Category Archive

Gosh. Kommer hem efter ytterligare en egoafton - spakväll med brudarna - och inser att det visas ett avsnitt av Greys som jag inte har sett. Jag tror jag svimmar av glädje. Nästan.

Säger en hel del om lilla Soof va? Ena dagen djuplodande analyser av tid och händelser som varit riktigt tunga. Nästa dag klackarna i taket över ett nytt avsnitt av världens bästa sjukhusserie.

That´s me. Like it or not.

Man kan inte säga att jag är förutsägbar i alla fall.

Timmen är sen. House har dominerat och gjort livet surt för sina närmaste. Jag har tankfullt tittat på och insett att trots att detta avsnitt handlade om barn som grät kunde jag hålla tillbaka tårarna. De brukar ju annars släppas ut när sjukhusserierna rullar. Kanhända att detta forum får mig att lätta på känslorna, pysa ut och bli lite ventilerad. Kanhända att det är så. Det var i och för sig längesen jag såg ett Greysavsnitt - då sätts jag alltid på prov. Längtar faktiskt efter Meredith.

Soof har varit ute på fik med mycket fina fru Eriksson och precis lika fina fru Ejrevi en marskväll som denna. Vi har sippat på stora koppar, alla med olika vätskor inuti. Latte, choklad och chaite. Ni som känner Soof vet vad som var i min kopp. Gissa - första rätta svaret belönas med en låt imorgon bitti.

Vi har kollat på folk, pratat livet, dagisköer och myst på. Pratat i munnen på varandra, men ändå lyssnat noga. Analyserat och resonerat. Diskuterat och filosoferat. Haft det micketmicket bra helt enkelt.

Jag älskar kvällar som denna och är ofantligt glad att dessa två kompisar finns. Jag älskar ju nämligen människor som får mig att vilja vara mig själv, som får mig att luta mig bakåt och bara vara.

Nu väntar sängen. Godnatt Sverige. Vi ses imorgon.

Helgen är snart över och framför mig ligger hela tre arbetsdagar innan nästa lov står för dörren. Förmodligen höjer jag inte statusen på läraryrket genom att hela tiden trycka på hur mycket lov vi har. Ni kan vara lugna - vi jobbar in dem. Får dem inte gratis. Tro absolut inte det. Det är bara det att jag känner att jag behöver loven så rackarns mycket just nu. Är ju som vanligt inne i en jobbfunderarsväng. Hittar inte ut ur de tankebanorna. Tyvärr. Snart kanske.

Det har varit en fullspäckad helg. Vi inledde den med fredagsmys och Så ska det låta. Robert Gustafsson visade återigen att han är ett unikum. En komplett nöjesmaskin helt enkelt. Han sjöng bland annat låten som ni snart kommer att klicka på och det gav mig gåshud. Inte för att han har en finfin sångröst utan för att detta också är en sång som kastar mig bakåt i tiden. Ger mig tårar och lyckorus. Eller vad säger du lillasyster?

Lördagen bjöd på stadsvandring och fika med familjen E - ett spontant sådant. Jag älskar spontana saker och det är lite paradoxalt eftersom jag är en kontrollochstrukturerauppsaker-människa. Men man kan väl inte vara helt förutsägbar som individ? Lite överraskningar måste man väl få bjuda på?

Vårens årliga storfest hos A & A gick sedan av stapeln på lördagskvällen. Som vanligt blev det en riktigt trevligt partaj, dock lugnare än förra året. Man kanske blir äldre och mer sansad - vad vet jag… I alla fall ibland. Kvällen bjöd hursomhelst på mycket prat, nya sätt att se på saker och riktigt trevliga människor. Plus ett och annat som jag måste blogga om snart. Vänta och se.

På grund av partajandet är man lite seg idag. Det blir faktiskt värre med åren. Tyvärr. Man känner sig låååångsam i allt man företar sig idag och vissa i familjen är inte sig själva än. Inga namn nämnda.

Vi har varit på kultisevenemang idag. Stadens kulturoas Nordanå har fått en ansiktslyftning, i veckan är det nyinvigning och Soof jublar. Precis vad 0910 behövde. Gissar att det kommer att vara vårt nya stamställe innan sommaren är här. Riktigt bra fika var det också. Plus trevligt sällskap. Alla glada alltså.

Över till något helt annat. Maia Hirazawa gjorde en härlig version av Wörs a lajk a shejk a i Mellofinalen. Ni har väl inte missat hennes allra finaste:

Visst var den rar? Ger mig happy feelings och det vill man ju ha.

Vad har du gjort i helgen? Berätta för mig innan jag kryper in under täcket.

Hiskeligt bra låt och fantastisk tv-serie. En mycket bra kombination med andra ord. 

Om ni följt min resa i bloggvärlden under dessa månader har ni kanske upptäckt min förkärlek för televisionen och serier av skilda slag. Jag har propagerat för både den ena och den andra, följer många olika.

Ibland kan jag dock komma på mig själv att missa annat som visas på teve. Jag ser liksom bara när det är något jag måste se. Borta är det som man brukar kalla zappandet. Vår tids zappande har blivit surfandet på nätet - att kolla bloggar (tack för att du tittar in förresten) och uppdatera sig på olika sätt. Jag misstänker att det inte bara är jag som har det på detta vis, i takt med att Sverige bredbandats finns det ju datorer i alla vrår.

Igår bestämde vi oss för att för en gång skull försöka komma i säng lite tidigare än vanligt. Sova någon timme mer än vad vi brukar. Slog dock på den lilla vita (inredningsfascisten vann över tekniken) teven och hamnade framför en mycket bra dokumentär. Den handlade om fotografen Annie Leibovitz - ni vet hon som fotograferat gravida Demi Moore utan kläder och Whoopi Goldberg i mjölkbadkaret. Programmet handlade om hennes liv och ibland osunda leverne, men också hennes förmåga att hitta det hos alla människor - att veta vad man ska plocka fram i en bild.

Jag har alltid fascinerats av hennes bilder. Hon har blicken, kunskapen, makten och känslan. Vet vad hon gör och är ruskigt bra på det. Nu visade det sig att hon levt ett spännande liv och hade mycket att berätta om människor och händelser kring dessa. Jag satt (okej låg) som trollbunden.

Det jag vill säga att i takt med att zappandet försvinner i det lilla vita huset försvinner också chansen att hitta guldkornen. Att hitta programmet som tillför en något. Som berättar något som jag inte visste förut. Som gör vetgiriga Soof nöjd. Det var jag igår. Nöjd.

Nu ska jag se ett pausat avsnitt av Kungamordet och allt är som vanligt igen.

Jag tycker att det känns ganska bra att fru Perelli fick mig att ändra åsikt om henne. Hon har ingenting att göra i Kiruna. Låt Carola åka hundspann själv och låt Pudlarna rocka loss utan att riskera rispor från Charlottes naglar. Hon hör nämligen hemma i Globen.

För det var en rejäl låt hon hade att komma med igår. E-Type måste ha blivit avundsjuk på den refrängen - den osade honom lång väg. Säga vad man vill om hans låtar - men de fastnar. Precis som Hero - det är den man nynnar idag. Inte Bengtzing. Inte alls Bengtzing.

Jag skulle tippa på att fru Perelli kommer att stå som segrare den 15 mars och att hon lätt kan planera in en resa till Belgrad. Men - någon musikkännare är jag ju inte och man kan ju aldrig veta hur det slutar. Spännande. Mycket spännande.

15 mars är vi på ett rejält partaj hos A och A. Kommer möjligtvis Charlotte att höja feststämningen med Hero? Kommer det att dansas till Bengtzing? Kommer Christer att få oss att småle? Kanske hylla Europa? Kommer Sanna att kunna omvända balladhatarna? Är det överhuvudtaget möjligt?

Det enda vi med all säkerhet vet är att det blir en kanonkväll. Något att längta till helt enkelt.

Idag har vi glidit runt. Lite simskola, lite stålmormorsfika, lite farmorfarfar (dock utan farmor som dinerade med ett knippe damer) där kusin C och faster W var på besök. Att glida runt är något som familjen CH verkligen gillar. Antagligen för att vi då slipper ta tag i det kaos som råder hemma. Det är trist att ta tag i kaos. Betydligt trevligare att fika.

I veckan är Soof ledig. Ledig. Ledig. Vill bara skriva det några extra gånger för att riktigt betona hur härligt det känns. Morgondagen blir nog en dag som kommer att gå ut på att ordna reda i oredan - suck, handla mat inför en vecka hemma och bara vara hemma och mysa. Kanske blogga. Eller - med all säkerhet kommer det att bloggas. Det är ju så kul.

Så - på återseende ni där ute framför skärmarna.

Rent instinktivt så tror jag på Calaisa - har en förkärlek för den typen av musica. Skulle gärna se fru Perelli göra en Androla och bli skickad till Kiruna - eller inte vidare alls. Linda Bengtzing har en tendens att framföra låtar som fastnar - tyvärr - så det lär ju vara den som sjungs av sonen imorgon. Nordman - huvva. Sibel - varför inte? Niclas Strömstedts låt ska vara Gessle/60-talsinspirerad och det brukar ju vara Soofstyle. Sen är det två pojkar kvar som förmodligen inte kommer att gå till historien.

Men vad vet jag - någon musikkännare har jag ju aldrig utgett mig för att vara. Dessutom verkar Mello anno 2008 vara totalt oförutsägbart.

Så vi får se.