Jag är less på att känna paniken växa när någon börjar prata om sin mamma och pappa. Då man märker att samtalet går in på mig och mina föräldrar. När jag tvingas säga att de inte lever och då följdfrågan automatiskt blir Men hur gick det till, de måste ju ha varit unga.

Att då berätta om långvarig cancer och tuffa behandlingar, en mamma med en otrolig kämpaglöd och livslust - det är lätt. Hur lätt som helst. Cancer är ju inte tabu, cancer är något man kan prata om. Alla kan cancer.

Men när man sen ska berätta om pappa. Då blir det jobbigt. Just för att dödsorsaken sätter en stämpel på den runde och goa mannen som var så mycket, mycket mer. Det spelar liksom ingen roll vad man säger efter att ha nämnt a-ordet. Man kan ösa superlativ, berätta om allt man tyckt varit fantastiskt med pappa. Det spelar ingen roll. Folk tror att de vet. I deras huvud vet de.

Därför lämnar jag ut mig själv. Mig själv och la famiglia. Det är orsaken till att jag skriver om detta. Att alla ska få veta. Att det var så det var och att jag är så ofantligt stolt över att vara hans dotter. Trots att jag i snart sex år har gått med skammen. Nu är det slut med det.

Idag är jag bara stolt.

Dessutom blir jag så ofantligt glad över att läsa kommentarerna ni gett mig. Tack.