Olle brukar se Eva & Adam, efter det är det Rapport. I vanliga fall brukar vi vara uppmärksamma och slå av teven innan alla världens hemska nyheter anfaller den lilla sexåringen. Olle älskar nämligen nyheter, att veta och att få veta.

Idag hann vi inte med, jag satt vid datorn - bad mom - och pappan var ute och hjälpte grannen. Olle såg därför nyheterna och informerade därefter sin pappa när han kom in: Pappa, det har hänt två saker, en bra och en dålig. Man får komma in i Burma nu - det är bra. I Kina har det varit jordbävning och det var en man som var så ledsen för att hans flicka försvunnit vid en skola - det är inte bra.

Det är läge för föräldrarna till den lilla vetgiriga att sätta sig ner i detta nu och förklara världsläget - om det nu inte vore för Glasklart, som Olle längtat efter att se så länge nu. Nu kan jag se Glasklart, nu har ju Körslaget slutat, bra va?

Ibland undrar man vad som ska bli av den lilla pensionären…

För mig är det en prövning att vakna en lördag och inte ha den minsta aning om vad dagen ska innehålla. M påstår att det är nyttigt och jag är nog benägen att hålla med.

Vad blev det då av dagen? Jo, långfrukost, städning, barnen utelek, Rusta, ÖB och sen tog vi en biltur till Klutmark där fina familjen Jakobsson väntade med rackarns så gott fika. Bättre än Waynes… eller hur Micke J? Vi ägnade eftermiddagen åt att fika och att prata om ditten och datten. Barnen ägnade sig åt Winx club och att hoppa studsmatta.

Väl hemma på Elmstreet blev det hämtpizza, ruccola och tzatziki. Mycket passande en slappardag som denna. Passande och gott.

Lite bilder kan jag bjuda på, dock inte från Klutmark - kameran låg kvar hemma - men väl från casa Soof och prylarna som jag omger mig av.

Jag hade just kört förbi Skellefteå Kraft Arena och var på väg in i norra E4-rondellen. Barnen satt i baksätet och vi hade varit på ICA Maxi. De diskuterade i baksätet vem som skulle hålla i drickyoghurtarna och jag försökte hålla fokus på vägen. På radion gick då ett välbekant intro igång och kastade mig tillbaka i tiden.

Året var 1992 och jag låg på en strand utanför Alghero på Sardinien. Solen gassade, havet var blått och pastan var fantastisk. Glassen var som bäst, Italien hade fastnat i mitt hjärta och lillasyster låg på ett sjukhus med brusten blindtarm. Mamma och pappa växlade mellan att vara med mig och med Lisa - mellan solen och vitklädda damer som sa Va bene om det mesta.

Det kunde ha varit den sämsta semestern någonsin - mycket talade för det - men när jag tittar tillbaka var det nog den bästa familjesemestern vi någonsin gjorde i familjen C. Jag hann med att åka till Corsica med mamma, äta fantastiska skaldjur med pappa och bara vara. Efter en vecka kom Lisa ut i solen - blek och omplåstrad - och sista veckan blev en happyhappy sådan. Allt var bra.

De italienska pojkarna flockades kring oss, två blonda brudar från kallaste norr. De låg brevid oss på stranden, väntade utanför hotellet och skrek saker på italienska som vi aldrig förstod. Vi har nog aldrig blivit så uppvaktade och kommer nog aldrig att bli det heller.

För mig spelade det ingen roll. För när jag låg där på stranden med freestylehörlurarna i öronen fanns det bara en lång, tystlåten, norrländsk hockeyspelare i mina tankar. När jag hörde låten som gick igång på det av mig inspelade kassettbandet visste jag - det var kärlek. Italianosarna hade inte mycket att hämta. Även om de försökte.

Min kärlek till den långa tystlåtna mannen håller i sig än idag. En hel massa år senare.

Jag höjde därför ljudet i bilen, sjöng med och barnen där bak undrade vad som hänt med deras mamma som skrålade som besatt. Låten är egentligen en ganska dålig sådan, men vad spelar det för roll? Det är ju en speciell låt. I alla fall för mig.

Det blev en riktigt bra ledigdag - och så är den inte helt slut än. Vi myste på till lunch - ritade, städade, byggde lego - och drog sen upp på Solbacken för lite mat- och paketshopping. Olle är inne i en intensiv kalasperiod nu, så det är paketinköp med jämna mellanrum for the moment. Jag fyndade en fin picknickfilt, så mitt shoppingbehov blev stillat också.

Sen åkte vi vidare till Stålmormor, som väntade med kortspel, snicksnackande och fika. Jag älskar min mormor, hon är bara bäst. Det har jag ju sagt tidigare och jag menar det fortfarande.

Efter utelek med Bullerbybarnen drog jag, Anneli och Erika vidare mot chaite, latte och varm choklad. Inte trist alls. Snarare en påfyllning av positiv energi, vilket behövs i dessa dagar.

Nu väntar pausat avsnitt av Brottet - har ni missat den serien tycker jag uppriktigt synd om er. Dansk teve när den är som allra bäst.

Tjing.

Jag har nyss pratat med min lillasyster och är varm i hjärtat. Ofta när vi pratar med varann - eller alltid - är det känslor inblandade. Vi skrattar, gråter och skriker. Är förbannade, ledsna eller happyhappy. Det känns sunt eftersom känslorna innebär att vi har en relation, även om den inte alltid är busenkel.

Lillasyster lever i detta nu livet i de södra delarna av landet. Hon lever sin dröm och efter år av frågetecken verkar det som om de har vecklats ut och blivit flera utropstecken. Jag är så rackarns glad över det faktum att talangen frodas, att hon får göra det hon är så bra på och att hon fattar sin egen storhet.

Så - till LisaLove - njut av våren och möjligheterna. Fancluben uppe i norr har bara väntat på det här.

Jag har plockat undan frukosten, burit runt på en liten flicka som tycker att allt är tristtråkigtledsamt, skrubbat upp spishällen och nu sitter jag här. Det fina vädret försvann och jag tycker - faktiskt - att det känns rätt skönt att bara vara inne och glida runt i mysbyxorna. Att sen huset ser ut som hejkomochhjälpmig gör ju också att man har en känsla av att det måste städas och det gör man ju enklast om man stannar inne.

Storebror i familjen har byggt ett StarWarsfängelse och nyss bäddade han ner sig i stora sängen för att se Barnkanalen. Han har en rätt skön morgon han med.

Det är läget på Almgatan just nu. Vad gör ni?

På återseende.

Liten flicka sover så gott i sin säng. Hon har fått vara borta och leka med bästisIda ikväll, så hon var nöjd. Nöjd och hysteriskt trött. Snoret rinner fortfarande och hostar gör hon så gärna nattetid - annars är det bra.

Stor pojke sitter bredvid mig och bygger Lego. Han tackade nyss sin mamma för att han får vara uppe en liten stund till. Gullunge. Han har också fått leka/spela hemma hos sin kompis Oskar (tillika Idas storebror) ikväll. Stora pojken har dessutom varit på stora skolan idag och lärt sig att nya fröken minsann heter Lena. Det är stort.

Sambo M ligger i en soffa och tittar på hockey. Han har jobbat sent och då är nog ett meningslöst hockey-VM lagom påfrestande. Han ser ut att må gott. Det unnar jag honom.

Själv så sitter jag framför en dator, iklädd allra skönaste mjukisbyxorna och med håret i slarvigaste knuten uppe på huvudet. Jag har också varit iväg på kompisbesök, har suttit och småpratat med Oskar och Idas mamma Ewa medan barnen lekt så gott. Vi har diskuterat livet, det stundande bröllopet - hennes, inte mitt, människor och hur man bäst piffar till ett hem. Precis det vi gillar att prata om alltså. Jag är också nöjd.

Imorgon är det ledigdag och det är längesen jag längtat så mycket efter en sådan. Just nu snurrar ju livet som sagt ganska så fort och det är inte riktigt min grej. Jag vill hinna andas. Det känns inte som om jag gör det nu.

Men, nästa vecka är alla utvecklingssamtal över och då kan man återgå till att vara lagom sociala Soof. Just nu är jag übersociala varianten av mig själv. Jag är en social person i vanliga fall, men det här är nästan för mycket av det goda.

Torsdagen ska bjuda på slött och slappt liv på Almgatan. Jag har faktiskt inte en enda plan. Känns sunt. Ska bli skönt bara att få glida runt i mjukisbyxorna längelängelänge.

Jag misstänker att bästa Erikan kommer att få läsa både ett och annat inlägg från mitt hörn av världen imorgon. Det vill jag ge henne, där hon sitter rund och fin ute på Bauer. Så missa inte morgondagen gott folk. Det kan bli trädgårdspremiär i bloggen till och med.

Ikväll tv-kväll deluxe. Lost, Greys, Leila, Barnmorskorna, Big Love. Jag får inte ihop ekvationen och måste prioritera. I-landsproblem. Riktigt i-landsproblem. Men det måste kanske finnas såna också.

Nu: chaite, morsning och goodbye.

Klockan visar på morgon, det har varit en dålig natt med en hostig och orolig liten flicka vid min sida. Dricka välling, kramas, upp och kissa, hosta, vill dricka mer välling, sova på sin mamma, kramas, gråta, upp och kissa, hosta. Några timmars sömn blev det, men alldeles för få. Det känns.

Nu är jag på jobbet i alla fall och det är dags att ta tag i saker som ligger och skriker nu är det dags Sofie, du kan inte skjuta upp det här längre. Måsten alltså. Först blir det dock en kopp te för att mota bort den annalkande förkylningen.

Vad gör du idag? Berätta är du snäll.

Det är nåt med mig och Italien. En kärlekshistoria helt enkelt. Språket, maten och vädret. Blommorna, vinet och havet. Livslunken, shoppingen och musiken. Ti amore Italia.