Category Archive

Olle brukar se Eva & Adam, efter det är det Rapport. I vanliga fall brukar vi vara uppmärksamma och slå av teven innan alla världens hemska nyheter anfaller den lilla sexåringen. Olle älskar nämligen nyheter, att veta och att få veta.

Idag hann vi inte med, jag satt vid datorn - bad mom - och pappan var ute och hjälpte grannen. Olle såg därför nyheterna och informerade därefter sin pappa när han kom in: Pappa, det har hänt två saker, en bra och en dålig. Man får komma in i Burma nu - det är bra. I Kina har det varit jordbävning och det var en man som var så ledsen för att hans flicka försvunnit vid en skola - det är inte bra.

Det är läge för föräldrarna till den lilla vetgiriga att sätta sig ner i detta nu och förklara världsläget - om det nu inte vore för Glasklart, som Olle längtat efter att se så länge nu. Nu kan jag se Glasklart, nu har ju Körslaget slutat, bra va?

Ibland undrar man vad som ska bli av den lilla pensionären…

Det blev en riktigt bra ledigdag - och så är den inte helt slut än. Vi myste på till lunch - ritade, städade, byggde lego - och drog sen upp på Solbacken för lite mat- och paketshopping. Olle är inne i en intensiv kalasperiod nu, så det är paketinköp med jämna mellanrum for the moment. Jag fyndade en fin picknickfilt, så mitt shoppingbehov blev stillat också.

Sen åkte vi vidare till Stålmormor, som väntade med kortspel, snicksnackande och fika. Jag älskar min mormor, hon är bara bäst. Det har jag ju sagt tidigare och jag menar det fortfarande.

Efter utelek med Bullerbybarnen drog jag, Anneli och Erika vidare mot chaite, latte och varm choklad. Inte trist alls. Snarare en påfyllning av positiv energi, vilket behövs i dessa dagar.

Nu väntar pausat avsnitt av Brottet - har ni missat den serien tycker jag uppriktigt synd om er. Dansk teve när den är som allra bäst.

Tjing.

Helgen har passerat. Som vanlig som en stormvind. Jag fattar ibland inte hur jag funkar. Planera in allt möjligt skojsigt när allt annat är fullspäckat, knökfullt och proppat. På något sätt tänker jag alltid att lugnare tider kommer och för mig hägrar det redan nästa helg som än så länge är ganska så lös, ledig och fri. Jag tänker låta den förbli så.

Jag tänker nu fulblogga om helgen. Gilla det eller ej. Här kommer det i alla fall:

Fredag. Barnen kördes till Byske, till en farmor och en farfar som tog emot dem med öppna armar. Själv susade jag snabbt vidare till den stora staden igen för en snabbpiff innan vännerna från Dalgatan väntade. After Work på Balzac med mycket folk och härlig blandning av käk - allt ifrån inlagd stekt strömming till vitlöksdoftande guacamole.

Efter det tog vi en kortare promenad till Västerbottensteatern där en Improviserad Melodifestival väntade. Improvisationsmästarna Sälteatern plus en orkester och inlånade kvicktänkta genomför varje vår en egen Melodifestival där publiken skriver låttitlarna och musikstilen bestäms i samma minut som artisten börjar sjunga. Fattar ni?

I Skell är detta en stor happening, biljetterna har varit slutsålda sen långt före jul och vi har varit så tokladddade att ni bara kan ana.

Förväntningarna var med andra ord rekordhöga och man måste ju säga att de infriades också. Lätt. Det var improvisationsteater när den är som bäst. Smarta, begåvade, musikaliska, humoristiska och festliga människor bjöd oss på fantastiska timmar som inte kan beskrivas, utan måste upplevas.

Vinnarlåten som framfördes av Good cop, Bad cop hade det finfina svengelska namnet Fridays Projekt. Den svängde och vi var väl i det närmaste lyriska när vi lämnade teatern. Om det blir en föreställning nästa maj så kommer Älvsbackas kulturella förening att köa - det kan jag lova.

Efter skrattfesten begav vi oss hem till Erikssons för att spela spel och svulla i oss maffigaste chokladkakan och chipsådipp.

En natt utan avbrott gjorde sedan gott för småbarnsföräldrarna.

Lördag. Sovmorgonen blev till klockan åtta. Längre gick ej att sova. Vi var utsövda, konstigt nog. Sen väntade bryggbyggespaning, långpromenad Broarna runt, Subwayfrukost, stadstur och en bilfärd till kusten och Byske där finaste barnen väntade. Den ena med mycket snorig näsa och den andra med näsan i ett Legobygge.

Vi begav oss till Byskebyn där finkompisarna E, D, E och E väntade med grillad älgfilé och grönpepparsås, Youtubespaning, skratt, spel, Singstar, en mycket tålig katt och allergi. Med kliande ögon, en varm känsla i hjärtat och två sovande barn lämnade vi Byskebyn när lördagen lämnat plats för söndagen.

Söndag. Idag alltså. Det blev en lugn morgon, Olle drog iväg till en kompis och jag har fortfarande ont i magen när jag ser honom cykla iväg. Vill helst ha honom på andra ställen än i trafiken, men inser att snart är det moped och bil och då kan stackars oroliga mamman få vara vaken på nätterna istället för att stå och spana i ett fönster. Huvva.

Vi har uppvaktat fröken Andersson som firade sin treårsdag med ett litet kalas för den närmaste kretsen. Storebrorsorna drog till en lekpark istället för att kalasa och på det viset var alla glada.

I övrigt så har jag storhandlat mat, tappat bort kalasgodispåsen på ICA, jobbat med utvecklingssamtalen, sagt trevlig resa till sjuttonåringen och i detta nu så laddar vi för The Notebook.

Lugnt och skönt i slutet av helgen. Bara så att man orkar med en micketmicket hektisk vecka.

Det blev Valborgs i mitt lilla hörn av världen också. Tro´t eller ej.

StarWars-bandet!

WordPress bestämde sig äntligen för att släppa loss mina bilder på grönbete. Här kommer därför lite samlade bilder från en dag med pyssel och stadstur.

Vissa dagar vill man - som Erika så väl uttryckte det - nästan fälla en tår över den lyckliga slumpen som gjorde att alla dessa sköna människor hamnade i min närhet. Att få tillbringa några timmar ute och se Älvsbackakidsen spela fotboll, cykla, lära sig cykla och fylla fyra år samtidigt som man själv får umgås med fina människor - det är lycka så god som någon.

Man riktigt myser inombords.

När söndagen dessutom toppas med blomshopping med fru Ejrevi, hemmagjord pizza med svärföräldrarna och ventilerande långpromenad i härligaste vårluften med Anneli - ja, då är livet ganska gott att leva.

Efter allt elände som man varit med om kan en söndag som denna få en att vara så oerhört nöjd. På något sätt har jag lärt mig att numera se det stora i det lilla. Att uppskatta det man har och inte bara sträva vidare hela tiden. Jag är fantastiskt nöjd i min lilla värld och jag vet att den världen ibland kan uppfattas lite väl helylle.

Vilket den inte är.

Jag har också stunder som är sämre än andra. Stunder då det mesta är tristtråkigtuschfyblä. Det förnekar jag inte. Det är bara det att jag har blivit massor bra på att se till att de stunderna inte tar över mitt liv och mitt tänkande. För mig är Bullerbyn nämligen ett betydligt bättre alternativ till Lars Norén. Jag har också med tiden och erfarenheten insett att stiltje är att föredra. Kaos gillar jag inte. Vet vad kaos innebär och gör numera allt för att undvika det.

Därför, mina vänner, vill jag idag bjuda på Bullerbyn från sin allra bästa sida:

Majken har blivit en stortjej. Tycker hon. Vi envisas med att tro att hon fortfarande är våran lilla bebis. När trehjulingen nu fick lämna plats för den stora cykeln - den svarta med flames - fick man inse att en del av bebistiden var förbi.

Att cykla är inte det lättaste. Inte om man är 2 år och 8 månader. Den stora cykeln går trögt och är man det minsta lite bekvämt lagd är det ju så mycket trevligare om någon puttar på en. Det går ju så mycket bättre då. Fortare på något sätt.

När familjen CH ätit vårens första grillade köttbit kände modern och fadern att den vackra vårkvällen lockade. Barn kläddes på och vi gjorde oss klara för en cykeltur till Stålmormor. I ett mycket svagt ögonblick lovade mamman den lilla flickan - som numera visst är en stortjej - att hon skulle få cykla. Min baktanke var då att hon snabbt skulle ge upp och att vi skulle kunna lämna kvar coola cykeln på Almgatan.

Felfelfel.

Majken skulle cykla. I snigelfart och med mycket sega ben. Helst skulle någon putta på. Pappan i familjen slängde mördande blickar på den mycket ångerfulla mamman som försökte hålla humöret uppe med glada hejarop. Storebrodern med snabba cykeln suckade lite, men behöll lugnet.

Till slut  - efter att vi hunnit en liten, liten bit - lastades en mycket sur liten stortjej upp i cykelsadeln bakom pappan, medan coola cykeln lastades upp i en likadan cykelsadel bakom mamman. Snabbt svischade vi sen hem till Stålmormor. Stora flickan fick cykla själv sista biten - bara så att Stålis fick se hur duktig hon var.

Efter fika och allmänt fredagsmys var det sen dags att bege oss hemåt. Majken skulle återigen visa hur duktig hon var och vi ställde in oss på en lång färd hem - med tårar och lastade cyklar. Timmarna hos Stålmormor hade dock gjort susen och hem var det en riktig cyklist som äntrade sadeln. Majken cyklade ända hem - det är en bra bit - och vi kunde inte annat göra än att göra vågen och skrika glada hejarop när vi till sist klev in genom dörren på Almgatan.

Ibland - eller ofta - glömmer jag att detta bloggande gör mig mer synlig än tidigare. Jag pratade med en kär vän idag och frågade lite vad de pysslar med nu för tiden. Hon berättade om livet de lever och sa sen er har vi ju koll på genom bloggen. Aha. Såklart.

Samma sak då Olle var sjuk sist - då mötte jag en tjej på stan som ropade och frågade hur det var med honom. Det tog ett tag innan jag fattade hur hon kunde veta det…

Att folk har koll på mig stör mig inte det minsta. Snarare känns det ganska bra. Jag är en usel vän på alla sätt vad gäller att ringa och hålla kontakt på annat sätt än att ses ansikte mot ansikte. Jag hatar telefonen och att umgås genom den och på något sätt blir då bloggandet min räddningsplanka.

Kruxet är att folk får veta vad jag gör, men jag har dock inte den blekaste aning vad de gör. Därför är kommentarerna som trillar in en skön bekräftelse på att ni finns där ute.

It makes me happy. Really.

Ni som intresserar er för vad Soof har gjort en mycket solig dag i april - titta hitåt:

För mig är våren verkligen här när det börjar bli liv och rörelse på vår altan. Idag sjöd den av liv, en härlig blandning av Star Wars-böcker, PippiTommyAnnitta, en snart sjuttonåring, mammor och ystra små.

Jag har under en hel kväll - med jämna mellanrum - försökt att lägga in detta inlägg. WordPress har visat sig från sin sämsta sida och det är lagom irriterande. Men, nu kör vi…

Mina kära vänner - jag tror nämligen att våren är kommen. Första glassen avklarad och människor är i lekparken. Bar asfalt och tulpanerna snart slut för säsongen. Vårjackan på och öppna altandörrar. Y-vingen är ihopbyggd och barnens springarskor är framplockade. Nu är det hopp om liv och det får bara inte komma ett bakslag. Det klarar jag inte. Eller jo, det är klart att jag gör - det är ju bara vädret. Inget allvarligare.

Vi gjorde ett besök på Solbacken efter lunch. Bytte dubletter från födelsedagen och lyckades hitta det efterlängtade gröna lasersvärdet. Lycka. Vi shoppade finaste cykelhjälmen till finaste flickan och mamman hittade ett spel som hon saknat. Sen fortsatte investeringarna på ICA Maxi. Jag hittade fina frukostskålar i en fyndlåda och kunde inte låta bli. Det vore ju nästan brottsligt att inte köpa, det var rena rama IKEA-priser. 5 kronor styck. Snajsiga va?

Vid kassan fick vi göra vårens första djupdykning ner i frysboxen. Jag hade bestämt mig före. Det fick bli en Magnum och betyget är högt. För en flicka som är i det närmaste besatt av chaite kan inte varma toner av kanel, honung och muskotsmak bli fel.

 Sen återvände vi hem till Almgatan och där sjöd det av liv i den tidigare vintergömda lekparken. Det hanns med lite social samvaro innan jag var tvungen att åka till jobbet för ett importanteimportante möte.

Nu sover en liten flicka och en större pojke har en känsla i kroppen som påminner om när jag var sjuk, mamma. Mysko. M-mannen är på jobbet och stressar upp sig. Lilla jag, ja - lilla jag ska alldeles strax sjunka ner i soffan med ett stort glas te och en lyxbit från en sån här. Kanske två om det vill sig riktigt väl.

Uppdaterat… ja, det blev två och det var gott.

Så var den stora dagen avklarad. Sexårsdagen. Dagen då man på något sätt träder in i ett nytt skede av livet. Tappa tänder. Få en glugg. Stor cykel. Förskoleklass. Nya klasskompisar. Bokstäver. Ryggsäck. Tankar om livet och döden. Kärlek.

Borta är min bebis och kvar är en stor kille som dock fortfarande är den allra finaste.

Vi började födelsedagsmorgonen med att skicka ut Olle på en liten skattjakt. Han fick en teckning med vår fåtölj och ett rött kryss på. Han rusade genast iväg och hittade där under fåtöljen ett litet svart paket och en teckning som visade var nästa paket låg. Så höll det på tills han hittat åtta små paket och fick en teckning med vårt badkar på. När han drog undan duschdraperiet hittade han inget litet svart paket utan en stor grön cykel. Lycka!

Eftersom nätet svämmar över av diverse löst folk och eftersom jag har börjat tänka efter mer och mer tänker jag inte visa bilden på en mycket glad ung man - endast iklädd kalsonger - sittandes på en cykel i ett vitt litet badrum i ett litet vitt hus någonstans i Sverige. Men har du fantasi kan du ju försöka visualisera det ändå. Det såg kul ut.

De små svarta paketen innehöll Traderadebuten - en samling Starwarsgubbar med Yoda i spetsen. Utan lasersvärd dock. Vi tillverkade istället riktigt snajsiga lasersvärd av förra sommarens lager av grillpinnar. Fungerar utmärkt.

Innan gästerna anlände till casa Soof hann jag givetvis springa runt som en skållad liten råtta. Putsa, feja och ställa allt i sin ordning. Som vanligt ganska onödigt. Men nödvändigt för ens eget välbefinnande. Fånigt.

Sen kalasades det i timmarna många med familj och släkt. Yodatårtan sprättades och födelsedagsbarnet själv var mycket nöjd över utseendet på sexårstårtan. Paket öppnades och det mesta hade samma tema: rymdens hjältar och otäckingar. Mycket Lego bidde det. Så nu byggs det varje vaken stund.

När kalasandet var över sjönk vi alla ihop i en liten hög på golvet. Nja, i alla fall nästan. Barnen somnade snabbt och föräldrarna såg därefter en mycket grabbig komedi. Fast det brukar vara filmer jag skyr som pesten kändes det väldigt lagom efter dagen som varit.

Nu - dagen efter - har cykeln testats. Mosterns paket har äntligen anlänt på Posten. Det har sprättats kartong. Jublats över droidchef. Förfasats över Aslans öde i boken om Narnia och nu sover sexåringen gott.

Lillasyster har haft fullt upp med att konstatera hur många kompisar hon har. Men det är en helt annan historia.

Här kommer bilder. Nöjd nu moster Lisa?

Klockan var 04.41 den 13 april 2002 och äntligen, äntligen var han hos mig. Efter först månader av väntan, sen veckor över tiden och till sist många timmar i ett förlossningsrum såg han dagens ljus i en operationssal på Skellefteå lasarett.

Själv låg jag fastspänd, bedövad och utmattad med ett skynke framför mig. Jag kunde bara glädjas åt skriket som nådde mina öron och se leendet i den nyblivna pappans ansikte. En stor liten kille lades på mitt bröst och lyckan var total, fullständig och allt kändes bara fantastiskt. Jag hade blivit mamma och det hade blivit den finaste av bebisar - en helt ny liten Olle.

Olle föddes in i en kaotisk period i mitt liv där lycka och skratt blandades med sorg och ilska. Det var en mycket kluven period, man slets ständigt mellan olika känslor och inget känsloläge kändes helt rätt - det dåliga samvetet var över en hela tiden.

Olle gjorde dock att jag stod på benen i allt elände - det fanns inget annat alternativ. Utan Olle som orsak hade det varit enkelt att bara lägga sig ner, dra ett täcke över sig och bara försöka sova bort allt det hemska. Men - en kille på bara tre månader behöver sin mamma och det var ju rackarns tur. Det var bara att bita ihop och se till att försöka njuta av det som var bra. Att gå långa promenader med en unge som ville se allt och alla. Att sitta i soffan, amma och se Days of our lives (jag vet - helt galet). Att vakna på natten och titta på en sovande bebis i en gul pyjamas. Att se in i ett par blå små ögon och mötas av ett leende. Sånt kunde göra den sämsta av dagar till något bra.

Ibland tänker jag att allt detta kaosartade har gjort min Olle till den fantastiska lilla människa han är. Klok - ibland lite lillgammal, festlig, lugn, vetgirig, snäll, smart, rörlig, rolig, musikalisk, söt, konstnärlig och busig. Superlativen är många, men då är jag ju hans mamma också.

Idag fyller han sex år och det tänker jag fira ordentligt. En cykel i badkaret och sång till väckning. Starwarsgubbar gömda i huset och grön Yodatårta. Stora pussar och färgglada ballonger. Kalas och massor av kramar.

Det blir en bra dag idag. Det är ju Olles födelsedag.

Vi frostar av frysen och hittar både det ena och det andra. Inte chokladkakor som vissa andra sparar av romantiska skäl, snarare gamla revbensspjäll och torra hamburgerbröd. Trista och tråkiga fynd. Vi känner oss dock väldigt duktiga när det hörs drippdropp från köket. Det är ju ganska så vuxet att frosta av frysen. I alla fall i det liv jag lever.

Dagen på Elmstreet har varit bra. Olle har återvänt till livet och till Legot. Han har suttit vid de olika Starwarsfarkosterna i tre timmar idag, pratat för sig själv, lyssnat på Youtube och njutit av tillvaron.

Just nu är Melodifestivalbidragen heta om man är sex år. Jag skriver in E-type + Poodles och sen navigerar han lätt sig vidare på Youtube, kryssar vant mellan Amy, Rongedals och Upp-och-hoppa-ligg-inte-och-dra-dig. Han hittar Björn Gustafsson och sitter och småskrattar åt alla de tokigheter som ramlar ur den söta mannens mun. Han förstår egentligen inte allt, men förstår så mycket som att det är humor - stor sådan.

Lillasyster och mamman har pysslat på i köket, det gäller att cementera könsrollerna i tid… Vi har bakat och lagat mat. Idag har det rörts ihop Kärleksmums/Snoddas - mycket god smet säger de som smakat - och tillagats lax med sweetchili och cashewnötter.

Majken har använt sin egen spis flitigt. Hon har satt på sig grytvanten, stoppat in i ugnen, vridit på alla vreden och sen direkt plockat ut bakverken. Tagit av sig grytvanten, rullat kakor, tagit på sig grytvanten… Jag har provsmakat och hon har roat sig kungligt.

Nu trängs tre av fyra familjemedlemmar vid ett skrivbord i hallen. En försöker blogga, en försöker bygga Lego och den tredje kastar Lego, klättrar och pussas. Den fjärde medlemmen i familjen sitter och ser hockey i godan ro, med uppsikt över frys som tinar fram.

Vad gör ni en fredagkväll i mitten av april?

Medicinen kopplar greppet. Febern sjunker och han börjar bli sig lik igen. Skönt. Det är inte så himla festligt att tillbringa dagarna med en liten sjukling som bara sover, sover och sover. Man vill bara ruska om honom och säga kom igen nu, börja prata om Star wars, jag lovar att jag lyssnar som aldrig förr.

Imorgon är en annan dag. Jag hoppas på en bra sådan.

Hur kunde man vara så dum att man gick och trodde att det skulle vara en vanlig klassisk tredagarsfeber som drabbat herr Yoda? Vis av erfarenheterna borde man ju vara vid det här laget. Men icke.

Vi fick en tid på vårdcentralen och mötte en lite lätt uttråkad doktor som la huvudet på sned och menade att så här års går det mycket olika sorters virus bla bla bla. Underförstått vad gör du här människa, gå hem och ge ditt barn vätska… sluta uppta min viktiga tid. Han skickade oss dock på diverse provtagningar, mest för att bevisa vanligt klassiskt virus och få skicka hem oss fortare än kvickt.

Mycket blod rann ur Yodas numera ännu spädare armar. Mamman tittade åt ett helt annat håll och pratade på frenetiskt. Jobbigt med blod. Snabbsänkan visade alldeles alldeles för högt och urinprovet visade på blod i urinet. Då gick doktorn igång. Så klart. Det blev ju ett mysterium att lösa.

Vi skickades hem i väntan på ytterligare svar på proverna. Fick till slut svaret att de fortfarande inte visste vad det var, men att de absolut inte kunde vänta en hel vecka på ytterligare provsvar. Must fight the enemy right now. Recept skrevs ut för att hejda det ännu okända som härjar i lille mannens undernärda kropp.

Där är vi nu. Med en febrig kille och en sjukdom som vi bekämpar utan att veta vad det är. Det är inte annat än att man vill citera House och säga Lupus, kan det vara lupus?

Tur att man ser så många sjukhusserier. Man blir ju så mycket lugnare av det. Hahahaha.

När man är snart tre år är det inte långt mellan de olika känslorna. Väldigt nära rättare sagt.

Liten och ynklig ligger han i en säng inte så långt från mig. Varm som en augustidag och svettig som en finsk man i en bastu. Han mumlar nåt om vatten och jag ilar snabbt till undsättning. Håller upp det lilla huvudet och försöker få honom att dricka lite. Bara lite. Kollar tempen i örat. 39,1. Då är man inte kaxig. Då vill man bara vara liten. Liten och ligga i en säng. Kanske se Winx club. En liten stund.

Jag vill ha min pigga prins tillbaka. Nu. Sjuka darlings tycker jag inte om. Inte det minsta.

Det börjar bli en vana att tillbringa söndagseftermiddagarna på Nordanå. Idag var det tovning som stod på programmet. Familjen CH och familjen E med flera tovade för glatta livet - även om det till slut mest var föräldrarna som roades av pysslet. Barnen roades något oerhört av att springa runtruntrunt i de stora lokaler som huset erbjuder.

Sammanfattningsvis var alla - stora som små mycket nöjda. Mammorna så nöjda att det till och med funderades på att besöka Handens hus nästkommande tisdag. Galet. Hur vuxen får man bli?

Nästa vecka blir det dock inget Nordanå för familjen Soof. För då är det ingen vanlig dag, för det är Olles födelsedag. Visst anar ni att nedräkningen har börjat?

Idag när vi kom hem från pysselverkstaden gjorde vi allt för att våra nya familjemedlemmar skulle må finfint. De fick sitta med oss vid matbordet och fick där under högtidliga former sina nya namn. Låt mig därför få presentera Yoda, Rosa, Alice och Banarne:

Söndagsaftonen är kommen. Pappan i familjen är tillbaka. Ordningen är återställd. Jag vågar sova hemma igen. Är litelitelite mörkrädd. Men bara lite.

Majken har somnat i soffan och de två pojkarna i huset ser Skärgårdsdoktorn. Det allra sista mamma, det allra sista avsnittet. Hur ska det nu gå att avrunda helgen om Wilma och hennes pappa säger bye bye? Det är frågan. Det är jobbigt om man är sex år och cirklar rubbas.

Ute drippar det och droppar. Asfalten är framme på Elmstreet och det är äntligen hopp om liv. Vi har kunnat inviga lekparken för säsongen och var ute rekordmånga timmar i fredags. Solen gassade och man frös inte. Barnen lekte, föräldrarna njöt av att den sociala perioden åter börjar.

Vår. Vår. Vår. Vilket fantastiskt ord och vilket fantastiskt fenomen. Det är väl för härligt med plusgrader och sol? Alla som inte håller med räcker upp en hand.

Vi har tillbringat eftermiddagen på Nordanå, stadens kulturella oas som nu blivit upprustad för ganska mycket pengar. Varje söndag nu efter påsk kommer de att ha olika inriktning på barnaktiviteterna och dagens tema var bild, med fokus på rymden. Yoda, Leia och jag jublade - precis vad vi önskade.

I love pyssel.

Det tillverkades raketer och rymdvarelser, klipptes och klistrades, ritades på stafflier och fikades. Vi umgicks med fina kompisar och träffade kusin F med familj samt bästmostern och bästmorbrorn (den ingifta). En mycket bra eftermiddag alltså.

Väl hemma kramade vi om M som kom hem, oduschad och dann  - men massor efterlängtad. Vi har ätit lammkotletter med ugnsrostade grönsaker och aubergineröra. Tryckt i oss lite överblivet påskgodis. Nu är det bara the leftovers kvar. Ratet som man säger i dessa trakter. Men det går an i brist på annat.

Innan kvällens Wallander ska jag ut och dra i mig lite luft - det har varit ont om promenader nu på ett tag. Det riktigt spritter i benen. Måste vara våren.

Vi har blivit betydligt fler här i hejaklacken - hjärtligt välkomna alla nya i team Soof. Jag gläds åt att ni har valt att titta in hos mig.

Någon som känner för att berätta hur helgen varit? 

I en tid som denna blogg svämmar över av funderingar, allvarligheter och kastande av skam så tänkte jag slänga in lite bilder. Som en kontrast mot allt som varit skrivet den senaste tiden. Lättja versus deep talk liksom.

Igår var vi nämligen ut och fikade. Ovanligt? Nej. Det händer rätt ofta. Vi tog sedan en liten promenad till stadens Legotempel och det gillades framförallt av den stora pojken. I skyltfönstret stod ett StarWarsskepp för det facila priset av 5000 kronor. Store herr Ejrevi och unga herr H dreglade ikapp och skrev nog genast upp det på önskelistan. Om tomten kommer med det är dock föga sannolikt. Eller har han varit snäll Erika?

Sen byggdes det Lego för fulla muggar och när timmen var slagen var det ett happyhappy gäng som gick ut genom dörrarna - ut i blåsten. Som vanligt hade det varit en trevlig stund med familjerna E & E.

Pippi Långstrump är inte bara världens starkaste, hon är också en räddare i nöden. När lillasyster vill gosa som mest med sin mycket febriga storebror och då tårarna nästan rinner på sjuklingen i frustration över überjobbig lillasyster - då träder hon in. Här kommer Pippi Långstrump. In med skivan i dvd:n och ner med två barn i soffan. Puh. Alla glada.

Framförallt jag.

Vad gör man en dag som denna? Minus 2 ute och klättrande på väggarna. Självklart börjar man då att rensa barnens rum. Varför? Den frågan har jag ställt till mig själv ett flertal gånger den senaste timmen. Varför ens börja? Nu går jag dock in på sluttampen och därför belönar jag mig själv med lite bloggande. Duktig Soof, du ska få sitta vid datorn om en stund.

Jag har även roat mig med att fota detaljer av mitt hem. Mina nya skor som jag går in - det är väl vuxet? - fick också hänga med. Notera den snygga kombon av mysbyxor från Meandi och ballerinisar. Visst vore det nåt i sommar…?

Så, när solen skiner som mest och tristessen stiger ger jag er mer vyer från casa Soof.

Känns det här som en bra kombination?

Ollebubben har drabbats av Pirayans bakterier. Jag vet varför jag är sjuk, Majken har hostat på mig hela tiden. Febrig blick och torra läppar. Bär mig mamma, ett glas mjölk och Bilar. Nerbäddad framför teven.

Gissar att jag och terroristen får en mycket intressant dag.

Dagen som skulle tillbringas inne slutade med att vi satt i en backe ändå. Lillasystern försökte nämligen göra livet surt för den mycket godhjärtade storebrodern hela tiden. Ställde till det med glimten i ögat. Flyttade saker, kastade legobitar. Log då tårarna rann på Ollebubben. Kramade om honom och sa fölåtOlledevaintemeningen. Haha - det var väl precis det det var. Meningen.

När då bästa kompisarna ringde och lockade med bobåkning tog jag chansen, var nämligen oerhört less på ljudet av bråkande barn och tårar.

Väl ute försvann solen, så det blev en kortare sejour ute i snön. K, A och R följde därför med oss hem på legolek, latte och treåringstrots. Det blev bra det också. Trots att två av människorna i huset är födda 2005 och är i den finaste perioden av dem alla - treårstrotset. Sura miner, bestämda vrål och ilskna blickar. Men också stora kramar och jaälskadejmamma.

Lilla trotset lade sig ner på golvet i en affär som vi besökte som snabbast idag. Där i horisontalläge skrek hon utöver sig eftersom jag inte ville bära henne. Gosh. Vi inser mer och mer att hon kommer att bli en utmaning. Men jag gillar ju utmaningar och detta är en mycket charmant sådan.

Snart väntar middagen, idag vankas det en smaskig älggryta med kanel och aprikoser. Det luktar lovely i det lilla vita huset på Älvsbacka. Måtte M komma hem snart.

Kvällen blir finfin eftersom den ska tillbringas på fik med A & E. Känns fantastiskt efter en dag som denna!

Almgatan säger Glad påsk! Nu väntar skridskor, varm choklad och bullar.

Vi ska lasta in oss i bilen och åka till bästa kompisarna Alice och Karl. Det fortsätter vara en bra dag idag.

Visst gillade ni musican? Med den låten i huvudet kan det inte bli något annat än en lalalala-dag.

När man just tagit sig i kragen och lovordat vintern så ser den ut att lämna även den här landsändan. Det ljuva vita snötäcket är snart ett minne blott och kvar är endast ett tungt överkast av slask - uppblandat med vinterns samlade hundbajs, bilavgaser och annat oigenkännligt. Nice.

Jag gillar ju inte det här heller. Inte när det är decimeterhögt slaskföre på cykelvägen och då man behöver stövlar för att ta sig till jobbet utan att blöta fötterna till kompakta russin.

Jag är en gnällspik - först hotellgnäll och nu detta. Jag märker det. Men det är bara här egentligen. I verkliga livet är jag en solstråle. Ibland. Oftast.

Jag älskar ju våren. Utan detta slaskande blir det ju ingen vår. Snön måste ju bort och inga maskiner i världen kan slå naturen vad gäller detta. Så Soof - gilla läget. Snart är det bar asfalt, knoppande björkar och sol i sinnet. Snart. Riktigt snart.

Förra veckan var vi på Piteå Havsbad och deras nya begivenhet - Skeppet. Det var skojsigt, för både liten och stor. Lekland, bowling och fika/mat - alla glada. Fröken Marklund och undertecknad skrattade gott åt beach 08 och smaskade i sig en rejäl kaka. Såna är vi. Utan karaktär, men glada.

Hur som helst. Bredvid oss i fikahörnan satt det två män - inte våra - som diskuterade skotrar. Det gör män i Norrbotten ofta känns det som. Fördom? Det slog mig då att skoterfantasterna som tidigare frodats i denna del av världen måste ju i dessa oroade klimattider må dåligt. Var är snön? Fartvidunder för många pengar står övertäckta vecka ut och vecka in för att det är för snöfattigt. Kan nog i vissa fall vara ganska så knäckande för männen i Skidoojackor. Det kanske kommer att bli en ny folksjukdom här i norr. Skoterabstinens.

Det kommer aldrig att drabba moi. Jag lovar.

Ikväll går Skellefteå AIK in i slutspelet. För första gången på väldigt länge. 0910 står stilla och håller andan. Biljetterna tog slut på tjugo minuter och jag ska vara hemma och titta på Bygglov. Tillsammans med min son. Han gillar inredning. Sa jag att han är en speciell liten pojke? StarWars uppblandat med tapeter och nya kök.

Det är väl härligt.

På återseende alla glada. Tills dess - lite Piteåbilder:

Jag säger ofta att jag bor på helt fel ställe. Mår i det närmaste dåligt över de vårtecken som visar sig i andra delar av detta land. Blir avundsjuk och vill också ha drippdropp och annalkande små blommor. Hatar kyla, lager-på-lager och snö. Tycker om våren. Älskar våren. Gillar hösten - i alla fall början av den. Ogillar vintern - mycket.

Jag är alltså ingen stor anhängare av snöaktiviteter.

Men dagar som igår kan få mig att ändra mig. Strålande sol, fem minusgrader, kompisar och bobbar. Utelek och sen innelek. Fika och skolprat - hur mycket får man dra ner egentligen? Kärlek mellan sexåringar, igår blev det äntligen en puss - dock bara på kinden.

En bra dag helt enkelt. Just nu finns det många såna i Soofs liv.

De senaste dagarnas bilder kommer här.

Uppifrån och ner ger jag er…

ett stycke rar Hanna med en liten lovely E… Storasyster S med fina håret… Majken som dissikerar fotoalbum… Majken och hennes pappa M säger hej till bebis-E… Badande kärlekspar… Vattnad S… Duktig Olle som strukturerar upp all Playmobil… Olle nerbäddad i sängen - mitt på dan - läsandes leksakskatalogen… Herr E i egen hög person… Fina A som jag tycker så mycket om att hänga med, samt liten ögongnuggande M… Cool S… Fundersam Majken… Storbror H… Lillasyster M…

Så kan det gå om man inte tömmer kameran varevigaste dag. Imorgon kommer det utebilder. Snö och sol. Missa inte.

Så rackarns härligt med fredag. Helg. Ännu härligare med vetskapen om att när söndagen övergår till måndag är det en ledig vecka som väntar. Sportlov utan inslag av sport väntar. Inte illa. Bara att få slappelislappa på morgnarna känns oerhört välkommet.

Idag gläds jag åt det faktum att lillasysters LyxGolf inte helt gett upp livsgnistan - det såg illa ut ett tag, att jag fått ventilera med Anna om viktigheter och att jag ska få bjuda Erikan på egenhändigt ihoprullade croissanter med Nutella imorgon.

Dessutom har jag vant mig vid den rinnande näsan, längtar något hysteriskt efter MAX-maten som ska inmundigas om en timme och sen blir det spännande att se vem som får lämna Let´s Dance ikväll. Eller spännande kanske inte är det rätta ordet. Intressant är nog bättre.

Helgen kommer att bli finfin. Hur ser din helg ut?

Huvudet signalerar ohälsa och allt snorande har gjort att området under näsan lyser rött. Kroppen känns uschlig och det är precis så här man vill känna sig en ledig dag.

Eller inte.

Båda barnen hamnar numera i vår säng någon gång under natten. Det har varit mysigt. Nu har allt det mysiga förvandlats till motsatsen.

Så här kan det se ut: Liten arg flicka kommer till vår säng vid tvåtiden ungefär. PippiTommy är med i handen, Annitta saknas. Måste ha Annitta. Skrik. Liten plastig Annitta hittas på golvet nedanför hennes säng och lugnet infinner sig.

Stor lugn pojke kommer under småtimmarna smygande och utmanar därmed liten arg flicka om platsen i stora sängen. Vrål igen och stora suckar. Pappan lägger kudden över sitt huvud och hoppas att det ska ge honom lugn. Det funkar väl sisådär. Vi vaknar på allvar vid halv sju och det känns uppriktigt sagt som om man inte har sovit ett dugg.

Lilla damen har alltid varit ett litet bekymmer vad gäller sovandet. Stundtals har det varit flera timmars ilska och mångamånga vällingflaskor innan hon lugnat ner sig. Misstänker att det har att göra med hennes personlighet. Hon är nämligen temperamentsfull så att det räcker och blir över.

Det temperamentet visade hon upp för alla som ville se idag på stan. Hon varvade vredesutbrotten med stora leendet och det är väl det som är grejen med våran Majken. Sol och moln liksom. Olle är mer jämn i humöret och inte det minsta oförutsägbar. Man vet vad man har att vänta med Ollebubben.

Vi gick på Åhléns bokrea. Majken försvann. Vi hittade henne bland tvättkorgarna och dörrmattorna med en Pippibok i högsta hugg. Inte det minsta bekymrad. Jag var mer bekymrad.

Jag köpte Skumtimmen, fyra stycken olika Rut & Knut, Kladdkakor och Smulpajer. Majken valde en bok om siffror och Olle kastade sig över en bok om regalskeppet Wasa. Vi känner oss mycket nöjda över dagens fynd.

Vi unnade oss lyxfika efter reashoppingen. Café Lilla Mari har gjort mig besviken de senaste gångerna men idag var jag mer än nöjd. Det blev en croissant, fylld med choklad- och hasselnötskräm (även kallad Nutella i folkmun…) för mig och prinsesstårta till barnen. Olle slukade dessutom två ostfrallor innan han var mätt och belåten. Ibland ryms det hur mycket som helst i den magen. Ibland inte.

ICA-besök med minikundvagnsrally hann vi dessutom med innan vi avslutade shoppingturen på Buketten. Jag är lätt besatt av snittblommor - måste vara blomsterhandlargenerna - och därför hamnar jag ofta där innan det vankas hemgång från stada. Jag lär mig aldrig. Varevigaste gång lever mina barn rövare där, trötta och less efter timmar på stan. Personalen där måste tro att de alltid beter sig badbadbad.

Idag bråkades det om ett Chiquita(ja, bananerna)reklamblad. Majken höll på att springa omkull sjuttioelva glasvaser och Olle surade för att hon tagit hans papper. Lilla ligisten retade upp storebror genom att springa genom butiken - skrikandes du kan inte ta mig. Han gjorde som tur var inget riktigt försök att fånga liten retsticka.

Förra gången vi var på Buketten hällde Majken ut sin medhavda och egenhändigt packade ryggsäck på golvet - mitt ibland fina damer, tulpaner och pelargoner. Ut föll det rosa prinsesstofflor, pistoler, avklädda Barbiekopior och Legoritningar. Många var det som drog på mungiporna och lyfte på ögonbrynen. Jag försökte bara skynda mig framåt i kassan.

Idag blev det ett fång med påskliljor och tre annorlunda saintpaulior som fick följa med hem till det lilla vita huset. Ett bra val som gör att vårkänslorna börjar spira. Äntligen. Det kan behövas i dessa snortider.

Vad har ni pysslat med idag då?

Lillasyster funderar över kärlekens vara eller icke vara. Varför Mr Right alltid visar sig vara Mr Maniac och om en singeltjejs vedermödor i en hård värld. Det är inte enkelt i en värld av ihopjävlar att vara ett ensamhjärta. Jag tror henne.

Jag försöker lyssna.

Kan bara lyssna egentligen. Singellivet har jag nollnadaintet erfarenhet av - men kan ändå inte undvika att trassla in mig i resonemang. Om något som jag är fullständigt novis om.

Såklart att tårarna rinner på Söstra mi innan samtalet är över. Typiskt Soof att alltid vilja lösa, hitta en väg ut ur problemet. Men - så är jag. Kan inte bara lyssna - måste vara konstruktiv. Om du gör så här…. Kan du inte…. Jag vet, du borde… Nu måste du…

Jag måste styra upp saker. Det är ju det jag är allra bäst på. Att se vägen mot målet och hur man gör för att undvika groparna. Hitta rätt. Det är väl i och för sig det jag jobbar med också. Lösafixadona.

Men ibland går det helt enkelt inte att lösa och då borde moi bara lyssna.

Jag borde ha gjort det Lisa - jag vet att jag borde ha lyssnat.

Sorry.

Kärleken är inte helt enkel - inte ens för en ihopjävel. Det kräver sin man och sin kvinna att få allt att fungera.

Runt omkring hör man fler och fler som inte får det att funka. De tvingas ge upp livsprojektet familjen. Det är väl för att man passerat tregångertiostrecket - nu kommer väl skilsmässotiden. Det verkar så i alla fall.

För ett tag sen pratade jag med en tjej på mitt jobb om att vänner och bekanta nu gifter sig i allt större utsträckning. Jag var lätt euforisk över all den kärlek som bara pluppar upp överallt. Då tittade hon på mig och sa:

- Jaha, ni är mitt i den perioden. Vi är inne i skilsmässoperioden. Alla skiljer sig nu. Vänta ni bara - den kommer.

Positivt.

Men säkert sant. Man får väl se till att bryta trenden. Hålla ihop. Kämpa. Lösa de problem som kanske uppstår. Det är ju jag bra på. Liks.

Kärleken spirar för fullt i de lägre åldrarna. Herr Olle kilar ju stadigt med underbara fröken Milla och de väntar nu bara på ett tillfälle att få pussas. Önskemål har ju kommit från O att göra det i avskildhet - det blir ju lite pinigt annars. Vi jobbar därför hårt på att hitta ett datum som det passar att boka in pussandet på. Stackars lilla kärlekspar som har föräldrar som är så upptagna. Inte lätt att vara liten och kär.

När Olle träffade Milla i söndags överlämnade hon en liten present. Fullständigt bedårande. En liten kärlekssnäcka, en lapp och ett alldeles fantastiskt brev.

Kan det bli bättre?

Här kommer den utlovade helgrapporten. Saxofonisten må ursäkta fulbloggandet - men jag är tvungen. Det har nämligen varit en bra helg med mycket vänskap och finfina människor.

När fredagens jobb var till ända kom familjen JB hem till oss i det lilla vita huset. De är de kompisar som hängt med oss längst och följdaktigen de som kan vår historia bäst. De har ställt upp något oerhört under the rollercoasteryears och det säger väl allt. Viktiga människor.

Vi träffas väldigt intensivt i perioder och mer sällan däremellan. Det gör inte så mycket. Vi vet var vi har varandra ändå. Nära.

Vi är faddrar åt deras barn - bruden med det fascinerande hårsvallet (har ni sett någon tiomånaders flicka med ett sådant hår tidigare?) och fiskfantasten som älskar Magnus Uggla. Det var med stolthet vi åtog oss uppdraget och vi ber för dem varje kväll (eller?).

När lördagen kom var det då dags för Majkens första barnkalas. Sweet A fyllde tre fingrar och vi laddade upp med ett PippiTommyAnnika-set. Überladdade tog vi oss en sparktur de hundra metrarna till familjen AB. Där samlades många sköna människor och det blev ett toppenkalas - för både liten och stor.

När kalasandet var över förflyttade vi oss till några hus därifrån för att se Skellefteå AIK förlora mot Mora. Stämningen var dock på topp och kvällen kröntes av inspelad Melodifestival. Herr E drog igång en omröstning, men den beskriver han så bra själv så det ordar jag inte något om. Olle var dock den som tippade bäst och det säger väl en del om vem som ringer och röstar…

Eftersom helgen tillbringades med gamla goa kompisar och finfina nya vänner har jag funderat en del på det här med vänskap. 

På resan genom livet träffar man ständigt på nya människor - en del som man rent instinktivt känner oh dig gillar jag skarpt och andra som man känner motsatsen inför. Konstigt att man oftast känner vibbarna direkt.

När man lämnat skolan bakom sig är det inte helt enkelt att träffa nya kompisar. Jag minns när vi flyttade tillbaka till 0910 efter fyra år i blåsstaden. Då kom kallduschen - var är alla kompisar? Vem ska jag vara med? Jag har ingen att vara med.

Panik.

Men man brukar ju säga att hundar och barn knyter samman människor och det tror jag att de flesta håller med om. För sen vi fick barn har en hel massa människor hamnat i blickfånget. Man träffas i en lekpark, småpratar och hipsvips tillbringar man mer och mer tid med varann. Ser Melodifestival. Man går på babysång tillsammans, promenerar, fikar och hipsvips så är man typ bästa kompisar. Man har barn på samma dagis, inser att man kan prata färg, form, livet och IKEA med varandra.

Ja, ni fattar. Nya kompisar. Nya kompisar som i sin tur har kompisar som visar sig vara fantastiska människor.

Alla dessa nya bekantskaper samsas nu i mitt liv med gamla godingar från förr. Jag tycker så mycket om er. Ni gör mitt liv så mycket rikare.

Bara så att ni vet.

 

Majken har just nu en lätt besatthet av plåster i alla olika varianter. Högst i kurs ligger “Hello Kitty”-plåstret, men eftersom det är inköpt i USA håller vi just nu på att avleda henne från dem. Känns lite onödigt att behöva importera plåster från staterna när vi har ett stort utbud på ICA. Så i detta nu är det Disneyplåster som används flitigast.

Man kan fråga sig om det verkligen behövs plåster så ofta som vi nu använder dem. Svaret är nej, istället är det så att det letas efter tillfällen att få ett plåster. Ett fall på golvet efter en vild tjurrusning med storebror - plåster. Ett mikroskopiskt litet sår - plåster. Tårar av trötthet - plåster. Byte av blöja - plåster. Gå och sova - plåster. Självklart avfärdar vi medparten av gångerna den lilla plastejpen efterfrågas, annars skulle lilla barnet vara helt täckt av färgglada små lappar.

Dock ska alltid plåstret sitta på tummen. Udda, med tanke på att den kroppsdelen sällan skadas nämnvärt. Igår bröt hon dock trenden och tyckte att den rinnande näsan och röda huden under kunde behöva ett bidrag från Salvekvick. Där sa mamman nej. En färgglad mustasch i kombo med snorig näsa lät inte helt okej.

Jag har dock börjat fundera på plåstrets funktion som snuttefilt, en sorts lisa för själen. Tänk om man själv kunde använda sig av samma metod. Livskriser - plåster. Saknad - plåster. Kärlekskris - plåster. Problem på jobbet - plåster. Allmän bedrövelse - plåster. Hösteländet - plåstret på från oktobers slut till januaris början.

Kanske något man skulle testa? Det skulle i alla fall vara tydligt för alla när man behöver lite extra omtanke. “Oj, titta på Lotta, hon har ett stort Bambiplåster idag… hon behöver nog en kram” eller “Bengt, jag ser att du har på dig Spidermanplåstret idag, hur mår du egentligen?“.

Idag behöver jag dock inget plåster. Har tillbringat dagen med biobesök och middag hos mina ställföreträdande vuxna, E & P. Som vanligt lämnar man dem varm i hjärtat, full i magen och med en känsla av lycka. Tänk om alla människor kunde få en att må så bra?

Jag får ta tillfället i akt och hälsa Kicki välkommen. Det ser lovande ut för Soofen i cyberrymden.