Självsanering

bloggsorg.jpg

Hon låg på Orkidén, en avdelning för palliativ vård. En avdelning för de som är i livets slutskede. Så stod det på dörren, en dörr som jag öppnade dagligen under en überjävlig period i livet. En dörr som jag helst skulle ha velat sparka in, men som jag långsamt öppnade varje gång.

Jag kan knappt skriva palliativ utan att det tar ont i kroppen på mig. Ontontont. Men, jag gör det ändå – för detta är en rening och min ventil. Jag måste få ur mig det, för nu är jag redo att kasta bort allt ledsamt. Det har tagit ett tag, men nu är jag beredd.

Hon låg där, väntade på livets slut. Jag tror att hon visste det, även om hon in i det sista försökte få oss att tro att det skulle bli bra. Vi visste att det aldrig skulle bli bra. Aldrig mera bra.

Jag satt där, med en hög tidningar bredvid mig. Mamma sov mest hela tiden. Jag baddade hennes läppar och slog på SVT1, det var Antikrundan. Vi låtsades att vi inte var i dödens väntrum, utan hemma. Det var dock svårt att låtsas, för hemma luktade det inte som det gjorde på Orkidén.

Sorg och smärta.

Hemma satt det inte gröna gardiner för fönstrena och hemma fanns det absolut inte sköterskor som kom in och frågade hur man hade det.

Jag hade det gräsligt, men log ändå.

Snart är det fem år sen och det skrämmer mig. Fem år har gått fort och tittar jag på Olle som funnits i snart sex år blir det kluvet. Jag kommer inte ihåg hur livet var utan Olle. Betyder det att jag inte kommer ihåg hur livet var med mamma och pappa?

Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Jag vet att det är synd om mig. Det är synd om alla som en gång suttit och väntat in döden. Det är synd om alla som en gång lämnat dödens väntrum – levande – och tvingats lämna kvar någon där.

Man blir nämligen aldrig sig själv igen.

Annonser

10 responses to “Självsanering

  1. Det går verkligen inte att förstå vilken smärta det måste vara att gå igenom något sådant. Och jag har inte tänkt att komma med någon klyscha om hur stark du säkert blivit av att gå igenom detta. Hur stark man än blir så är nog det ingen tröst. Men en sak är säker – du är fantastisk som kan skriva så fint om något så hemskt.

  2. Ja, vi som aldrig varit med om detta kan aldrig förstå, bara ana..!
    Men att läsa dina ord gör mig väldigt berörd såhär på söndagskvällen. En målande beskrivning som i alla fall gör det som du och din familj gått igenom ”lite mer begripligt” för oss andra. Vilken inre styrka du bär, min vän!

    Kramar

  3. Jag minns en gång, när jag hade ett väldigt svårt tjänsteuppdrag. Lokalen var full av folk och den integritetsstarka kvinnan hade fått bilskjuts till norra ingången…

    …Starkt märkt av sin sjukdom, men ändå elegant och vacker som alltid, stod hon vid första trappsteget. Någonstans där insåg jag behovet av assistans. Jag flyttade in rollatorn (eller var det en krycka?, jag minns inte riktigt) innanför porten och frågade:

    – Vill du ha hjälp?

    …varvid den integritetsstarka kvinnan såg
    mig i ögonen och svarade.

    – Nej tack, men jag tar gärna en hand här…

    …Inte ens då! Inte ens inför det stundande svåra ögonblicket gav hon efter för bekvämligheten att bara låta mig ”hjälpa” henne uppför trappan. En kort med kärnfull fras, som för många skulle ha avfärdats (eller ifrågasatts) som arrogans.

    Så upplevde inte jag det. För stunden hajade jag naturligtvis till en aning, men i efterhand har den korta frasen sagt mig så mycket mer om människor än jag någonsin kunde tro.

    Varför? Jo, förmodligen för att det bara fanns där, helt naturligt. Integriteten, viljan och kanske framförallt stoltheten. Tranströmer skriver om besöket i den romanska kyrkan:

    ”En ängel utan ansikte omfamnade mig
    och viskade genom hela kroppen:
    ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

    Hon var helt enkelt en människa som lade orden rätt, och med pondus också visade att de hamnat rätt.

    Numera erbjuder jag aldrig en människa hjälp i ett liknande läge. Jag erbjuder helt enkelt en hand. Och när jag gör det tänker jag tillbaka på denna extraordinära människa (som jag förvisso inte direkt kände) och hennes omedelbara sätt, intelligens och obevekliga integritet.

    Det är som sagt oerhört starkt och modigt det du gör här. Kände mig nödgad att trycka in den här kommentaren när jag länge gått och tänkt just på detta.

    Säg till om det blir för jobbigt.

    Allt gott
    / j…

  4. Nog är det svårt att vänta in döden. Förlorade min käre far helt nyss och väntan var tärande. Begravningen är på torsdag och jag är skräckslagen för all sorg. Tack för att jag fick läsa dina ord.

  5. Tårarna kommer idag igen, du skriver väldigt fint om något så hemskt.

  6. Rörd till tårar. Saknar ord. Skickar en varm kram.

  7. Tycker om dej, fast det vet du ju redan. Kramar av uppmuntran/ H

  8. Kram från Norrböle, där det droppar tårana ner på datorn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s