Hektisk helg

Ibland kan jag känna att hjulen snurrar lite för fort i livet som jag kallar mitt. Det är alldeles för mycket som händer och jag har svårt att säga nej. Allt är ju så kul och vad skulle hända om man missar nåt? Då kanske man inte får chansen nästa gång…

Jag ironiserar över mig själv – men det ligger en liten sanning i det hela. Ibland känner jag mig som en fjortistjej som bara måste vara överallt och i slutändan ingenstans. Men – samtidigt gläds jag något oerhört över att jag har så mycket att göra och att allt är så kul. Det kunde ju ha varit det motsatta.

I helgen har hjulen snurrat extra fort. Den inleddes med att pappan i familjen drog iväg på fest i fredags och lämnade tre stackare till sitt öde – ett tremans fredagsmys. Det blev bra det också – efter ett shoppingäventyr på ICA Maxi med familjen Ejrevi kröp vi ner i stora sängen alla tre och såg Så ska det låta.

Lördagen var så fullspäckad att det rent känns jobbigt att skriva om den. Vi inledde hårt med barnkalas och det tänker jag inte ens nämna. Alla som hållit i trådarna på ett barnkalas vet vad jag pratar om. Känslan efteråt är liksom förlamande.

Direkt efter barnkalasandet inleddes vår kulturella lördag. En mycket speciell sådan. Vi slog följe med Erika och Mikke för att se Var är alla – en pjäs som berör våldtäkt och allas ansvar i det som sker. Det blev en ganska tung upplevelse och när pjäsen var slut var tystnaden total i salongen. Ingen i publiken reste sig, än mindre sa något.

Det jobbiga temat blir extra påtagligt i en så pass liten stad som 0910 – skådespelaren som agerade våldtäktsman är ju en sån som man ofta ser på stan, liksom att tjejen som aldrig sa ifrån när hon såg det hända är en mamma som brukar hänga i vår lekpark. Vi lämnade teatern ganska tagna av stundens allvar och det tror jag alla gör som ser pjäsen.

Vi hamnade sen på Kåffein, ett kvällsöppet café som igår bjöd på livemusik. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det vi fick uppleva där, det var en lätt absurd känsla över allt. Jag hoppas att Mikke kan sätta ord på det – för jag är mållös fortfarande. Snälla Mikke – ge mig Sealionz. Ge mig ett videoklipp (ja, vi var rent tvungna att videofilma hela alltet), ge mig mannen med saken för munnen. Försök. Jag utmanar dig.

Helt förstummade lämnade vi till slut Kåffein och gjorde vi oss redo för ännu en dag.

Dagen söndag har tillbringats med alla fina människor i grannskapet plus en fin flicka från väst på stan. Vi hade brunchambitioner, men hamnade till slut på Waynes där mat och bak intogs. Som vanligt – riktigt kul.

Sen hämtades barnen hos fina farmor och farfar. Cyklarna plockades fram och eftermiddagen tillbringades i solen med Terese och Anna.

Nu sover en söt liten flicka i mitt knä, den urdruckna mjölkflaskan ligger på golvet och vi har inte ens hunnit svida om till nattdressen. Hennes storebror ska strax premiärcykla hem från en kompis. Mammahjärtat bultar lite hårt – men, någon gång ska väl vara den första. Snart borde han stå på bron och det ska bli skönt att se mannen i hjälmen igen.

Det var min helg – hur har din varit?