Mitt ankare i livet

I vår familj finns det ingen mormor och morfar. Det känns. De finns dock i våra minnen och jag försöker hålla dem levande genom att ofta berätta om dem för Olle och Majken. Vill att de ska vara närvarande även om de inte är det rent kroppsligen. 

Jag jobbar verkligen på det.

Barnen har en fantastisk farmor och en lovely farfar som gör allt för sina barnbarn. De offrar allt för att mina två hjärtan ska få det bra och för att fylla upp det hålet som saknaden av en mormor och morfar gör.

Det gör mig varm om hjärtat.

Sen har mina barn världens bästa Stålmormor. Min mormor. En enastående människa.

stalmormor.jpg 

Hon är 84 år – fyller 85 i augusti. Hon tänker som en fyrtioåring. Ser till att hålla tanken ung. Hon spelar canasta en gång i veckan och åker gärna på jazzkvällar några mil bort. Rattar sin ljusgula SAAB med varsam hand och kör ogärna i mörker. Tänker sig för. Hon bakar de mest fantastiska kakorna – gärna sju sorter – och stickar myssockar till alla i släkten. Hänger med i politiken, energidebatten, skidskyttet och vad Niklas Wikegård säger i Hockeykväll. Hon leker med mina barn och de avgudar henne. Läser tidningsledare, svenska deckare, Nobelpristagare och är med i bokcirklar. Hon gör nya ord som låter helt underbara i mina öron och lyssnar gärna på ekomomidebatter i radio.

Men – det är inte allt detta som gör att hon är så fantastisk. Det är att hon finns. För mig är hon viktigviktigviktig. Hon fyller mitt hjärta med omsorg, finns till hands när allt känns konstigt. Hon ger mig styrka när jag behöver det, goda råd när jag velar eller bara en kram när jag behöver det. Hon vet vad jag varit med om och kan lyssna. På mig. Hon lyssnar på mig och jag kan prata med henne om det mesta. Jag ringer till henne när något roligt händer eller när jag behöver få lite styrka från en Stålmormor.

För det är det hon är. Det namnet hon går under. Det var söstra mi som myntade begreppet. Ingen av oss tyckte att gammelmormor var ett särskilt passande namn på en krutgumma. Därför blev det Stålmormor. Idag är vi många som kallar henne det.

Hon har en styrka som jag avundas henne. Hon har varit med om det mesta. Förlorat människor i alla de åldrar, upplevt sorg och glädje. Hon har varit svårt sjuk i omgångar. Rest sig och kommit igen. Hon har tagit kampen mot cancercellerna och vunnit dem. Alltid stridit för de svaga och sett styrkan hos varje individ. Hon har engagerat sig politiskt och kämpat. Skött fyra barn och hem, sen tagit klivet ut i yrkeslivet. Hon har levt livet.

Framförallt har hon alltid varit en mästare på att se saker positivt och det är det som har gjort henne till den hon är. Tror jag. Hon har aldrig låtit sig knäckas.

När mamma dog sa hon en sak som jag bär med mig och försöker tänka på, nämligen att det är tur att man inte vet vad morgondagen har att ge. Lev för stunden, du vet inte när det är för sent.

Hon är min förebild och otroligt viktig i mitt liv. Den som håller mig fast när det stormar. Den som gör att jag inte slits med i de farliga vågorna och börjar driva. Mitt ankare.

Annonser

5 responses to “Mitt ankare i livet

  1. Grymt att ha en sådan person att luta sig på.
    Bara att gratulera.
    För övrigt vill jag bara dela med mig av en ständigt lika klok tanke:
    ”Buxbomshäck är ett roligt ord. Ser man någon skratta kan det vara åt det.”

    Ha det gott Trollet 😉

  2. Ja, en stålmormor borde väl alla ha? En helt fantastisk människa. & Soofen, jag hoppas du låter henne läsa det du skrivit? Jag är övertygad om att det skulle göra hennes dagar!

    Du är talenterad vid tangenterna!

    Puss

  3. Med en sån Stålmormor som ni har, förstår man ju allt mer varför hon fått såna superbarnbarn! Och vilket fint foto du tagit på henne! Man kan ju bara drömma om att få en sån fin hyllning av sitt eget barnbarn nån gång!

    Apropå det så ska Karls framtida son heta Ludvig 🙂 …
    …..och kaninen Tasse

    Kram

  4. Så fint du skriver om din Stålmormor! Jag hade också en stålmormor och jag känner igen mig i dina rader. Saknar henne vansinnigt mycket. Livet blir sig liksom aldrig riktigt likt igen utan henne.

    Tack för att du delar med dig!

  5. Pingback: Svarte Petter och riktig good feeling « Soof - mellan himmel & pannkaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s