Mamma var ung och pappa var yngre. De hade nyss träffats och året kan ha varit 1974. Hon stod och lagade mat och insåg att hon behövde tomater. Hon tog upp telefonluren och ringde till pappa som lovade att köpa några tomater innan han åkte hem från jobbet. Några tomater. Enkelt. Det skulle han fixa.

När han kom hem hade han köpt tjugo tomater - kanske fler. Röda, stora, i en påse som nästan svämmade över. Mamma häpnade och undrade vad som gått fel. Vad var det som han inte hade förstått? Grejen var att han hade förstått, men han tog bara i lite extra. Så var han ju.

Detta beskriver min pappa ganska bra. För så var han. Allt eller inget. Mest allt. Det normala låg inte för honom, skulle det vara så skulle det vara mycket av allt. Kärlek, humör, presenter, skratt och tomater. Roliga historier, mat och blommor. Kramar, omtanke och upplevelser. Allt skulle vi få.

Han var den bästa av pappor och att vara utan honom känns förfärligt. Varje dag känns det förfärligt.

Vi var på fest för ett tag sen och en kommentar som jag fick där fick mig att fundera. Det har jag gjort nu och det är också därför jag skriver detta. Måste ut med saker. Få folk att fatta.

Människan som sa det han sa där på festen hade en klar bild av saker som varit. Bara av en liten kommentar förstod jag det. Det som hade hänt i mitt liv och med mina närmaste. Alla vet allt, men ingen vet det jag vet. Inget vet mer än jag och lillasyster. Men många spekulerar. Alla spekulerar och tror sig ha koll. Kan bara säga att ni vet nada. Ni har inte ens skrapat på ytan. Skulle ni skrapa skulle ni se mer än vad ni ser nu.

Det folk inte fattar är att han var så mycket mer än den stämpel som man så lätt sätter på människor som har problem. A-ordet säger direkt vad det handlar om. I alla fall om man inte vet. Parkbänk, slitna kläder och sluddrande tal.

Så var det ju inte. Inte alls.

Fint hem, eget företag och stort skratt. Så var det ju. Blommor överallt och glada miner. Tills mammas cancer och sämre tider tog över och molnet lade sig över den bästa av pappor.

Därför blev jag så glad när Marcus Birro tog bladet från munnen och visade att alkoholister är vanliga människor. Som du och som jag.

Det är omständigheter som styr våra liv och hur vi hanterar de problem som uppstår. En del tror att de skär sig lyckligare, andra stoppar all ledsenhet längst ner i magen och hoppas att den ska försvinna. En del stirrar rakt ut i luften och en del pratar ut hos människor som har det som jobb att lyssna. Vissa går igenom kriser oberörda, konstigt nog. Andra tror att de tar död på problemen genom att dricka flytande bedövning. Så är det.

Många tror att sånt inte dödar. Men det gör det. Till och med den bästa av pappor.