejen som aldrig sa ifrån när hon såg det hända är en mamma som brukar hänga i vår lekpark. Vi lämnade teatern ganska tagna av stundens allvar och det tror jag alla gör som ser pjäsen.

Vi hamnade sen på Kåffein, ett kvällsöppet café som igår bjöd på livemusik. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det vi fick uppleva där, det var en lätt absurd känsla över allt. Jag hoppas att Mikke kan sätta ord på det - för jag är mållös fortfarande. Snälla Mikke - ge mig Sealionz. Ge mig ett videoklipp (ja, vi var rent tvungna att videofilma hela alltet), ge mig mannen med saken för munnen. Försök. Jag utmanar dig.

Helt förstummade lämnade vi till slut Kåffein och gjorde vi oss redo för ännu en dag.

Dagen söndag har tillbringats med alla fina människor i grannskapet plus en fin flicka från väst på stan. Vi hade brunchambitioner, men hamnade till slut på Waynes där mat och bak intogs. Som vanligt - riktigt kul.

Sen hämtades barnen hos fina farmor och farfar. Cyklarna plockades fram och eftermiddagen tillbringades i solen med Terese och Anna.

Nu sover en söt liten flicka i mitt knä, den urdruckna mjölkflaskan ligger på golvet och vi har inte ens hunnit svida om till nattdressen. Hennes storebror ska strax premiärcykla hem från en kompis. Mammahjärtat bultar lite hårt - men, någon gång ska väl vara den första. Snart borde han stå på bron och det ska bli skönt att se mannen i hjälmen igen.

Det var min helg - hur har din varit?

Lillasyster har fått ett uppdrag som hon längtat efter sen hon var pytteliten och satt med näsan i alla dessa hundtidningar. Ska inte avslöja för mycket - är det hemligt? - men det handlar inte helt otippat om hundar och foto.

Jag jublar såklart och gör vågen. Flera gånger om. Dock är den ensamma vågen rätt mesig - så hjälp till. Titta in till henne och gör vågen du också!

Det har varit en bra dag idag. Jag har nämligen fått lyssna på Per Johansson som är en av eldsjälarna bakom Glada Hudik-teatern. Tanken bakom teatern är att blanda utvecklingsstörda och normalstörda (fantastiskt ord, eller hur?) och på så vis få ihop en spännande mix av människor och en fantastisk föreställning. I en tid där inkludering av särskolebarn och nedläggning av särskolan är något av det man pratar mest om i skolans värld kändes detta oerhört angeläget och intressant.

Det visade sig att denna Per Johansson var en alldeles extraordinär föreläsare som trollband, berörde och roade sin publik. Han lyckades få alla i lokalen att dra på smilbanden och faktiskt - ge honom en stående ovation. Det är inte det vanligaste vad gäller den svårflörtade pedagogpubliken…

Nu känner man att man inte vill annat än att se en föreställning av denna speciella teatergrupp. Är ni i huvudstaden i mitten av maj tycker jag inte att ni ska missa Elvis som kommer att spelas på Cirkus under några få dagar. Det pratas om att de ska söka sig norrut för en föreställning och då vet jag vem som ska dit. Jag.

Efter en föreläsning av detta slag är man ju upplyft, glad och peppad inför helgen, jobbet och livet. Allt känns finemangs och man vill bara ta alla i sin famn och skrika ut ett vårskrik.

Det är därför rätt nedslående att träffa på dessa människor som alltid, alltid, alltid lyckas hitta något negativt i det som sker. Är det inte Per Johansson och hans livsprojekt så är det något annat. Det spelar egentligen ingen roll. Vill man kan man hitta det mörka i allt. Såna människor får mig att tappa modet och orken för stunden.

Idag blev det dock bara en liten stund av tappad energi. Det räckte att gå ut i det vackra vädret så var det surmulna som kastats över mig som bortblåst. Skönt.

Jag har under en hel kväll - med jämna mellanrum - försökt att lägga in detta inlägg. WordPress har visat sig från sin sämsta sida och det är lagom irriterande. Men, nu kör vi…

Mina kära vänner - jag tror nämligen att våren är kommen. Första glassen avklarad och människor är i lekparken. Bar asfalt och tulpanerna snart slut för säsongen. Vårjackan på och öppna altandörrar. Y-vingen är ihopbyggd och barnens springarskor är framplockade. Nu är det hopp om liv och det får bara inte komma ett bakslag. Det klarar jag inte. Eller jo, det är klart att jag gör - det är ju bara vädret. Inget allvarligare.

Vi gjorde ett besök på Solbacken efter lunch. Bytte dubletter från födelsedagen och lyckades hitta det efterlängtade gröna lasersvärdet. Lycka. Vi shoppade finaste cykelhjälmen till finaste flickan och mamman hittade ett spel som hon saknat. Sen fortsatte investeringarna på ICA Maxi. Jag hittade fina frukostskålar i en fyndlåda och kunde inte låta bli. Det vore ju nästan brottsligt att inte köpa, det var rena rama IKEA-priser. 5 kronor styck. Snajsiga va?

Vid kassan fick vi göra vårens första djupdykning ner i frysboxen. Jag hade bestämt mig före. Det fick bli en Magnum och betyget är högt. För en flicka som är i det närmaste besatt av chaite kan inte varma toner av kanel, honung och muskotsmak bli fel.

 Sen återvände vi hem till Almgatan och där sjöd det av liv i den tidigare vintergömda lekparken. Det hanns med lite social samvaro innan jag var tvungen att åka till jobbet för ett importanteimportante möte.

Nu sover en liten flicka och en större pojke har en känsla i kroppen som påminner om när jag var sjuk, mamma. Mysko. M-mannen är på jobbet och stressar upp sig. Lilla jag, ja - lilla jag ska alldeles strax sjunka ner i soffan med ett stort glas te och en lyxbit från en sån här. Kanske två om det vill sig riktigt väl.

Uppdaterat… ja, det blev två och det var gott.

Klockan tidigt fick vi besök. Ett mycket trevligt sådant. Det var mor Eriksson med två små som helt plötsligt stod i hallen. Morgonrocksmamman, pyjamaskillen och flickan med Me&I-trosor fick snabbt svida om till lämpligare klädsel och snabborsta tänderna. Sen har det lekts med Lego, pratats om adoptioner och gamla simmare samt tuggats på ballonger. En mycket finfin förmiddag på Almgatan är snart till ända.

Efter lunch blir det en snälla-få-vi-byta-detta-utan-kvitto-sväng och gissningsvis årets första glass i solskenet. Antingen en sån här eller en sån här. Det avgörs i samma stund som jag står lutad över frysboxen. Spännande, eller hur? Fortsättning följer.

Efter inspiration från gårdagens Big Love-premiär på SVT - där en sång av damen ifråga spelades - kommer här morgonens musica:

Igår syjunta - idag kundkväll med Handelsbanken. Vad händer? Ge mig en utekväll med färgglada drinkar (inte så rackarns modernt och ungt i och för sig… eller?), dans natten lång och skrovmål i morgontimmen. Jag behöver få bekräftat är jag fortfarande är ung i sinnet. Dagar som dessa får mig att tvivla.

Imorgon ledigdag och mysmorgon med mina darlings. Känns finemangs.

Bye.

Kommer ni ihåg att vi var på pysseleftermiddag för några veckor sen? Efter det hintade jag ju lite glatt i detta forum att jag och några andra flickor skulle iväg och pyssla. Utan barn och med ett öppet sinnelag. För det var ju så rackarns kul att vara kreativ den där söndagen då våra små ullkompisar såg dagens ljus.

Den pysselkvällen har just passerat och blev a night to remember. Låt mig berätta:

Vi laddade upp varandra till tänderna, klämde in oss i en fräck Renault med rattmuff och rejä tuta. Anneli hade med sig finaste inneskorna och Lotta hade lämnat bebis hemma - dagen till ära. Renaulten svängde in framför Handens hus och genom fönstret skymtade en folksamling. Hej och hå, nu skulle det pysslas. Det ryktades om att temat för kvällen var Ullbroderier, men jag menar - hur seriöst behöver det vara? Visst kan man få laja på lite ändå. Inte behöver ett seriöst ord innebära det man tror att det innebär?

Vi gled in och anslöt oss till de övriga. Vilket var ett gäng damer med en genomsnittsålder på högre än oss. Betydligt högre. Bara där kom tvivlet krypande - vad hade vi gett oss in på? Vi snackar nämligen damer som sett fler nålar och trådar än vad vi någonsin kommer att göra. Vi snackar damer som inte ser House en tisdagkväll, utan handarbetar istället. För har man väl börjat handarbeta behöver man ingen TV. Hohohoho.

Handarbetskonsulenten - bara det, smaka på ordet - tog till orda och började presentera olika material, trådar som for som smör genom tyget och visade exempel på gobelänger som skildrade vår samtid. Gosh. Där satt nu tre likbleka flickor, med väldigt vaga minnen från syslöjden. Hur skulle detta gå? Skildra samtiden genom nålsögat. Hujedamig.

Jag satt under hela den inledande föreläsningen och tänkte När ska jag få tillfälle att gå? När kan jag lämna byggnaden utan att det blir alltför pinsamt? Jag tittade på Lotta och Anneli och lät desperationen i mina ögon stråla. I deras ögon mötte jag liknande känsla. Panik. Den växte när de äldre damerna i församlingen diskuterade nålar, var kunde man köpa fina nålar? Det var ju så svårt att hitta nålar av bra kvalite. Om ni undrar så har de riktigt bra nålbrev på Hemslöjden i Umeå. Passa på att bunkra nästa gång ni besöker björkarnas stad. Man vet aldrig när man behöver en riktigt fin nål.

Kusin Frida anslöt och hennes ansiktsuttryck sade allt Oh my God, Sofie… vad har du lurat in mig i? Jag kunde inte göra annat än hålla med. Det var en fråga som jag själv ställde mig i det ögonblicket. Fru Ejrevi dök också upp så småningom, precis när föreläsningen var till ända och syjuntan skulle ta fart. Hennes min var obetalbar och jag myser ännu av att den sitter kvar på näthinnan. Haha. Fru Ejrevi goes gobeläng. Haha.

Vi tog dock ett gemensamt outtalat beslut att stanna kvar och faktiskt - det var inte så farligt. Jag lärde mig kedjestygn på nytt, sydde en liten grej  och kunde till slut yttra Det här var ju riktigt avkopplande. Pensionär inom kort?

Vi satt och diskuterade folk och fä, livet och handarbete. Drack lite te och pratade ännu mer. Riktigt trevligt faktiskt. En klassisk syjunta. Trodde man väl aldrig att man skulle delta i vid 32 års ålder. Men, visst är det lite trevligt när saker inte blir som man tänkt sig?

Nu ska jag sjunka ner framför televisionen.

Utan handarbete.

Så var den stora dagen avklarad. Sexårsdagen. Dagen då man på något sätt träder in i ett nytt skede av livet. Tappa tänder. Få en glugg. Stor cykel. Förskoleklass. Nya klasskompisar. Bokstäver. Ryggsäck. Tankar om livet och döden. Kärlek.

Borta är min bebis och kvar är en stor kille som dock fortfarande är den allra finaste.

Vi började födelsedagsmorgonen med att skicka ut Olle på en liten skattjakt. Han fick en teckning med vår fåtölj och ett rött kryss på. Han rusade genast iväg och hittade där under fåtöljen ett litet svart paket och en teckning som visade var nästa paket låg. Så höll det på tills han hittat åtta små paket och fick en teckning med vårt badkar på. När han drog undan duschdraperiet hittade han inget litet svart paket utan en stor grön cykel. Lycka!

Eftersom nätet svämmar över av diverse löst folk och eftersom jag har börjat tänka efter mer och mer tänker jag inte visa bilden på en mycket glad ung man - endast iklädd kalsonger - sittandes på en cykel i ett vitt litet badrum i ett litet vitt hus någonstans i Sverige. Men har du fantasi kan du ju försöka visualisera det ändå. Det såg kul ut.

De små svarta paketen innehöll Traderadebuten - en samling Starwarsgubbar med Yoda i spetsen. Utan lasersvärd dock. Vi tillverkade istället riktigt snajsiga lasersvärd av förra sommarens lager av grillpinnar. Fungerar utmärkt.

Innan gästerna anlände till casa Soof hann jag givetvis springa runt som en skållad liten råtta. Putsa, feja och ställa allt i sin ordning. Som vanligt ganska onödigt. Men nödvändigt för ens eget välbefinnande. Fånigt.

Sen kalasades det i timmarna många med familj och släkt. Yodatårtan sprättades och födelsedagsbarnet själv var mycket nöjd över utseendet på sexårstårtan. Paket öppnades och det mesta hade samma tema: rymdens hjältar och otäckingar. Mycket Lego bidde det. Så nu byggs det varje vaken stund.

När kalasandet var över sjönk vi alla ihop i en liten hög på golvet. Nja, i alla fall nästan. Barnen somnade snabbt och föräldrarna såg därefter en mycket grabbig komedi. Fast det brukar vara filmer jag skyr som pesten kändes det väldigt lagom efter dagen som varit.

Nu - dagen efter - har cykeln testats. Mosterns paket har äntligen anlänt på Posten. Det har sprättats kartong. Jublats över droidchef. Förfasats över Aslans öde i boken om Narnia och nu sover sexåringen gott.

Lillasyster har haft fullt upp med att konstatera hur många kompisar hon har. Men det är en helt annan historia.

Här kommer bilder. Nöjd nu moster Lisa?

Klockan var 04.41 den 13 april 2002 och äntligen, äntligen var han hos mig. Efter först månader av väntan, sen veckor över tiden och till sist många timmar i ett förlossningsrum såg han dagens ljus i en operationssal på Skellefteå lasarett.

Själv låg jag fastspänd, bedövad och utmattad med ett skynke framför mig. Jag kunde bara glädjas åt skriket som nådde mina öron och se leendet i den nyblivna pappans ansikte. En stor liten kille lades på mitt bröst och lyckan var total, fullständig och allt kändes bara fantastiskt. Jag hade blivit mamma och det hade blivit den finaste av bebisar - en helt ny liten Olle.

Olle föddes in i en kaotisk period i mitt liv där lycka och skratt blandades med sorg och ilska. Det var en mycket kluven period, man slets ständigt mellan olika känslor och inget känsloläge kändes helt rätt - det dåliga samvetet var över en hela tiden.

Olle gjorde dock att jag stod på benen i allt elände - det fanns inget annat alternativ. Utan Olle som orsak hade det varit enkelt att bara lägga sig ner, dra ett täcke över sig och bara försöka sova bort allt det hemska. Men - en kille på bara tre månader behöver sin mamma och det var ju rackarns tur. Det var bara att bita ihop och se till att försöka njuta av det som var bra. Att gå långa promenader med en unge som ville se allt och alla. Att sitta i soffan, amma och se Days of our lives (jag vet - helt galet). Att vakna på natten och titta på en sovande bebis i en gul pyjamas. Att se in i ett par blå små ögon och mötas av ett leende. Sånt kunde göra den sämsta av dagar till något bra.

Ibland tänker jag att allt detta kaosartade har gjort min Olle till den fantastiska lilla människa han är. Klok - ibland lite lillgammal, festlig, lugn, vetgirig, snäll, smart, rörlig, rolig, musikalisk, söt, konstnärlig och busig. Superlativen är många, men då är jag ju hans mamma också.

Idag fyller han sex år och det tänker jag fira ordentligt. En cykel i badkaret och sång till väckning. Starwarsgubbar gömda i huset och grön Yodatårta. Stora pussar och färgglada ballonger. Kalas och massor av kramar.

Det blir en bra dag idag. Det är ju Olles födelsedag.

Vi frostar av frysen och hittar både det ena och det andra. Inte chokladkakor som vissa andra sparar av romantiska skäl, snarare gamla revbensspjäll och torra hamburgerbröd. Trista och tråkiga fynd. Vi känner oss dock väldigt duktiga när det hörs drippdropp från köket. Det är ju ganska så vuxet att frosta av frysen. I alla fall i det liv jag lever.

Dagen på Elmstreet har varit bra. Olle har återvänt till livet och till Legot. Han har suttit vid de olika Starwarsfarkosterna i tre timmar idag, pratat för sig själv, lyssnat på Youtube och njutit av tillvaron.

Just nu är Melodifestivalbidragen heta om man är sex år. Jag skriver in E-type + Poodles och sen navigerar han lätt sig vidare på Youtube, kryssar vant mellan Amy, Rongedals och Upp-och-hoppa-ligg-inte-och-dra-dig. Han hittar Björn Gustafsson och sitter och småskrattar åt alla de tokigheter som ramlar ur den söta mannens mun. Han förstår egentligen inte allt, men förstår så mycket som att det är humor - stor sådan.

Lillasyster och mamman har pysslat på i köket, det gäller att cementera könsrollerna i tid… Vi har bakat och lagat mat. Idag har det rörts ihop Kärleksmums/Snoddas - mycket god smet säger de som smakat - och tillagats lax med sweetchili och cashewnötter.

Majken har använt sin egen spis flitigt. Hon har satt på sig grytvanten, stoppat in i ugnen, vridit på alla vreden och sen direkt plockat ut bakverken. Tagit av sig grytvanten, rullat kakor, tagit på sig grytvanten… Jag har provsmakat och hon har roat sig kungligt.

Nu trängs tre av fyra familjemedlemmar vid ett skrivbord i hallen. En försöker blogga, en försöker bygga Lego och den tredje kastar Lego, klättrar och pussas. Den fjärde medlemmen i familjen sitter och ser hockey i godan ro, med uppsikt över frys som tinar fram.

Vad gör ni en fredagkväll i mitten av april?

Det är fredag och jag vabbar. Vi har ägnat förmiddagen åt provtagning på vårdcentralen, shoppa Starwarslego och att göda den lilla späda prinsen med mat från MAX.

Nu bråkar vi för fullt - jag och lilla damen - om hon ska få en flaska mjölk. Hon älskar sin flaska och kan lätt dricka en liter mjölk varje dag - om hon bara fick. Nackdelen med att hela tiden gå och sörpla mjölk är att hon aldrig är hungrig. Därför - hårda tag och vissa restriktioner. Resultatet? Jag tror att jag kommer att vinna. Även om det kommer att ta en stund.

Dagen till ära kommer en mycket bra låt, kanske den bästa.

Medicinen kopplar greppet. Febern sjunker och han börjar bli sig lik igen. Skönt. Det är inte så himla festligt att tillbringa dagarna med en liten sjukling som bara sover, sover och sover. Man vill bara ruska om honom och säga kom igen nu, börja prata om Star wars, jag lovar att jag lyssnar som aldrig förr.

Imorgon är en annan dag. Jag hoppas på en bra sådan.

Hur kunde man vara så dum att man gick och trodde att det skulle vara en vanlig klassisk tredagarsfeber som drabbat herr Yoda? Vis av erfarenheterna borde man ju vara vid det här laget. Men icke.

Vi fick en tid på vårdcentralen och mötte en lite lätt uttråkad doktor som la huvudet på sned och menade att så här års går det mycket olika sorters virus bla bla bla. Underförstått vad gör du här människa, gå hem och ge ditt barn vätska… sluta uppta min viktiga tid. Han skickade oss dock på diverse provtagningar, mest för att bevisa vanligt klassiskt virus och få skicka hem oss fortare än kvickt.

Mycket blod rann ur Yodas numera ännu spädare armar. Mamman tittade åt ett helt annat håll och pratade på frenetiskt. Jobbigt med blod. Snabbsänkan visade alldeles alldeles för högt och urinprovet visade på blod i urinet. Då gick doktorn igång. Så klart. Det blev ju ett mysterium att lösa.

Vi skickades hem i väntan på ytterligare svar på proverna. Fick till slut svaret att de fortfarande inte visste vad det var, men att de absolut inte kunde vänta en hel vecka på ytterligare provsvar. Must fight the enemy right now. Recept skrevs ut för att hejda det ännu okända som härjar i lille mannens undernärda kropp.

Där är vi nu. Med en febrig kille och en sjukdom som vi bekämpar utan att veta vad det är. Det är inte annat än att man vill citera House och säga Lupus, kan det vara lupus?

Tur att man ser så många sjukhusserier. Man blir ju så mycket lugnare av det. Hahahaha.

Jag och fina A har varit ute i snöstormen (nu orkar jag inte ens älta vädret, det blir så mycket fula ord då) och lämnat kalasinbjudningar. Febertoppen min fyller ju sex år i helgen och även om det absolut inte känns så nu så är det ändå snart dags för barnakalas. Idag är läget sådant att vi jublar om lilla hjärtat dricker ett glas vatten. Eller om han orkar se hela Lilla röda traktorn.

Älvsbackadamerna Soof och A har i alla fall promenerat runt och varit sociala med en hel massa människor. Tjittjattat och pratat om allt mellan himmel och jord. Fått spana in en gipsad arm, tagit del av kalastips, blivit erbjuden slalomskidor och träffat på en man i kalsonger. Bland annat. Man får vara med om mycket om man knackar på dörren efter skymningen.

Måste kanske göras oftare.

För övrigt har jag precis som alla andra onsdagar suttit och snörvlat framför Barnmorskorna. Kan inte låta bli att snyfta till varje gång det blir en bebis och mammanpappan blir så lyckliga, så lyckliga. Know the feeling. Stort.

Liten och ynklig ligger han i en säng inte så långt från mig. Varm som en augustidag och svettig som en finsk man i en bastu. Han mumlar nåt om vatten och jag ilar snabbt till undsättning. Håller upp det lilla huvudet och försöker få honom att dricka lite. Bara lite. Kollar tempen i örat. 39,1. Då är man inte kaxig. Då vill man bara vara liten. Liten och ligga i en säng. Kanske se Winx club. En liten stund.

Jag vill ha min pigga prins tillbaka. Nu. Sjuka darlings tycker jag inte om. Inte det minsta.

Det börjar bli en vana att tillbringa söndagseftermiddagarna på Nordanå. Idag var det tovning som stod på programmet. Familjen CH och familjen E med flera tovade för glatta livet - även om det till slut mest var föräldrarna som roades av pysslet. Barnen roades något oerhört av att springa runtruntrunt i de stora lokaler som huset erbjuder.

Sammanfattningsvis var alla - stora som små mycket nöjda. Mammorna så nöjda att det till och med funderades på att besöka Handens hus nästkommande tisdag. Galet. Hur vuxen får man bli?

Nästa vecka blir det dock inget Nordanå för familjen Soof. För då är det ingen vanlig dag, för det är Olles födelsedag. Visst anar ni att nedräkningen har börjat?

Idag när vi kom hem från pysselverkstaden gjorde vi allt för att våra nya familjemedlemmar skulle må finfint. De fick sitta med oss vid matbordet och fick där under högtidliga former sina nya namn. Låt mig därför få presentera Yoda, Rosa, Alice och Banarne:

Har gjort det. Utan din hjälp, Lena. Fixade det bra. Bjöd och hade mig. Vann en match och förlorade den andra. Känt segerns sötma och nederlagets tyngd på mina axlar.

Jag har alltså debuterat på Tradera. Har tidigare fegat och tyckt att det inte varit något för mig. Det har känts jobbigt med auktionsgrejen överhuvudtaget. Att inte veta om man får saken eller ej. Osäkerhet är inte min grej. Antingen eller. Aldrig kanske.

Men, eftersom herr Yoda snart fyller sex stora år krävdes det en debut för att fixa lite födelsedagspresenter. Det är nämligen en grej han vill ha och den finns inte att hitta. Har letat vill jag lova. Boklådor både här och där. Nätet. Slutslutslut. Till slut dök den upp framför ögonen på mig på Tradera. Jag var med länge i striden, men förlorade den och just nu känns det lite surt. Skulle ju ha varit en finemangs födelsedagspresent.

Därför - en efterlysning. Någon som sitter och trycker på den här boken och som är sugen på lite extra pengar i kassan? Jag betalar så glatt. Allt för att göra lille mannen glad. Man fyller ju bara sex år en gång.

Mer gluttande i casa Soof. Inser att i mitt inbillade vita hem är rött ganska dominerande. Lustigt.

Idag? Titta på slalompjäxor till nästa säsong. Sura ganska så mycket över att det återigen ligger ett snötäcke i 0910. Blogga. Äta falafel till lunch. Lördagsfika med E och kanske J. Barn och sambo ska vara hemma. Tvätta håret och kanske klippa barn. Om det inte vrålas för mycket. Bereda plats för nya bilen i garaget - i och för sig inte nåt jag pysslar med. Dammsuga. Käka blodpalt hos svärföräldrarna. Se Körslaget och ta det lugnt. Sova.

Din dag då?

Jag var en riktig businesswoman igår. Tog ett flyg på förmiddagen till den stora huvudstaden och åkte hem samma dag - 12 timmar senare. Aningens udda beteende för en liten lärarinna som mig.

Vad jag gjorde? Hemlis. En del vet. Andra inte. Tänker dock behålla en liten del av min integritet, har ju - trot eller ej - en ganska stor sådan. En liten del av Soof måste ju vara förbehållet mig och de som känner mig bäst.

Sägas kan dock att jag hade ett ärende i huvudstaden och att det ärendet tog en timme. De resterande timmarna ägnades åt snabbshopping och framförallt - några timmars skönt språkande med fina 08-kompisarna. Vi tog hem mat från detta ställe och höll nästan på att föräta oss. Så gott. Så gott. De lyxiga chokladbitarna som jag shoppat från Ejes rymdes nästan inte i magen.

Jag känner såna gånger - smalltowngirl till trots - att det har sin charm att bo i den stora staden. Framförallt för att där finns människor som jag tycker så massor om och som jag träffar alldeles för sällan. Men även för det stora utbudet av allt. Mat, kläder och inredning. Till exempel.

Men, när jag smög ner i den stora sängen på Almgatan där strax efter midnatt kändes det att jag hamnat rätt. Stora staden har sin puls, lilla staden har sin lugn och ro. Jag behöver dem båda och tänk vad lyxigt att få vara businesswoman för en dag. Mer sånt.

Bästa shoppingen? Detta:

 Är hon inte underbar? Funderar på att shoppa Cornelis, Ferlin och Selma också. Finare bokstöd får man leta efter och vilken fantastisk idé. Heder åt upphovsmannen Jan Landqvist.

När man inte har något att prata om kan man ju alltid prata om vädret.

Idag har jag sett solen på morgonen. Kändes som en bra start på dagen.

Nu jobba. Måste jobba.

Söndagsaftonen är kommen. Pappan i familjen är tillbaka. Ordningen är återställd. Jag vågar sova hemma igen. Är litelitelite mörkrädd. Men bara lite.

Majken har somnat i soffan och de två pojkarna i huset ser Skärgårdsdoktorn. Det allra sista mamma, det allra sista avsnittet. Hur ska det nu gå att avrunda helgen om Wilma och hennes pappa säger bye bye? Det är frågan. Det är jobbigt om man är sex år och cirklar rubbas.

Ute drippar det och droppar. Asfalten är framme på Elmstreet och det är äntligen hopp om liv. Vi har kunnat inviga lekparken för säsongen och var ute rekordmånga timmar i fredags. Solen gassade och man frös inte. Barnen lekte, föräldrarna njöt av att den sociala perioden åter börjar.

Vår. Vår. Vår. Vilket fantastiskt ord och vilket fantastiskt fenomen. Det är väl för härligt med plusgrader och sol? Alla som inte håller med räcker upp en hand.

Vi har tillbringat eftermiddagen på Nordanå, stadens kulturella oas som nu blivit upprustad för ganska mycket pengar. Varje söndag nu efter påsk kommer de att ha olika inriktning på barnaktiviteterna och dagens tema var bild, med fokus på rymden. Yoda, Leia och jag jublade - precis vad vi önskade.

I love pyssel.

Det tillverkades raketer och rymdvarelser, klipptes och klistrades, ritades på stafflier och fikades. Vi umgicks med fina kompisar och träffade kusin F med familj samt bästmostern och bästmorbrorn (den ingifta). En mycket bra eftermiddag alltså.

Väl hemma kramade vi om M som kom hem, oduschad och dann  - men massor efterlängtad. Vi har ätit lammkotletter med ugnsrostade grönsaker och aubergineröra. Tryckt i oss lite överblivet påskgodis. Nu är det bara the leftovers kvar. Ratet som man säger i dessa trakter. Men det går an i brist på annat.

Innan kvällens Wallander ska jag ut och dra i mig lite luft - det har varit ont om promenader nu på ett tag. Det riktigt spritter i benen. Måste vara våren.

Vi har blivit betydligt fler här i hejaklacken - hjärtligt välkomna alla nya i team Soof. Jag gläds åt att ni har valt att titta in hos mig.

Någon som känner för att berätta hur helgen varit? 

I en tid som denna blogg svämmar över av funderingar, allvarligheter och kastande av skam så tänkte jag slänga in lite bilder. Som en kontrast mot allt som varit skrivet den senaste tiden. Lättja versus deep talk liksom.

Igår var vi nämligen ut och fikade. Ovanligt? Nej. Det händer rätt ofta. Vi tog sedan en liten promenad till stadens Legotempel och det gillades framförallt av den stora pojken. I skyltfönstret stod ett StarWarsskepp för det facila priset av 5000 kronor. Store herr Ejrevi och unga herr H dreglade ikapp och skrev nog genast upp det på önskelistan. Om tomten kommer med det är dock föga sannolikt. Eller har han varit snäll Erika?

Sen byggdes det Lego för fulla muggar och när timmen var slagen var det ett happyhappy gäng som gick ut genom dörrarna - ut i blåsten. Som vanligt hade det varit en trevlig stund med familjerna E & E.

Dagen som skulle tillbringas inne slutade med att vi satt i en backe ändå. Lillasystern försökte nämligen göra livet surt för den mycket godhjärtade storebrodern hela tiden. Ställde till det med glimten i ögat. Flyttade saker, kastade legobitar. Log då tårarna rann på Ollebubben. Kramade om honom och sa fölåtOlledevaintemeningen. Haha - det var väl precis det det var. Meningen.

När då bästa kompisarna ringde och lockade med bobåkning tog jag chansen, var nämligen oerhört less på ljudet av bråkande barn och tårar.

Väl ute försvann solen, så det blev en kortare sejour ute i snön. K, A och R följde därför med oss hem på legolek, latte och treåringstrots. Det blev bra det också. Trots att två av människorna i huset är födda 2005 och är i den finaste perioden av dem alla - treårstrotset. Sura miner, bestämda vrål och ilskna blickar. Men också stora kramar och jaälskadejmamma.

Lilla trotset lade sig ner på golvet i en affär som vi besökte som snabbast idag. Där i horisontalläge skrek hon utöver sig eftersom jag inte ville bära henne. Gosh. Vi inser mer och mer att hon kommer att bli en utmaning. Men jag gillar ju utmaningar och detta är en mycket charmant sådan.

Snart väntar middagen, idag vankas det en smaskig älggryta med kanel och aprikoser. Det luktar lovely i det lilla vita huset på Älvsbacka. Måtte M komma hem snart.

Kvällen blir finfin eftersom den ska tillbringas på fik med A & E. Känns fantastiskt efter en dag som denna!

Tillbaka från byn med det skrattretande namnet. Jag fnissar bara av att skriva det. Rodnar lite. Lillasyster kallar mig pryd och det kan väl ligga något i det.

Familjen Soof är lätt inrökta av matlagningen över öppen eld, trötta av solstrålarnas gassande och skoteravgaserna har satt sig i ens porer. Annars mår jag finfint. Pappan och storebrodern likaså. Lillasystern i familjen mår sämre, feber gör att den lilla räkan ligger nedbäddad tillsammans med älsklingstigern Bill. Hemma igen.

Vi har alltså gjort en tur till inlandet. En del kallar det fjällen och drar på mungiporna. Andra rynkar på näsan och säger buschen med avsmak. Själv säger jag Kåtaselet och då borde ni fatta.

Kåtaselet.

Jag förstod väl att ni skulle förstå vad jag pratar om. Liten by längs en landsväg. Hysteriskt med snö och strålande sol. Några hus. Få bebodda. Många tillfälliga besökare i en by på väg att försvinna. Påskfirande skoteråkare i massor.

Jag är en småstadstjej. Inser det mer och mer. Stora städer attraherar mig med allt inom shopping, mat och nöjen. Jag njuter av att komma hem till Miripiri, botanisera bland hämtmaten, äta godaste ostarna och shoppa helt galet. Träffa citykompisarna och flanera. Fika mer än bara baguetter och chokladbollar.

Men bara som semester. Inte längre tid än så.

Jag njuter av att komma hem till min del av världen. Släppa ut barnen i lekparken - ensamma - eller skicka iväg Olle till en kompis. På med en reflexväst, se dig för bara. Gillar känslan av en egen trädgård och allmänhetens grönska i närheten. Frihet i en liten stad. Jag gillar att kunna promenera in till stan, handla en färgglad tröja på Lindex och fika på Lilla Mari. Träffa människor jag känner i varje gathörn. Inse att man hälsar på var och varannan människa. Promenera hem igen. Att vara en del av ett sammanhang och inte vara anonym. Att inte behöva bilen eller bussen eller tunnelbana. Sköta sig själv och inte styras av tidtabeller och bensinpriser. Bara vara. Stor men ändå liten.

Jag kan faktiskt njuta av vildmarksliv ett litet tag. En helg eller så. Fascineras inte alls av avancerat uteliv och naturen i kubik. Tycker mer om att vara inne, ute ibland och gillar aldrig att frysa.

Ganska trist, jag vet.

I vissas ögon.

Men för mig funkar en eftermiddag i Vitbergets skogar alldeles utmärkt. Cykelturer med picknickkorg och badkläder på sommaren. Jag behöver inte trangiakök, underställ och liggunderlag för att må bra. Jag mår precis lika bra ute i min egen trädgård. Älskar att se barnen spela fotboll och av att få rensa ogräs i rabatten. Eller av att åka bob i en backe en liten promenad härifrån.

Jag har alltså kommit underfund om att jag är absolut på rätt plats. I en småstad. Mitt i smeten utan att fastna. Tillräckligt grönt för att det ska vara skönt. That´s me. Det gillar jag. Hemma är bra och visst är det en skön känsla att vara nöjd med läget?

Här kommer lite bilder från vildmarkslivet i Kåtaselet. Tack familjen A/M för en mycket finfin påskhelg. Vi gillar er skarpt, men det vet ni väl redan? 

När jag öppnade julklappen och insåg att det var en blogg var min första tanke att det skulle bli en inredningsblogg. Jag kan dock konstatera att inredningsblogg är det sista den här bloggen har blivit. Inredning och prylar (såna ytliga ting… hahaha…) har fått lämna plats åt livet och döden.

Illa, eftersom att pyssla och fixa hemma nog ligger högst på min lista över saker jag tycker om att göra. Jag slukar inredningsmagasin och har oftast en ny idé om vad som måste/ska göras hemma. Sen kan det dröja ett bra tag från tanke till handling, men det är en annan fråga.

Vad gäller mina saker så finns det detaljer och pryttlar som ligger en lite närmare om hjärtat. Det behöver inte handla om värde, eller rättare sagt det handlar inte alls om värdet utan snarare om känslan.

Därför ger jag er nu ett axplock från casa Soof. Saker som jag gillar hemma och som gör mitt hem till mitt.

Ikväll har jag rensat mitt samvete, lagt alla korten på bordet och samlat ihop dem igen. Börjat spela ett nytt spel med samma deltagare, men med andra spelregler.

Vänskap är aldrig lätt och kommer aldrig att bli det heller. Skitsnack, tissel och tassel främjas och gror ofta i grupper där alla inte har samma positioner. Inre kretsar och yttre. Kompisar från förr och nya bekantskaper. Gemensamma plattformer och lösare grunder. Ni fattar.

Om några är tajtare blir det lätt att den som hänger löst också blir föremål för granskning och diskussioner. Nagelfarning. Ledsna hjärtan och glada miner. Så har varit fallet i den krets av kompisar som vi umgås i. Av olika anledningar som alla har en roll i.

Nu har Soof pratat ut med människor och bestämt sig för att bli en bättre Soof. I alla fall försöka. Jag tror att allt tar en ny vändning idag och det är jag glad för.

Ni som fattar vem jag pratar om får göra det. Ni får dra era egna slutsatser och kanske diskutera i era kretsar. Ta det lugnt med skitsnacket bara.

Ni som inte fattar kan kanske på erat håll se över era egna kompisrelationer. Finns det något att ta tag i? Behöver ni rensa luften med någon? Kramas. Gör det. Det känns bättre. Promise.

Var väl det jag visste. Den skulle komma tillbaka. Vintern. Jag tvingas inse att våren är en bit bort ändå.

Suck. Att jag inte lär mig.

Dagens visdomsord: Gläds aldrig åt våren förrän du är helt säker på att den är här för att stanna.

Helgen är snart över och framför mig ligger hela tre arbetsdagar innan nästa lov står för dörren. Förmodligen höjer jag inte statusen på läraryrket genom att hela tiden trycka på hur mycket lov vi har. Ni kan vara lugna - vi jobbar in dem. Får dem inte gratis. Tro absolut inte det. Det är bara det att jag känner att jag behöver loven så rackarns mycket just nu. Är ju som vanligt inne i en jobbfunderarsväng. Hittar inte ut ur de tankebanorna. Tyvärr. Snart kanske.

Det har varit en fullspäckad helg. Vi inledde den med fredagsmys och Så ska det låta. Robert Gustafsson visade återigen att han är ett unikum. En komplett nöjesmaskin helt enkelt. Han sjöng bland annat låten som ni snart kommer att klicka på och det gav mig gåshud. Inte för att han har en finfin sångröst utan för att detta också är en sång som kastar mig bakåt i tiden. Ger mig tårar och lyckorus. Eller vad säger du lillasyster?

Lördagen bjöd på stadsvandring och fika med familjen E - ett spontant sådant. Jag älskar spontana saker och det är lite paradoxalt eftersom jag är en kontrollochstrukturerauppsaker-människa. Men man kan väl inte vara helt förutsägbar som individ? Lite överraskningar måste man väl få bjuda på?

Vårens årliga storfest hos A & A gick sedan av stapeln på lördagskvällen. Som vanligt blev det en riktigt trevligt partaj, dock lugnare än förra året. Man kanske blir äldre och mer sansad - vad vet jag… I alla fall ibland. Kvällen bjöd hursomhelst på mycket prat, nya sätt att se på saker och riktigt trevliga människor. Plus ett och annat som jag måste blogga om snart. Vänta och se.

På grund av partajandet