Bitterfittan och BK Scarfarna

Bara ordet gör att man ryggar till. En del av oss räds att säga det, andra inte. Överens är vi dock om att ordet och även boken väcker känslor.

Det var en mycket bra bok att ha som förstabok i en bokklubb där alla inte känner alla. För detta är en bok som man vill diskutera, både utifrån handlingen – men också när man på ett smärtsamtskrattretandeirriterande sätt kan dra paralleller till sitt eget liv. Samt ickeparalleller (om det nu finns ett sånt ord…).

Bitterfittan handlar om en tjej som är mitt uppe i det berömda träsket av barn, jobb och ett övrigt liv som man vill så mycket med. Hon stannar upp, känner att allting snurrar för fort och ställer sig därför den klassiska frågan: Vad vill jag med mitt liv? Är det meningen att det ska vara så här? Ska det verkligen vara så här orättvist? Därför tar hon en timeout och drar till Teneriffa – ensam.

Huvudpersonen – Sara – i boken blickar dessutom hela tiden tillbaka på en barndom som inte var så happyhappy med väldigt cementerade könsroller och en frånvarande pappa. Hon iakttar de övriga turisterna i charterghettot och drar egna slutsatser. De feministiska tankarna snurrar fort på sidorna, man blir till slut helt matt som läsare. Sara i boken drar dessutom paralleller till 70-talsklassikern Erika Jongs bok Rädd att flyga och funderar på om det blivit så mycket bättre sen dess? Lever vi i jämställda förhållanden idag?

Jag känner mig – tyvärr – ganska trött på allt som har med feminism att göra efter att ha läst boken. Visst, jag tycker också att det är en självklarhet att män och kvinnor ska ha lika löner och sånt – det är ju en självklarhet och rent tragiskt att det inte är så. Så långt är jag med. Jag är även med på att ska det bli jämställt högre upp måste man börja nerifrån, i hemmets lugna vrå.

Det jag ställer mig frågande inför är det faktum att vi förväntas dra igång ett krig på hemmaplan för att försvara oss. Ett krig mot vad? Jag lever i ett jämställt förhållande – det tycker jag faktiskt – så jag kanske inte är rätt kvinna att uttala mig om detta. Men, jag tänker att det kanske finns betydligt mer jämställda människor där ute som tittar på oss – jag och M – och tänker motsatsen – att vi inte är det minsta jämställda. Det är där jag börjar fundera på om det verkligen är ett problem – jag menar, om alla är nöjda, är det då ojämställt? Är det inte när någon part är missnöjd man kan tala om ojämställdhet?

Jag misstänker att jag är naiv även i den här frågan, men för mig känns det bra att ha det som vi har det – varför då ändra på saker och ting? För att andra ska bli nöjda? Många frågeställningar blir det. Förstod ni vad jag menade?

Sen undrar jag om det alltid handlar om vilket kön man tillhör, kan det inte lika mycket handla om personligheter? Jag tror att det vi många gånger gör till en jämställdhetsfråga handlar egentligen om vem man är och vad man har med sig i bagaget.

Författaren Maria Sveland låter i efterordet oss förstå att boken till stor del är självbiografisk, även om den givetvis är utblandad med en del fantasi också.

Det BK Scarfarna kunde enas om var att hon måste ha varit rejält uppretad när hon skrev boken, den skiner liksom igenom. Ilskan. Vi kunde också enas om att vi inte var det minsta uppretade och därför kunde vi inte riktigt förenas i en gemensam kvinnokamp där i en kall kyrkostuga i Skellefteå. Men – trots att vi inte brände behåarna och ställde oss på barrikaderna, så hade vi mycket att prata om ändå. Det var ju bra.