La Musica

Man kan inte riktigt sätta fingret på det som kallas Soofmusica, men det är en salig blandning av låtar som har passerat revy under åren. För att ni ska få en ännu mer splittrad bild av människan bakom bloggen kommer här ett blandband, låtar som jag kan kalla mina.

Ett av mina allra första musikminnen är att min mamma sjöng den här tragedin . Jag levde mig in i denna sång, identifierade mig helt med den lilla stackars flickan som låg där alldeles ensam och bara-bara-bara längtade hem. Min mamma, som var en god mamma, hittade då på ett nytt slut på sången och den arma lilla stackaren fick åka hem. Skönt.

När jag var i Tracksåldern satt jag som alla andra och tryckte in pause-knappen när Kaj Kindvalls röst tog över mellan låtarna. Men i smyg lyssnade jag också på ett annat radioprogram, Svensktoppen. Där spelades en dag denna finstämda melodi och den unga Soof var åter fast. Jag tyckte att det var så fint att den gamle mannen tänkte på sin allra trognaste vän, för det är väl så man säger om hunden?

Den allra första skivan som jag vet att jag verkligen önskade mig var med bandet Katrina and the waves och denna klämkäcka melodi. Jag kunde den utantill och fortfarande kan jag känna att det spritter i benen. Iallafall lite.

Jag och min Eva satt ofta i hennes rum och lyssnade på skivor. Vi tyckte att det var lite busigt att öka hastigheten på olika låtar, hur man gör det vet bara ni som en gång spelat LP-skivor. Framförallt denna låt blev hysteriskt jättebra om man speedande upp den lite. Ni kan ju i alla fall tänka er den i racerfart.

Tonårstiden kom och med den lidandet och kärleken. Ena dagen var man så lycklig och nästa dag var det bara skit. När allt var så där jättebra lyssnade jag och Fia på den här finfina kärlekslåten. Jag minns att när den spelades till eftertexterna till ”Robin Hood” så satt jag kvar i biofåtöljen och bara njöt. Faktiskt så höjer jag fortfarande volymen när den spelas på radion och det är nog bara på grund av minnena. Men visst är han speciell, Bryan?

När det riktigt blev allvarlig kärlekskris för fröken Berg så spelade hon in den här låten på ett band, bara den här låten – igen och igen och igen. Den satte sig på huvudet vill jag lova då vi låg på hennes säng och ältade kärlekens mysterier. Idag när jag hör den kommer jag på mig själv med att kunna alla ord och det är nog inte så konstigt. Man var ju i det närmaste hjärntvättad med Sinead.

Min kärlek bestod och vi har en hel massa låtar som vi kan kalla våra. En av de tidigaste är denna. Den spelades flitigt i ett pojkrum på Patrongatan i Byske och därför är det med rodnande kinder jag tänker tillbaka på den tiden när jag hör den igen.

I en ungdomsbil av märket Volvo åkte jag och han många mil mellan Byske och Skellefteå. I den då moderna cd-spelaren i bilen spelades Volvopop av bästa sort. Jag hatade låtarna och led mig igenom dem. Men, på nåt sätt är de ett minne som sitter kvar och därför bjuder jag er härmed på äkta Volvopop!

Gymnasietiden var en bra tid, många av människorna jag träffade då finns ännu kvar i mitt liv och är viktiga. Vi spenderade mycket tid tillsammans och minnena är många. När vi tog studenten gjorde vi en ny text till det årets schlagerdänga. Den vrålade vi oss igenom hela studentveckan och därför är det en bra låt för moi.

Jag och min Anton vrålade oss även igenom denna under en fest och fortfarande är det våran låt. Eller hur Glarra? Den har ju liksom allt.

När jag börjat jobba hade vi en gång en fest på jobbet, en osedvanligt röjig sådan för att vara på mitt jobb. Vi hamnade i en taxi och upp ur en ficka kommer en cd-skiva och denna låt spelas i taxibilen. Vi njöt av taxifärden och musiken, taxichaffören – han log mest. För vad kan man annars göra till något som detta?

När allt var så galet i mitt liv, liv och död blandades om vartannat, så tog jag ofta Olle i famnen, tog fram skivan mamma gett mig och satte igång denna. Tårarna rann ner över min bebis och jag höll honom hårt och dansade. En lugn stund, bara vi två.

När pappa hade dött vill vi hitta något speciellt till dödsannonsen. Då kom jag att tänka på när jag, mamma och pappa åkte till fjällen. Just då var jag inne i en Peter LeMarc-period och jag spelade favoritlåtarna för dem i bilen. Jag och pappa satt stilla och lyssnade på den här fina och konstaterade båda två att den allt var något speciellt. När jag sen hörde texten efteråt var det helt självklart att den skulle stå i dödsannonsen. Det var ju så här det var.

På både mammas och pappas begravningar spelades den här sången och världens bästa saxofonist spelade till. Jag får gåshud av att höra den igen, men kan ändå inte låta bli att spela den igen. För er. För att den är så fantastisk.

Mammas låt är Öppna landskap. För att Ulf Lundell var det bästa hon visste och det bästa ville vi ju ge henne. Stäng ögonen, lyssna och strunta i att det är en skrytfilm över Skåne. Det är ju Ulf vi vill ha.

Jag och min syster delar inte musiksmak. I hennes lyx-Golf spelas det mest konstig musica, så när hon berättade att hon hade något jag var tvungen att lyssna på var jag skeptisk. Men när musiken fyllde den lilla bilen var jag fast. Mannen med rösten kommer alltid ha en plats i hjärtat mitt och framförallt den här. När Lisa var på en konsert med herr Winnerbäck spelade hon in Elegi och skickade till mig. När det plingade till i mobilen och jag såg/hörde vad det var blev jag tårögd. Tänk att hon tänkte på mig.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är tillfället som gör låten, det vi är med om när vi hör låten gör den viktig.

För utan dessa minnen vore ju inte detta min musik.

Annonser

7 responses to “La Musica

  1. Vilka härliga låtar! Man blir glad och ledsen om vartannat, en känslmässig roller coasterride. Din blogg är numer ett välkommet måste, ja, ett basbehov. Om livet, för livet. K Hanna

  2. Jaha.

    Då fick jag enorma flashbacks. ENORMA! & Peterlåten gör mig hysteriskt ledsen. Huvva.

    Men jag är glad att bloggen är din hemvist.

    Puss/Lilsis

    PS. Bloggen gör mig knasig… skriver ett inlägg till dig & det hamnar på ett helt annat… skummelt som norsken sa…DS

  3. Ps.

    Jag har inte knasig musik…

    Ds.

  4. Vilken härlig blandning av musik……Peter LeMarc var en stor idol när jag var yngre.
    Du känner inte mig men jag känner din syster….vi bor ihop med plattnosade tjejer båda två fast mina är en mindre variant.
    Hoppas du kommer att gilla det här med att blogg….det är nästan lite beroende framkallande.
    Sköt om dig!
    Kram/Helena

  5. En stockholmska kikar in här då och då och glädjs åt att en av de mest påhittiga julklappar jag hört talas om används så flitigt!

    Trackstiden var grejer. Man lyckades ALDRIG pausa bandet innan Kaj kom in med sin myspysröst. Haha.

    /Frida

  6. Jag tror du ska få ta och vara med på en annan musiklektion framöver jag – och ge ”di sma” lite perspektiv på det här med musik. Vad det kan vara liksom. Mer än bara en lektion på schemat 🙂

    Vacker att läsa, speciellt LeMarcgrejen…jag ”bär med” mig en massa LeMarclåtar också fast från ett gladare perspektiv kanske. Jaja…karln har ”a way with words”.

    Förresten – nu för tiden finns det en maskin som heter ”Popcatcher” – den spelar in musik från radion och redigerar själv bort prat och reklam! Det du!

    /mikke musik

  7. Tackar allra ödmjukast för den högst upplyftande cred´n 🙂 Trots att det inte fanns kvar så mycket luft i lungorna alls vid tillfället, kom tonerna ut ändå.

    Musiken/konsten är ju en själsyttring, både när vi spelar och lyssnar till den. Minnen väcks till liv, både smärtsamma och glädjande. Ibland både ock i en tämligen irrationell mix.

    Här inne var trivsamt och spontant. Dessutom är
    jag djupt imponerad över hur du och L på olika och
    unika sätt bär vidare vad Å och T ”påbörjade” genom
    att vara de integritetsstarka och människor de var,
    som jag nu också förstår att ni är.

    Jag är stolt över att ha fått arbeta med T.
    Han lärde mig massor.

    Allt gott!

    /den något mindre världsbäste (och ”till mitt försvar”- dåligt förberedde) pianisten som pajade den omöjliga dop-psalmen häromsistens…

    *Du observerar säkert mitt interpunktions-missbruk och överanvändande av citationstecken, tur att jag inte går i skola längre :-)*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s