Veckobloggen

Det var nästan en vecka sen sist. Men nu är jag här igen. Dock utan bilder, trots att jag lovat en av de viktigaste människorna i mitt liv att lägga in sådana.

Dåligt Sofie.

Men veckan har varit proppfull med en massa saker. Likt mössen i Askungen ska man sjåa på och ha sig så här före jul. Dessutom har jag en tendens att dra på mig mer jobb än vad jag behöver.

Dåligt Sofie. Inse dina begränsningar.

Nu umgås med den förkylda sambon.

Vad händer i ditt liv?

I´m back

På något sätt har jag gått ner i varv på sistone. Bestämt mig för att fokusera och inte överprestera. Det innebär att bloggen fått vara en liten stund, det har varit annat som har varit viktigt. Att vara hemma, närvarande och med på allt som händer. Det har känts skönt och framförallt – det har behövts för det inre välbefinnandet.

Jag tycker att det är jobbigt att vara ifrån mina barn. En helg var tillräckligt för att trigga igång det dåliga samvetet. Lägg därefter till några jobbkvällar och känslan av att aldrig se dem var total. Även om jag innerst inne visste att vi setts oerhört mycket. Därför bestämde jag mig för att lägga undan det oviktiga och ta fram det som är allra viktigast. De som är närmast hjärtat.

Det gungar under mina fötter just nu. Skellefteå kommun ska varsla en hel massa människor och det känns som om framtiden ser oviss ut för de flesta yngre lärare i denna stad. Ingen känner sig säker, trots tio år på samma arbetsplats känner jag att osäkerheten finns där.

Men, det är inte så mycket att göra åt. Händer det så händer det.

Till den bildtörstande lillasystern; ja, det kommer bilder. Kanske redan idag. Har tillbringat förmiddagen med den finaste fyraåringen jag vet. Vi har bakat bullar, ritat och spelat spel. Jag har varit närvarande, med och totalt fokuserad på det viktigaste. Så därför kanske jag kan släppa fokus och överprestera litegrann….

Så är det med mig. Hur är det med er, har ni något roligt att berätta?

Almgatan

Har tillbringat helgen i huvudstaden. Lämnade det lilla vita huset efter att middagen var avklarad i torsdags. Flög iväg och landade i grådisiga 08. Har sen bott hos den finaste Anton jag vet, njutit av hans gästfrihet och överseende med lilla jag. Fikat, ätit utefrukostar och sett Kvarteret Skatan. Shoppat kläder och hittat jeans utan att gråta. Träffat kompisarna som jag ser alltför sällan. De som finns i mitt hjärta och har en stor plats där. Jag har bannat det faktum att de har chansen att ses ofta, som glöggandet som väntar hos Miri rätt snart. Kan känna mig lite utanför i den lilla staden som vi alla har rötter i. Känna att det vore kul att få vara med. Mer.

Men. När väskan landat i hallen och stearinljuset tänts på det vita runda bordet. När teet är klart och mysbyxorna åkt på. När jag tänt favoritlamporna i fönsterna och pussats med stora och små. När jag tittar ut och ser fågelmataren som lillasyster köpt i present. När jag vattnar den räddade hortensian och gör middag till min familj. Då känner jag att jag är hemma. Finns ingen annanstans jag hellre velat vara än hemma.

Borta kan vara rackarns bra, men hemma är ändå alltid bäst.

Give me five

Lillasyster vill ha fem tisdagstankar. I detta ostrukturerade huvud låter det som ett fint blogginlägg:

1. Har insett en brist med den bärbara älsklingen. Äpplet vill inte acceptera mitt usb-minne som innehåller det jobb som jag måste göra ikväll. Kändes betydligt trevligare att skriva skriftliga omdömen i soffan med en filt över sig än att sitta på en stol i hallen. I-landsproblem… I know.

2. Jag gillar mitt jobb. Faktiskt. Känns skönt att säga det. Det var ett tag sen.

3. Nästa helg är jag i Stockholm hos fina kompisarna. Längtarlängtarlängtar. Sist jag var på en egotripp blev det magsjuka av det hela. Jag törs inte ens säga nöffnöff…

4. Jag är så hiskeligt nöjd över vårt nya kök. Det är äntligen ett rum som känns som om det passar oss, bohemisktdanskinspireratvittfärgerluftigtochglatt!

5. Separationsångesten hos den lilla flickan ser ut att snart vara ett minne blott. Känns skönt, så ofattbart skönt!

Så var det med det. Vad rör sig i ditt huvud en novembertisdag som denna?

Ostrukturerade söndagstankar

Efter ännu en magisk helg står jag i hallen vid datorn – oh I love the bärbara – och tittar igenom bloggar, uppdaterar mig på Facebook och inser att det hinner hända en massa saker på några dygn. Det rör på sig i människors liv. En del flörtar, andra krisar och vissa sitter fast i vardagslivet. Ser man på.

Väntar just nu på att hon som somnade i bilen ska somna. Ser ut att ta ett tag… Hon har hysteriskt mycket att berätta, fundera på och saker som bara måste göras nu. Somna i bilen borde förbjudas.

Jag var på fest i fredags. Somnade 03.00 och vaknade 05.00. Stirrade in i taket, väggen och kunde inte somna om. Händer alltid numera de få gånger jag är på festhumör. Sover dåligt, eller snarare – inget alls. Steg upp vid tio och insåg att det borde vara förbjudet att sova så lite. Ännu en sak som borde förbjudas alltså.

Jag vet fler saker som skulle förbjudas. Just nu stör jag mig. Att störa sig borde förbjudas. Men då måste man kanske först förbjuda det som stör. Eller? Halvsvårt.

Idag har vi varit på en av de vackraste platserna jag kan tänka mig. Tillsammans med min fina rödhåriga och hennes familj fikade vi och njöt av utsikten. Bilder kommer sen. Någon annan gång.

Jag känner mig ostrukturerad ikväll. Vill bara krypa upp i soffan med han som redan ligger där, se något som inte kräver mycket av mig och bara vila. Det tar på att vara uppe sent och sova lite. Dessutom har jag ont i ryggen.

Nu ska jag sluta svamla, det här liknar ju ingenting. Dåligt Sofie. Du kan bättre.

Tjng!

I bokstävernas förtrollade värld

Hur skriver man det mamma?
Vad står det här mamma?
Jag har skrivit Den här råttan heter Tina. Ser du det mamma?
Oj vad jag skriver fint!
N, visst är det min sista bokstav?
Jag tycker att det låter som ett J i Tina. Är det det mamma?
Tiiinaaaaaaa. Det är nog ett a som är sist i Tiiiiiiinaaaaaa.
Nu gjorde jag fel. Nu står det Dina. Inte Tina. Nej, jag ger upp.
Jag måste titta igen. Neeeeej. Det står Dina. Eller vad står det mamma?
Jag skriver med gult istället.
Majken. Jag har skrivit Maaaaaajken. Flera gånger.

Att lyssna på en bokstavstörstande flicka kan vara rätt kul.

Pappsingen

Idag skulle min finaste pappa ha fyllt år. Femtionio stora år. Nästa är är det sextioårsdagen och jag kan känna olustkänslan redan nu. Han älskade att fylla år, att få stå i rampljuset och ta emot folkets jubel. Buga sig och dra några skämt, skratta högt och prata högt. Så var han.

Idag jublade vi inte direkt vid hans grav utan satte istället tio röda rosor i en vas och tände ljus. Barnen klappade duvorna och konstaterade att det nog var dessa två som flugit iväg med mormor och morfar till himlen. Olle tyckte att morfars duva såg ut att heta Bullen och mer rätt kunde han nog inte ha. Självklart var det duvan Bullen som flög iväg med den bästa av pappor den där förbannade julidagen för sju år sen.

Så är det med mig idag. Ingen höjdardag faktiskt.