En finbloggs återkomst

På nåt sätt har jag alltid vetat att jag velat skriva. I alla fall så länge jag har haft förmågan att hålla i en penna och forma bokstäver.

Berättelser, texter och inlämnade arbeten. Uppsatser, sagor och dikter. Det har alltid fascinerat mig och i mellanstadiet bestämde jag mig för att bli journalist. Framtiden var klart utstakad och jag gjorde flera av mina praoperioder på lokaltidningen. Skrev, skrev och skrev. Skrev långt och skrev fint. Det var min grej.

Jag skrev om medel mot akne, hundklubbar, fotograferade Cyndee Peters och gäspade mig igenom ett kommunfullmäktige. Skrev, skrev och skrev.

Men till slut tog det stopp och det var sista året i gymnasiet. Pluggperioder, körkort och rent allmänt ganska mycket att göra i kombination med måstemåste-skrivande för Norran gjorde mig trött. Men riktigt stopp tog det inte förrän jag kom till Svensk Damtidning.

Vi hade en veckas prao och min mycket fixandeochtrixande pappa ordnade genom kontakters kontakter en plats åt mig på Svensk Damtidning. Jag skulle få följa med Bosse som var fotograf på tidningen och på så sätt få bra inblick i en journalists verklighet. Det var det som var kruxet. Jag insåg att en journalists verklighet inte var den verklighet jag ville existera i.

Vi åkte runt Stockholmsområdet, besökte gods i Mariefred, fikade med en prinsessa från Lichtenstein, intervjuade Thomas Gylling och träffade Ted och Kenneth Gärdestad. Thomas Gylling – visst kommer ni ihåg den speedade varelsen? – var ett unikum, men praoperidens höjdpunkt var nog ändå mötet med bröderna Gärdestad. Ett minne som jag bär med mig än idag.

Vad var det då i denna lyx som avskräckte mig?

Måste nog säga att det var synen på människorna. Att smöra, men ändå snacka skit. Att snoka, forska och sätta dit. Spekulera, analysera och gissa. Jag sattes bland annat i uppdrag att ringa Emilio Ingrossos mamma för att få bekräftat att separationen mellan herr Ingrosso och hans Pernilla var ett faktum. Det kändes rent olustigt och det kändes skönt att hon aldrig svarade.

Idag inser jag ju givetvis att detta var en mycket annorlunda variant av journalistiken. Men, då blev det för mycket. Alldeles för mycket.

Jag kom hem, tänkte och omvärderade allt. Började söka efter annat att göra, ändrade mina planer – planer som funnits i en massa år. Så här i efterhand kan jag väl tycka att det var oklokt med tanke på att det var en vecka som förändrade allt.

Det blev lärarutbildningen och det kändes som en nödlösning, en trygg sådan. Trygg och trist. Att fortsätta i samma spår, bara ändra vinkel. Från bänk till kateder.

Idag tycker jag att jag har ett bra jobb. Stundtals fantastiskt, när allt bara går vägen är det magiskt. När man lyckas få alla engagerade och man själv bara njuter. När man känner att man förändrar tillvaron för någon, får lyssna och blir lyssnad på.

Ibland är jag så less att jag bara vill stänga klassrumsdörren, låsa och dra. Göra något annat. Jag är ganska övertygad att jag någon gång i framtiden kommer att byta bana, lämna det trygga och kasta mig ut. Ut i det okända, det jag då inte vågade.

Då kommer jag att skriva. Det är ju det jag alltid velat göra.

Annonser

3 responses to “En finbloggs återkomst

  1. Klart att du kommer göra något mer ! Man ska inte tveka, hoppa! Enkelt att säga, särskilt för lilla rädda jag, men jag tror att man måste.

  2. Jag har ett tips om var du kan hoppa, när du är redo…

  3. Jag vill veta var du ska hoppa… kanske kan vi hoppa ihop? Annars tycker jag att du min talenterade syster kan hoppa lite för skojs skull oftare. Du skulle vara en utmärkt hoppare.

    /Lilsis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s