Category Archive

Jag hade just kört förbi Skellefteå Kraft Arena och var på väg in i norra E4-rondellen. Barnen satt i baksätet och vi hade varit på ICA Maxi. De diskuterade i baksätet vem som skulle hålla i drickyoghurtarna och jag försökte hålla fokus på vägen. På radion gick då ett välbekant intro igång och kastade mig tillbaka i tiden.

Året var 1992 och jag låg på en strand utanför Alghero på Sardinien. Solen gassade, havet var blått och pastan var fantastisk. Glassen var som bäst, Italien hade fastnat i mitt hjärta och lillasyster låg på ett sjukhus med brusten blindtarm. Mamma och pappa växlade mellan att vara med mig och med Lisa - mellan solen och vitklädda damer som sa Va bene om det mesta.

Det kunde ha varit den sämsta semestern någonsin - mycket talade för det - men när jag tittar tillbaka var det nog den bästa familjesemestern vi någonsin gjorde i familjen C. Jag hann med att åka till Corsica med mamma, äta fantastiska skaldjur med pappa och bara vara. Efter en vecka kom Lisa ut i solen - blek och omplåstrad - och sista veckan blev en happyhappy sådan. Allt var bra.

De italienska pojkarna flockades kring oss, två blonda brudar från kallaste norr. De låg brevid oss på stranden, väntade utanför hotellet och skrek saker på italienska som vi aldrig förstod. Vi har nog aldrig blivit så uppvaktade och kommer nog aldrig att bli det heller.

För mig spelade det ingen roll. För när jag låg där på stranden med freestylehörlurarna i öronen fanns det bara en lång, tystlåten, norrländsk hockeyspelare i mina tankar. När jag hörde låten som gick igång på det av mig inspelade kassettbandet visste jag - det var kärlek. Italianosarna hade inte mycket att hämta. Även om de försökte.

Min kärlek till den långa tystlåtna mannen håller i sig än idag. En hel massa år senare.

Jag höjde därför ljudet i bilen, sjöng med och barnen där bak undrade vad som hänt med deras mamma som skrålade som besatt. Låten är egentligen en ganska dålig sådan, men vad spelar det för roll? Det är ju en speciell låt. I alla fall för mig.

Det är nåt med mig och Italien. En kärlekshistoria helt enkelt. Språket, maten och vädret. Blommorna, vinet och havet. Livslunken, shoppingen och musiken. Ti amore Italia.

Bara för dig. En vanlig tisdagkväll. Glöm att det är en vanlig enkel radioplåga. Du gillar den. Jag gillar den. Jag gillar dig.

Love.

Man ska inte skämmas alls när hjärnan i värsta vårruset skickar fram en låttext som varit gömd och glömd. Inte ens när låten visar sig vara denna.

Så - varsågoda - direkt från mitt huvud:

En liten undersökning så här på tisdagskvällen. Världshistoriens bästa låt i olika tappningar. En svensk stjärna. En klassiker. En norsk Idolkvartett - missa inte sista killen. Mannen med rösten. Vilken väljer du?

Klockan tidigt fick vi besök. Ett mycket trevligt sådant. Det var mor Eriksson med två små som helt plötsligt stod i hallen. Morgonrocksmamman, pyjamaskillen och flickan med Me&I-trosor fick snabbt svida om till lämpligare klädsel och snabborsta tänderna. Sen har det lekts med Lego, pratats om adoptioner och gamla simmare samt tuggats på ballonger. En mycket finfin förmiddag på Almgatan är snart till ända.

Efter lunch blir det en snälla-få-vi-byta-detta-utan-kvitto-sväng och gissningsvis årets första glass i solskenet. Antingen en sån här eller en sån här. Det avgörs i samma stund som jag står lutad över frysboxen. Spännande, eller hur? Fortsättning följer.

Efter inspiration från gårdagens Big Love-premiär på SVT - där en sång av damen ifråga spelades - kommer här morgonens musica:

Klockan var 04.41 den 13 april 2002 och äntligen, äntligen var han hos mig. Efter först månader av väntan, sen veckor över tiden och till sist många timmar i ett förlossningsrum såg han dagens ljus i en operationssal på Skellefteå lasarett.

Själv låg jag fastspänd, bedövad och utmattad med ett skynke framför mig. Jag kunde bara glädjas åt skriket som nådde mina öron och se leendet i den nyblivna pappans ansikte. En stor liten kille lades på mitt bröst och lyckan var total, fullständig och allt kändes bara fantastiskt. Jag hade blivit mamma och det hade blivit den finaste av bebisar - en helt ny liten Olle.

Olle föddes in i en kaotisk period i mitt liv där lycka och skratt blandades med sorg och ilska. Det var en mycket kluven period, man slets ständigt mellan olika känslor och inget känsloläge kändes helt rätt - det dåliga samvetet var över en hela tiden.

Olle gjorde dock att jag stod på benen i allt elände - det fanns inget annat alternativ. Utan Olle som orsak hade det varit enkelt att bara lägga sig ner, dra ett täcke över sig och bara försöka sova bort allt det hemska. Men - en kille på bara tre månader behöver sin mamma och det var ju rackarns tur. Det var bara att bita ihop och se till att försöka njuta av det som var bra. Att gå långa promenader med en unge som ville se allt och alla. Att sitta i soffan, amma och se Days of our lives (jag vet - helt galet). Att vakna på natten och titta på en sovande bebis i en gul pyjamas. Att se in i ett par blå små ögon och mötas av ett leende. Sånt kunde göra den sämsta av dagar till något bra.

Ibland tänker jag att allt detta kaosartade har gjort min Olle till den fantastiska lilla människa han är. Klok - ibland lite lillgammal, festlig, lugn, vetgirig, snäll, smart, rörlig, rolig, musikalisk, söt, konstnärlig och busig. Superlativen är många, men då är jag ju hans mamma också.

Idag fyller han sex år och det tänker jag fira ordentligt. En cykel i badkaret och sång till väckning. Starwarsgubbar gömda i huset och grön Yodatårta. Stora pussar och färgglada ballonger. Kalas och massor av kramar.

Det blir en bra dag idag. Det är ju Olles födelsedag.

Det är fredag och jag vabbar. Vi har ägnat förmiddagen åt provtagning på vårdcentralen, shoppa Starwarslego och att göda den lilla späda prinsen med mat från MAX.

Nu bråkar vi för fullt - jag och lilla damen - om hon ska få en flaska mjölk. Hon älskar sin flaska och kan lätt dricka en liter mjölk varje dag - om hon bara fick. Nackdelen med att hela tiden gå och sörpla mjölk är att hon aldrig är hungrig. Därför - hårda tag och vissa restriktioner. Resultatet? Jag tror att jag kommer att vinna. Även om det kommer att ta en stund.

Dagen till ära kommer en mycket bra låt, kanske den bästa.

Här i feberland väntar vi på att vårdcentralen ska ringa. Till dess lyssnar vi på en riktig favorit. Lovely Sophie.

När vi intar dagens lunch - falukorv, potatis och stuvad blomkål - är det till tonerna av denna finafinafina låt. Idag är det slowmotion som är temat på Almgatan.

Fina fina Frida visade framfötterna i Så ska det låta. Gillar hennes röst. Gillar hennes munspelande. Gillar egentligen hela henne.

Hoppas att ni har en lugn och skön söndag. Det har jag.

Tillbaka från egotiden. Tre timmars njutning och helt plötsligt är man blondin - eller i alla fall ljusare i färgen - igen. Det var ett tag sen. Nyss svarthårig. Sen avfärgad råttrödhårig. Alldeles nyss - imorse - utväxt utan dess like.

Nu fin igen. Skönt.

Dagen och frisyren till ära kommer här en klassiker från en blekt blondin:

Ibland undrar man hur hjärnan riktigt fungerar. Om det ploppar ner en låt som man inte hört på rackarns många år, vad har då hänt? Hur många virrvägar har låten farit innan den lanseras som en melodislinga i huvudet? Igen, efter en massa år. Vad beror det på att den kommer just nu? Hur kommer det sig att man nynnar just denna medan man ställer in mjölken i kylskåpet efter en sen lördagsfrukost? Frågorna är många. Svaren få.

Hur som helst, det är en liten 90-talsballad som jag har i mitt huvud. Jag minns att jag verkligen lyssnade på texten om mannen som bara längtade efter sin Jessie. Lyssnade och förstod på en tonårings vis. Lillasyster må bäva - men här kommer Joshua med den fina, fina frillan:

Febern är som bortblåst, Star Wars is in da house och vi laddar för ännu en påsklovsdag. Vi firar detta med en riktigt bra låt:

Chaite det va, chaite du sa.

Du får även detta som ett litet plåster på såren eftersom vi inte kan umgås idag. Ha en bra dag ändå.

Men nu kommer solen. Äntligen.

Idag är vi inne i det lilla vita huset, torkar rinnande näsor och bygger Lego. Äter våfflor och njuter av påsklovet.

Vad gör ni?

Helgen är snart över och framför mig ligger hela tre arbetsdagar innan nästa lov står för dörren. Förmodligen höjer jag inte statusen på läraryrket genom att hela tiden trycka på hur mycket lov vi har. Ni kan vara lugna - vi jobbar in dem. Får dem inte gratis. Tro absolut inte det. Det är bara det att jag känner att jag behöver loven så rackarns mycket just nu. Är ju som vanligt inne i en jobbfunderarsväng. Hittar inte ut ur de tankebanorna. Tyvärr. Snart kanske.

Det har varit en fullspäckad helg. Vi inledde den med fredagsmys och Så ska det låta. Robert Gustafsson visade återigen att han är ett unikum. En komplett nöjesmaskin helt enkelt. Han sjöng bland annat låten som ni snart kommer att klicka på och det gav mig gåshud. Inte för att han har en finfin sångröst utan för att detta också är en sång som kastar mig bakåt i tiden. Ger mig tårar och lyckorus. Eller vad säger du lillasyster?

Lördagen bjöd på stadsvandring och fika med familjen E - ett spontant sådant. Jag älskar spontana saker och det är lite paradoxalt eftersom jag är en kontrollochstrukturerauppsaker-människa. Men man kan väl inte vara helt förutsägbar som individ? Lite överraskningar måste man väl få bjuda på?

Vårens årliga storfest hos A & A gick sedan av stapeln på lördagskvällen. Som vanligt blev det en riktigt trevligt partaj, dock lugnare än förra året. Man kanske blir äldre och mer sansad - vad vet jag… I alla fall ibland. Kvällen bjöd hursomhelst på mycket prat, nya sätt att se på saker och riktigt trevliga människor. Plus ett och annat som jag måste blogga om snart. Vänta och se.

På grund av partajandet är man lite seg idag. Det blir faktiskt värre med åren. Tyvärr. Man känner sig låååångsam i allt man företar sig idag och vissa i familjen är inte sig själva än. Inga namn nämnda.

Vi har varit på kultisevenemang idag. Stadens kulturoas Nordanå har fått en ansiktslyftning, i veckan är det nyinvigning och Soof jublar. Precis vad 0910 behövde. Gissar att det kommer att vara vårt nya stamställe innan sommaren är här. Riktigt bra fika var det också. Plus trevligt sällskap. Alla glada alltså.

Över till något helt annat. Maia Hirazawa gjorde en härlig version av Wörs a lajk a shejk a i Mellofinalen. Ni har väl inte missat hennes allra finaste:

Visst var den rar? Ger mig happy feelings och det vill man ju ha.

Vad har du gjort i helgen? Berätta för mig innan jag kryper in under täcket.

Vi hade varit i Storklinta hela dagen. Bussen var full av trötta barn, ännu tröttare vuxna och röda kinder. Det kastades mössor för att hålla ångan uppe och sorlet från barnamunnar var överallt. Jag försökte uppmuntra mina elvaåringar att känna lugnet, ta tre djupa andetag. Jag var trött i huvudet.

I bakgrunden hördes Lugna favoriter. Om busschauffören hade en baktanke med valet av radiokanal vet jag inte - men förmodligen visste han efter otaliga skolresor vad som gav honom harmoni och ork att ratta bussen hemåt. En mycket sävlig röst pratade på och fåniga jinglar rullade. Lugna favoriter. Barnen försökte byta kanal genom att trycka på displayen ovanför deras huvuden. Tröstlöst. Herr Busschaufför hade gjort sitt val och det var bara att gilla läget.

Mitt i allt detta startade en melodislinga som fick mig att reagera. Ett långt intro och sen kom rösten. Den som fick mig att dras tillbaka till det rosa huset på Bankgatan. Där den röda Chesterfieldsoffan en gång stod och där mamma och pappa en gång fanns. Där spelades den här låten. Om pappa fick bestämma.

Nu satt jag i bussen och minnena kom till mig. Likt en våg sköljde de över mig och tog mig tillbaka. Tillbaka till tiden med pappa. Den bästa av pappor. Den runda och goa som tänkte mer på andra än sig själv. Min pappa. Min pappa som inte finns mer.

Jag satt där i sorlet och kände hur ögonen fylldes av små tårar. Tårar som jag hindrade att trilla. Det passade sig inte riktigt att börja gråta hysteriskt där i bussen mellan Jörn och Skellefteå. I bussen med alla elever och kastade mössor. De tårarna fick komma någon annan gång.

Om man lever med en konstant saknad är det stunder som denna som får en ur balans. Man vet aldrig när de kommer. Det kan vara en doft. Det kan vara en bild. Det kan vara en melodi. Man kommer ihåg och det gör ont. Så kommer det alltid att vara.

Så är det.

Så - ikväll bjuder jag på låten som förde mig tillbaka i tiden. Låten. Pappas låt.

Vi höjer volymen och poppar loss i köket. Dansar och går omkring lite rytmiskt. Svänger med armarna och lever livet. Sjunger lalalala och njuter av ännu en ledig dag.

Inspirerades av fröken Dravel vad gäller dagens ledmotiv. I love Bangles. Vi är så mycket kompisar. Ni skulle bara ana.

Varsågoda. I väntan på ett längre svammel ger jag er mitt 80-tal.

Hiskeligt bra låt och fantastisk tv-serie. En mycket bra kombination med andra ord. 

Idag fyller lillasyster år. Titta in till henne och säg grattis. Då blir hon glad.

Till Lisan - bara till dig:

Det blir ännu en bra dag här på Älvsbacka.

Snön yr utanför fönstret. Barnen roar sig kungligt med Playmobilrensning och Lego. Det är sportlov. Måste man gå ut? Nej. Inte om jag får bestämma i alla fall - och det får jag ju.

Morgonens låt är denna:

En favorit. Alltid.

Njut.